Vi måste våga tala högt om det

En av alla kämpar som jag lärt känna genom bloggen har valt att lämna oss. Det blev för tungt för henne. 

Kampen blev för svår. 

Vila i frid. Hoppas du fått ro där du är nu.



Behöver du hjälp? Kämpa. Kämpa emot hopplösheten och mörkret. Det finns ett ljus. 

Självmordslinjen 90101, ring, maila eller chatta. 

Är det akut, ring 112

Men vänta inte tills det blir hopplöst svart. Sök hjälp direkt. Även om du tänker att du inte mår tillräckligt dåligt. Hjälpen är till för alla. 

Var rädd om dig. ❤️

Kroppen reagerar med värk

Jag gör mitt bästa för att pausa, få till vila och sömn. Underlättar vardagen för mig med yoga, promenader och den avkoppling som trädgården ger. Men kroppen säger ifrån. Värken är tillbaka. Med besked. Varenda led och muskel smärtar och stramar. Jag har börjat vakna på nätterna igen, eftersom kroppen gör för ont. Tvingas upp ur sängen för tidigt på morgonen när höfterna värker och handlederna och händerna gör ont i varje led. 

Börjar varje morgon med att sitta på mattan. Den fina, blå, zebramönstrade yogamattan, som jag fick i födelsedagspresent förra sommaren. Mjukar försiktigt upp kroppen. Tar på mig mjuka kläder som inte skaver mot huden. Och försöker väcka kroppen. Som behöver sova. Men som inte kan sova, då smärtan håller den vaken. 

En stund i taget. Så tar jag mig igenom den här dagen också. 



Om trasiga jeans och minnen man förträngt

Bilden lånad härifrån.

Yoga och promenader är det bästa för att rensa hjärnan. Ibland dyker det upp saker man inte funderat på sedan det hände eller så.

Det hände idag. Jag låg på yogamattan och pustade ut efter ett lite ansträngande pass och får upp en bild i huvudet. Bilden föreställer mig själv. 

Någonstans i början av tonåren var jag. Långt lockigt hår, vältränad så musklerna syntes, sminkad så ögonfärgen framträdde ännu tydligare. Jag har trasiga blå jeans, Levis 501, såklart. Något annat var inte att tänka på, vid den här tiden. Till dem bär jag en navelkort vit stickad tröja med kort ärm. 

När jag zoomar ut ur bilden ser jag min mamma. Som inte tycker att man ska gå ut i söndriga byxor. Ej heller visa naveln, om det inte är på badstranden, möjligtvis. 

Minns de där diskussionerna vi hade. De som oftast slutade med att jag bytte om. Men inte den här gången. Då gjorde jag inte det. Kanske var det därför jag mindes just den här episoden. 

Eller så beror det på att min dotter och jag har exakt samma diskussioner som jag och min mamma hade då. Jag hävdar att jag aaaldrig skulle gå runt med trasiga byxor och visa naveln.

Tills min bästa vän hävdar att hon såg mig i sönderrivna jeansshorts senast förra sommaren. Jag minns väl det när hon berättar, men förnekar för säkerhets skull. ;)





The best things in life

Denna kudde fick jag av maken för några år sedan, lite solkig numera pga välanvänd.
Men så bra present till sin uttröttade fru, en fin kudde att vila på!

Jag blev helt ledig idag. Ledig från sällskap alltså! Hade en mängd planer på saker jag ville passa på att göra. Som utomhusyoga, med tillhörande fika på caféet, i skogen, efteråt. Eller strandpromenad, med sushi i fikakorgen. Jag tänkte att jag skulle hinna med att ringa en god vän också, för att prata utan att bli avbruten. (Med barn i huset är det osannolikt svårt) Sen behövde jag åka med bilen till verkstaden och så den lilla detaljen, som inte går att bortse ifrån, nämligen att sova.

Vis av erfarenhet började jag med sömnen. Vilket var klokt, men synd. Jag sov bort hela förmiddagen, åt lunch, hemma pga orkade verkligen inte gå någonstans och sen dåsade jag bort eftermiddagen i soffan. Välbehövligt och skönt på sitt sätt. Men. Hade ju varit fint att komma ut också. Det får bli en annan gång.

Fjättrad vid Regelverket, jag vill vara fri!


Jag filosoferade om friskhet igår. Men när jag tänkt ett varv ytterligare på det där, så är det kanske inte sjukdomen som stör mig mest.

Det är känslan att vara fjättrad. Jag känner mig ofri. Mitt liv kan inte styras av mina drömmar och önskemål. För inte har jag bara sjukdomens begränsningar att ta hänsyn till. Jag har dessutom Regelverkets begränsningar att ta hänsyn till. 

Om det inte vore för Regelverket hade jag kanske studerat något. Inte mycket, inte snabbt, men någonting som gett mitt liv en liten extra krydda. 

Men sanningen att säga är jag livrädd för Regelverket. De som kommer och petar på detaljer i mitt liv och bestämmer vad jag får och inte får göra. 

Jag har inget annat att göra än att rätta mig. För jag har inte friheten att bestämma själv. Ekonomisk frihet såväl som handlingsfrihet. Det saknar jag. 

Är det något jag önskar mig i lika hög grad som friskheten, så är det frihet. 




Fem dagar, trötthet och invänjningsperiod

Nu har sommarlovet pågått i fem dagar. Jag är så trött. Sömnig och hjärntrött. Inte på grund av lovet eller de hemmavarande barnen, i sig. Utan mer på grund av de ändrade förhållandena. Nya rutiner. Folk att förhålla sig till, liksom. Telefoner som ringer. Mat som ska lagas. Och handlas. Ljud helt enkelt. En del extra aktiviteter blir också ofrånkomligt. 

Samtidigt har jag mina behandlare att träffa. Det tycker jag i grunden är en bra idé. Att hålla kontakt med någon av dem i veckan så länge det går, för att minimera glappet mellan före och efter sommaren. Nåt år har det blivit uppåt tre månader och det är för länge. 

Men nu när jag ska iväg känner jag mig bara trött. 

Tänker att kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig. 

Som vanligt. Tid. Tålamod. Andas. 

Skatta din sinnesstämning


Jag har fått i uppdrag att skatta min sinnesstämning på ett rutnät i en veckas tid. Det finns en ruta för varje timme att bokföra under en vecka. Att fylla i varenda ruta är omöjligt. Syftet är nog snarare att registrera hur mående kan variera över tid.

Uppgiften går ut på att anteckna de aktiviteter jag gör och hur min sinnesstämning är vid dessa tillfällen.

Jag trodde att jag skulle komma fram till resultatet att det känns jobbigt ibland och bra ibland. Men resultatet förvånar. Det är en enda grå massa alltihop. Aldrig riktigt glad, aldrig riktigt nere. Bara plus minus noll hela tiden.

Detta är något jag varit medveten om, som ett resultat av den antidepressiva behandlingen. Det som från början var så skönt, känns just nu som en inskränkning i mitt känsloliv.


Att vara avskärmad från andra människors känslor, att kunna låta mina känslor tona ut och slippa känna så förbannat mycket var en befrielse för mig. Att inte bli uppstressad för minsta lilla har varit en underbar effekt av medicinen. Men när jag nu observerat hur torftigt mitt känsloregister är saknar jag det en väldig massa. Inte stressen såklart. Men att få vara riktigt glad, likaväl som att kunna gråta. Just nu gör jag inget av det. Jag bara är.

Får väl se hur vi ska gå vidare med det här. Tänker att jag behöver ta upp det vid nästa vårdbesök.


Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen

Jag började skriva den här bloggen för att jag behövde en ventil. Någonstans där jag kunde få låta tankar och känslor pysa ut. När jag läste vad jag skrivit såg jag min situation på ett nytt sätt, med andra glasögon.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle få så mycket tillbaka. Nyfunna vänner, sociala kontakter i mängder. Det känns som om ni läsare är mitt kompisgäng som hänger här med mig, i min soffa. Mina ord sprids och delas på sociala medier många gånger om. Och jag fattar ingenting! 

Vad har lilla jag att säga, som folk vill läsa om, liksom?! 

Men ni är många som läser. Nu senast, en redaktör på tidningen Expressen som hittade mina texter i bruset och ville dela något i en reportageserie om utmattningssyndrom. Läs mer här om Karin. Och här om Maja, som på Instagram heter @psyksjukanochbroderi (<- bra tips!!) 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt och glad för uppmärksamheten jag får. Att något som är så tungt och svårt,  samtidigt kan vara så uppskattat. 

Jag vet att jag har sagt det förut, men tack, alla ni som läser och kommenterar. Ni är med och skapar detta tillsammans med mig! 

Tack ❤️





Utmaning de luxe, sommarlov på ingående

Detta är en del i min överlevnadsplan för sommarlovet. Inte för egen del dock...


Jag står inför en utmaning. Sommarlov närmare bestämt. Med barn som har slutat fritids kommer det att bli en ny upplevelse. Dessutom är barnen så stora att det numera inte går att ta föräldraledigt för att passa dem. Maken kommer alltså inte att vara hemma alls i den utsträckning han kunnat tidigare.

I praktiken innebär det att jag som "jobbar hemifrån"/har min huvudsakliga arbetsplats i hemmet (hmpf...), kommer ha sällskap till slutet av augusti. 

Förra året gjorde tanken på sommarlovet mig helt skräckslagen. I år känns det mer vagt. Jag oroar mig inte direkt, men skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tänkt tanken hur det ska gå. 

Barnen är såpass stora att de klarar sig ensamma ett tag. De kan fixa enklare mat till sig och njuter av kulinariska höjdpunkter som 2-minutersmikrovärmd Billys panpizza. Gärna serverad med ett stort glas O'boy. (Chokladpulver i den mängd att det går trögt att röra runt skeden i den lilla mjölk som tillsatts) Men de är för små för att tex åka och bada själva, så det kommer krävas insatser från min sida. 

Maken har dessutom mycket mindre semester i år än han brukar ha, pga anledningar. 

Så om jag uppdaterar lite hipp som happ framöver, så vet ni vad jag sysslar med. Jag är mamma på heltid. Eller så sover jag. 

Hur har du det i sommar? 



Tips mot trötthet, UPPDATERAD!!!

Jag ställde en fråga till er om hur ni gör/gjort för att hantera tröttheten som kommer med utmattningssyndrom. Eftersom det var så himla fina tips och så mycket välbeprövad kunskap så kan jag inte låta bli att dela med mig av det till er alla. Så, alla era tips kommer här! Jag har inte testat och kan inte svara för huruvida allt fungerar eller inte. Men det kan vara en bra idébank som man kan ta med sig till sin doktor nästa gång, om det är något man undrar över.

Vila regelbundet
Sova dagtid
Vila före och efter inplanerade aktiviteter, för att skapa marginaler
Vila när jag blir uppspeedad efter överaktivitet, i stället för att gå på rastlösheten och göra saker

Vakta marginalerna mellan aktiviteter, 
Säga nej(!!) 
Göra lite grann och inte allt eller inget

Inte ta ut sig för mycket, utan spara på krafterna
Gå och lägga sig i tid på kvällen
Sköta sömnen (regelbundna vanor)


Vitamin B12
Vitamin D
Andra vitaminer och mineraler som tex järn, magnesium, multivitamin, omega 3 mm

Dra ner på kaffe och socker
Äta mycket frukt och grönt, nötter och frön och varierad kost
Lev smart och hälsosamt
Utred andra överkänsligheter som kan påverka kroppen och göra den trött

Gör roliga saker som ger energi...
... men planera in vilodagar i anslutning till dessa, så kroppen får chans att vila och ta igen sig.


Meditera
Djupandas
Motionera lagom mycket (varierar med dagsform)
Vistas ute i naturen
Dra ner på kraven i hemmet


Atarax
Cicadin (melatonin) 
Imovane
Lergigan

Voxra (Bupropion) En typ av antidepresiva som innehåller noradrenalin och dopamin ger uppiggande effekt.
Kombinationen Voxra och ssri, för att få uppiggande effekten av Voxra och ångestdämpande dito av ssri

Trappa ner ssri, om det är så att den orsakar trötthet. OBS! Inte utan att diskutera detta med din läkare först.

... och sist men inte minst, det råd som måste finnas med på en lista om trötthet

Acceptera tröttheten

Det är inte roligt att vara trött, men ibland finns det inget man kan göra åt den, mer än att sluta kämpa och bara vila. Acceptera att det är så livet ser ut just nu. I kväll, i morgon, nästa vecka eller om ett år kan läget vara helt annorlunda.


Tack för alla tips, ni är bäst! <3




Medicinfråga

Källa 



Jag äter SSRI sedan ett par år tillbaka. Dessa hjälper mig väldigt bra genom att lindra ångest och hålla mig lugn. Jag sover bättre och känner mig absolut mer avslappnad. Men. Tröttheten. Den här tröttheten. Den försvinner inte. Hur mycket jag än sover.

Så min fråga till er läsare är, Hur har du fått bukt med din trötthet? Är det något man får räkna med som utmattad, att alltid vara tröttare än tröttast? Vad äter du för medicin/mediciner? Kombinerar du olika preparat för olika symptom?

Vad beror på mig, vad är min sjukdom, vad kan avhjälpas med medicinering osv osv... ? Tips emottages tacksamt.

(Min doktor har inte sagt något om detta, utan det är lite snillen spekulerar över de här funderingarna. För jag hoppas att det kan finnas någon lösning på problemet... Och som med alla andra viktiga och bra saker, är det här på bloggen jag får de bästa tipsen! <3)

Kan andas ut


Andas ut efter läkarbesök och snabb handläggning av Försäkringskassan. Jag har sjukpenning beviljad över sommaren och så får jag sikta in mig på ny bedömning i augusti. Det kommer gå snabbt tills vi är där igen, även om man skulle vilja pausa sommaren lite, så man fick njuta längre av den. Men i augusti kommer jag förmodligen vara glad över skolstarten och nystarten igen! Brukar vara så.

Det känns ändå väldigt bra att vara beviljad ersättning under sommaren.

Nu gäller det bara att fortsätta göra det jag gör. Försiktigt utöka aktivitetsnivån. Kommer ju att ske automatiskt pga sommarlovets intåg. Snarare bromsa än gasa, tror jag kommer bli aktuellt. 

Livet alltså, så svårt, men så härligt ändå. En dag i taget.