Isabel Boltenstern levererar

Källa

Har ni sett Isabel Boltensterns video om livet tre år efter utmattningen? Om inte så gör det. I inlägget länkar hon även till andra intressanta klipp om hur det är att vara upplevelsebakfull och saker som hon lärt sig av sin utbrändhet. Sevärt.

Själv slits jag fortsatt mellan saker jag vill göra och saker jag orkar göra. Och då handlar det inte om att få till en massa fantastiska upplevelser utan mer basic, som att rensa ogräs mellan plattorna på framsidan, vika kökshanddukarna, köra till återvinningen, så hallen slipper vara full av sopor och sådant.

Fast det är klart, jag önskar att jag hade haft tid och pengar att åka på semester igen. Det var så härligt!

Läsa böcker är något av det härligaste som finns

Källa

Det har tagit ungefär 5-6 år för mig att kunna läsa böcker igen... Obegripligt lång tid. Nu läser jag enklare romaner och deckare. Inga djupa, avancerade texter. Inget på något annat språk än svenska.

Känner fortsatt av att jag tappar fokus, blir trött och glömmer vad jag håller på att läsa om. Det är bättre nu, men händer trots allt emellanåt. Jag började med att lyssna på ljudböcker. När jag var sjukare och mest låg ner, var det som ett sömnmedel, oavsett hur bra boken var så somnade jag till det meditativa ljudet av att någon läser högt för en. Det dämpade dessutom min ångest.

Nu på senare tid har jag insett att om jag lyssnar OCH gör nåt annat samtidigt (eftersom jag orkar), då blir jag orimligt trött. Tex lyssna på bok och ta en promenad blir inte avkoppling, utan jättejobbigt. Fast var sak för sig är avkopplande.

Tips är att låna ungdomsböcker på biblioteket. Finns många bra ungdomsböcker, som är lite mer lättlästa än vuxenböckerna. Eller ljudbok. Eller konsekvent läsa två sidor i taget hur bra det än går. (minus för att man aldrig kommer in i handlingen då). Sen kan man öka till ett kapitel i taget eller sätta en tid, tex 10 minuter och utöka därefter.

Tror dock (tyvärr) inte att man kan träna hjärnan att orka läsa när man är akut utmattad. Den behöver bara vila då. Senare kan det däremot gå att utmana hjärnan med lite läsning.

Har förstått att många har svårt att läsa med sina trötta hjärnor, men att vissa inte alls har detta bekymret.

När hjärnan arbetar på rutin och den gör fel

Källa
För er ungdomar som ev läser och undrar vad detta är. Det är en diskett, eller en floppy som vi också kallade dem. Sån som man satte in i datorn och sparade sina dokument på, förr i tiden. Alltså nån gång på 1900-talet eller så. Min hjärna känns lika modern som en floppydisk. Det är ingen komplimang. 

Det enklaste för hjärnan är att arbeta enligt beprövade, inövade mönster. Det är energisparande och smart, av den anledningen. Sen när hjärnan kraschar så behöver man öva in nya mönster för att återfå sina funktioner igen.

Nu har jag kommit en bit på väg, hjärnan tänker snabbt ibland och långsamt ibland. Och med långsamt menar jag inte lite halv-sakta, utan helt förlamande långsamt som om hela hårddisken har hängt sig och måste startas om innan man kan fortsätta.

Nästan alltid blir det rätt när hjärnan ska ta sina egna, automatiserade beslut. Sådant som sitter i ryggmärgen går för det mesta bekymmersfritt. Men så ibland kommer såna tillfällen när jag tycker att något känns fel och så kan jag inte sätta fingret på det.

Som till exempel när jag skrev nånting förut. Jag skrev hjärna, fast jag tänkte att jag hade skrivit gärna. Betydelsen i meningen skulle vara gärna.  Stavningskontrollen indikerade inget fel, så där fick jag ingen ledtråd. Jag läste igenom flera gånger, för jag kände på mig att något var galet, även om jag inte kunde peka på exakt vad det var.

När jag så kom på vad det var för fel blev jag nästan lite rädd för mig själv. Inte för att jag stavade ett ord fel. Det är kanske inte hela världen. Men för att min hjärna håller på och gör felaktiga kopplingar. I förlängningen, hur många felaktiga kopplingar gör den, som jag inte lägger märke till? Det är det obehagliga.

Huvudvärken eskalerar

Igår kändes som en bra dag. Jag tog det lugnt. Kände mig bra. Pigg. Frisk. 

Idag har huvudvärken eskalerat sen jag vaknade. Den blir bara värre och värre. 

Igår frågade en kompis mig hur jag mår efter en hel sommar och jag tycker det är helt okej. 
- Men du håller inte bara ihop nu då och kraschar sen när skolan börjar igen? 
- Det är ju möjligt, svarade jag. 

Men bättre lite små dippar oftare än en sån där stor totalkrasch som tar flera månader att repa sig ifrån. Försöker sova och se om det blir bättre. 

La undan mobilen för att vila ögon och huvudet men fastnade i Netflix. Det skulle jag nog låtit bli. Så nu åker Netflix också undan. Ett tag. 

Jag är här även om jag inte har kraft att svara på kommentarer så snabbt som jag brukar. Men läser och uppskattar dem alla. 

Osammanhängande inlägg detta. Skyller på huvudvärken. Peace out. 





Insikt efter semestern


Trött katt som lätt sover majoriteten av dygnets timmar!

Sömn. Det viktigaste av allt när det kommer till läkning av utmattningssyndrom.

Efter att ha haft sommarlov med barnen i många veckor har jag insett att om jag sover 9-10 timmar per natt (ungefär 22-8) så är jag utvilad. Jag vaknar av mig själv och känner mig pigg. Då behöver jag inte sova på dagen, jag orkar med allt som jag behöver. Det har varit en fantastisk känsla.

Men nu när vardagen har kommit tillbaka, med tider att passa på morgonen och jag behöver gå upp tidigare känner jag mig så där trött igen. Vimmelkantig, aldrig utvilad, seg, lättirriterad och bara längtar efter en tupplur. Detta trots att jag bara för några dagar sen kände mig utvilad och mådde så bra.

Hur ska jag få till så mycket nattsömn per dygn? Då jag vaknar (väcks) klockan sex skulle det betyda att jag måste lägga mig klockan åtta på kvällen. Det är helt orimligt. På grund av att livet ser inte ut så. Om jag försöker lägga mig tidigare, ungefär vid 21, missar jag i princip all umgängestid med maken. Det känns skittrist.

Hur gör ni andra? När sover ni? När hinner ni umgås och prata?

Att träna in nya beteenden

Att ha semester kan ju tyckas vara avslappnande och trevligt. Att bo på hotell och njuta av frukost eller middag på restaurang. Min hjärna har dock varit av en annan uppfattning, under många år.

Semester = obehagligt. Semester = stressigt. Semester = fara.

Förut, när jag precis blev sjuk(skriven) tänkte jag att det var bra att åka på semester, att koppla av och ladda batterierna och allt det där. Höjden av avkoppling torde vara en spaupplevelse.

Men min kropp reagerade så kraftfullt på de där resorna. Jag hade sådan ångest. Kunde inte slappna av, fick panikångestattacker som inte ens slutade när jag kräktes av ångesten. Jag mådde så dåligt. Spa var värst av allt. Rastlösheten kröp i kroppen på mig. Det finns nog bara en sak som är värre än att vara sjuk. Det är att vara sjuk när man inte är hemma.

Det var som att spåren i hjärnan blev djupare och djupare ju fler semestrar vi åkte på. En självuppfyllande profetia.

Att försöka arbeta bort ett beteende som inte fungerar är otroligt svårt och kräver hårt arbete. Men det går.

Det har tagit mig flera år att komma över den här skräcken. Nästan som om jag har haft hotellfobi. Så konstigt. (Jag älskar egentligen att resa och har gjort det jättemycket förut) Men hjärnan reagerar innan förnuftet hinner styra. Och då reagerar den med rädsla. Sen spelar det ingen roll vad jag säger till den för att lugna ner mig och förklara för mig själv att det är nonsens. Den lyssnar inte.

Men den här sommaren har jag känt att jag är på gång att vända skutan. Jag oroar mig inte så mycket. Jag övar in nya beteenden, så att hjärnan lär sig att semester är fint. Semester är positivt och inget att vara rädd för.

Resa med utmattningssyndrom


Hemma från semestern igen. Värmeböljan i Sydeuropa nådde även mig. Jag har aldrig badat så här mycket i vuxen ålder. Lyckades skada axeln i en kollision mellan mig, en våg och en luftmadrass. Hoppas det rättar till sig snart. 

Ibland var det faktiskt för varmt. 37-40 grader på dagarna blir inte behagligt. Trettio grader mitt i natten är också varmt... Men bara att dricka mycket och hålla sig sval, så har det gått bra. 

Ibland har jag haft huvudvärk och behövt sova extra. Men det har ändå känts okej. Jag har deltagit i mer än jag avstått. Känns som en seger.

 Internet har fungerat utomordentligt dåligt. Vilket var positivt, eftersom vi då var tvungna att umgås med varandra. Jag älskar semesterlivet. Särskilt hotellsemestrar! Enkelheten är eftersträvansvärd. 

Mat-och sovklockan regerar här!

Semester är fina grejer. Lite jobbigt emellanåt. Det är varmt. Galet varmt. 35-40 grader varje dag. Internetuppkopplingen är så dålig att telefonen mest ligger inlåst. Bra paus. Men, som sagt, jag har det fint. 

Kan ju inte bli annat än bra, på ett hotell som styrs av Skalmans mat-och-sovklocka! 😂

Drömmar kan gå i uppfyllelse


En brygga, som är så mycket mer än en brygga. Både minne och framtidsdröm...


En gång för länge sedan, när man fick tjocka kataloger, med blankt glossigt papper, från resebyråerna, då hittade jag en så vacker bild. Det var en ojämn träbrygga som gick rakt ut i det blågröna vattnet, i Medelhavet. Den där bilden gjorde intryck på mig. Det blev som en målbild. Dit vill jag.



Tro det eller ej, men jag kom dit. För några år sedan var jag där med mina finaste. Vi älskade den vita stranden, det gästvänliga området, poolerna, maten. Alltihop var så mysigt och vi har bara så fina minnen därifrån. Så nu har vi bestämt oss för att åka dit igen. Vi har sparat och verkligen sett fram emot den här resan, så nu hoppas jag att det blir bra. Vi har ju utmattningen med oss också, som en självinbjuden, ovälkommen snyltgäst... I morgon åker vi!


Varför envisas man med att ignorera varningssignaler?


Kanske för att alla rutiner är satta ur spel i semestertider? Kanske för att det är svårt att vara sjuk när andra är lediga och vill umgås och göra härliga grejer? 

Min kropp sänder ut varningssignaler för att få mig att lyssna. Jag lyssnar ibland, ignorerar ibland. 

Tråkig lista för mitt eget minnes skull: 

Sömnig utav bara tusan. 
Yr i huvudet
Ont i magen varje gång jag äter
Illamående när jag inte äter
Vaknar och kan inte somna om 
Har svårt att komma ner i varv på kvällen

Och så de mer subtila signalerna
Ledvärken
Mitt tålamod som är så nära bristningsgränsen
Det halsonda

Sen kommer huvudvärken. Som inte går att ignorera. Men ändå försöker jag. Två alvedon och lite till bara. (Ursäkta mig, men varför gör jag såhär??) Det känns som knivar i tinningen och en hammare som bankar mig i pannan. 

Tills de klubbar mig. 

Brain zapsen. (Vet att man inte kan skriva så. Hej svengelska. Men gör det ändå!) När hjärnan får elektriskt spänningsfall och kopplar från i nån sekund. Det känns som jag faller. Från hög höjd. 

Då. Då lyssnar jag på kroppen. 

Då. När det har gått flera veckor av långsam upptrappning. Av sjukdomselände. När jag inbillat mig att jag är frisk. För helt ärligt, så har jag mått bra. Eller bra vet jag inte. För det var så länge sen jag mådde bra så jag har glömt hur man gör då. 

Men jag mår väldigt mycket bättre. 

Tills utmattningen tycker att jag misskött mina dagliga återhämtningsplikter för mycket. Och för länge. Och protesterar. Å det bestämdaste. 

Nu. Ligger. Du. Still. 

Sluta tänka. 

Sluta vara. 

Bara ligg här. 

Gör du inte som jag säger skickar jag ångesten efter dig. Kolla här. Kolla, här har jag den, ångesten. Benen och armarna blir spända och skakiga. Som för att visa att det är allvar. Du bestämmer...

Så jag försöker lyssna. Stänger in mig i sovrummet. Och sluter ögonen. 





Öppen planlösning

Källa, Sköna hem. Mitt hem är inte så här rent och lugnt, utan där pågår livet samtidigt, som det ska göra, med instrument, datorer, fotbollar, udda strumpor, diskberg, osorterad post och böcker. 

Det är modernt med öppen planlösning, varför undrar jag ibland. Som nu till exempel. I det hus jag bor, som inte är nybyggt utan har ganska många år på nacken, är det också öppen planlösning. Det är en enda våning som rymmer hall, trapphus, kök, matplats, umgängesdel med vardagsrum/tv-rum, samt utgång till trädgården. Allt i ett. Det enda rum som har en dörr är det lilla badrummet.

Det trevliga är att man kan umgås över de olika ytorna i huset, den som lagar mat har alltid kontakt med de som befinner sig vardagsrummet, eller vid matbordet. Man har en härlig utsikt över trädgården och ett fantastiskt ljusinsläpp. Så det finns mycket jag gillar. Men. Om man inte orkar vara social... Då blir det lite jobbigt.

Det känns som en trevlig idé att kunna vara så här social, men när man har ett behov av att få vara ifred och ha tyst runtomkring sig, så är det inte alltid så lyckat. Om någon stökar ner, syns det överallt. Om någon tittar på tv, hörs det överallt. Om någon lagar mat hörs det på hela våningsplanet. Det finns inga dörrar till någonting. Diskbergen syns när man ska slappa i soffan. Och så vidare.

Det är något som jag har fått mer och mer svårt för. När jag är ensam hemma älskar jag mitt hus. Men när resten av familjen är hemma är mitt sovrum mitt bästa vattenhål. Det har jag dock en kluven känsla inför. Jag gillar verkligen rummet. Men att vara där på dagtid förknippar jag mycket med när jag var som sjukast och inte orkade ta mig därifrån. 

Just nu har vi inte heller ekonomisk möjlighet att flytta, så att kolla på ett nytt boende är inte aktuellt. Hur gör du för att få lugn och ro i hemmet? Har du några tips så dela gärna med dig.