Drömmar kan gå i uppfyllelse


En brygga, som är så mycket mer än en brygga. Både minne och framtidsdröm...


En gång för länge sedan, när man fick tjocka kataloger, med blankt glossigt papper, från resebyråerna, då hittade jag en så vacker bild. Det var en ojämn träbrygga som gick rakt ut i det blågröna vattnet, i Medelhavet. Den där bilden gjorde intryck på mig. Det blev som en målbild. Dit vill jag.



Tro det eller ej, men jag kom dit. För några år sedan var jag där med mina finaste. Vi älskade den vita stranden, det gästvänliga området, poolerna, maten. Alltihop var så mysigt och vi har bara så fina minnen därifrån. Så nu har vi bestämt oss för att åka dit igen. Vi har sparat och verkligen sett fram emot den här resan, så nu hoppas jag att det blir bra. Vi har ju utmattningen med oss också, som en självinbjuden, ovälkommen snyltgäst... I morgon åker vi!


Varför envisas man med att ignorera varningssignaler?


Kanske för att alla rutiner är satta ur spel i semestertider? Kanske för att det är svårt att vara sjuk när andra är lediga och vill umgås och göra härliga grejer? 

Min kropp sänder ut varningssignaler för att få mig att lyssna. Jag lyssnar ibland, ignorerar ibland. 

Tråkig lista för mitt eget minnes skull: 

Sömnig utav bara tusan. 
Yr i huvudet
Ont i magen varje gång jag äter
Illamående när jag inte äter
Vaknar och kan inte somna om 
Har svårt att komma ner i varv på kvällen

Och så de mer subtila signalerna
Ledvärken
Mitt tålamod som är så nära bristningsgränsen
Det halsonda

Sen kommer huvudvärken. Som inte går att ignorera. Men ändå försöker jag. Två alvedon och lite till bara. (Ursäkta mig, men varför gör jag såhär??) Det känns som knivar i tinningen och en hammare som bankar mig i pannan. 

Tills de klubbar mig. 

Brain zapsen. (Vet att man inte kan skriva så. Hej svengelska. Men gör det ändå!) När hjärnan får elektriskt spänningsfall och kopplar från i nån sekund. Det känns som jag faller. Från hög höjd. 

Då. Då lyssnar jag på kroppen. 

Då. När det har gått flera veckor av långsam upptrappning. Av sjukdomselände. När jag inbillat mig att jag är frisk. För helt ärligt, så har jag mått bra. Eller bra vet jag inte. För det var så länge sen jag mådde bra så jag har glömt hur man gör då. 

Men jag mår väldigt mycket bättre. 

Tills utmattningen tycker att jag misskött mina dagliga återhämtningsplikter för mycket. Och för länge. Och protesterar. Å det bestämdaste. 

Nu. Ligger. Du. Still. 

Sluta tänka. 

Sluta vara. 

Bara ligg här. 

Gör du inte som jag säger skickar jag ångesten efter dig. Kolla här. Kolla, här har jag den, ångesten. Benen och armarna blir spända och skakiga. Som för att visa att det är allvar. Du bestämmer...

Så jag försöker lyssna. Stänger in mig i sovrummet. Och sluter ögonen. 





Öppen planlösning

Källa, Sköna hem. Mitt hem är inte så här rent och lugnt, utan där pågår livet samtidigt, som det ska göra, med instrument, datorer, fotbollar, udda strumpor, diskberg, osorterad post och böcker. 

Det är modernt med öppen planlösning, varför undrar jag ibland. Som nu till exempel. I det hus jag bor, som inte är nybyggt utan har ganska många år på nacken, är det också öppen planlösning. Det är en enda våning som rymmer hall, trapphus, kök, matplats, umgängesdel med vardagsrum/tv-rum, samt utgång till trädgården. Allt i ett. Det enda rum som har en dörr är det lilla badrummet.

Det trevliga är att man kan umgås över de olika ytorna i huset, den som lagar mat har alltid kontakt med de som befinner sig vardagsrummet, eller vid matbordet. Man har en härlig utsikt över trädgården och ett fantastiskt ljusinsläpp. Så det finns mycket jag gillar. Men. Om man inte orkar vara social... Då blir det lite jobbigt.

Det känns som en trevlig idé att kunna vara så här social, men när man har ett behov av att få vara ifred och ha tyst runtomkring sig, så är det inte alltid så lyckat. Om någon stökar ner, syns det överallt. Om någon tittar på tv, hörs det överallt. Om någon lagar mat hörs det på hela våningsplanet. Det finns inga dörrar till någonting. Diskbergen syns när man ska slappa i soffan. Och så vidare.

Det är något som jag har fått mer och mer svårt för. När jag är ensam hemma älskar jag mitt hus. Men när resten av familjen är hemma är mitt sovrum mitt bästa vattenhål. Det har jag dock en kluven känsla inför. Jag gillar verkligen rummet. Men att vara där på dagtid förknippar jag mycket med när jag var som sjukast och inte orkade ta mig därifrån. 

Just nu har vi inte heller ekonomisk möjlighet att flytta, så att kolla på ett nytt boende är inte aktuellt. Hur gör du för att få lugn och ro i hemmet? Har du några tips så dela gärna med dig.

Testresultaten på väg neråt


Jag har gjort testerna KEDS, Madrs och Becks ett flertal gånger. Det har alltid varit skyhöga värden, svår utmattning, svår depression och ångesten likaså.

Senast jag fick göra testerna fick jag en chock. Har inte ens kunnat berätta om det här på bloggen, för jag fattade liksom inte. Jag låg under gränsvärdena på alla sjukdomstillstånden. Ingen depression, ingen utmattning och bara lite ångest.

Men jag blev så chockad. Trodde inte för ett ögonblick att så kunde vara fallet. Skulle jag alltså må bra nu? (Med hjälp av medicinering då.)

Att jag känner mig bättre, orkar mer och är gladare och mer positivt inställd till livet än vad jag gjort på mycket länge hamnade liksom i skymundan. Det var som jag blev rädd för resultatet. Det är så fantastiskt häftigt. Men kan det verkligen vara sant? Jag vågar inte tro på det.

Min hjärna är ändå fortsatt så trött och i behov av så mycket återhämtning. Betyder det att detta är normaltillstånd nu då? Det är väl där skon klämmer. Jag vill att det ska bli bättre...

Jag är fullt medveten om att det kommer komma ännu ett bakslag och att det inte kommer vara guld och gröna skogar för evigt.

Men det är första gången på (minst) sex år som jag inte hamnar över skyhögt över gränsvärdena.

Det. Är. Stort.

Det har aldrig varit svårare

Rhododendron i blom

Vi lever i en tid där vi har precis alla möjligheter. Man kan välja vad man vill, man kan bli vad man vill, det finns alltid något bättre runt hörnet, alltid något mer att sträva efter.

Men vad händer om man släpper de kraven och förväntningarna? Om man låter sig svepas med och vara nöjd? Nöjd med vissheten om att det som man har, kanske inte är det allra bästa, inom alla områden, men det är tillräckligt bra.

Det har aldrig varit svårare att få allt. Men samtidigt. Vi har det så bra. Det borde inte vara så förbaskat svårt att vara nöjd.

Förhandla med djävulen

Källa

Idag är en av de efterlängtade dagarna som jag sett så mycket fram emot. En ledig dag för hela familjen, dessutom med sol och lite värme.

Det firar min kropp genom att ge mig världens huvudvärk, yrsel och magont. Jag känner mig sjuk och så vansinnigt trött. När kroppen spårar ur hänger hjärnan med direkt. Är det kanske läge att skicka fram ångesten och förstöra lite till?

Och nu ska jag iväg en sväng med familjen. Tar huvudvärkstabletter, öronproppar, solglasögon och hoppas att det blir en trevlig stund. Att livet vinner över sjukdomen åtminstone en stund. Så kan jag sova ikväll. Bara jag får ha det lite mysigt nu. Om det går att förhandla med utmattningsdjävulen...?


Home sweet home

Jag är hemma igen. Allt har gått bra. I stort sett i alla fall. Mina farhågor har mest handlat om ifall jag är vuxen och ansvarsfull nog för att genomföra en resa med barn på egen hand. Och. Note to myself. Det är jag!!

Jag oroade mig över bilkörningen. Men det gick helt okej. Planerade genom att sova/vila precis innan. Det kan ha hjälpt till. 

Jag oroade mig över att göra för mycket på för kort tid. Det gjorde jag också. (Såklart, höll jag på att säga.) Vilket fick till följd att jag tok-kraschade så där brutalt en kväll. Detta överlevde jag genom att ta en tidig kväll på hotellrummet, undvika middag i restaurangen och erbjuda Netflix till barnet. 

Jag vaknade med ångest på natten. Men hanterade den och somnade om. Det är en seger i sig. 

På det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Jag vill resa mer. Och nu har jag varit iväg på egen hand. Med ensamt ansvar för besluten. Att det är en stor sak kan man kanske inte tro. Men för min utmattade hjärna är det så. Det var en viktig milstolpe för mig i mitt tillfrisknande. 
Vila i bollhavet. Oväntat mysigt! ;)

Vi har haft det fantastiskt fint. God mat, sand mellan tårna, bad i bubbelpool och i vanlig pool, morgondopp och kvällsdopp, nutella till fruktfatet på morgonen, havsutsikt i restaurangen, riktigt slappt. Bara stressat lite, för att hinna med att vila mellan måltiderna. Jäktigt med All inclusive!








Progress


I januari i år skrev jag om årets ord. Ett ledord som skulle följa mig på färden genom 2017. Progress. Utveckling alltså. En känsla av att våga ta ett litet steg framåt när jag egentligen inte vågar. Nu gör jag just en sådan sak.

Jag är på väg med mitt yngsta lilla hjärta och bor på hotell, medan mitt andra lilla hjärta är på sommarläger på annan ort. Det är premiär för att sova borta från familjen i en hel vecka i sträck, på luftmadrass, i en skolsal med kompisarna. Så det kändes tryggt att vi följde efter, lite på avstånd. 

För mig är det också en utmaning. Bo på annan ort, med fullt ansvar för barnen, medan mitt största hjärta, maken alltså, är hemma och jobbar. Nån måste ju betala också! 

Särskilt tandvårdsbidrag

Källa

Som så ofta ramlar man över saker av en slump, det hände även den här gången. Jag behöver mina antidepressiva ett tag till, men de orsakar en del biverkningar som är ganska besvärliga. Bland annat muntorrhet. Min mun känns omväxlande klibbig och knastertorr. Tänderna känns smutsiga trots att jag nyss borstat dem. Tandläkaren uppmanade till regelbunden fluorsköljning och tandtråd senast jag var där och nu när det börjar bli dags igen fasar jag för hur många hål jag kommer att ha fått.

Men så hörde jag att man kan få något som heter särskilt tandvårdsbidrag vid vissa sjukdomar. Bland annat om man har problem med muntorrhet pga långvarig medicinering. Det krävs ett läkarintyg som man tar med sig till tandläkaren och då får man ett ekonomiskt bidrag för förebyggande tandvård. Alltså tandvård som syftar till att förebygga besvär.

Här kan du läsa mer, på 1177.

Här finns Försäkringskassans information.

Är det något som du har erfarenhet av?

Vi ska fan inte behöva dö

Källa


Det var bara några dagar sedan jag skrev om en blogg-vän som valde att lämna jordelivet. Hen orkade inte kämpa mer. Det blev för tungt. För mörkt.

En är en för mycket. Punkt slut.

Men nu har jag fått besked om att en annan vän, som jag också lärt känna genom bloggen, kämpar för sitt liv, på sjukhus. Kroppen orkar inte. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte är för sent. Hen har bett om hjälp vid så många tillfällen, men inte fått den. Utan blivit lämnad till sig själv, utan läkarvård, till och med utan sjukskrivning.

Den som säger att stress inte är livsfarligt har aldrig varit riktigt drabbad. En till synes "enkel" liten stressperiod kan leda till så fruktansvärt allvarliga följdsjukdomar. Konsekvenserna av stressen är fullkomligt vidriga.

Det är så enkelt att hamna där. I sjukdomar som är livshotande.

Och.

Det kan drabba precis vem som helst.

Jag vill inte mer nu. Jag vill att vi alla ska få chans att må bra. Så bra som vi kan. Jag vill inte att mina vänner ska behöva dö ifrån mig på grund av stressens följdsjukdomar. Vi är unga, vi har hela livet framför oss. 

Vi ska fan inte behöva dö. 

Inte nu. Inte redan. Inte så här. 

Gråter.