Var inte så hård mot dig själv

Källa Hur högt måste man lägga ribban? Måste man köra för rekord varenda gång? Och vad händer om man tror att ribban är långt ner, medan den i själva verket är lagd på riktigt höga höjder? 

Jag har, tillsammans med terapeuten, utvärderat mina dagar. Vad jag gör en genomsnittlig dag eller vecka. Hur mycket tid jag behöver vila/sova på ett dygn, hur jag tänker kring motion/träning, att vara mamma, att vara fru, vän och så vidare. Ett jättebra samtal.

Slutsats. Föga förvånande.

Jag är för hård mot mig själv. 

Blev någon förvånad?

Som ett exempel på detta. Jag hävdade att jag tränar/motionerar för lite. Min känsla är verkligen sådan. Men när jag tittar på mitt lilla schema, som jag skulle fylla i, ser jag att jag promenerat tre dagar, yogat en dag och arbetat i trädgården en dag. Fem dagar av sju. Är inte för lite.

Jag tycker också att jag träffar mina vänner för lite. Att jag är helt osocial. Jag har ofta lite dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med dem. Det visade sig att jag umgås med dem ungefär en till två gånger i veckan. Det är inte för lite. Inte när man betänker att jag har två barn i åldern som behöver min hjälp fortfarande. Dessutom har jag föräldrar, svärföräldrar och icke att förglömma, en man som jag gärna umgås med också!

Mitt liv är just nu ganska bra, med de här, nuvarande, förutsättningarna. Jag gör en väldig massa mer än vad jag ger mig själv cred för. Så onödigt. Men en nyttig väckarklocka. Jag har blivit bättre på många saker sedan jag blev sjuk första gången, men det finns saker kvar att förbättra för att jag ska kunna må ännu bättre.

Så småningom kommer det att innebära någon form av aktivitet/arbetsträning/arbete på mer regelbunden basis. Jag tror att jag hade kunnat må bra av det. Inte prick nu, men kanske någon gång under 2018. Att ha något friskt som är mitt eget. Där jag kan vara bara jag.

Tills dess och för resten av livet, övar jag på att inte vara så hård mot mig själv. ❤️

Vi måste våga tala högt om det

En av alla kämpar som jag lärt känna genom bloggen har valt att lämna oss. Det blev för tungt för henne. 

Kampen blev för svår. 

Vila i frid. Hoppas du fått ro där du är nu.



Behöver du hjälp? Kämpa. Kämpa emot hopplösheten och mörkret. Det finns ett ljus. 

Självmordslinjen 90101, ring, maila eller chatta. 

Är det akut, ring 112

Men vänta inte tills det blir hopplöst svart. Sök hjälp direkt. Även om du tänker att du inte mår tillräckligt dåligt. Hjälpen är till för alla. 

Var rädd om dig. ❤️

Kroppen reagerar med värk

Jag gör mitt bästa för att pausa, få till vila och sömn. Underlättar vardagen för mig med yoga, promenader och den avkoppling som trädgården ger. Men kroppen säger ifrån. Värken är tillbaka. Med besked. Varenda led och muskel smärtar och stramar. Jag har börjat vakna på nätterna igen, eftersom kroppen gör för ont. Tvingas upp ur sängen för tidigt på morgonen när höfterna värker och handlederna och händerna gör ont i varje led.

Börjar varje morgon med att sitta på mattan. Den fina, blå, zebramönstrade yogamattan, som jag fick i födelsedagspresent förra sommaren. Mjukar försiktigt upp kroppen. Tar på mig mjuka kläder som inte skaver mot huden. Och försöker väcka kroppen. Som behöver sova. Men som inte kan sova, då smärtan håller den vaken. 

En stund i taget. Så tar jag mig igenom den här dagen också. 



The best things in life

Denna kudde fick jag av maken för några år sedan, lite solkig numera pga välanvänd.
Men så bra present till sin uttröttade fru, en fin kudde att vila på!

Jag blev helt ledig idag. Ledig från sällskap alltså! Hade en mängd planer på saker jag ville passa på att göra. Som utomhusyoga, med tillhörande fika på caféet, i skogen, efteråt. Eller strandpromenad, med sushi i fikakorgen. Jag tänkte att jag skulle hinna med att ringa en god vän också, för att prata utan att bli avbruten. (Med barn i huset är det osannolikt svårt) Sen behövde jag åka med bilen till verkstaden och så den lilla detaljen, som inte går att bortse ifrån, nämligen att sova.

Vis av erfarenhet började jag med sömnen. Vilket var klokt, men synd. Jag sov bort hela förmiddagen, åt lunch, hemma pga orkade verkligen inte gå någonstans och sen dåsade jag bort eftermiddagen i soffan. Välbehövligt och skönt på sitt sätt. Men. Hade ju varit fint att komma ut också. Det får bli en annan gång.

Fjättrad vid Regelverket, jag vill vara fri!


Jag filosoferade om friskhet igår. Men när jag tänkt ett varv ytterligare på det där, så är det kanske inte sjukdomen som stör mig mest.

Det är känslan att vara fjättrad. Jag känner mig ofri. Mitt liv kan inte styras av mina drömmar och önskemål. För inte har jag bara sjukdomens begränsningar att ta hänsyn till. Jag har dessutom Regelverkets begränsningar att ta hänsyn till. 

Om det inte vore för Regelverket hade jag kanske studerat något. Inte mycket, inte snabbt, men någonting som gett mitt liv en liten extra krydda. 

Men sanningen att säga är jag livrädd för Regelverket. De som kommer och petar på detaljer i mitt liv och bestämmer vad jag får och inte får göra. 

Jag har inget annat att göra än att rätta mig. För jag har inte friheten att bestämma själv. Ekonomisk frihet såväl som handlingsfrihet. Det saknar jag. 

Är det något jag önskar mig i lika hög grad som friskheten, så är det frihet. 




Fem dagar, trötthet och invänjningsperiod

Nu har sommarlovet pågått i fem dagar. Jag är så trött. Sömnig och hjärntrött. Inte på grund av lovet eller de hemmavarande barnen, i sig. Utan mer på grund av de ändrade förhållandena. Nya rutiner. Folk att förhålla sig till, liksom. Telefoner som ringer. Mat som ska lagas. Och handlas. Ljud helt enkelt. En del extra aktiviteter blir också ofrånkomligt. 

Samtidigt har jag mina behandlare att träffa. Det tycker jag i grunden är en bra idé. Att hålla kontakt med någon av dem i veckan så länge det går, för att minimera glappet mellan före och efter sommaren. Nåt år har det blivit uppåt tre månader och det är för länge. 

Men nu när jag ska iväg känner jag mig bara trött. 

Tänker att kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig. 

Som vanligt. Tid. Tålamod. Andas. 

Skatta din sinnesstämning


Jag har fått i uppdrag att skatta min sinnesstämning på ett rutnät i en veckas tid. Det finns en ruta för varje timme att bokföra under en vecka. Att fylla i varenda ruta är omöjligt. Syftet är nog snarare att registrera hur mående kan variera över tid.

Uppgiften går ut på att anteckna de aktiviteter jag gör och hur min sinnesstämning är vid dessa tillfällen.

Jag trodde att jag skulle komma fram till resultatet att det känns jobbigt ibland och bra ibland. Men resultatet förvånar. Det är en enda grå massa alltihop. Aldrig riktigt glad, aldrig riktigt nere. Bara plus minus noll hela tiden.

Detta är något jag varit medveten om, som ett resultat av den antidepressiva behandlingen. Det som från början var så skönt, känns just nu som en inskränkning i mitt känsloliv.


Att vara avskärmad från andra människors känslor, att kunna låta mina känslor tona ut och slippa känna så förbannat mycket var en befrielse för mig. Att inte bli uppstressad för minsta lilla har varit en underbar effekt av medicinen. Men när jag nu observerat hur torftigt mitt känsloregister är saknar jag det en väldig massa. Inte stressen såklart. Men att få vara riktigt glad, likaväl som att kunna gråta. Just nu gör jag inget av det. Jag bara är.

Får väl se hur vi ska gå vidare med det här. Tänker att jag behöver ta upp det vid nästa vårdbesök.


Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen

Jag började skriva den här bloggen för att jag behövde en ventil. Någonstans där jag kunde få låta tankar och känslor pysa ut. När jag läste vad jag skrivit såg jag min situation på ett nytt sätt, med andra glasögon.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle få så mycket tillbaka. Nyfunna vänner, sociala kontakter i mängder. Det känns som om ni läsare är mitt kompisgäng som hänger här med mig, i min soffa. Mina ord sprids och delas på sociala medier många gånger om. Och jag fattar ingenting! 

Vad har lilla jag att säga, som folk vill läsa om, liksom?! 

Men ni är många som läser. Nu senast, en redaktör på tidningen Expressen som hittade mina texter i bruset och ville dela något i en reportageserie om utmattningssyndrom. Läs mer här om Karin. Och här om Maja, som på Instagram heter @psyksjukanochbroderi (<- bra tips!!) 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt och glad för uppmärksamheten jag får. Att något som är så tungt och svårt,  samtidigt kan vara så uppskattat. 

Jag vet att jag har sagt det förut, men tack, alla ni som läser och kommenterar. Ni är med och skapar detta tillsammans med mig! 

Tack ❤️





Utmaning de luxe, sommarlov på ingående

Detta är en del i min överlevnadsplan för sommarlovet. Inte för egen del dock...


Jag står inför en utmaning. Sommarlov närmare bestämt. Med barn som har slutat fritids kommer det att bli en ny upplevelse. Dessutom är barnen så stora att det numera inte går att ta föräldraledigt för att passa dem. Maken kommer alltså inte att vara hemma alls i den utsträckning han kunnat tidigare.

I praktiken innebär det att jag som "jobbar hemifrån"/har min huvudsakliga arbetsplats i hemmet (hmpf...), kommer ha sällskap till slutet av augusti. 

Förra året gjorde tanken på sommarlovet mig helt skräckslagen. I år känns det mer vagt. Jag oroar mig inte direkt, men skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tänkt tanken hur det ska gå. 

Barnen är såpass stora att de klarar sig ensamma ett tag. De kan fixa enklare mat till sig och njuter av kulinariska höjdpunkter som 2-minutersmikrovärmd Billys panpizza. Gärna serverad med ett stort glas O'boy. (Chokladpulver i den mängd att det går trögt att röra runt skeden i den lilla mjölk som tillsatts) Men de är för små för att tex åka och bada själva, så det kommer krävas insatser från min sida. 

Maken har dessutom mycket mindre semester i år än han brukar ha, pga anledningar. 

Så om jag uppdaterar lite hipp som happ framöver, så vet ni vad jag sysslar med. Jag är mamma på heltid. Eller så sover jag. 

Hur har du det i sommar? 



Tips mot trötthet, UPPDATERAD!!!

Jag ställde en fråga till er om hur ni gör/gjort för att hantera tröttheten som kommer med utmattningssyndrom. Eftersom det var så himla fina tips och så mycket välbeprövad kunskap så kan jag inte låta bli att dela med mig av det till er alla. Så, alla era tips kommer här! Jag har inte testat och kan inte svara för huruvida allt fungerar eller inte. Men det kan vara en bra idébank som man kan ta med sig till sin doktor nästa gång, om det är något man undrar över.

Vila regelbundet
Sova dagtid
Vila före och efter inplanerade aktiviteter, för att skapa marginaler
Vila när jag blir uppspeedad efter överaktivitet, i stället för att gå på rastlösheten och göra saker

Vakta marginalerna mellan aktiviteter, 
Säga nej(!!) 
Göra lite grann och inte allt eller inget

Inte ta ut sig för mycket, utan spara på krafterna
Gå och lägga sig i tid på kvällen
Sköta sömnen (regelbundna vanor)


Vitamin B12
Vitamin D
Andra vitaminer och mineraler som tex järn, magnesium, multivitamin, omega 3 mm

Dra ner på kaffe och socker
Äta mycket frukt och grönt, nötter och frön och varierad kost
Lev smart och hälsosamt
Utred andra överkänsligheter som kan påverka kroppen och göra den trött

Gör roliga saker som ger energi...
... men planera in vilodagar i anslutning till dessa, så kroppen får chans att vila och ta igen sig.


Meditera
Djupandas
Motionera lagom mycket (varierar med dagsform)
Vistas ute i naturen
Dra ner på kraven i hemmet


Atarax
Cicadin (melatonin) 
Imovane
Lergigan

Voxra (Bupropion) En typ av antidepresiva som innehåller noradrenalin och dopamin ger uppiggande effekt.
Kombinationen Voxra och ssri, för att få uppiggande effekten av Voxra och ångestdämpande dito av ssri

Trappa ner ssri, om det är så att den orsakar trötthet. OBS! Inte utan att diskutera detta med din läkare först.

... och sist men inte minst, det råd som måste finnas med på en lista om trötthet

Acceptera tröttheten

Det är inte roligt att vara trött, men ibland finns det inget man kan göra åt den, mer än att sluta kämpa och bara vila. Acceptera att det är så livet ser ut just nu. I kväll, i morgon, nästa vecka eller om ett år kan läget vara helt annorlunda.


Tack för alla tips, ni är bäst! <3




Medicinfråga

Källa 



Jag äter SSRI sedan ett par år tillbaka. Dessa hjälper mig väldigt bra genom att lindra ångest och hålla mig lugn. Jag sover bättre och känner mig absolut mer avslappnad. Men. Tröttheten. Den här tröttheten. Den försvinner inte. Hur mycket jag än sover.

Så min fråga till er läsare är, Hur har du fått bukt med din trötthet? Är det något man får räkna med som utmattad, att alltid vara tröttare än tröttast? Vad äter du för medicin/mediciner? Kombinerar du olika preparat för olika symptom?

Vad beror på mig, vad är min sjukdom, vad kan avhjälpas med medicinering osv osv... ? Tips emottages tacksamt.

(Min doktor har inte sagt något om detta, utan det är lite snillen spekulerar över de här funderingarna. För jag hoppas att det kan finnas någon lösning på problemet... Och som med alla andra viktiga och bra saker, är det här på bloggen jag får de bästa tipsen! <3)

Kan andas ut


Andas ut efter läkarbesök och snabb handläggning av Försäkringskassan. Jag har sjukpenning beviljad över sommaren och så får jag sikta in mig på ny bedömning i augusti. Det kommer gå snabbt tills vi är där igen, även om man skulle vilja pausa sommaren lite, så man fick njuta längre av den. Men i augusti kommer jag förmodligen vara glad över skolstarten och nystarten igen! Brukar vara så.

Det känns ändå väldigt bra att vara beviljad ersättning under sommaren.

Nu gäller det bara att fortsätta göra det jag gör. Försiktigt utöka aktivitetsnivån. Kommer ju att ske automatiskt pga sommarlovets intåg. Snarare bromsa än gasa, tror jag kommer bli aktuellt. 

Livet alltså, så svårt, men så härligt ändå. En dag i taget.


Vårdcentralshumor, eller tragik, hur man ser på saken

I väntrummet på vårdcentralen senast satt en kvinna och stampade otåligt med fötterna i golvet. Deklarerade högt och tydligt att hon skulle ta blodtryck hos sköterskan. Suckade och pustade. Doktorn ville veta, sa hon och himlade lite med ögonen. Hela kvinnan fullkomligt osade stress.

Satt och väntade på sin tid men var såå stressad. Hoppade upp och ner. Rusade fram och tillbaka till receptionen för att förkunna att hon INTE hade tid att vänta. Hon hade en hund att hämta och kunde de möjligen skynda på en aning? Så kom då sköterskan till slut och hämtade henne.

- Oj då, nu har jag visst varit uppe och sprungit lite.
- Det gör inget för du får vila en stund innan vi tar trycket.
- Nej, nej, nej, jag har en tid att passa...

Sa jag att det var blodtryckskontroll hon var ordinerad?! 😜

Ibland ser man saker så tydligt utifrån, men man har ingen aning själv. Så var det åtminstone för mig. Hela världen hade kunnat stå med banderoller och plakat och varnat mig för den annalkande väggen, men jag tror ta mig tusan inte att jag hade slutat springa för det... 

Stegräknare och det svåra i att ta rast och paus

Källa

Jag fick i uppdrag av terapeuten att dela in mina dygn i mer arbetslika förhållanden. Arbetstid, fritid, sömn osv. Att hålla på gränserna och fördela aktiviteterna en smula, så att det inte bara var en ocean av tid varje dag som kunde gå till vad som helst. För 'vad som helst' tenderade att bli ingenting.

En lärdom som jag har gjort av det här lilla experimentet är att jag fortfarande är alldeles för mycket 'allt eller inget'. Av eller på. Jag går in med full energi och kör tills jag inte orkar. SÅ himla dumt. Har jag inte lärt mig någonting? är en tanke som jag tänker ganska ofta faktiskt.

Ett praktiskt exempel på detta är när sjukgymnasten föreslog att det var bra att gå 10 000 steg per dag. Inte för att hon menade att jag skulle göra det precis nu. Men jag gick. Jag var helt slutkörd och ändå besviken, när jag hamnade på 8000 steg. Jag menar 8000 steg är ju skitbra! Man måste ju jämföra med var man har varit...

Fast jag var missnöjd och totalt utmattad, så dubbelfel på den. Appen raderad. Jag fixade inte det. (Men jag vet å andra sidan att det jag tycker är jättemycket just nu, fortfarande inte når upp till den dagliga rekommendationen. Kan ju jämföra om ett år igen och se vad jag orkar med då...)

Men jag har börjat redigera mina dagar. Jag delar upp dem i entimmes-intervaller. Den här timmen ska jag tex äta, promenera, vila eller vad det nu kan vara. Men om jag blir klar tidigare, så har jag inget nytt inplanerat. Jag måste göra saker långsammare, eller pausa. Finns inga alternativ.

Försöker vara lite sträng mot mig själv där. Och jag menar, allvarligt talat, hur svårt ska det kunna vara att ta det lite lugnt, att ta rast och paus och så där? Uppenbarligen jättesvårt. Så jag behöver öva.


Vi hjälper varandra

Nu har jag träffat den nya läkaren. Ivrigt påhejad och peppad av er fantastiska läsare tog jag mig samman och gick till mötet rustad till tänderna. En lång lista på symptom och hur de påverkar mig samt saker jag behöver för att kunna läka och komma vidare, hade jag med mig.

Doktorn var bra, lyssnade, ställde frågor och tog sig tid. Hon tyckte att det var mycket bra att jag kunnat formulera mina begränsningar på papper, det underlättade mycket för henne vid intygsskrivandet. 

Nu återstår bara Försäkringskassans utlåtande av det intyg som skickats in. 

Men alltså. Tack till alla som skriver, delar, kommenterar och hjälper till. Tillsammans lär vi av varandra. Vi hjälper varandra. Vi skapar debatt. Tillsammans är vi starka. 

En långsam och tyst revolution som kommer växa i både styrka och omfattning ju fler vi blir och ju mer vi hjälps åt. Kampen pågår på så många fronter. Inom oss själva, kampen mot sjukdomarna, kampen för förståelse från omvärlden, kampen mot orättvisorna. Fatta vilket arbete vi gör. Vi är grymma!