Kräsen och egoistisk

Källa 


Kräsen och egoistisk är för mig två negativt laddade ord. Så jag hade lite svårt att ta in det faktum att terapeuten senast tyckte att jag borde öva lite mer på både det ena och det andra. Varför vill man vara mer kräsen och egoistisk liksom? Det är ju fult. I min värld.

Jag förstår dock tanken bakom. Behöver öva mig på sådana saker som jag inte är så bra på. Som att prioritera mig själv och mitt välbefinnande framför andras. Kräsenheten handlade om att vara noggrann med vilka aktiviteter jag tackar ja till. Att inte tacka ja till saker bara för att vara andra till lags. Och så vidare. Vi har ju gått igenom detta många gånger. Både i terapin och här på bloggen. Men det är svårt att förändra ett beteende på djupet. Så jag påminner mig själv och fortsätter kämpa framåt.
Källa

Har fått en läxa också. Nämligen att tänka att jag har en arbetstid. Den tiden är densamma som den tid mina barn är i skolan/fritids. I praktiken innebär det att min arbetstid, på ett ungefär, pågår mellan klockan 8.30-14 måndag till fredag. Under den tiden ska jag tänka att jag gör sådant som är bra för mig och min rehabilitering. Exempel på arbetsuppgifter kan således vara promenader, läkarbesök, träning, samtalsterapi, men även avslappning, vila och sömn.

På samma sätt kommer städning, tvätt, handling och andra hushållssysslor att utföras på min fritid. Alltså. Efter min arbetstid.

Gränsdragningen är inte solklar för mig ännu. Räknas till exempel trädgårdsarbete som arbete eller fritid? Grön rehab är ju en utmärkt arbetsuppgift, men trädgårdspyssel är min mysigaste hobby. Bloggen då, är det jobb eller fritid? Kanske mest jobb? Får jag bara blogga och instagramma mellan 8-14 då? Får jobba lite på hur jag drar gränserna. Tipsa gärna om du har idéer.


Hur går det egentligen för mig?

Fick frågan av en bloggläsare och började fundera på hur det går för mig. Jag mest existerar just nu. Varken mer eller mindre.

Mina aktiviteter har motarbetat mig kan man säga, en efter en. Qi gongen ställdes in pga personliga skäl hos ledaren, yogakursen tog slut och badhuset stängde för renovering. Så från att jag haft tre fasta aktiviteter där jag aktiverats såväl socialt som fysiskt har jag just nu ingenting. 

Vilket inte känns så bra. 

Jag försöker komma igång med egenträning men det går trögt. Har bokat tid hos en sjukgymnast för att se om jag kan få hjälp med att ordna en ny struktur. 

Och så har jag börjat fundera på arbetsträning. Det är en naturlig del när sjukskrivningen börjar gå mot sitt slut. Jag är osäker på vad de ska ta sig till med mig och det är precis samma visa inför varenda möte, så jag vill väldigt gärna ha hunnit tänka lite i förväg. 

Det är tufft att tänka på framtiden. Tar en massa kraft. Vad vill jag göra? Vad borde jag göra? Vad är det smarta? Det förnuftiga? Det roliga? Hur utnyttjar jag bäst de få dagarna jag har kvar med rehabersättning. 

Hur ska jag resonera? Ska jag ta ett helt annorlunda arbete än det jag är utbildad för? Eller kan jag använda min utbildning till något? Hur lägger jag upp det på smartaste sätt för att hinna få ut något av det på den korta tid jag har kvar? Vad händer sen? När rehabdagarna är slut? Det vet jag inte heller. 

Ungefär så ser mina dagar ut nu. Jag försöker aktivera mig mer socialt. Träningen går knackigt och jag har alldeles för mycket tid till att älta mina framtidsplaner. (=> sover sämre, mer stressymptom och typ fast i en negativ spiral) Blä. 




Chock-ångesten slog till igen



Känt mig trött idag. Sovit flera timmar i sträck. Helt förvirrad när jag vaknade och hade försovit mig till hämtningen av barn. Tog mig dit och mitt i skolkorridoren känner jag hur det börjar sticka i huden och yrseln slår till. Ta mig ut härifrån! När man är säker på att man ska svimma mitt framför alla barnen på fritids. Hur lätt är det då att övertyga sig själv om att "det är bara en ångestattack"... ? 

#tankaromutmattning #fuckanxiety #ångest #yrsel #anxiety #idagärdetjobbigt #jagtrivsbättreutanångest #hatarattjagblirsårädd


Kopierar min instagram idag. Chock-ångesten slog till igen. Man går tamejfan aldrig säker. 



Om jag glömmer...

Om jag skulle glömma vad som händer när jag överanstränger mig så kommer här en påminnelse.

Till mig själv:

Kära du, ta inte ut dig så värst. Du blir

Sömnig 
Trött i hjärnan
Matt i kroppen
Får huvudvärk
Problem att fokusera blicken
Oroskänsla i magen
Smärta i buken
Du mår illa och är jättehungrig samtidigt. 
Darrig i benen
Ögonen krampar och rinner
Ont i örat, som öroninflammation de luxe
Det tjuter i höger öra 
Du får elfel i hjärnan, sk brain zaps
Dina muskler blir spända 
Du får värk i armarna och händerna
Du blir överkänslig på huden
Du blir yr och tappar tålamodet

En känsla av att allt går överstyr. Saker sker men trots att du är där så känner du dig helt avskärmad. Och så kommer katastroftankarna. De där jobbiga som försöker övertyga dig om att du håller på att bli knasig.

Så försök att stoppa i tid. Det blir så mycket lättare då. Försök att bromsa dig själv när energin strömmar till. Begränsa din entusiasm och din vilja. Hushåll med dina resurser fast det nästan är det tråkigaste du vet.

Varma hälsningar
Jag



Jag vet att detta händer. Varenda gång. Och ändå klarar jag inte att dosera aktiviteterna. Blir så trött på mig själv. 

Hur balanserar du ditt liv? 




Vila kroppen eller vila hjärnan?

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt den här veckan. Det har jag gjort också. I alla fall fysiskt lugnt. Men medan jag legat i soffan och vilat har jag känt suget efter förströelse. Så jag fastnade i Netflix-serie-fällan. Det var inte bra. Mitt huvud alltså... Helt förstört.

Så fick tvångsavsluta mig själv från Netflix på grund av detta. Men då började tankarna vandra till eventuellt kommande arbetsträning, framtida yrken och sådant. Det gör jag emellanåt. Fastnar i de där tankarna. Vilket är bra och nödvändigt. Men inte alls vilsamt. Idag är jag helt slut i både kroppen och hjärnan.

På grund av att jag har tänkt för mycket. Tänkt. Jag har tänkt.

Det är något av det svåraste att acceptera tycker jag. Tröttheten som kommer efter att man använt hjärnan lite, utan att det ens finns någon yttre påverkan.

Påsklovet - hur gick det egentligen?

Klosterlilja i min trädgård

Av påsklovets tio dagar gick hälften bra. Sedan kom utmattningssymptomen uppradade ett efter ett. Det började med yrsel och ostadighet. En känsla av att tappa fotfästet en kort stund. Som att falla ner i ett hål eller att hjärnan stänger av en sekund innan den kopplar upp igen. Elfel helt enkelt. Värken ligger ständigt i bakgrunden, men väsnas mer och mer ju mindre jag pysslar om kroppen.

Tröttheten har blivit värre och värre ju längre veckan gått. Trots att jag försökt sova/vila på dagarna och vilat när barnen gjort annat. Nu är jag i ett konstant dvala-tillstånd. Så där så jag undrar om jag någonsin kommer att bli pigg igen. (Vet ju att jag kommer bli det, men varje gång går tankarna åt samma håll.)

En dag åkte vi på en utflykt till en bondgård/liten djurpark med lantdjur. Det gick bra, men att köra dit  gjorde mig sjukt utmattad. Bilkörning är fortsatt en utmaning, särskilt när den blir lite längre än vanligt.

Att barnen har kompisar hemma fungerar däremot bättre. Skönt att det fungerar i alla fall.

Men fakta är att hur mycket jag än förenklar och drar ner på krav och göromål så är det stor skillnad att ha barnen hemma jämfört med när de är i skolan. Mina rutiner sätts ur spel, vi gör saker tillsammans, pratar, musik spelas, TV är på osv.

Ansvaret är tröttande. Det är lätt att bli besviken över hur lite jag klarar. Fast jag istället borde vara nöjd och glad över att jag klarat så mycket som jag ändå har gjort. 

Nu behöver jag vila mig i form. Igen.

Hur jag har blivit frisk från utmattningssyndrom

Eller kanske är rubriken missvisande. För frisk är jag ju inte. Inte i sakens rätta bemärkelse. Jag är fortsatt sjukskriven på 100 procent. Godkänt av både läkare och Försäkringskassan. Så okej, inte frisk, men friskare. I sinnet åtminstone.

Något av det som fungerat för mig.

I akuta fasen av utmattningssyndrom handlade det för mig om att bromsa in. Sakta ner den där skyhöga farten jag hade och landa. Det var mycket svårare första gången, än andra, pga att jag hade så mycket högre fart då. Det tog ungefär tre månader innan jag hade saktat in så pass mycket att jag kunde ha ro att lägga mig ner och vila. Det var som att jag gick på spillvärmen eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag gjorde inget, men kroppen var så uppe i varv att jag behövde den tiden för att varva ner.

Efter de månaderna upplevde jag att jag blev ännu sjukare. Ångesten tilltog, värken ökade till extrema höjder. Allt blev så mycket värre. Som man kan läsa i kloka quotes på sociala medier. Allt måste bli värre innan det kan bli bättre. Det stämde i mitt fall.

Först av allt var det vila som gällde. I sängen. Bara försöka ta sig upp och gå på toaletten eller äta något mini-litet. Sen var det sova, vila, dvala, ångestattacker som gällde. Dygnet runt. Den här fasen är den värsta jag har minnen av. I hela mitt liv. Och det höll på länge. Säkert runt ett års tid vid båda gångerna jag gick in i väggen.

Hur tar man sig sedan ur det där då?

Jo, man sover tills kroppen inte behöver sova mer. Sömn, vila, avslappning, ångesthantering. Steg ett.

Jag började lägga till frukt till min kost. Jag hade innan utmattningen första gången, ätit extremt dåligt (dåligt som i enformigt, vid datorn, stående, springande, småplock, godis på macken innan jag åkte hem osv). Jag åt inte frukt, grönt, fisk mm alls i den utsträckning jag önskade. Så det kändes inte som ett tvång att äta det, utan det var en önskan från min sida.

Jag började äta frukt. Sen utökade jag med mer och fler grönsaker. En period åt jag helt vegetariskt. Det var inget som gjorde mig frisk i utmattningssyndromet, men det var ändå en bra tid. Nu äter jag allt igen, men med det vegetariska tänket i bakhuvudet. Det är en bra kompromiss för mig i vårt familjeliv.

Det som kommit från sjukvården, som fungerat, har varit motionsråd, men som jag anpassat efter min förmåga.

Jag promenerade mycket i början. Små, små korta promenader (5 minuter eller så). Som utökades efter hand till lite längre promenader, eller promenader i kuperad terräng. Jag började ta cykeln igen, jag har i olika perioder gått på Basal Kroppskännedom (BK), Medicinsk yoga/Mediyoga och Qi gong. Jag började vistas i naturen. Det är så läkande.




Annat som sjukvården ordinerat är antidepressiva läkemedel, ångestdämpande läkemedel, sömntabletter, samt vitamintabletter som jag behövt tillskott av.

Dessutom samtalsterapi. Jag har fått prova på olika saker, som gruppterapi, psykolog, KBT-terapi mm. Allt har varit bra, men olika saker har fyllt olika syften.

Det viktigaste jag har fått med mig är att ändra inställning till hur jag ser på mig själv och på mitt liv.

Acceptera att jag är sjuk. 
Be om hjälp.
Acceptera att jag inte kan göra allt som jag kunde göra förut. Det är varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 
Vila är ett godkänt sätt att spendera en dag.
Jag är bra och jag behöver inte bekräftas i det. Jag vet det och det räcker länge. 

En viktig byggsten har varit att hitta mig själv igen. Vem är jag? Vem var den där tjejen där inuti, innan hon försvann i en grop av prestationer och självförnekelse? Att hitta saker som jag tycker om, som gör mig på gott humör, att göra sådant jag mår bra av. Att prioritera det och våga stå upp för det.

En sådan sak är yogan. Jag mår så otroligt mycket bättre av att sitta på den där mattan. Ibland sitter jag och mediterar, ibland jobbar jag mig svettig. Men med den gemensamma nämnaren att jag gör något som jag mår bra av, jag känner in mig själv. När jag prioriterar bort det mår jag alltid sämre efter ett tag.





Jag tror att tricket är att finna tålamod. Det tar tid. Kanske en livstid för vissa. Men att kunna leva under tiden. Den akuta fasen varar inte för evigt. Det är sedan det börjar. Lite som att vara gravid. Man fokuserar så mycket på att vara gravid och hur det ska bli att föda sitt barn. Barnets utveckling inuti magen och hur man ska bedöva sig vid förlossningen. Livet därefter går liksom inte att ta in. Det går inte att föreställa sig hur det kommer vara att bli förälder. Det är för stort.

Lite samma sak med det här. Man fokuserar på det man kan. Mat och vitaminer, träning och motion, vila och sömn. Basic på något sätt. Resten får komma efterhand. Kanske är man inte hundra procent redo när det kommer, men man anpassar sig ändå, på något sätt.





Idag kastar jag BH´n


Eller nej, riktigt så dramatiskt behöver det ju inte vara. Men idag, alltså jag kan inte ha nån BH på mig. Det. Gör. SÅ. Ont. På huden liksom. Inte för att det egentligen klämmer eller skaver eller nån lapp som kliar eller så. Det är bara huden som är helt överkänslig på sidan, på ett ställe under armhålan, just idag.

Denna stress, som tar sig uttryck på så många konstiga sätt i kroppen. Tänk vad jag ignorerat mina signaler förut. Och vad uppmärksam jag är nu. Klapp på axeln till mig!

Ett historiskt påsklov

Källa


För mig är detta påsklov historiskt. Det är nämligen det allra första lovet som jag är ensam hemma med mina barn sedan jag blev sjuk. Förut har de alltid varit på förskolan eller fritids om deras pappa jobbat, eller så har han varit föräldraledig och så har vi varit hemma alla fyra.

Det som är roligt är att jag har inte alls varit nervös, eller haft panik över detta en enda gång.

Den meningen i sig är ju sorglig och anmärkningsvärd. Som att det skulle behövas att få panik för att vara ensam med sina barn. Men är man svårt sjuk, utmattad och trött är det jobbigt att ha ansvar för barn. Jag har haft fullt upp med att bara vara ansvarig för mig själv.

Vi får se vad vi hittar på under veckan. Jag tänker att det kommer att bli en del aktiviteter för att ha något att göra. Men även mycket oplanerad tid där vi alla får utrymme att bara vara.

Omständigheterna och tänkarhattar

Tänkarhattarna beskrivs i en bok av Edward de Bono och går ut på att man ska tänka på olika sätt. Färgerna symboliserar olika sätt att tänka, tex fokusera på fakta, känslor, hot och risker osv.

Jag har tidigare skrivit om hur mycket jag gillar qi gong som träningsform. Har letat ett tag efter träningstillfällen att få utöva det i grupp och hittade det nu i vintras. Så det är lite tungt att instruktören väljer att pausa aktiviteten pga personliga skäl. Nu, precis när jag kommit igång så bra med mina aktiviteter och fått rutin på dem.

Jag respekterar naturligtvis instruktörens beslut och tycker det är bra att man drar ner på aktiviteter när man får för mycket omkring sig. Hur ska man annars orka ta hand om de som inte mår bra, om man inte själv heller gör det? Men det blir inte samma dynamik när jag gör övningarna hemma på min kammare. Det är någon särskild sorts energi som bildas i rummet när vi är flera som gör det samtidigt.

Så, nu får jag fundera över hur jag ska upprätthålla min aktivitetsnivå. Vill ju gärna se om jag orkar bibehålla den över tid. Det måste bli något schemalagt. Det är inte enbart aktiviteten i sig som är betydelsefull. Utan för mig är det stora hindret att ha något inplanerat. Det är där jag har min akilleshäl. Att göra en plan och hålla mig till den även om det känns obehagligt, eller om jag känner av mina stressymptom pga oro och ångest.

På med tänkarhatten och fundera lite alltså. Igen...



Vad är en hjärna värd?



Om man hade orkat. Om man inte hade varit så förbaskat trött och utmattad. Då hade man kanske orkat driva sin sak rättsligt. Men det ligger i sjukdomars natur att man är just sjuk och inte orkar. Man vill bara överleva.

Men när jag tänker på det. Vad var min hjärna värd för min arbetsgivare? Vad var jag värd? I rena kronor och ören räknat, inte särskilt mycket.

I förlängningen, vad har detta kostat mig? Förutom det uppenbara, pengar in på kontot varje månad, såklart? Då tänker jag i första hand på lönen, inte på min pension och möjligheten till framtida inkomster. Det har hållit på att kosta mig min familj. Det har kostat mig mina barns uppväxttid.

Det har kostat mig min hjärna.

Ibland gör det mig så ledsen att tårarna sprutar. Ibland gör det mig så vansinnig och arg att jag bara vill slå på något. Jättehårt. Jag skriker tills jag blir hes.

Men inget av det spelar någon roll. Min hjärna är skadad och det finns inte mycket att göra åt den saken.

Tänk om man kunde få skadestånd av arbetsgivaren när de godtar en arbetsmiljö som gör personalen sjuk på det här sättet. Det skulle inte ge mig min hjärna tillbaka. Det skulle inte ge mig tiden tillbaka som jag missat med människor som jag tycker om. Men det skulle åtminstone ge mig lite värdighet i fråga om ekonomiskt oberoende.

Vad är en hjärna värd?


Annorlunda arbete, men bra för mig

Den här bilden la jag ut på Instagram för ett tag sedan, men jag tycker den är så fin så den får återanvändas!

När jag tycker att det inte händer något alls med mitt tillfrisknande måste jag stanna upp och fundera. I november (för ungefär fyra månader sedan) hade jag ett avstämningsmöte med Försäkringskassan och min doktor där de inte riktigt visste vad de skulle göra med mig längre. Alla utredningar var gjorda, inga behandlingar hjälper direkt. Bara vila, vila och vila.

Men inte nödvändigtvis bara vila i likhet med sömn. Utan en aktiv vila också. Det är hjärnan som behöver vila, mest av allt. Då föreslog de aktiviteter som jag tyckte var helt horribla, att jag skulle börja på spinning och sådant. Jag gick i taket. 

Men när jag lugnat ner mig efter julhelgerna så hade ändå ett frö börjat gro. Jag gick till badhuset. En gång i veckan. Tänkte att, bara att jag tar mig dit, är en bragd i sig. Sedan har jag simmat. En gång i veckan, ibland lite längre, ibland lite kortare. Och jag gillar det! 

Jag har hittat ännu en aktivitet som jag tycker om. Mitt mål har varit att orka genomföra simning, qi gong och mediyoga, alla tre planerade aktiviteter, i samma vecka. Nu börjar jag klara av det! Yey! 

Jag försöker se detta som mitt arbete. Min egen lilla arbetsträning. 


Meditation läker hjärnan vid kronisk stress

Detta inlägg publicerade jag för ungefär ett år sedan. Men eftersom det tillkommit nya läsare sedan dess, så väljer jag att publicera delar av inlägget igen, eftersom det är så spännande!


Så. Faktagenomgång!

Telomerer kallas den yttersta delen på kromosomerna (DNA alltså). Vid varje celldelning förkortas telomererna lite grann, du tar så att säga, ett steg närmre din egen död. Telomerernas uppgift är att skydda kromosomerna vid celldelningen. Men. Forskning har visat att om du är utsatt för långvarig stress så trasas telomererna sönder. Jämför med den lilla plasten längst ute på skosnöret som skyddar snöret från att trasas upp. Snöret är kromosomen, plasthöljet är telomeren. Vid långvarig stress går plasten sönder och skyddet för kromosomen minskar.

Det finns alltså ett samband mellan en sund livsstil, lagom mängd motion, hälsosam mat och meditation/mindfulness och längden på telomererna. Genom att leva hälsosamt slits telomererna långsammare och kan även repareras i viss mån.  Du är till viss del ansvarig för din egen livslängd (finns annat än telomererna som påverkar åldrandet). Ju längre telomerer, desto bättre mår din kropp. Väldigt förenklat!


Min yogainstruktör tipsade mig om en särskild meditation som heter Kirtan Kriya.

Hur gör man då? Sök Kirtan Kriya på Youtube eller Spotify om du vill ha stöd till sången. Annars funkar det lika bra utan.

Man sitter i meditationsställning och sjunger/upprepar mantrat SA TA NA MA. För varje stavelse flyttar man tummen från pekfinger till långfinger till ringfinger och lillfinger och trycker till. Både höger och vänster hand samtidigt. Sången och rörelserna skapar nya nervbanor i hjärnan. Du hjälper kroppen till självläkning.

Hur trött kan man bli på sig själv?

Det är en rimlig fråga att ställa sig.

Om det är så att man har sagt adjö till den luddiga lilla pälsbollen som man passat. Om man vill bli av med överblivet katthår från sin bostad. Om man har en familj som sprider smutstvätt omkring sig. 

Då kan det bli så att man samlar ihop allt som ligger i soffan. Lägger in det i tvättmaskinen. Sätter sig för att pusta ut i soffan och letar förgäves efter fjärrkontrollen. 

Det kan sluta med att man ägnar en lördagskväll åt att skruva isär en fjärrkontroll i beståndsdelar. Sedan sitta och torka densamma. Med hårtorken. När man skruvat ihop allt igen och det dessutom fungerar. Då borde man gått ut och köpt en trisslott. Men det orkar man liksom inte efter den där anspänningen. 

Så man sitter där med sin extremt rena fjärrkontroll, som luktar vildblomster och undrar hur sjutton man kunnat bli så tankspridd att man kör elektroniken i sextio grader.



Jag inser att någon kan tro att det är ett aprilskämt. Men det är det alltså inte.