Måste all mat vara nyttig? Räcker det inte bara att äta?

Det florerar en massa mattips på nätet för jämnan. Ät si och ät så. Bli frisk, sund och hälsosam. Och smal. Denna smalhets gör mig galen. Det är så svårt att värja sig. Jag vill inte bry mig, men hur lätt är det att låta bli när man bombarderas från alla håll?

Så länge man äter är det bra. Tänker jag. Man behöver näring. Men att alltid äta nyttigt vet jag inte. Vad nu nyttigt är. Det varierar ju också.

I olika perioder av min utmattning har jag varit så trött så jag inte orkat sitta upp. Då är det inte lätt att äta hälsosamt. Allt är bättre än inget. Jag har haft äppel-perioder, banan och choklad-perioder, Wasa julknäcke-perioder, sås och potatisperioder och så vidare. Länge åt jag alla mina måltider i sängen. Helst liggande. Hade inte kraft att sitta upp.

Men det blir bättre. Orken återvänder. Någon dag orkar du gå ut i köket. Du orkar vänta två minuter på att matlådan ska bli varm i micron. En dag orkar du sitta vid matbordet hela måltiden!

Så jag säger inte att du behöver tänka på att äta nyttigt. Men ät något. Kroppen behöver energi för att orka läka. Det kommer en tid när du kan handla, laga maten och äta den. Helt själv! Men så länge du håller på och tillfrisknar från utmattningen behöver du inte lägga på dig fler krav än nödvändigt. Ät och var glad att du kan äta. Det räcker jättelångt!

Det är något som skaver

Jag vet att jag inte är varken först eller sist med att ta upp de här frågeställningarna, men det behöver göras lite då och då.

Jag är inte den som varit mest nöjd med den vård jag fått. Råden som sjukvården presenterat för mig har kanske inte alltid varit riktigt bra. Ibland har vi famlat i mörkret, både doktor, psykolog och jag. Vi har fått diskutera oss fram till en gemensam lösning för vad som kan passa mig. Mycket mer kunskap behövs ännu kring utmattningssyndrom och dess läkning.

Men.

När det sprids solskenshistorier på nätet om snabb läkning av utmattningssyndrom brukar jag reagera. Först av allt för att jag vill veta vad det är som läker utmattningssyndrom så snabbt och som jag har missat. För jag vill ju så gärna bli frisk, så jag är beredd att göra vad som helst för det. Men när jag läst på en del kring omständigheterna för de här solskenshistorierna inser jag att det finns ingen enkel väg.


Så återigen.

Sluta klaga offentligt på antidepressiv medicinering. Det gör nytta för många. Det räddar liv. Och det finns fler än jag som haft panik (alltså på riktigt, panik) för att gå in på Apoteket för att hämta ut mina tabletter. Skammen var så stor. Bidra inte till detta. 

Dela gärna med dig av dina framgångsrecept på sociala medier. Det är jätteintressant att få veta vad som fungerar för olika individer. Men säg inte att just Du har kommit på lösningen för hela gåtan Utmattningssyndrom. Du har kommit på något som fungerar för just din kropp, vilket är jättebra. Men respektera att andra människor har andra förutsättningar. 

Säg ALDRIG att det bara är att bestämma sig och sen göra det. Det tar tid och man behöver kämpa en massa för att ta sig framåt, men ibland behöver man också bara ta det lugnt och lita på processen. 

Det som konstaterats läker utmattningssyndrom, liksom många andra tillstånd, är regelbunden motion, varierad kost och god sömn. För andra följdsjukdomar såsom depression, sömnstörningar och ångest finns bra mediciner att få. Det finns ingen skam i att ta hjälp när man behöver. 



Kalas när man har utmattningssyndrom, inte bara festligt

Ibland bara hopar det sig. Som den här helgen till exempel har vi hunnit med inte mindre än tre (!) födelsedagskalas. Ett arrangerade vi själva och ett var min systerdotters, så det valde jag att gå på. Det tredje var barnkalas, som jag inte deltog i. Men ändå, hur kan det bara krocka så värst?

Jag lyckades också med någon form av sorglig bedrift. Jag somnade. På ett kalas. Bland massa folk jag inte känner jätteväl. Innan efterrätten ens hade serverats.

Helt galet. Jäkla hjärna. Så hjärntrött så jag fick ångest. Sen värk. Sovtrött men utan att kunna somna. Mest proppmätt, illamående, svullen mage och hungerkänslor i en enda röra. Låg och varvade ner länge, länge. Till slut somnade jag ändå. I en soffa, i min systers sovrum, medan alla andra sjöng och hurrade och firade.

Det är inte roligt. Det är så långt ifrån roligt man bara kan komma. Jag avskyr verkligen utmattningen extremt mycket i de situationerna. 

Tycker alltid att det är lite jobbigt med att ställa om klockan också. Har väl aldrig haft problem med det förut, men nuförtiden gillar inte min kropp den där förändringen. Även om det bara är en timme. Knas. Så nu blir det vila efter alla festligheter.

Finns det inga riktlinjer?

Finns det inga riktlinjer för behandling av utmattningssyndrom och följdsjukdomar till det? Det är en fråga jag ställer mig.

Har ni läst alldamnstories inlägg om D-vitamin och olika typer av depression?

Hon beskriver där hur hennes läkare rekommenderar D-vitamin pga att det är bra för läkningen av utmattade hjärnor. Läkaren har även en utredning kring olika typer av depressioner, hon lämnar blodprover och följer upp var tredje månad. 

Ingen reklam, eller rekommendation, bara en illustration.


Jag blir såklart glad att hon har en kompetent doktor och tacksam att hon delar med sig av informationen. 

Men jag blir också väldigt irriterad. Eller frustrerad. Jag har varit sjuk i den här sjukdomen sedan 2011. Jag har haft flertalet olika läkare, terapeuter, sjukgymnaster och andra vårdgivare. Men ingen av dessa har någonsin berättat om något av det här. 

Jag har själv frågat om kostens betydelse. (Inget att fördjupa sig i så länge man äter varierat.) Jag har frågat om kosttillskott. (Onödigt.) Jag har frågat om dietist. (Finns inte att remittera till och ändå onödigt för din sjukdom.) Jag har frågat om Omega 3 efter att optikern rekommenderade det till mina ögon. (Onödigt, dyrt, men vill du lägga pengar på det så är det ju inte skadligt.) 

Omega 3 (källa)


Jag jobbar så otroligt hårt med acceptansen av det jag inte kan förändra. Jag vill leva. Inte jaga. Men samtidigt. Finns det något att göra för att läka hjärnan, som är så enkelt som att ändra kosten så är det ju värt det. 

Men vem som är sjuk orkar uppfinna hjulet gång på gång? Det är ju därför sjukvården finns. Finns det något att göra gällande kosten?? Något som är vetenskapligt bevisat? Klara och tydliga råd önskas, tack. 



Bästa medicinen


Har ju skrivit om att jag mått dåligt igen på sistone. Idag försökte jag bryta det mönstret genom att göra något så ovanligt som att aktivera mig mer. Fast på ett annorlunda sätt. Jag bestämde att barnen fick hoppa över sina aktiviteter efter skolan och så tog jag med mig dem hem till mormor och morfar. Alltså mina föräldrar. Där blev vi ompysslade allihop. Med nybakat till fikat, prat, skratt och lite plantering och trädgårdsarbete fick jag något helt annat att tänka på. Medan barnen lekte med sina morföräldrar satt jag och slappade och gjorde ingenting. Så välbehövligt.

Ibland måste man bara våga släppa alla måsten och rutiner och bara fånga dagen. Så klyschigt sagt, men icke desto mindre sant för det. Vardagen överlevde utan rutinerna, tro det eller ej. Och vi fick allihopa mer energi än vad vi hade innan vi åkte.

Ångest, inlägg nummer ...?

Den mal i magen. Ångesten. Oron. Innan man ens fattat vad det är som är på gång så är den där och pockar på uppmärksamhet. Inte för att man fattar det sen heller. Vad det beror på. För det som verkar så skrämmande inuti, är aldrig särskilt farliga grejer. Men känslan i kroppen är verklig, även om inte hotet är det.

Jag är så hjärtinnerligt trött på att få ångest.

När jag sover för dåligt en period är den där. När jag aktiverar mig för mycket, skriker hjärnan och varnar. Innan jag ens har gjort något, är den där med ett höjt finger och suckar olycksbådande. "Det här kommer aldrig att gå".

Det räcker att jag har antecknat för många saker i kalendern. Inte ens att det är jag som ska genomföra dem. Bara att det står saker på varje dag i almanackan gör mig stressad. Hej och hå, knas...

Kanske hänger det samman med minnet av min jobbkalender, som ständigt var översållad med kom-ihåg-lappar och viktiga saker som jag absolut inte fick glömma. Kanske har det inte ett dugg med den att göra. Vad vet jag. Jag försöker sluta älta. Ibland går det bra. Ibland går det som idag. Mindre bra. Men ångesten är tillbaka. Det var egentligen mest det jag ville få sagt.

Slow down and breathe

Källa

I går blev det inte en dag som jag önskat. Istället blev det en dag med huvudvärk, hårda hjärtslag, trötta ögon, öm hud, magknip, feberkänsla, yrsel och trötthet.

Resultatet av en aktiv vecka. Antar jag. I kombination med lite ångest inför veckan som väntar. Alldeles för mycket inplanerat för att det ska kännas helt okej. Men inte direkt saker som man kan ställa in, såsom möte med nya terapeuten, födelsedagar och sådant.

Givetvis har nattsömnen spökat ännu värre än den gjort på länge. Jag har vaknat, barnen har vaknat om varandra osv. Vet inte vad det var som hände, så här brukar vi inte ha det om nätterna längre. Så idag blir det att checka ut från allt. Försöka varva ner och vila.

Jäkla skitsjukdom

Hämtade ena barnet på skolan och det var många ledsna miner pga saker som jag inte orkar och/eller kan göra, pga min bristande ork och snabbt sinande energi.

Jag blir lika förtvivlad som barnen i de här lägena. Jag vill så himla gärna kunna låta dem få göra de här sakerna tillsammans med mig. Men jag orkar inte med. Det går liksom inte.

Att erbjuda att de kan få göra det med sin pappa, eller med annan vuxen blir inte samma sak. Det är liksom vi som ska göra det tillsammans för det är vår grej.

Det hela slutade den här gången med att vi stod och skrek på skolgården. Rätt ut i luften. Jäkla skitsjukdom. För det är det.

Så det så.

Det är magiskt och så himla häftigt!

Källa

Under min sjukskrivning har jag i flera perioder gått kurser i qi gong. Någonting är det som min kropp uppenbarligen uppskattar med den här träningsformen. Den ger respons på övningarna nästan direkt.

Ibland i form av sprudlande överskottsenergi, ibland i form av ett bryt där tårarna sprutar så jag inte kan stanna kvar i lokalen. Helt uppenbart frigör den spänningar som finns inuti. Spänningar som jag inte varit medveten om. Det är så otroligt häftigt när samspelet fungerar så mellan kropp och själ.

Inplanerade aktiviteter

"Öva dig på att planera aktiviteter och genomföra dem."

Det är en uppmaning det. Låter förhållandevis enkel. Men är ganska svår emellanåt. Att inte låta rädsla och ångest styra mig och backa ur. Utan att planera rimliga utmaningar och genomföra dem.

Det är väldigt vanligt att jag hör precis detta som du berättar, sa min doktor senast. Det är inte bara du som har det såhär, utan det är många utmattade som vittnar om exakt samma sak. Du har inte blivit knasig, som du tror, utan det är en del i sjukdomsbilden. Det är något du behöver jobba med. Planera något och genomför det. Även om inte alla yttre och inre förutsättningar är perfekta, så kommer du överleva en mindre aktivitet. Överbevisa din hjärna.

Ord och inga visor.

Hårt men rättvist.

Min senaste utmaning var när jag bestämde en lekdejt med mina barn och en kompis och hennes barn. Barn i alla åldrar och så vi två (stora barn!) som lekte kurragömma och spelade fotboll och drack varm choklad med vispgrädde på konditori. Det var så mysigt och jag är så glad att jag klarade det. Utan ångest. Sen var jag väldigt trött när vi kom hem, men det gick över efter någon timmes vila. Så 1-0 till doktorn kan man säga.

Jag kämpar vidare. Tack för all kärlek och alla peppande ord ni skriver. Det lyfter mig!

Målbild


Mitt mål just nu är att klara av tio timmars aktivitet, helst två timmar per dag, fem dagar i veckan. Aktiviteterna väljer jag själv. Det kan vara yoga, simning, terapi, promenader, gå till biblioteket, träffa en vän, åka och handla, skjutsa barnen och så vidare. Sådana saker. Det ska jag klara av tio timmar i veckan, varje vecka, utan att krascha. Först när det målet är uppnått kommer det bli aktuellt med en aktivitet i form av arbetsträning, eller något liknande.

Det känns så skönt att Försäkringskassan och mitt vårdteam är överens om detta. Det tar bort så mycket stress från mig. Energin som jag sparar kan jag lägga på att faktiskt försöka utöka min aktivitetsnivå. Det är jättebra. 

Jag jobbar på. Det går framåt. Sakta, men ändå framåt. Ibland går det bakåt, men totalt sett så går det ändå åt rätt håll.

Vägen jag går på ligger lite i dimma. Jag ser stigen framför mig, men jag ser inte så långt fram. Det finns ingen prognos när jag kommer att nå mina tio timmar. Om det tar tre veckor (okej, det är ju sjukt orimligt!) eller tre månader, eller något helt annat. Det spelar inte så stor roll. Jag traskar på i sakta mak och låter det ta den tid det tar.


Privatekonomi när du är långtidssjukskriven...

Det här med pengar. Det pratar vi inte om särskilt ofta. Men det är faktiskt viktigt. Så idag blir det finanssnack!

Jag hade ett bra jobb, med en lön som jag klarade mig bra på. Inget rikligt överflöd, men verkligen ingen fattigdom. Jag sparade en slant på banken varje månad och hade en buffert till oförutsedda utgifter. 

Sen blev jag sjuk. 

De där sparpengarna kom väl till pass. Det kändes lugnt. Jag var övertygad om att jag inte skulle vara sjuk länge. Men åren gick och min arbetsförmåga återkom inte. Pengarna började sina på kontot.

Den som säger att pengar inte är allt, har aldrig varit fattig. För pengar är inte allt. Så länge man har tillräckligt. Men när man inte har några. Då är det svårt att inte tänka på allt det man är förhindrad att delta i pga bristande ekonomiska resurser.

Jag minns hur jag har suttit på avstämningsmöten och riktigt fulgråtit så snoret runnit, när det gått upp för mig hur kassa mina ekonomiska villkor är, som sjukskriven. Hur frustrerad och arg jag känt mig. Hur jag på fullaste allvar inte haft en aning om hur jag ska kunna betala mina räkningar. Hur totalt tillintetgjord jag känt mig när jag blivit utförsäkrad.

Vad gör man när pengarna är slut och man inte får mer liksom? Enda sättet att få mer pengar är att bli frisk och jobba. Men det finns ingen bot mot sjukdomen jag har och jag kan inte jobba för då blir jag ännu sjukare. Moment 22.

Jag har fått diverse kreativa förslag av mina handläggare på Försäkringskassan. No further comments.

Sälj huset så får du en slant över. (som du kan lägga på snuskigt hög hyra i en hyresrätt som du aldrig kommer att hitta, i den stad där du bor.)

Flytta utomlands och jobba där. (för det är lättare att jobba utomlands pga att all sjukdom försvinner där, eller....?)
Ja, fast jag har ju barn som går i skolan här.
Inga problem, du tar med dig barnen.
Men min make, barnens pappa då...?
Ja, men är du gift? (som om hon inte känt till det) Då har ju din man försörjningsskyldighet för dig.

Och så var vi tillbaka på 1800-talet eller så.

Därför blir jag både arg och peppad samtidigt när jag läser Birgitta Ohlssons (Liberalerna) inlägg.

Varje kvinna behöver ett eget sparkapital som gör att hon kan bryta upp från dåliga arbetsplatser och dåliga relationer. 100 000 kronor på banken är en frihet som alla borde försöka skaffa sig. 

I teorin är det ju klockrent. Den som jobbar och har råd, borde absolut spara undan 100 000 kronor. Men de som mest behöver de där pengarna är ju de som sitter fast i en rävsax och inte kan ta sig ur den. När man lever på minimum och inte har mer än femtio kronor över varje månad, och för denna femtiolapp ska välja mellan lördagsgodis till barnen eller en slant på sparkontot. Uppgivenheten är enorm. Jag vet. För jag har varit på båda sidorna.

Pengar är makt. Pengar är frihet. Pengar är inte allt. Men pengar blir allt, om du inte har några.

Varför varna så värst?

Min kropp är i beredskap. Den varnar och larmar som om faran stod för dörren. Ångest, nervositet, oro, ont i magen, yrsel, skakiga ben och allt möjligt.

Det är bara det att det är ingen fara som är i antågande. Jag ska, som vanligt, hänga en stund i min soffa, sen till sjukgymnasten och hem igen. That´s it.

Allt är precis som vanligt. Ingen anledning till oro. Försöker jag intala kroppen min. Men den lyssnar inte idag.

Ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva

Alltså ett skönhetsinlägg. Det är normalt sett inte min grej. Inte alls. Men man måste ju kunna kosta på sig ett undantag.

När man är så trött så man inte vill gå någonstans, men ändå måste gå iväg och bete sig lite som folk. Då brukar jag göra en snabbfix. Helt inspirerad från Alldamnstories.

Duscha bara om du har MYCKET energi över. Annars, hoppa absolut över detta moment och ta på lite deo för att lindra den värsta lukten...

För att inte tala om hårtvätten. Orkar du tvätta håret har du inga problem! ;)

Annars. Platta håret, så ser det ut som du har en frisyr.

Måla naglarna.

Använd läppstift. Eller foundation. Eller om det finns energi, använd båda.

Ta på dig kläder som du känner dig bekväm i. Sköna och snygga.

Rätt skor kan lyfta en hel outfit. Eller sänka den.

Note. Gör inte alla dessa punkter. Det räcker med en. Jag bara ger olika förslag.

Allt handlar om känslan. Den kommer inifrån. Klistra på en mask och gå ut. Ser du frisk ut kommer ingen att lägga huvudet på sed och medlidsamt undra "Nämen hur är det med dig nuförtiden?" Sparar mycket energi.

Obs! Detta gäller inte när du ska träffa någon som behöver veta hur illa det är ställt. Tex doktor, Försäkringskassa etc. Då är det helt okej att släpa sig dit i pyjamas och med håret på ända.

Obs nr 2! Inget av ovanstående verkar fungera på mig idag. Jag ser hopplöst trött och glåmig ut ändå. Så det finns väl ingen regel som inte har ett undantag, Kram på er alla snyggingar!

"Det största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet"

Bob Hansson publicerade en debattartikel i Expressen igår, 2017-03-05.
Bob Hansson Källa


Det sprider sig en epidemi över Europa just nu. Varje minut är det någon som insjuknar, varje vecka sjukskrivs tusentals och vissa av dem, kommer aldrig helt återhämta sig. Epidemin överförs inte av bakterier eller virus. Den överförs av samhällets förväntan på individen. Förväntan på prestation. Epidemin bär olika namn, som ofta inleds med samma ord: utmattning.

...

Epidemin kostar. Det kostar som fan. En EU-initierad undersökning beräknat notan för utmattning i Europa till 600 miljarder euro. I Sverige kommer uppskattningsvis 70 000 svenskar bli sjukskrivna för utmattning i år. 

...

Europas 12 miljoner utbrända skulle kunna utgöra ett hot mot prestationssamhället. Om det inte vore för att det ligger i det utbrändas natur att inte göra så mycket väsen av sig. Den utmattade höjer inte rösten, idkar ingen revolution. Den utmattade orkar sällan utanför dörren vilket osynliggör det kollektiv de faktiskt utgör.

...

Så kära du trötta, du bär din diagnos för att ditt samhälle saknar den sjukdomsinsikt du själv har. Du har inte misslyckats, inte ens råkat snubbla och bryta benet. Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt.

ÅNGEST

Detta har jag skrivit förr, men det är lika aktuellt igen. Ångest är hjärnans träningsvärk. In och läs här.

När jag läser mina egna ord känns det ändå märkligt lugnande. Jag utvidgar min bekvämlighetszon och självklart reagerar kroppen på det. Vore ju konstigare annars. 

Men ångesten som kommer på nätterna, drömmarna där jag stressar omkring utan att hinna med och mardrömmarna. Må hända att de är en del av utvecklingen. Men särskilt trevligt är det inte att vakna upp och inse att jag är mitt i en ångestattack. Vänjer mig aldrig vid det.

Känner mig alldeles darrig och matt efteråt. Som om jag är lite avstängd och inte orkar ta in världen runtomkring. 

Motstridiga råd

Är det fler än jag som får råd av typen

Du måste våga utmana dig själv. Försök pusha dig till att genomföra saker. 

För att i nästa andetag få höra

Lyssna på dig själv. Känn efter vad som känns bra. Bromsa och öva på att säga nej. 

Har dom ens testat att följa ett sådant råd själva?

Handlingsförlamad.