Att våga falla

Det går upp och det går ner. Bakslagen är en del av livet. 

Bakslagen. Har haft så många bakslag så jag för längesedan tappat räkningen. Varje gång tror jag att det är kört. Att jag kommer rasa allra längst ner på botten och aldrig ta mig upp igen. Lite dramatiskt, jag vet. Men när jag är mitt i fallet känns det verkligen som fritt fall som bara pågår och pågår. Som om att jag aldrig varit så här sjuk tidigare och att jag inte har en aning om vad det är som händer med mig.

Utförsbacken är inte oändlig. Trots att det känns så. Måste lära mig att utvecklingen inte är linjär. Nu har jag haft en period där jag vidgat mina vyer. Utmanat och pushat mig mer än jag trodde var möjligt. Då är det fullt förståeligt att kroppen reagerar med att dra tillbaka mig, för att återhämta sig.

Det är bara min hjärna som drar igång katastroftänket på minsta lilla signal. Den varnar helt oproportionerligt stort, för en fara, som nästan inte ens är en fara.

Jag har snubblat ner i en grop där kroppen samlar sig en stund för nästa utmaning. Tills den är redo, behöver jag vila. Sedan är jag på gång igen.

Men. Min hjärna känner ingen skillnad på små gropar och djuphavsgravar. Ett fall är ett fall, för hjärnan. Det är jobbigt att övertyga huvudet om att det inte är någon fara. Att fortsätta gå, när ångesten försöker lamslå mig. Att känna in den tunna linjen mellan att lyssna på kroppen och vila kontra att strunta i hjärnans katastroftankar och fortsätta gå. Det kan vara det svåraste av allt med den här sjukdomen. 

Den osminkade sanningen

Har ett läkarbesök inplanerat sent i eftermiddag. Känner mig så trött och matt i kroppen. Darrig och helt utschasad. Värk i musklerna, ont i lederna ända ner till de minsta lederna i fingrarna. Lite illamående och så oändligt sömnig. Funderar på att piffa till mig lite. Men tänker att det är egentligen lika så bra att doktorn får se mig så här. Med otvättat, lite stripigt hår, osminkad och med sömnränder på kinden. Är verkligen inte pepp på att lämna huset överhuvud taget idag.



Have a doctors appointment late this afternoon. And I´m feeling so tired, it hurts in my body. My muscles are sore and I feel a bit nauseous. Was thinking about putting some make up on, perhaps get my hair washed. But I reconsidered. It´s good if the doctor can see me like this. When my outside looks a bit more like how I feel on the inside.

Var finns bekvämlighetszonen?

Som akut sjuk i utmattningssyndrom med tillhörande ångest kan jag ärligt säga att jag aldrig hade tillstymmelse till bekvämlighetszon. Inte ens i min egen kropp kände jag mig lugn. Att komma dithän att de få stegen till badrum, kök eller vardagsrum kunde kännas som en säker promenad, tog lång tid. Innan jag vågade mig ner i källaren tog det månader.

Egentligen är det konstigt att man kan köra slut på sig såhär. Men min kropp var så svag och utmattad att jag var tvungen att vila efter bara några få steg. 

När man då får höra att man måste vidga sin bekvämlighetszon blir det som en käftsmäll. Jag har ju vidgat den. Jag går själv till köket och hämtar mat. Jag förflyttar mig från sängen till soffan. Inget stoppar mig nu. Typ. 
Jag tänker mig bekvämlighetszonerna ungefär så här... Cirklar i olika storlekar, som man kan röra sig emellan. Källa

Mitt i den där vidriga sörjan kämpar man så för att få näsan över vattenytan att allt annat blir löjligt. Med lite perspektiv kan jag förstå vad de menade. De som välvilligt pushade mig försiktigt framåt. 

Det viktiga är att aldrig sluta försöka. Inte ge upp. Hur små framsteg man än gör så vidgar man bubblan runt sig. Mer regel än undantag att den leder till ett bakslag. Men man vänjer kroppen i små, små doser vid mer belastning. 

Dosernas storlek måste man känna in själv. Det som passar för någon, kan vara olämpligt för någon annan. 

Aldrig kunde jag väl heller tro att jag skulle kunna göra allt det jag gör idag. Ta mina barn på utflykt utan en ansvarig vuxen. Jag såg nämligen inte mig själv som en vuxen som kunde vara ansvarig. Utan jag behövde alltid ha med mig någon annan som kunde ta ansvar för oss alla. Det har varit och är fortfarande ett område som jag jobbar ganska hårt med. Att våga ta ansvar för andra. (Vilket ju känns helknäppt eftersom jag som lärare var ansvarig för mängder med personer och uppgifter varenda dag)

Bekvämlighetszonen har utökats. Från min kropp, min säng och min soffa till att känna mig trygg ute bland folk. Just nu jobbar jag med att bibehålla den tryggheten jag har skaffat mig. Göra den permanent. Landa på den här platån, innan det är dags för nästa steg i utvecklingen.

Nästa steg, som jag tror, kommer bli att ta mig tillbaka till en sysselsättning, i någon form. Men ännu är jag inte där. Just nu är det viktigt att jag unnar mig att få må bra och njuta lite av livet, i den mån det är möjligt.




Simmar

Jag har börjat simma. En gång i veckan kör jag till badhuset på morgonen och simmar en liten stund. Jag har lite koll på tiden, så jag inte ska överanstränga mig, men räknar inte längder eller så.

Det är ett stort steg för mig. För simning har varit en sådan aktivitet som jag vet sen gammalt att jag avskyr. Det härstammar mest troligt från skolgymnastikens dagar.

Men, hör och häpna, det är faktiskt riktigt trevligt! Att ligga där och flyta fram i värmen och känna hur stela muskler mjukas upp. För att inte tala om alla ritualer innan (lång varm dusch) och efteråt (bubbelbadet, ännu längre dusch, bastu).

Det är så himla bra att få rucka lite på sina sanningar emellanåt. Ni som har hängt här ett tag vet ju att jag tyckte det var löjligt med promenader också... ;)

I drömmarnas värld

Är åter i en period med mycket drömmar. På nätterna är jag tillbaka på min gamla arbetsplats. Igen. Jag jobbar, blir stressad, men avbryter, tar paus eller går hem. Det är en ny utveckling på de där drömmarna. Förut har de slutat i ångestattacker. Nu hanterar jag situationerna genom att avsluta, säga ifrån, pausa eller lämna. I och för sig i mitt undermedvetna, men ändå, framsteg.

Jag hamnar ofta i olika översvämningar, när jag drömmer alltså. Men på något sätt tar jag mig helskinnad ur dem. Simmar, vadar eller så kommer det en liten båt och plockar upp mig!

Drömmer också mycket om resor av alla de slag. Över vatten och i luften. Inte nödvändigtvis med traditionella transportmedel heller. Jag blir jagad, upplever obehag av olika slag, men tar mig ändå framåt. Mot mitt mål. I drömmen då. 

Det är en helt ny upplevelse, att drömmarna inte slutar i katastrof.

Väljer att tolka det som ett positivt tecken!

Som jag kände igen mig

På yogan kom det en ny kvinna senast. Det brukar vara ungefär samma gäng varje gång plus minus några stycken. Men den här kvinnan stack verkligen ut. Inte pga utseende eller så. Hon såg helt vanlig ut. Men hon var så nervös. Spänd och orolig. Antagligen panikslagen, fast hon gick in i salen ändå.

Passet var lugnt, sådär extremt lugnt som det är när man bara koncentrerar sig på andningen och att verkligen komma ner i varv. Det var långa meditationer och mycket djupandning. Sådant som är så skönt när man är nervarvad, men som skapar så mycket ångest när man inte är det.

Mitt i passet började hon prata högt, att hon inte förstod övningarna, att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon kunde inte ligga still, inte sitta still heller. Antagligen plågade hon sig igenom alltihop.

Efteråt var det flera stycken som kom fram till henne. Sa att hon var modig som tagit sig dit, som genomfört passet, att hon inte var ensam att känna som hon gjorde, att vi alla har varit i den situationen från början.

Så himla fint gjort. Man kunde stört sig, blivit irriterad på någon som börjar prata mitt i tystnaden, som bara hoppar runt och skruvar på sig. Men det var ingen som gjorde det.

En gång har vi alla varit på vårt första pass och varit den som hade tårarna brännande bakom ögonlocken och paniken på lut i kroppen. Det glömmer man inte bort.

Klart man vill skänka lite trygghet till en som så väl behöver det.

Vem är hon?

Jag tittar på mig själv i spegeln och studsar till. Vem är hon? Den där bleka personen som tittar på mig med blanka ögon i spegelbilden? Är det verkligen jag som ser så trött och hängig ut? Det är värre än jag trodde. Oftast brukar jag se pigg ut och må skit, men idag var det dubbelt upp. Jag både är sömnig och ser helt utmattad ut.

Ta inte med dig stressen i sängen

Trots att jag haft två riktigt bra dagar avseende trötthet och hjärntrötthet så ramlade jag ihop igår. Dagen blev mest ett stort 'vad var det som hände nu då?'

Kvällen blev inte heller som vanligt. Vi hade folk här och nedvarvningen uteblev. Eller rättare sagt. Kom långt efter vad som borde varit läggdags. 

Så jag fick med mig stressen i sängen. Ingen bra sovkompis. Jag har drömt galna, stressiga saker där jag vaknat med hög puls och massor av ångest. 

Vet ju att stressen påverkar mig lätt, men det förvånade mig ändå en smula att jag är så väldigt stresskänslig fortfarande.






Ljusterapi mot depression?

Jag funderar på det här med ljusterapi som behandling mot depression. Vad jag vet finns det ingen forskning som varken bekräftar eller dementerar att detta fungerar. Någon som har testat?

Själv har jag varit deprimerad året runt, både i sommarsol och i vintermörker. Ungefär lika illa vilket som. Möjligen värre ju finare väder det varit utomhus, pga att alla andra blir så himla uppåt och livsglada. Då blir det än mer ansträngande att leva i svart och gråskala. Att inte orka med någonting alls, när ens omgivning fullkomligen sprudlar.

Bara en tanke som slog mig idag när jag själv kände mig så uppåt tack vare den fina solen! Hoppas du får en fin Alla ❤️ dag. Det är du väl värd!

Happy valentines day!

Dunderkur

Okej, jag har tagit en dunderkur i fighten mot tröttheten och allt den för med sig.

I helgen fick jag gå ifrån några gånger och vila huvudet från intryck. Det var trevliga och rena toalettbås där vi var. 😝 Vid ett tillfälle gick jag och satte mig i bilen, fällde upp luvan på jackan och somnade. Bara sådär. 

När vi åkte hem somnade jag i bilen. Sov hela vägen hem, förutom en kort paus för mat. Bar in min resväska i hallen, satte mig i soffan och somnade igen. Sen sov jag hela kvällen och hela natten. Ungefär 15-16 timmar. 

Efter frukost idag spontanringde jag en vän som jag inte hunnit träffa på länge pga orsaker som jobb, livet och sådant. Åkte hem till henne och njöt av att vara där, (inga hemmavarande barn som avbröt), provade mig igenom en rad tesorter, tog en liten promenad i solskenet. Härligt.

Det var nog det jag behövde just nu, för att komma upp på banan igen. Är så att säga tillbaka på min ordinarie trötthetsnivå igen.


#människanbakom

Bloggaren Livets bilder startade under 2016 insamlingen #människanbakom där man som sjuk, sjukskriven, funktionsnedsatt, anhörig eller drabbad på annat vis kunde publicera sin skildring av det som inte syns i statistiken, i sjukförsäkringssystemet, nämligen hur det är att leva som en siffra i den där statistiken. Det finns alltid en människa bakom. 

Detta var mitt inlägg. Vill du bidra till att öka förståelsen så maila livetsbilder@gmail.com med ditt bidrag. Självklart får man vara anonym. 

Jag var strax över trettio år och balanserade livet som heltidsarbetande yrkeskvinna med familjeliv med småbarn. Duktig och omtyckt på min arbetsplats. Snabbtänkt, noggrann, fick ofta beröm för mina arbetsinsatser. Men jag hade aldrig tid att reflektera över det. Jag såg mig själv mest som en bluff. 

Jag isolerade mig från mina vänner för att kunna jobba mer. Jag slutade träna. Jag slutade med allt som gav livet en mening. Jag bara jobbade. Vaknade i gryningen varje morgon och hela stressarsenalen drog igång i kroppen. Måste komma ihåg det. Måste göra det och så vidare. Mina måste-listor tog aldrig slut. Jag vilade aldrig. 

En morgon kom jag inte upp ur sängen. Det var som om kroppen stängt av och jag blivit förlamad. Jag kunde inte röra mig. Då blev jag riktigt rädd för första gången. 

Det var starten på min sjukskrivning. Jag var utmattad och blev sedermera deprimerad och utvecklade ångest och panikångest. 

Sjukvården sa åt mig att vila. Men det tog flera månader innan jag ens hade bromsat så pass mycket så jag kunde vila. 

Rehabiliteringen fortsätter ännu. Efter fem år är jag fortfarande inte frisk. Jag sover, men blir aldrig pigg. Jag är överkänslig mot saker jag aldrig haft problem med förut. Ljud, ljus, solsken, värme, kyla, beröring. Jag har blivit födoämnesöverkänslig , ibland hindrar mina magsmärtor mig från att gå upp ur sängen om dagarna. Det är inget fel på din mage säger sjukvården. Din kropp är fortfarande sönderstressad. Förhoppningsvis blir det bättre när du läker. Men det kommer ta tid. Detsamma säger de om den muskel- och ledvärk som  främst plågar mig vintertid. 

Jag som älskar att läsa böcker kan inte koncentrera mig, ögonen protesterar genom att bli tårfyllda och rinna, som om jag hackar lök, när jag tittat för mycket. Ingen optiker i världen kan hjälpa mig med det. Bara att vila hjärnan, säger de också. 

Jag glömmer bort saker, ibland glömmer jag vad jag pratar om medan jag pratar. Jag övar på att åka och handla mat. Jag har dubbla universitetsexamina men jag klarar inte ens av att planera matlagningen. Hjärnan har klara begränsningar fortfarande. 

Men. Det syns inte utanpå. Tvärtom. Jag ser frisk och pigg och stark ut. Enligt vad jag får höra. Hur kan du vara så sjuk, du som ser så pigg ut? 

Jo för att jag äter antidepressiva, ångestdämpande och värktabletter, jag sminkar mig hyfsat bra och har på mig snofsiga kläder den timmen jag träffar dig. 

Att jag ligger i ett mörkt rum och sover ikapp i ett dygn efteråt är inget du ser. 

Det är därför det är så svårt. En osynlig sjukdom syns inte alls utanpå. Du vet aldrig vad en människa utkämpar inombords, så var alltid snäll och hänsynsfull mot alla som du möter. 

Brain zaps

Eftersom jag vid det här laget lärt känna mina varningssignaler ganska väl vet jag att det som just nu sker inte är så bra.

Brain zaps är en av de sista varningarna jag får av min kropp innan den bryter samman. 

Så lämpligt att den kommer när man är iväg hemifrån och den bästa vilan man kommer åt är på ett litet hotellrum. Med resten av familjen. 

Jag vill inte må så här. Inte nu. När jag ska njuta av samvaro med min familj och barnens vänner och familjer. Vi har så mysigt tillsammans. Då vill jag vara med. Inte ligga på hotellet och må dåligt. 

På positiva listan kommer trots allt
- Många skratt
- God mat
- Fantastisk utsikt
- Glädjen i att se mina barn göra något de tycker om. 
- Glädjen i att barnen och deras kompisar strävar mot samma mål, men trots konkurrensen, är de världens finaste vänner. 

#fuckutmattningssyndrom





Det är för mycket nu

Jag försov mig till yogan igår. Den börjar typ mitt på dagen...

Och vardagen fortsätter att anfalla från alla fronter. Ena barnet hade glömt berätta att de skulle åka skridskor med skolan. Skolan hade inte heller meddelat föräldrarna detta på något sätt, så det blev panikutryckning där på morgonen. ("Vi skriver inte lappar om allt, utan det är barnets ansvar att berätta". Fin tanke, om det gäller att komma ihåg en glasburk till julpyssel eller nåt. Men skridskor är ju inte något man skramlar fram på nolltid. Det gäller ändå barn i lågstadiet.)

Tandläkarbesöket för ena barnet resulterade i fler tandläkarbesök, för att dra ut några tänder som var i vägen.

Själv skulle jag hämta ut en gammal läkarjournal som skulle finnas på plats den här veckan. Idag är det torsdag, och enligt sköterskan i receptionen hade ingen påbörjat mitt ärende ännu. Sånt gör mig smått galen. Och ganska stressad.

I morgon är det dags för nästa lilla semester med familjen. Ena barnet ska tävla i sin idrott och vi kombinerar det med hotellövernattning. Det kändes som en fin idé när vi bestämde det. Nu känns det lite jobbigt.

Men jag vet hur jag är. Allt som är utanför ramarna är jobbigt. Jag behöver utmana mig lite. Få veta att det fungerar att göra saker även om mina yttre förutsättningar inte är perfekta. (Där gör mina antidepressiva och ångestdämpande verkligen sitt jobb. Hade aldrig vågat utmana så mycket om jag inte haft dem som stöd till det kemiska kaoset som pågår inuti mig.)

Så jag laddar med ännu en dag i soffan. Packar ner öronproppar och gör mig redo för livet. Det är mina resor jag minns mest av allt. Älskar det. Egentligen. Så kommer väl fortsätta beklaga mig över trötthet här nästa vecka också. Det får ni stå ut med! :)

Tröttheten. Denna följetång.

Känner mig inte alls så accepterande och lugn och stabil idag. Utan mest helt jäkla tokig på den här förbaskade tröttheten. Jag vill sova och sen känna mig PIGG när jag vaknar.

Det var bara det.


Allergitabletter

Förra veckan var jag så himla trött och seg. Fattade inte vad som hade hänt, men försöker att inte överanalysera, eftersom jag lärt mig att det inte leder någonstans.

Men, nu slog det mig. När jag var som tröttast, det var när jag passade katten, som vi gör emellanåt. Den där lurviga sötnosen, som ger mig kli i näsan... På grund av det, började jag ta allergitabletter. Vanliga receptfria. Och det var då jag blev så trött.

Fast det tänkte jag ju inte på när jag var mitt uppe i det. Men nu, när katten är återlämnad och allergitabletterna bortplockade är jag absolut piggare. (Det är ju nyanser vi talar om, men man är ju lite av en expert på sin trötthet nuförtiden, så jag märker skillnad...)

Kan det varit allergitabletterna som gjorde mig trött? Någon som vet?

Andningen fastnar halvvägs

Känner direkt när stressen tar tag i mig. I min kropp. Det bultar lite för hårt i bröstet. Andningen fastnar, halvvägs nere. Jag vill ta djupa andetag men det går inte.

Gäspar för att få ner luft i lungorna. Det blir som kramp istället. Musklerna knyter ihop bröstkorgen så det blir trångt inuti.

Behöver andas lugnt. Inte få panik över att inte få tillräckligt med luft, utan bara fortsätta andas lugnt. Det är enkelt att säga, svårare att göra.

Melodifestivalen

I helgen åkte jag på en liten semestertripp till Göteborg för att se Melodifestivalen. Det var i sanningens namn en prövning. Men det gick ganska bra ändå.

Om man tänker på allt man går igenom för att resa iväg, så är det storartat att man bara kommer någonstans. En sådan detalj som att transportera sig. Varenda liten grej som man passerar måste in i huvudet, analyseras och sedan förkastas eller sorteras in. Det tar så mycket på krafterna. Och då har jag inte nämnt något om packning och planering. Ju lättare desto bättre, är min melodi nuförtiden. Behöver jag säga att det har varit annorlunda förut...?

Sedan var det den lilla detaljen att få i sig middag innan evenemanget. Det borde väl inte vara så svårt att hitta en restaurang som serverar lagad mat klockan 17 på en lördag, men helt enkelt var det inte heller... Stressmoment.

Den yngre delen av sällskapet ville vara på arenan så tidigt som möjligt då de lärt sig att merchandise-försäljning och sponsor-jippon är väldigt roligt... Det var inte bara vi som var där, öronpropparna åkte in redan i foajén.

Sen traskade jag tålmodigt runt och trängdes med mina guldklimpar i släptåg. Eller, faktiskt var det nog de som släpade på mig ;) Det var riktigt avkopplande att sätta sig i arenan med högljudd förfest-musik jämfört med trängseln utanför.

Allting gick bra, om rätt låt vann och allt det där, det lämnar jag därhän. Jag brydde mig mest om att överleva och njuta av mina kinapuffar.

Det blev en sen kväll. Inte för att vi nattsuddade på någon efterfest, utan för att hjärnan tog en stund på sig att varva ner och komma till ro. Idag har jag varit ohyggligt trött. Men hanterbart. Så jag tycker  absolut att det var värt det. Att resa med min familj är det jag saknar mest av allt, så detta var en höjdpunkt, åtminstone sett ur det perspektivet!

Ge mig mat!

Vissa dagar kan jag äta hur mycket som helst. Det är som om den lilla energi jag har skrapat ihop inte räcker fram till nästa måltid. Jag behöver hur mycket mat som helt, typ varannan timme, som en liten baby.  Ibland mår jag illa när det där suget sätter in. Enda sättet att häva illamåendet är att ge kroppen energi, mat alltså. Då kan jag äta ungefär hur mycket som helst.

Jag förstår inte heller vart den här energin tar vägen... Krävs det mycket för att hålla kroppen igång, eller är det stress och ångest som knycker energin?

Måste försöka få till lite paus och avlastning här. Alla de här extra aktiviteterna har blivit för mycket för mig. Känner mig sjuk. Fast jag vet att jag inte ÄR sjuk, utan "bara utmattad". Som om det skulle vara så "bara".


Måste vila lite till.

Mina bästisar här hemma om dagarna

Mina bästisar här hemma om dagarna:

1. Mitt kedjetäcke. Det har revolutionerat min sömn. Älskar det!

2. Min kalender. Om jag inte skriver ner vad jag har att göra i veckan hade det blivit kaos. 

3. Min dator. Min livlina ut i världen. Mitt bästa skrivverktyg. 💕

4. Min yogamatta. En rektangel som ger mig lugn varhelst jag rullar ut den. Magi. 🙏🏻

5. Min positiva bok. Att fokusera på det som fungerar varje dag är helande. 

6. SR-appen. Alltid något att lyssna på (eller somna till😂)

7. Spotify. Se ovan. Sjunga är friskvård. 

8. Mina växter. Att vattna, pyssla om och greja med växterna är ren terapi.

9. Katten som jag passar emellanåt. (Minus städningen som tillkommer då. Så mycket päls... Atjo!)

10. Levande ljus och min brasa i miniformat. (Ljuslykta med spisbränsle, mycket praktiskt när man inte har äkta vara.)

Vilka är dina bästisar om dagarna?



Det blir lättare och lättare

Jag kom på mig själv med att njuta av min tid hemma. Att inte automatiskt få dåligt samvete för att jag gör något som jag mår bra av, eller något som jag tycker är roligt.

Förut har jag känt att jag måste tillbaka till jobbet så fort jag mådde bra en förmiddag, för att jag tyckte att jag var lat och oansvarig som var hemma, om jag mådde bra.

Nu kan jag njuta av att ha det fint och göra något skoj en dag och inte alls känna det dåliga samvetet i hasorna så fort jag gör en rolig grej. Jag vet att måendet går upp och ner otroligt mycket från dag till dag och ibland ändras det från timme till timme. Att då gå runt och ha dåligt samvete för att jag mår bra någon timme är ju faktiskt vansinne.

Det känns som att det är en viktig pusselbit på vägen mot långvarig hälsa.