Vardagen anfaller

Det hopar sig. Allting ska tydligen ske precis nu. Man kan tro att jag har en hel skolklass att ta hand om, men sist jag räknade var det bara två barn jag ansvarar för!

Extra aktiviteter att styra med just nu: Tandläkarbesök x3, utvecklingssamtal x2, läkarbesök x2, öppet hus på ena barnets skola, idrottstävling för ena barnet x2.

Jag har så mycket aktiviteter utöver det vanliga, så jag vet inte hur man hinner med om man arbetar. Det här är ett heltidsarbete. Och det räknas som fritid. Pust.



Suddenly everything is going on at the same time. I only have two kids, but it feels more like a school class. My extra activities right now are:  dentist appointments x3, doctors appointments x2, parents meetings at school x2, open house at school x1, sports competitions for my child x2.

I have so many extra activities that I don't know how you handle these things if you work. This is a full time job. But it counts as spare time. *sigh*

Hur kan det vara så ansträngande att tvätta sig?

Det fick bli en lugn dag idag. Superlugn, eftersom det har varit fullt hus här på sistone. Hade tänkt promenera innan idag, men när jag kände efter var jag så utmattad så jag gick och la mig istället.   Sov nån timme, åt lite. Fick sedan lust att bada. Så tappade upp badkaret och sjönk ner i värmen, skummet och njöt. Varpå jag blev helt matt. Utslagen och jättetrött.

Den som aldrig blivit trött så man mår illa, av att tvätta sig, har aldrig varit riktigt sjuk. 

Dagen får fortsätta i sakta mak.

Just feeling exhausted today, from taking a bath...

Det där jobbiga tonfallet

Jaså, du har tagit bilen?

Kan inte hjälpa att den frågan provocerar mig en smula. För det ställs egentligen inte som en fråga, utan konstateras mer, som ett nedlåtande påstående.

Så här är det. Jag bor centralt, har nära till så gott som allting. Många gånger går det också fortare att gå eller cykla, jämfört med bilfärden och tillhörande jakt på parkeringsplats. Men det kan inte hjälpas. Jag tar bilen för att jag är sjuk, trött, utmattad, allmänt orkeslös eller för att värken i min kropp inte tillåter mig att släpa på saker.

Miljömässig katastrof, jag vet. Och ja, det är visst skönt att röra på sig, det är bra med motion, det är dyrt med bil. Jag vet det. Du behöver inte komma och skriva det på min näsa. Jag gör mina val utifrån mina förutsättningar och det som passar mig bäst, den dagen.

Kommentarer av den här typen ges alltid av en viss sorts människor. De som är lika mig själv. (Före utmattningen). De som staplar hela cykeln full med pappersförpackningar och metallock separerade från glasburkar och trampar till återvinningscentralen, i motvind. De där idealisterna som vill så mycket, men som i sin iver att vara miljön till lags, sätter krokben för sig själva. De som balanserar på gränsen för vad man, som människa orkar med. De som kämpar för att vara hälsosamma, miljömedvetna och allt annat som man ska vara, för att vara pk. Inte så mycket för sin egen skull, utan för vad ska annars alla andra tycka? 

Och så möter de en sådan som jag. Som tar bilen. För att jag är för trött för att gå. Jag begär inte att de ska förstå, för det gör de inte. Men att jag provocerar så mycket, det har jag faktiskt lite svårt att förstå. Samtidigt är det lite roligt. Folk är inte alltid så fördomsfria som de vill framstå som. Även om det gäller en aldrig så liten detalj som hur en bekant väljer att transportera sig.


Did you take the car? The question is asked in a certain tone of voice. It´s really not asked as a question. It´s more like a claim. 

Yes! I use my car. Why do you ask? I could take my bike, or go for a walk. But I don´t do that. 

I´m not feeling well, I´m in pain, I´m tired and I don´t feel like explaining myself to you. 

I know everything about the environment, green house gases and of course, the health aspects. Judge me if you want. But I don´t care. Because you don´t know nothing about my reasons. 

Nattlig ångest

Det är så intressant hur kroppen talar om vad den tycker och tänker om det jag gör. Nu har jag jobbat ner stressnivåerna såpass mycket att kroppen inte reagerar med fullt alarm på en enda gång. Men det kommer efteråt. Oftast på natten.

Tog med barnen till badhuset en dag och det blev ju såklart för mycket med simning, äventyrsbad, discomusik och fullt med folk. På natten var det ångest och stress. Men det var det värt, den här gången. Jag fick ut något väldigt positivt av det i alla fall.

Så är det ju däremot inte alltid. Jag träffade en fd arbetskamrat. Bara att se hen och växla några ord gjorde att det drog igång något i mig. Något obehagligt. Kände det direkt. Trots att hen var trevlig och så.

Jag blev så påmind om hur vår relation såg ut när vi arbetade tillsammans att bara några få meningar fick mig att instinktivt vilja avsluta samtalet och aldrig återuppta det. Typ.

Natten efter drömde jag om det jobbet igen. Väldigt verklighetstroget. Vaknade genomsvettig, med fasansfull ångest över det, tills jag kom på att jag skulle ju inte börja jobba där igen. Jag har ju sagt upp mig. Det var bara en (mar)dröm.


It´s so interesting how the body givs you all those signals. When I feel stressed it always gives me anxiety. Perhaps not instantly, but more often as nightmares. I wake up in the middle of the night, scared, feeling sick and have to tell myself to breathe a long time before I can go back to sleep.  

This happened the other day when I met a former colleague from work. Just the appearance of that person reminded me so much of how it was when we used to work together. At night it gave me nightmares again. Until I woke up and remembered that I quitted that job, just because how it made me feel. I don't have to go back. I´m free. What a relief. 

Bara så trött

Var och handlade mat idag. Försöker ta tag i det nu på lite mer regelbunden basis. Det är bra för mig att ha något att göra och det underlättar mycket för maken, som inte behöver sköta precis allt här hemma.

Hade turen att träffa en kompis precis i början av affären. Vi blev stående och pratade och det var jätteroligt att prata ikapp lite vad som hänt sedan vi sågs senast. Men vad jobbigt det var. Koncentrera sig på samtalet, samtidigt denna hiskeliga bakgrundsmusik, den skarpa belysningen, alla övriga intryck. Jag var tvungen att avsluta samtalet för att inte krascha innan handlingen var över.

Denna energiplanering är ett kapitel för sig. Man ska leva i nuet, men hur i hela friden ska man kunna leva i nuet när man måste hålla koll på sina energinivåer och spara en buffert för att ta sig runt?

Jag handlade (det mesta i alla fall) och kom hem. Galet trött. Så nu har jag sovit nästan två timmar efter den lilla utflykten. Yey...


I went grocery shopping today. Try to do that more regularly now, to get an activity and also to help my husband, so he hasn't´t have to do everything. Met a friend at the beginning of the store, stood there talking för approx 20 min and then I had to quit talking to her because I was so tired. The conversation itself, the horrible back ground music, the sharp lights, everything else that affects my brain. 

It´s so hard to live here and now, when you always have to focus on your energy levels and save energy for the day. At least I got most of the things on my list and then I had to sleep nearly two hours when I got back home. 

Åh, min hjärna kokar

Jag blev uppringd av min nya handläggare på Försäkringskassan. Hon ville ha ett nytt avstämningsmöte pga att hon inte träffat mig och min doktor och ville göra det, för att bilda sig en uppfattning om "var vi står " som hon uttryckte det.

Jag vill också gärna veta var jag står. Det känns mest som jag står och stampar. På en okänd plats. I lera. Där mina skor har fastnat i geggan.

Dessa telefonsamtal från Försäkringskassan ger en lätt stressad känsla i mig. Numera är den lätt stressande. Förut kunde jag inte se ett kuvert med FKs logga i min brevlåda utan att få panik. Jag fick ta med mig alla brev till terapeuten som fick öppna dem och läsa dem åt mig. Samt förklara vad de betydde. Så lite framsteg i alla fall. Nåväl, det var en utsvävning.

Men det fanns ingen anledning till oro sa hon. Det enda vi ska göra är att komma fram till är hur vi ska gå vidare.

Jaså minsann. Hur ska vi gå vidare då? Det undrar jag. Och så drar min hjärna igång en massa tankar och funderingar. Igen. Som så många gånger förr.

Får jag fortsätta rehabilitera mig själv i hemmiljö tills jag klarar av och orkar med min vardag? Eller är det nu jag ska skickas vidare till Arbetsförmedlingen? Det är min mest överhängande fråga. Och vad sjutton ska jag göra om jag blir inskriven där? Vad vill jag bli, när jag blir stor? Jag vet inte. Min hjärna kokar av alla tankar på det här.

Jag vet ju inte vad jag vill. Jag vill mest bara må bra och ha ett litet jobb att gå till så jag kan tjäna mina egna pengar på sikt, utan att bli sjuk. Om det går att ordna så är jag mer än nöjd.

Kanske en jobbcoach via Arbetsförmedlingen kan hjälpa mig att få rätsida på något? Någon som har erfarenhet av det?

Det är bara att ge sig fan på det

Det är så det känns. Det är bara att ge sig fan på det. Ingenting annat kan jag styra över i läkningen av den här utmattningen. Men vilan, den kan jag faktiskt tvinga mig att ta. För att jag måste.

Eller måste och måste. Egentligen så måste man ju ingenting här i livet, men jag vill pausa och vila. För det är enda sättet att bli frisk, att ta mig härifrån, läka och må bättre igen. Ändå är det just detta som jag misslyckas med, gång på gång. Jag är så fast förankrad i "ska bara" och "lite till" så jag ignorerar pauserna.

Det är dags att ta fram den där kämparglöden igen. Den där järnviljan som drev mig in i väggen är den som nu ska ta mig härifrån. Genom den otroligt svåra uppgiften. Vila.

It´s just to do it. I can´t rule over anything when it comes to healing my body. Nothing else, than taking breaks, rest and have peace and quiet around me. It´s the only thing that I can do to improve my odds against my illness. And I want it so badly. To feel better again. But still I fail, so often. It should be so easy, but it´s so hard. Taking breaks. 

Hur bär man sig åt när man står bredvid?

De flesta som läser och kommenterar här är personer som själva är eller har varit sjuka i någon form av stressjukdom eller annan psykisk ohälsa. Men det finns en annan liten grupp som jag känner starkt för och det är de som står runtomkring. De anhöriga och närstående.

Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig åt?

Min egen resa genom det här har varit att jag avskärmade mig från alla. Precis alla. Jag ville inte svara i telefon, minsta sms stressade ihjäl mig. Besök hemma ska vi bara inte tala om. Vidrigt.

Jag gick så långt att jag sa upp umgänget med mina föräldrar, syskon och övrig släkt. Jag flyttade ifrån min make en period. Jag kunde inte umgås med mina gamla vänner. Men efter en tid hade jag fått det utrymme jag behövde. Då kunde jag börja uppskatta människor igen.

Det som jag uppskattade mest var enkla saker som var helt kravfria för mig. Ett vykort i brevlådan. Räckte att det stod kram på det. Inget mer behövdes. En blomma på trappan. En påse bullar som någon hade bakat till mig.

Det fanns inget som någon kunde säga till tröst, för jag kunde inte bli tröstad. Det enda jag ville var att det fanns någon, när jag behövde det. Allting var på mina villkor.

Inte alls enkelt att vara närstående då.

Jag brydde mig fortfarande om andra, men jag orkade liksom inte kommunicera. Ibland var jag rasande för att ingen hörde av sig. Ibland blev jag tokig för att någon hörde av sig. Som anhörig är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.

Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta de som är runtomkring.

Hur ska man då agera? Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.

Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får nej varenda gång. Någon gång blir det ett ja. Du behöver utrusta dig med en stor portion tålamod, för det kommer att ta tid.

Vad har du för råd att ge? Hur vill du bli bemött av dina nära?


Most of my readers have an invisible illness themselves. But how is it to be a relative or friend to such a person? How do you know what to do? And what not to? 

The things that have comforted me the most are the simple things in life. A postcard in my mail box, a flower on the staircase or a box of cookies outside my door. Something that someone made för me. 

No words were needed, because there was nothing to say that could´ve helped me feeling better again. 

How do you act then? There is no easy answer to that question. We are all different and we all need different things. But love. Give unconditionally. Don´t expect anything in return. Ask hundreds of times, be prepared to a no, every single time. Have patience. This is going to take time. 

Do you have any advice?


Social baksmälla

Har varit för social idag. Lite för mycket är alltså lite mer än ingenting alls. Och sen blev jag bara plötsligt så väldigt trött i hjärnan igen.

Kände bara att, nu är det nog. Ge mig mat och lugn och ro, så jag kan bli människa igen. Där är vi nu.

Pulsen slår en aning för hårt och den lugnar sig inte heller. Alltid lika jobbigt. Vet ju att jag måste ligga kvar. Fortsätta utmana mig själv i vilan. Inte rastlöst jaga vidare. Utan bara vara stilla. Fortsätta andas. 

Social hang over.

I have been a little too much social today. I mean, more than nothing...And then it hits me again, the paralysing tiredness. My brain feels like it's going to explode. 

Give me some food. And a quiet room. Then I can be human again. 

Trying to relax. 

Tvångsmässigt tryckande

Jag bara trycker, scrollar och har mig på min telefon, när jag har den i handen. Det ärende jag hade på telefonen tar maximalt någon minut, ändå kan jag finna mig själv tryckande på alla möjliga appar långt efteråt. Fast jag inte orkar. Trots att det inte händer något nytt, roligt eller spännande. Jag bara trycker helt planlöst.

Stort varningstecken på rastlösheten.

I find myself constantly swiping on my phone. The one thing I thought I´d do when I reached out for it, is done in a minute. But I can't help that I´m going through all my social apps, pretending to read news and stuff. Despite the fact that I don't have any energy left for that. Nothing new and exciting has happened the last minute. I just keep swiping. 

Restless.


Senaste tiden

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt helt vanliga saker. Jag var hos frisören och klippte av en lång bit av mitt hår. Säkert femton centimeter. Skönt med lite förändring. Får se om jag kan få till en färgning också. Hade varit roligt.

Sen har jag grejat med min dator, rensat foton och videoklipp från flera år tillbaka. Inte klar ännu, men väldigt roligt att titta igenom allt. Jag kan också se på mig själv nu, hur extremt sjuk och utmärglad jag såg ut för några år sedan. Jag ler med munnen, men inte med ögonen. Fast då tänkte jag väl inte direkt på det.

Sedan har jag kollat på Delhis vackraste händer (och kommit på att jag måste ha läst den boken...?), jag föll för hajpen och började kolla på Skam. Jag har lyssnat på Jojo Moyes, Toner i natten och nu har jag börjat läsa Arthur Potters diskreta charm. Läser bara en stund på kvällen. Övar mig verkligen i att inte hetsa igenom.

Jag har yogat och vilat, sovit efter jullovets ansträngningar. Veckohandlat utan ångestpåslag. Wow! Det är stort! Promenerat. Suttit i soffan och gjort ingenting.

Fått goda råd av omtänksamma vänner som tipsar om gröna kaffebönor för att bli pigg (den var ny för mig) och behandling som sätter snurr på hormonerna. Läker utbrändhet enligt hemsidan. Joråsåatt.... Jag känner att jag inte tror på någonting längre. Måhända tycker de att jag är otacksam, men jag orkar inte lägga mer energi på sånt. Tror inte att det läker mig. Försöker mest förhålla mig till det som är just nu.

Hur har din start varit på det nya året?

Läsa eller lyssna på böcker?

Jag gillar verkligen att läsa. Så saknaden är stor när jag inte orkar med att göra detta, med min trötta hjärna.

Försöker ändå utmana lite med läsningen eftersom jag saknar det så mycket. Har kommit fram till att om jag läser en fysisk bok blir jag trött i ögonen och trött i hjärnan. Orkar inte läsa så länge i taget och måste pausa. Så jag tyckte att jag var fiffig när jag började använda ljudboks-appar. Om jag lyssnar blir jag inte trött i ögonen. 

Men. 

Jag överanstränger mig. Handlingen fängslar mig så mycket så jag kan inte låta bli. Det blir som ett gift. Jag vill bara veta fortsättningen. Så jag lyssnar för länge. Och då överanstränger jag mig ännu mer. 

Just nu är jag fast i Jojo Moyes, Toner i natten. Lyssnat så jag får ångest på nätterna pga lyssnat för mycket. Hjärnan är trött. Totalt överansträngd. Av en bok. 

Det är inte mycket som krävs för att jag ska tippa över den tunna gränsen.





Ändra perspektiv


Jag behöver inte öva mig på att bromsa. Utan på att inte gasa på mer än att jag hinner med mig själv. Inga nyheter. Bara en påminnelse. Kör försiktigt!

12-stegsmetod mot utmattning?

Fick en länk via Facebook att det finns ett 12-stegsprogram mot depression och utmattning. Det bygger på samma metod som de 12-stegsprogram som finns vid alkoholberoende och andra typer av beroenden.

Är det någon som har testat? Finns det någon forskning? Är det ens någon som har hört talas om det? Nyfiken.

Årets ord 2017

Linnea, Bylittlenea, skrev ett inlägg om årets ord. Ett ord som var tänkt att följa henne på vägen under 2017. Medan jag satt och läste hennes text kom det bara till mig. Om jag skulle skrivit ett sådant inlägg. Då hade mitt ord för 2017 varit progress. Vet inte varför det blev ett engelskt ord. Men jag roade mig med att kolla i en ordbok.

progress[subst. ˈprəʊgresamer. vanl. ˈprɒg-verb prəˈgres]SUBSTANTIVa) framstegframåtskridandeutvecklingutbredning <the progress of Fascism> b) förlopp[fort]gång c)framryckningthe progress of eventshändelseutvecklingenhändelseförloppetmake progressgöra framsteggå framåtin progress[som är] på (i) gång[som är] under utförandeunder arbete (utarbetande)be in progressäv. pågå <negotiations are in progress>försiggåfärdresaINTRANSITIVT VERBgöra framstegutvecklasfortskrida

Källa ne.se

Känns ju som att min spontana känsla var otroligt bra! Ibland ska man inte tänka så mycket, utan gå på magkänsla.

Timstock och censur

Jag har fått en timstock. Någon som vet vad det är? Det är ett hjälpmedel som ska hjälpa mig att strukturera upp mina aktiviteter i rimliga tidsintervall.

Tillverkaren skriver på sin hemsida att

Timstocken är ett hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning när våra vanliga tidsbegrepp är alltför abstrakta, när man inte kan med en hastig blick på klockan få en känsla av var på dygnet man befinner sig. Om man inte förstår den vanliga klockan är det svårt att veta NÄR någonting skall inträffa. Men det finns ytterligare ett tidsbegrepp som man vill ha svar på, nämligen HUR LÄNGE ska jag hålla på med den här aktiviteten. 

(Ser att det blir helt knas med typsnitten här, men kan tyvärr inte ändra det, av någon anledning...)

Men ärligt talat, jag är inte funktionsnedsatt på så sätt att jag inte kan klockan. Vet inte riktigt varför jag har fått detta hjälpmedel. Känner mig liksom lite tillplattad av att de ens tänkt att jag behöver det. Har mer en känsla av att de så gärna vill visa upp resultat som går att mäta, så de beställer lite hjälpmedel och grejer för att det ska synas att de arbetar. 

Okej, nu var jag taskig, de gör så klart så gott de kan. Men det räcker inte. Jag är så förbaskat trött på den här sjukdomen emellanåt och just nu är en sån tid. Att då få en liten manick som hjälper mig att ta tiden, det känns som ett hån. 

Ja, jag är lite p****d off. 
Egencensur ;)