Testresultaten på väg neråt


Jag har gjort testerna KEDS, Madrs och Becks ett flertal gånger. Det har alltid varit skyhöga värden, svår utmattning, svår depression och ångesten likaså.

Senast jag fick göra testerna fick jag en chock. Har inte ens kunnat berätta om det här på bloggen, för jag fattade liksom inte. Jag låg under gränsvärdena på alla sjukdomstillstånden. Ingen depression, ingen utmattning och bara lite ångest.

Men jag blev så chockad. Trodde inte för ett ögonblick att så kunde vara fallet. Skulle jag alltså må bra nu? (Med hjälp av medicinering då.)

Att jag känner mig bättre, orkar mer och är gladare och mer positivt inställd till livet än vad jag gjort på mycket länge hamnade liksom i skymundan. Det var som jag blev rädd för resultatet. Det är så fantastiskt häftigt. Men kan det verkligen vara sant? Jag vågar inte tro på det.

Min hjärna är ändå fortsatt så trött och i behov av så mycket återhämtning. Betyder det att detta är normaltillstånd nu då? Det är väl där skon klämmer. Jag vill att det ska bli bättre...

Jag är fullt medveten om att det kommer komma ännu ett bakslag och att det inte kommer vara guld och gröna skogar för evigt.

Men det är första gången på (minst) sex år som jag inte hamnar över skyhögt över gränsvärdena.

Det. Är. Stort.

Det har aldrig varit svårare

Rhododendron i blom

Vi lever i en tid där vi har precis alla möjligheter. Man kan välja vad man vill, man kan bli vad man vill, det finns alltid något bättre runt hörnet, alltid något mer att sträva efter.

Men vad händer om man släpper de kraven och förväntningarna? Om man låter sig svepas med och vara nöjd? Nöjd med vissheten om att det som man har, kanske inte är det allra bästa, inom alla områden, men det är tillräckligt bra.

Det har aldrig varit svårare att få allt. Men samtidigt. Vi har det så bra. Det borde inte vara så förbaskat svårt att vara nöjd.

Förhandla med djävulen

Källa

Idag är en av de efterlängtade dagarna som jag sett så mycket fram emot. En ledig dag för hela familjen, dessutom med sol och lite värme.

Det firar min kropp genom att ge mig världens huvudvärk, yrsel och magont. Jag känner mig sjuk och så vansinnigt trött. När kroppen spårar ur hänger hjärnan med direkt. Är det kanske läge att skicka fram ångesten och förstöra lite till?

Och nu ska jag iväg en sväng med familjen. Tar huvudvärkstabletter, öronproppar, solglasögon och hoppas att det blir en trevlig stund. Att livet vinner över sjukdomen åtminstone en stund. Så kan jag sova ikväll. Bara jag får ha det lite mysigt nu. Om det går att förhandla med utmattningsdjävulen...?


Home sweet home

Jag är hemma igen. Allt har gått bra. I stort sett i alla fall. Mina farhågor har mest handlat om ifall jag är vuxen och ansvarsfull nog för att genomföra en resa med barn på egen hand. Och. Note to myself. Det är jag!!

Jag oroade mig över bilkörningen. Men det gick helt okej. Planerade genom att sova/vila precis innan. Det kan ha hjälpt till. 

Jag oroade mig över att göra för mycket på för kort tid. Det gjorde jag också. (Såklart, höll jag på att säga.) Vilket fick till följd att jag tok-kraschade så där brutalt en kväll. Detta överlevde jag genom att ta en tidig kväll på hotellrummet, undvika middag i restaurangen och erbjuda Netflix till barnet. 

Jag vaknade med ångest på natten. Men hanterade den och somnade om. Det är en seger i sig. 

På det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Jag vill resa mer. Och nu har jag varit iväg på egen hand. Med ensamt ansvar för besluten. Att det är en stor sak kan man kanske inte tro. Men för min utmattade hjärna är det så. Det var en viktig milstolpe för mig i mitt tillfrisknande. 
Vila i bollhavet. Oväntat mysigt! ;)

Vi har haft det fantastiskt fint. God mat, sand mellan tårna, bad i bubbelpool och i vanlig pool, morgondopp och kvällsdopp, nutella till fruktfatet på morgonen, havsutsikt i restaurangen, riktigt slappt. Bara stressat lite, för att hinna med att vila mellan måltiderna. Jäktigt med All inclusive!








Progress


I januari i år skrev jag om årets ord. Ett ledord som skulle följa mig på färden genom 2017. Progress. Utveckling alltså. En känsla av att våga ta ett litet steg framåt när jag egentligen inte vågar. Nu gör jag just en sådan sak.

Jag är på väg med mitt yngsta lilla hjärta och bor på hotell, medan mitt andra lilla hjärta är på sommarläger på annan ort. Det är premiär för att sova borta från familjen i en hel vecka i sträck, på luftmadrass, i en skolsal med kompisarna. Så det kändes tryggt att vi följde efter, lite på avstånd. 

För mig är det också en utmaning. Bo på annan ort, med fullt ansvar för barnen, medan mitt största hjärta, maken alltså, är hemma och jobbar. Nån måste ju betala också! 

Särskilt tandvårdsbidrag

Källa

Som så ofta ramlar man över saker av en slump, det hände även den här gången. Jag behöver mina antidepressiva ett tag till, men de orsakar en del biverkningar som är ganska besvärliga. Bland annat muntorrhet. Min mun känns omväxlande klibbig och knastertorr. Tänderna känns smutsiga trots att jag nyss borstat dem. Tandläkaren uppmanade till regelbunden fluorsköljning och tandtråd senast jag var där och nu när det börjar bli dags igen fasar jag för hur många hål jag kommer att ha fått.

Men så hörde jag att man kan få något som heter särskilt tandvårdsbidrag vid vissa sjukdomar. Bland annat om man har problem med muntorrhet pga långvarig medicinering. Det krävs ett läkarintyg som man tar med sig till tandläkaren och då får man ett ekonomiskt bidrag för förebyggande tandvård. Alltså tandvård som syftar till att förebygga besvär.

Här kan du läsa mer, på 1177.

Här finns Försäkringskassans information.

Är det något som du har erfarenhet av?

Vi ska fan inte behöva dö

Källa


Det var bara några dagar sedan jag skrev om en blogg-vän som valde att lämna jordelivet. Hen orkade inte kämpa mer. Det blev för tungt. För mörkt.

En är en för mycket. Punkt slut.

Men nu har jag fått besked om att en annan vän, som jag också lärt känna genom bloggen, kämpar för sitt liv, på sjukhus. Kroppen orkar inte. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte är för sent. Hen har bett om hjälp vid så många tillfällen, men inte fått den. Utan blivit lämnad till sig själv, utan läkarvård, till och med utan sjukskrivning.

Den som säger att stress inte är livsfarligt har aldrig varit riktigt drabbad. En till synes "enkel" liten stressperiod kan leda till så fruktansvärt allvarliga följdsjukdomar. Konsekvenserna av stressen är fullkomligt vidriga.

Det är så enkelt att hamna där. I sjukdomar som är livshotande.

Och.

Det kan drabba precis vem som helst.

Jag vill inte mer nu. Jag vill att vi alla ska få chans att må bra. Så bra som vi kan. Jag vill inte att mina vänner ska behöva dö ifrån mig på grund av stressens följdsjukdomar. Vi är unga, vi har hela livet framför oss. 

Vi ska fan inte behöva dö. 

Inte nu. Inte redan. Inte så här. 

Gråter.


Favoriter just nu

Känner mig lite som kvällstidningarna, som drar upp icke-nyheter på sommaren. Men det här verkade ändå ganska roligt. Lagom oviktigt, men ändå lite trivsamt. Så. 

Mina favoriter just nu. 

Blogglista lånad härifrån 

Sminkprodukt: Min cc-cream. Färg, ansiktskräm och solskyddsfaktor i ett. Toppenbra när smink inte är högprioriterat. (Att en sminkprodukt skulle inleda en lista med på mina favoriter just nu är anmärkningsvärt i sig, men nu stod det ju så!)
Källa

App: Anagrapp är en app som jag har fastnat i. Förutom Storytel, Spotify och Instagram. Kollar även diverse väderappar och Platsbanken oftare än vad som kan anses nödvändigt.  
Anagrapp

Serie: Orange is the new black och Skam har jag kollat på senaste tiden.
Källa

Podd: Skäringer och Mannheimer. Annars lyssnar jag mest på P1.
Källa

Plagg: Köpte nya shorts på Lindex nyss, chinosaktiga så man känner sig lite klädd, men så mjuka att de går utmärkt att sova gott i när man slumrar till i soffan! Viktigaste när man är trött och har ont. 
Lindex

Mat: Grillad lax med kokt nypotatis och romsås, serverad tillsammans med sommarsallad. Yum! (ICA kallar det tantmat, men då får det väl vara så!)
Källa

Godis: Marabou mjölkchoklad äter jag i skrivandets stund...
Källa
Vilka är dina favoriter just nu? Kommentera eller länka!

Var inte så hård mot dig själv

Källa Hur högt måste man lägga ribban? Måste man köra för rekord varenda gång? Och vad händer om man tror att ribban är långt ner, medan den i själva verket är lagd på riktigt höga höjder? 

Jag har, tillsammans med terapeuten, utvärderat mina dagar. Vad jag gör en genomsnittlig dag eller vecka. Hur mycket tid jag behöver vila/sova på ett dygn, hur jag tänker kring motion/träning, att vara mamma, att vara fru, vän och så vidare. Ett jättebra samtal.

Slutsats. Föga förvånande.

Jag är för hård mot mig själv. 

Blev någon förvånad?

Som ett exempel på detta. Jag hävdade att jag tränar/motionerar för lite. Min känsla är verkligen sådan. Men när jag tittar på mitt lilla schema, som jag skulle fylla i, ser jag att jag promenerat tre dagar, yogat en dag och arbetat i trädgården en dag. Fem dagar av sju. Är inte för lite.

Jag tycker också att jag träffar mina vänner för lite. Att jag är helt osocial. Jag har ofta lite dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med dem. Det visade sig att jag umgås med dem ungefär en till två gånger i veckan. Det är inte för lite. Inte när man betänker att jag har två barn i åldern som behöver min hjälp fortfarande. Dessutom har jag föräldrar, svärföräldrar och icke att förglömma, en man som jag gärna umgås med också!

Mitt liv är just nu ganska bra, med de här, nuvarande, förutsättningarna. Jag gör en väldig massa mer än vad jag ger mig själv cred för. Så onödigt. Men en nyttig väckarklocka. Jag har blivit bättre på många saker sedan jag blev sjuk första gången, men det finns saker kvar att förbättra för att jag ska kunna må ännu bättre.

Så småningom kommer det att innebära någon form av aktivitet/arbetsträning/arbete på mer regelbunden basis. Jag tror att jag hade kunnat må bra av det. Inte prick nu, men kanske någon gång under 2018. Att ha något friskt som är mitt eget. Där jag kan vara bara jag.

Tills dess och för resten av livet, övar jag på att inte vara så hård mot mig själv. ❤️

Vi måste våga tala högt om det

En av alla kämpar som jag lärt känna genom bloggen har valt att lämna oss. Det blev för tungt för henne. 

Kampen blev för svår. 

Vila i frid. Hoppas du fått ro där du är nu.



Behöver du hjälp? Kämpa. Kämpa emot hopplösheten och mörkret. Det finns ett ljus. 

Självmordslinjen 90101, ring, maila eller chatta. 

Är det akut, ring 112

Men vänta inte tills det blir hopplöst svart. Sök hjälp direkt. Även om du tänker att du inte mår tillräckligt dåligt. Hjälpen är till för alla. 

Var rädd om dig. ❤️

Kroppen reagerar med värk

Jag gör mitt bästa för att pausa, få till vila och sömn. Underlättar vardagen för mig med yoga, promenader och den avkoppling som trädgården ger. Men kroppen säger ifrån. Värken är tillbaka. Med besked. Varenda led och muskel smärtar och stramar. Jag har börjat vakna på nätterna igen, eftersom kroppen gör för ont. Tvingas upp ur sängen för tidigt på morgonen när höfterna värker och handlederna och händerna gör ont i varje led.

Börjar varje morgon med att sitta på mattan. Den fina, blå, zebramönstrade yogamattan, som jag fick i födelsedagspresent förra sommaren. Mjukar försiktigt upp kroppen. Tar på mig mjuka kläder som inte skaver mot huden. Och försöker väcka kroppen. Som behöver sova. Men som inte kan sova, då smärtan håller den vaken. 

En stund i taget. Så tar jag mig igenom den här dagen också. 



The best things in life

Denna kudde fick jag av maken för några år sedan, lite solkig numera pga välanvänd.
Men så bra present till sin uttröttade fru, en fin kudde att vila på!

Jag blev helt ledig idag. Ledig från sällskap alltså! Hade en mängd planer på saker jag ville passa på att göra. Som utomhusyoga, med tillhörande fika på caféet, i skogen, efteråt. Eller strandpromenad, med sushi i fikakorgen. Jag tänkte att jag skulle hinna med att ringa en god vän också, för att prata utan att bli avbruten. (Med barn i huset är det osannolikt svårt) Sen behövde jag åka med bilen till verkstaden och så den lilla detaljen, som inte går att bortse ifrån, nämligen att sova.

Vis av erfarenhet började jag med sömnen. Vilket var klokt, men synd. Jag sov bort hela förmiddagen, åt lunch, hemma pga orkade verkligen inte gå någonstans och sen dåsade jag bort eftermiddagen i soffan. Välbehövligt och skönt på sitt sätt. Men. Hade ju varit fint att komma ut också. Det får bli en annan gång.

Fjättrad vid Regelverket, jag vill vara fri!


Jag filosoferade om friskhet igår. Men när jag tänkt ett varv ytterligare på det där, så är det kanske inte sjukdomen som stör mig mest.

Det är känslan att vara fjättrad. Jag känner mig ofri. Mitt liv kan inte styras av mina drömmar och önskemål. För inte har jag bara sjukdomens begränsningar att ta hänsyn till. Jag har dessutom Regelverkets begränsningar att ta hänsyn till. 

Om det inte vore för Regelverket hade jag kanske studerat något. Inte mycket, inte snabbt, men någonting som gett mitt liv en liten extra krydda. 

Men sanningen att säga är jag livrädd för Regelverket. De som kommer och petar på detaljer i mitt liv och bestämmer vad jag får och inte får göra. 

Jag har inget annat att göra än att rätta mig. För jag har inte friheten att bestämma själv. Ekonomisk frihet såväl som handlingsfrihet. Det saknar jag. 

Är det något jag önskar mig i lika hög grad som friskheten, så är det frihet. 




Fem dagar, trötthet och invänjningsperiod

Nu har sommarlovet pågått i fem dagar. Jag är så trött. Sömnig och hjärntrött. Inte på grund av lovet eller de hemmavarande barnen, i sig. Utan mer på grund av de ändrade förhållandena. Nya rutiner. Folk att förhålla sig till, liksom. Telefoner som ringer. Mat som ska lagas. Och handlas. Ljud helt enkelt. En del extra aktiviteter blir också ofrånkomligt. 

Samtidigt har jag mina behandlare att träffa. Det tycker jag i grunden är en bra idé. Att hålla kontakt med någon av dem i veckan så länge det går, för att minimera glappet mellan före och efter sommaren. Nåt år har det blivit uppåt tre månader och det är för länge. 

Men nu när jag ska iväg känner jag mig bara trött. 

Tänker att kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig. 

Som vanligt. Tid. Tålamod. Andas. 

Skatta din sinnesstämning


Jag har fått i uppdrag att skatta min sinnesstämning på ett rutnät i en veckas tid. Det finns en ruta för varje timme att bokföra under en vecka. Att fylla i varenda ruta är omöjligt. Syftet är nog snarare att registrera hur mående kan variera över tid.

Uppgiften går ut på att anteckna de aktiviteter jag gör och hur min sinnesstämning är vid dessa tillfällen.

Jag trodde att jag skulle komma fram till resultatet att det känns jobbigt ibland och bra ibland. Men resultatet förvånar. Det är en enda grå massa alltihop. Aldrig riktigt glad, aldrig riktigt nere. Bara plus minus noll hela tiden.

Detta är något jag varit medveten om, som ett resultat av den antidepressiva behandlingen. Det som från början var så skönt, känns just nu som en inskränkning i mitt känsloliv.


Att vara avskärmad från andra människors känslor, att kunna låta mina känslor tona ut och slippa känna så förbannat mycket var en befrielse för mig. Att inte bli uppstressad för minsta lilla har varit en underbar effekt av medicinen. Men när jag nu observerat hur torftigt mitt känsloregister är saknar jag det en väldig massa. Inte stressen såklart. Men att få vara riktigt glad, likaväl som att kunna gråta. Just nu gör jag inget av det. Jag bara är.

Får väl se hur vi ska gå vidare med det här. Tänker att jag behöver ta upp det vid nästa vårdbesök.


Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen

Jag började skriva den här bloggen för att jag behövde en ventil. Någonstans där jag kunde få låta tankar och känslor pysa ut. När jag läste vad jag skrivit såg jag min situation på ett nytt sätt, med andra glasögon.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle få så mycket tillbaka. Nyfunna vänner, sociala kontakter i mängder. Det känns som om ni läsare är mitt kompisgäng som hänger här med mig, i min soffa. Mina ord sprids och delas på sociala medier många gånger om. Och jag fattar ingenting! 

Vad har lilla jag att säga, som folk vill läsa om, liksom?! 

Men ni är många som läser. Nu senast, en redaktör på tidningen Expressen som hittade mina texter i bruset och ville dela något i en reportageserie om utmattningssyndrom. Läs mer här om Karin. Och här om Maja, som på Instagram heter @psyksjukanochbroderi (<- bra tips!!) 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt och glad för uppmärksamheten jag får. Att något som är så tungt och svårt,  samtidigt kan vara så uppskattat. 

Jag vet att jag har sagt det förut, men tack, alla ni som läser och kommenterar. Ni är med och skapar detta tillsammans med mig! 

Tack ❤️





Utmaning de luxe, sommarlov på ingående

Detta är en del i min överlevnadsplan för sommarlovet. Inte för egen del dock...


Jag står inför en utmaning. Sommarlov närmare bestämt. Med barn som har slutat fritids kommer det att bli en ny upplevelse. Dessutom är barnen så stora att det numera inte går att ta föräldraledigt för att passa dem. Maken kommer alltså inte att vara hemma alls i den utsträckning han kunnat tidigare.

I praktiken innebär det att jag som "jobbar hemifrån"/har min huvudsakliga arbetsplats i hemmet (hmpf...), kommer ha sällskap till slutet av augusti. 

Förra året gjorde tanken på sommarlovet mig helt skräckslagen. I år känns det mer vagt. Jag oroar mig inte direkt, men skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tänkt tanken hur det ska gå. 

Barnen är såpass stora att de klarar sig ensamma ett tag. De kan fixa enklare mat till sig och njuter av kulinariska höjdpunkter som 2-minutersmikrovärmd Billys panpizza. Gärna serverad med ett stort glas O'boy. (Chokladpulver i den mängd att det går trögt att röra runt skeden i den lilla mjölk som tillsatts) Men de är för små för att tex åka och bada själva, så det kommer krävas insatser från min sida. 

Maken har dessutom mycket mindre semester i år än han brukar ha, pga anledningar. 

Så om jag uppdaterar lite hipp som happ framöver, så vet ni vad jag sysslar med. Jag är mamma på heltid. Eller så sover jag. 

Hur har du det i sommar? 



Tips mot trötthet, UPPDATERAD!!!

Jag ställde en fråga till er om hur ni gör/gjort för att hantera tröttheten som kommer med utmattningssyndrom. Eftersom det var så himla fina tips och så mycket välbeprövad kunskap så kan jag inte låta bli att dela med mig av det till er alla. Så, alla era tips kommer här! Jag har inte testat och kan inte svara för huruvida allt fungerar eller inte. Men det kan vara en bra idébank som man kan ta med sig till sin doktor nästa gång, om det är något man undrar över.

Vila regelbundet
Sova dagtid
Vila före och efter inplanerade aktiviteter, för att skapa marginaler
Vila när jag blir uppspeedad efter överaktivitet, i stället för att gå på rastlösheten och göra saker

Vakta marginalerna mellan aktiviteter, 
Säga nej(!!) 
Göra lite grann och inte allt eller inget

Inte ta ut sig för mycket, utan spara på krafterna
Gå och lägga sig i tid på kvällen
Sköta sömnen (regelbundna vanor)


Vitamin B12
Vitamin D
Andra vitaminer och mineraler som tex järn, magnesium, multivitamin, omega 3 mm

Dra ner på kaffe och socker
Äta mycket frukt och grönt, nötter och frön och varierad kost
Lev smart och hälsosamt
Utred andra överkänsligheter som kan påverka kroppen och göra den trött

Gör roliga saker som ger energi...
... men planera in vilodagar i anslutning till dessa, så kroppen får chans att vila och ta igen sig.


Meditera
Djupandas
Motionera lagom mycket (varierar med dagsform)
Vistas ute i naturen
Dra ner på kraven i hemmet


Atarax
Cicadin (melatonin) 
Imovane
Lergigan

Voxra (Bupropion) En typ av antidepresiva som innehåller noradrenalin och dopamin ger uppiggande effekt.
Kombinationen Voxra och ssri, för att få uppiggande effekten av Voxra och ångestdämpande dito av ssri

Trappa ner ssri, om det är så att den orsakar trötthet. OBS! Inte utan att diskutera detta med din läkare först.

... och sist men inte minst, det råd som måste finnas med på en lista om trötthet

Acceptera tröttheten

Det är inte roligt att vara trött, men ibland finns det inget man kan göra åt den, mer än att sluta kämpa och bara vila. Acceptera att det är så livet ser ut just nu. I kväll, i morgon, nästa vecka eller om ett år kan läget vara helt annorlunda.


Tack för alla tips, ni är bäst! <3




Medicinfråga

Källa 



Jag äter SSRI sedan ett par år tillbaka. Dessa hjälper mig väldigt bra genom att lindra ångest och hålla mig lugn. Jag sover bättre och känner mig absolut mer avslappnad. Men. Tröttheten. Den här tröttheten. Den försvinner inte. Hur mycket jag än sover.

Så min fråga till er läsare är, Hur har du fått bukt med din trötthet? Är det något man får räkna med som utmattad, att alltid vara tröttare än tröttast? Vad äter du för medicin/mediciner? Kombinerar du olika preparat för olika symptom?

Vad beror på mig, vad är min sjukdom, vad kan avhjälpas med medicinering osv osv... ? Tips emottages tacksamt.

(Min doktor har inte sagt något om detta, utan det är lite snillen spekulerar över de här funderingarna. För jag hoppas att det kan finnas någon lösning på problemet... Och som med alla andra viktiga och bra saker, är det här på bloggen jag får de bästa tipsen! <3)

Kan andas ut


Andas ut efter läkarbesök och snabb handläggning av Försäkringskassan. Jag har sjukpenning beviljad över sommaren och så får jag sikta in mig på ny bedömning i augusti. Det kommer gå snabbt tills vi är där igen, även om man skulle vilja pausa sommaren lite, så man fick njuta längre av den. Men i augusti kommer jag förmodligen vara glad över skolstarten och nystarten igen! Brukar vara så.

Det känns ändå väldigt bra att vara beviljad ersättning under sommaren.

Nu gäller det bara att fortsätta göra det jag gör. Försiktigt utöka aktivitetsnivån. Kommer ju att ske automatiskt pga sommarlovets intåg. Snarare bromsa än gasa, tror jag kommer bli aktuellt. 

Livet alltså, så svårt, men så härligt ändå. En dag i taget.


Vårdcentralshumor, eller tragik, hur man ser på saken

I väntrummet på vårdcentralen senast satt en kvinna och stampade otåligt med fötterna i golvet. Deklarerade högt och tydligt att hon skulle ta blodtryck hos sköterskan. Suckade och pustade. Doktorn ville veta, sa hon och himlade lite med ögonen. Hela kvinnan fullkomligt osade stress.

Satt och väntade på sin tid men var såå stressad. Hoppade upp och ner. Rusade fram och tillbaka till receptionen för att förkunna att hon INTE hade tid att vänta. Hon hade en hund att hämta och kunde de möjligen skynda på en aning? Så kom då sköterskan till slut och hämtade henne.

- Oj då, nu har jag visst varit uppe och sprungit lite.
- Det gör inget för du får vila en stund innan vi tar trycket.
- Nej, nej, nej, jag har en tid att passa...

Sa jag att det var blodtryckskontroll hon var ordinerad?! 😜

Ibland ser man saker så tydligt utifrån, men man har ingen aning själv. Så var det åtminstone för mig. Hela världen hade kunnat stå med banderoller och plakat och varnat mig för den annalkande väggen, men jag tror ta mig tusan inte att jag hade slutat springa för det... 

Stegräknare och det svåra i att ta rast och paus

Källa

Jag fick i uppdrag av terapeuten att dela in mina dygn i mer arbetslika förhållanden. Arbetstid, fritid, sömn osv. Att hålla på gränserna och fördela aktiviteterna en smula, så att det inte bara var en ocean av tid varje dag som kunde gå till vad som helst. För 'vad som helst' tenderade att bli ingenting.

En lärdom som jag har gjort av det här lilla experimentet är att jag fortfarande är alldeles för mycket 'allt eller inget'. Av eller på. Jag går in med full energi och kör tills jag inte orkar. SÅ himla dumt. Har jag inte lärt mig någonting? är en tanke som jag tänker ganska ofta faktiskt.

Ett praktiskt exempel på detta är när sjukgymnasten föreslog att det var bra att gå 10 000 steg per dag. Inte för att hon menade att jag skulle göra det precis nu. Men jag gick. Jag var helt slutkörd och ändå besviken, när jag hamnade på 8000 steg. Jag menar 8000 steg är ju skitbra! Man måste ju jämföra med var man har varit...

Fast jag var missnöjd och totalt utmattad, så dubbelfel på den. Appen raderad. Jag fixade inte det. (Men jag vet å andra sidan att det jag tycker är jättemycket just nu, fortfarande inte når upp till den dagliga rekommendationen. Kan ju jämföra om ett år igen och se vad jag orkar med då...)

Men jag har börjat redigera mina dagar. Jag delar upp dem i entimmes-intervaller. Den här timmen ska jag tex äta, promenera, vila eller vad det nu kan vara. Men om jag blir klar tidigare, så har jag inget nytt inplanerat. Jag måste göra saker långsammare, eller pausa. Finns inga alternativ.

Försöker vara lite sträng mot mig själv där. Och jag menar, allvarligt talat, hur svårt ska det kunna vara att ta det lite lugnt, att ta rast och paus och så där? Uppenbarligen jättesvårt. Så jag behöver öva.


Vi hjälper varandra

Nu har jag träffat den nya läkaren. Ivrigt påhejad och peppad av er fantastiska läsare tog jag mig samman och gick till mötet rustad till tänderna. En lång lista på symptom och hur de påverkar mig samt saker jag behöver för att kunna läka och komma vidare, hade jag med mig.

Doktorn var bra, lyssnade, ställde frågor och tog sig tid. Hon tyckte att det var mycket bra att jag kunnat formulera mina begränsningar på papper, det underlättade mycket för henne vid intygsskrivandet. 

Nu återstår bara Försäkringskassans utlåtande av det intyg som skickats in. 

Men alltså. Tack till alla som skriver, delar, kommenterar och hjälper till. Tillsammans lär vi av varandra. Vi hjälper varandra. Vi skapar debatt. Tillsammans är vi starka. 

En långsam och tyst revolution som kommer växa i både styrka och omfattning ju fler vi blir och ju mer vi hjälps åt. Kampen pågår på så många fronter. Inom oss själva, kampen mot sjukdomarna, kampen för förståelse från omvärlden, kampen mot orättvisorna. Fatta vilket arbete vi gör. Vi är grymma! 





Skrämselhicka efter FK-samtal och det omöjliga i att få tid till läkaren

Fick ett samtal från Försäkringskassan. Handläggaren var väldigt tydlig med att läkaren, vid mitt nästa läkarbesök, måste motivera i intyget om mina möjligheter att komma igång med samarbetet med Arbetsförmedlingen. Minst sju gånger eller så, sa hon det.

Om det inte går att skriva in dig på Arbetsförmedlingen och börja arbetsträna, så måste doktorn motivera väl i intyget och skriva ner tydligt vilka hänsyn som behöver tas för att du ska komma vidare till arbetslivet. 

Och så vidare.

Skulle ju ljuga om jag sa att detta inte stressar mig det minsta. Har aldrig under någon gång av alla mina sjukskrivningar känt mig så förhandsvarnad, på något sätt.

Dessutom ska jag träffa en ny doktor den här gången. Trots att alla lovat mig att fixa en tid till den ordinarie, så har ingen lyckats fixa det. Jag blir inte ens arg, bara ledsen och uppgiven. Det känns som att det är mycket som står på spel och jag vill bara försöka ha koll på de små delar som jag faktiskt kan kontrollera. Som att få en läkartid innan sjukskrivningen går ut, till exempel...

Nu fick jag hyfsat nära i tid, så de kan efterdatera intyget, men hur svårt ska det vara? Jag har ju vetat i flera månader att jag ska hit nu igen. Och jag har frågat så många gånger om jag kan få boka en tid, men nej, nope, nix pix... Det går inte. Det är för tidigt. Det är för sent. Tiderna är inte bokningsbara. Tiderna är slut.

Känner mig helt dränerad på energi efter det här kaoset. Det mina behandlare rekommenderat som rehabilitering är bara att glömma, eftersom all energi går åt till att ringa, försöka boka möten, hantera skrämselhickan som uppstår efter Försäkringskassans samtal. Vad vill de att jag ska göra?

Så less på tröttheten


I går försov jag mig. Ganska mycket dessutom... Ena barnet kom och väckte mig och vi diskuterade lite kring varför inte det andra barnet väckt oss, när vi var så sena.

Det fattar ni väl? Ni säger hela tiden till mig att vara tyst på morgonen och att jag inte får väcka någon. Jag gör ju bara som ni har sagt. 

Så sant.. (Och hen är tillräckligt liten för att det ska vara ett gulligt svar! Mitt lilla hjärta.) Trots den extra sömnen både igår och idag är jag fortsatt trött. Även idag. Helt förbaskat, sjukt, jäkla trött. Utmattningstrött, sömnig och prick all annan form av trötthet man kan ha. Dessutom rastlös och uttråkad.

Så less.


Baksmällan

Om man lever som om det är lördag hela veckan, så kommer det en söndagsmorgon till slut. Aktivitetsbaksmällan ramlar över en och ingenting går att göra, förutom att sova. Nu har jag sovit hela natten och hela förmiddagen och jag känner ingen som helst förbättring. Känner bara för att borsta tänderna (den här jäkla muntorrheten alltså...) och somna om igen.

Note: Det är därför det är så lätt att tappa balansen. För att linan är så tunn och för att man lever i eufori. Där finns inte något som heter utmattningssyndrom. Då kör jag lite till. Njuter, för att livet kan vara så himla härligt. Och det är det ju också. Ända tills det inte är det längre...

Lördag hela veckan

Källa


Jag inbillar mig att jag har blivit bättre på att utnyttja tiden. De dagar jag mår bra utnyttjar jag mer nu än förut. Innan sparade jag på saker för att göra dem på helgen, eller på semestern. Det gör jag inte längre.

Dels handlar det om att passa på. En bra dag är en bra dag, oavsett om det är helg eller vardag. Men det blir också roligt att ha saker att göra mer året runt.

I helgen har vi haft en riktigt perfekt sommarsemester på fyra dagar. Sommarlovskänsla när den är som bäst. Grillfest, strandhäng, sovmorgon, glass, bokläsning, skogspromenader, frukost utomhus, soffhäng, kubb, vattenmelon... Så skönt!

Fler dagar som den här åt folket!

Gammal bild, men beskriver dagen väldigt väl... 

I går var en ljuvlig dag. Helt utan måsten och planer. Vi bestämde tidigt att vi ville spendera den hos svärföräldrarna. Tack för mina fina svärföräldrar!! (och telefonen/kameran låg kvar i bilen så inga bilder från dagen heller.)

Dagen går i en annan lunk där. Det är elva-kaffe, virka eller sticka lite, läsa en tidning, lunch, kortspel, boule, rabarberpaj, slappa i hammocken, titta på himlen, lyssna på fågelungarna som piper i holken, hackspetten som knackar mot stammen, vila i en stol, vila på en bänk, titta på träden, betrakta de gula rapsfälten, korna på fälten längre bort, fallskärmshopparna som seglar ner från himlen. 

Det finns liksom ingen stress där. Kan hänga ihop med att det är all inclusive så fort man kommer dit?! Det är så befriande att vara trött av frisk luft och inte av att hjärnan har ballat ur. Kanske kunde man flytta in?! 😘

Med huvudet fullt av vadd

Källa Vadd, mitt huvud är fullt av vadd. 

Min doktor pratade om att hon ville ge mig medicin för att skydda min hjärna. Kapsla in den och vaddera den, med ett stort plåster runt om, för att skydda den mot stress och annat skadligt. Ge den lugn och ro att återhämta sig och läka.

Kanske är det precis det som händer nu. När jag känner mig lite bortdomnad, som om huvudet har bedövats med tandläkarbedövning. Man känner att det är något som händer, men man kan inte urskilja några detaljer. Så känns det i min hjärna.

Det pågår saker där inne. Men det är lite vagt. Jag oroar inte mig så mycket i förväg för jag minns inte ens vad jag ska oroa mig över. Det är lugnare, mindre stressigt för jag måste leva precis nu och hantera det. Jag kan inte lägga energi på framtiden, då missar jag helt det som ska hända nu. Det är inte någon medveten mindful livsförändring, utan en kemisk substans som påverkar mitt sätt att agera.

Undrar om det var detta hon menade, doktorn, när hon sa att hon ville skydda hjärnan? För nog känner jag mig vadderad allt...

Blåmärken och myggbett


Detta är alltså under huden... Inte eksem utan "blåmärken". Fast röda..

Källa

Jag får ganska lätt blåmärken. Nån variant av ssri gav mig ännu lättare blåmärken. Så illa att jag kände hur blodkärl sprack under huden. Gjorde jätteont och var ganska obehagligt. Ingen fara enligt läkaren, men jag bytte medicin i alla fall.

Nu är det något annat som sker. Det kliar på min hud (det är nåt som hänger ihop med utmattning/smärtsyndrom/överkänslig osv). Men det nya är att när jag kliar får jag blåmärken/märken under huden. 

När jag googlade detta visade det sig att jag hade både AIDS och leukemi och allt däremellan. 

Man. Får. Inte. Googla. Symptom. 

Det vet jag ju mycket väl. 

Det konstiga är att huden kliar pga ungefär allt. Men inte utav myggbett. Tills någon upplyser mig om att jag har myggbett. Jäklar vad det kliar då! 







Ny känsla, uttråkad

Källa

Jag känner mig ibland uttråkad om dagarna. Det händer inte varje dag, men det händer då och då. Jag känner mig understimulerad och går och väntar på att barnen ska komma hem från skolan... Det har då inte hänt förut.

Som om att livet kommer igång först när familjen är hemma. När jag är ensam är jag inte alls lika bra på att aktivera mig, jag känner mig trött som en grå filt och vill mest ligga ner och vila, kolla på tv eller sånt. Men när jag "tvingas" ut på aktiviteter som att hämta barn, skjutsa, fixa mat osv så känner jag mig inte lika trött, jag orkar mycket mer än jag trodde.

Saker som jag vill göra och som jag mår bra av behöver jag naturligtvis också hinna med. Men det behövs inte hela dagar för det. Oftast. Känner att jag jinxar lite nu... Jag behöver krypa ihop i mitt bästa soffhörn nån timme, promenera eller pyssla med mina växter en stund osv. Men det behövs något mer också. En svag liten känsla av att jag längtar efter något mer spirar någonstans djupt därinne.

Det är så konstigt att det kan vara så här. Jag känner mig nästan chockad. Som om att det inte räcker för mig att vara hemma längre. Som om jag längtar efter social samvaro. Det var liksom inte igår det hände senast.

Sex år

Källa Inte en sexårsdag man har så stor lust att fira faktiskt...

Nu är det snart sex år sedan jag sjukskrevs för första gången. Nyss var det fem år sedan. Inte vet jag var tiden tar vägen. Det är jobbigt och roligt på samma gång att tiden går fort. För det är ju mitt liv det handlar om.

Nu hoppas jag i alla fall att kurvan pekar mer uppåt än nedåt. Det går inte mirakulöst fort, men det går inte rakt utför heller.

Under det här året har jag fått en ny diagnos att förhålla mig till. Kroniskt smärtsyndrom. Det går sådär. Jag lever med min värk, men jag har nog faktiskt inte tagit in att det är så här det kommer vara.

Nästa år vid den här tiden hoppas jag att jag har kommit igång med någon sysselsättning. Att jag orkar gå till en arbetsplats regelbundet, samtidigt som jag håller igång med mina (fritids)aktiviteter.

Hursomhelst är sex år otroligt lång tid. Och det känns sorgligt i hjärtat när jag tänker på det.


Hur kan man förklara?

Det är så svårt att förklara hur man kan må som man gör när man inte ens begriper det själv. Hur man vissa dagar kan vakna och vara helt under isen, men framåt dagen kan man må riktigt bra. Eller lika gärna tvärt om. Morgonen är toppen och sen går luften ur.

Det svåraste är att det inte heller går att relatera till särskilda aktiviteter. Som exempel, hade jag sprungit en mil hade jag haft en förklaring till tröttheten. Hade jag varit på en stor tillställning hade jag förstått varför min hjärna reagerade så mycket. Men när man inte gör något särskilt annorlunda, när man måste acceptera utan att förstå. Den abstrakta och subtila delen i den här sjukdomen. Det har jag otroligt svårt för. 

Terapeuten säger att jag behöver aktiveras. Aktivitet som en motsats till undvikande och flyktbeteende. Att jag behöver öva på att gå emot mitt motstånd mot att göra saker, behöver utmana impulsen att lägga mig ner och sova, som den enkla vägen ut. Grejen är att jag aldrig lägger mig och sover, som den enkla vägen ut. Jag sover pga att jag omöjligt klarar att hålla mig vaken. Vi är ofta överens, jag och terapeuten, men inte alltid. I den är frågan är vi inte överens.

Men vi har enats om att jag ska fortsätta med mitt "schema" några veckor till. Ha aktiviteter som är bra för mig, för att jag ska öva mig på att slå av och på, öva på att växla mellan aktiviteter och vila. Det är vi överens om.

Sen säger terapeuten att på lång sikt behöver jag aktivering i fråga om arbete/praktikplats. Att det inte räcker att gå hemma och komma på egna aktiviteter, i längden. Jag kan köpa resonemanget. Men det gör mig samtidigt skiträdd.

Och så upptäcker man ett missat samtal på mobilen från handläggaren på Försäkringskassan. Det är inte mycket som krävs för att pulsen ska gå upp.

Skam (irl, inte tv-programmet)


Jag. Är. Så. Trött. Idag.

Alltså. Trött som i tung, matt och lite avstängd. Svårstartad. Dagen har ju ändå hållit på ett bra tag nu. 

I natt sov jag elva timmar utan uppehåll. Det är länge, även för mig. 

Jag drömde att jag sov och aldrig kunde vakna, trots att jag ville det. Läskig känsla. 

Så nu ligger jag i sängen igen. Får nog stanna några timmar till. Sen är det upp och göra iordning sig till middagen ikväll. Special event idag! Hoppas så att hjärndimman släpper. Det här med att vandra runt i sirap är inte så härligt. 



Och här är så stökigt överallt att jag dööör. Damm och tvätt och grejer. Och jag missade en viktig tid i morse pga att jag läste i almanackan och ändå lyckades  blanda ihop den med nåt annat. Och nu skäms jag över det. Över att JAG glömmer saker. Jag är ju inte sån. Jag har ju koll. Är ordentlig och noggrann. Glömmer ingenting. 

Trodde ändå jag kommit lite längre med vänlighet gentemot mig själv. Men, bara att jobba vidare... Ska bara sova lite först. 





Framgångsrecept, finns du?

Källa

Nån klok har ju sagt att man kan aldrig bli framgångsrik genom att försöka lösa problem på samma sätt som man alltid har gjort. Eller nåt i den stilen. Var det möjligen Einstein? Hursomhelst.

Gäller det utmattningssyndrom också? 

Kan det finnas nytänk som är värt att prova? Kanske det kan finnas något som kan hjälpa? Men vad? Mirakelpiller på hälsokosten kanske? Jag orkar inte ägna all energi åt att söka efter framgångsrecept som inte finns. Då vill jag ju hellre jobba på acceptans av det som faktiskt fungerar. Men tanken gnager. Tänk om det finns något där ute...

Funderar på varför det är så godtyckligt vilken behandling man får? För att det inte finns några entydiga svar? Antagligen. 

Men måste varje individ uppfinna hjulet på nytt? Så många vi är med dessa problem. Olika i mycket. Men sjukdomen är också likartad för många av oss. 

Vad ska vi göra? Forskning, ge mig forskning.

Hälsningar från mig, som idag är mer desperat än peppig. 


PS

Efter lite mer tänkande bestämde jag mig för att fortsätta på inslagen väg. Efter en promenad och rensat hjärnan en smula kom jag fram till att jag sover bättre än på många år, äter nyttigare än jag gjort i hela mitt liv, jag promenerar, får min dagliga dos av kreativitet på olika sätt, jag är social med vänner och familj mer än jag orkat på mycket länge. Det får vara svar nog. Jag gör rätt. Det enda som behövs är tid.

Jag citerar min bloggkollega Eva Svärd, "Sitt ner i båten" brukar hon uppmana till. Det är det jag ska göra. Spara energin till kroppen, inte fundera så mycket.

Punkt slut. Over and out. 




ME awareness day

Källa


Den 12 maj är det ME awareness day. För ganska exakt ett år sedan var bloggläsaren, ME-sjuka Carro med i Fråga doktorn och berättade om sin sjukdom och sin vardag. Då skrev jag om det här. Klippet med Carro finns här, in och titta!

Nu var hon nyligen med igen, då de gjorde en uppföljning av hur det gått för henne sedan reportaget sändes. Kolla klippet på svtplay.

Här finns en artikel om ME, I'd love to be able to say 'I have M E' and have people nod in sympathy"
Den är ganska lång och på engelska så det kan mycket väl vara för ansträngande att läsa, men jag rekommenderar den ändå. Mycket bra och ärlig berättelse om en kvinna som jobbar mycket och får ME, men behandlas med antidepressiva och diverse andra metoder som inte läker henne...

Then, overnight, everything became a struggle. I collapsed into bed after I got home in the evenings, dragged myself out of bed to go to work the next day. In a permanent state of exhaustion, I began to cancel things. The yoga went first - it was too physically demanding for my poor aching muscles. I cried off drinks and get-togethers. I stopped answering the phone - talking to my friends was beyond my depleted resources. All I thought about was lying down. In a quiet room. Alone.

Om jag får ork och tillfälle kan jag försöka översätta en del åt er som inte orkar läsa. Hojta till i kommentarerna om det är nån som vill ha en sammanfattning. Jag lovar dock inget... ;)

Om allt och lite till

Var det någon som antydde för mig att man behöver jobba för att få sin beskärda del av input från verkligheten? Jo, det var faktiskt så.

Av den anledningen bestämde jag mig för att faktiskt notera vad jag diskuterar och hamnar i för samtal när jag "bara är hemma hela dagarna". Här kommer ett urval baserat på de senaste dagarna. 

Nutidsorientering 
Politik, både inrikes och utrikes. 
HLR(Hjärt, lungräddning) -genomgång och uppfräschning av kunskaper
Brännbollsregler, i en jämförande analys med basebollregler. 
Masai mara
Litteratur (Sagan om den lilla farbrorn, Handbok för städerskor)
Musik (klassiska fiolstycken, Whitney Houston, the Cardigans mfl)
Medicin (Pollenallergi och korsreaktioner på detta. Ångest i teori och praktik)
Kvalster
FIFA
Jämförelse mellan klassiska fotbollsspelare och dagens. Vem klarar sig bäst. Hur genomför man en sådan jämförelse rättvist?
Vad är arbetsuppgifterna för en miljö-och hälsoskyddsinspektör?
Mandalas
Jesu lidande på korset. Vilket ledde till en faktafilm om detsamma på youtube. Där hamnade vi sedan på en faktafilm om skapelseberättelsen. Det förde oss in på en omfattande diskussion kring religion kontra naturvetenskap. 
Indien
Ace Wilder 
Trädkojors konstruktion och stabilitet.
Jämförelse mellan husbyggnation i nutid och på vikingatiden.
Bygge av husmodell i papp. 
Skatteregler. 
Växternas biologi. 
Griftefriden. 
Svenska domstolsväsendet. 
Fartyg. 
Notläsning. 
Vad räknas som god litteratur och varför köper biblioteket bara in böcker som de anser hålla en viss klass, räknas det som censur eller är det kvalitetssäkring?
Kemi, eller hur tillverkar man det perfekta slajmet?

...och så vidare...


Inte är det av den anledningen jag behöver ha ett arbete i alla fall. 






Låt barn få vara barn



Igår var en sån avkopplande och härlig dag. Idag var det mer, PANG!! Verkligheten knackar på. Läxläsning är en styggelse! Varje gång samma tjafs. Och inte bara läxor i skolan utan också hemuppgifter från fritidsaktiviteterna. 

Kanske är det inte läxorna i sig som skapar stressade barn långt ner i åldrarna. Utan att de, precis som vi vuxna förväntas vara aktiva på alla arenor samtidigt och göra det bra. 

Dessutom ska de se snygga ut, som små vuxna. När jag var liten hade jag en mintgrön mjukisoverall med Musse Pigg. Mamma hade mammakläder och mormor hade mormorskläder. Idag har barn och vuxna samma slags kläder, oavsett ålder. 

När jag gick i skolan fick man högsta betyg om man kunde rabbla upp många fakta. Idag kräver man jämförande analyser och diskussioner redan i lågstadiet. 

Låt barn vara barn. Låt vuxna våga vara vuxna. Det är inte lätt alla gånger, men det måste gå. 


Skadad, eller hur maj gick från helvete till himmelrike

Källa

Klasslistorna. I min vardag som gymnasielärare var detta ett måste för att hålla koll på vilken elev som hörde till vilken kurs. Ärligt talat har jag inte ägnat klasslistorna många tankar sen jag slutade som lärare. Men nu är det maj månad. De Nationella provens månad. Som matematiklärare hade jag hundratals prov att rätta, på bara ett par veckors tid. Alla kom under de vackra majveckorna när körsbär och magnolia blommar. Men sådant strunt hade jag inte tid att observera, såklart. Jag hade prov att rätta.

Maj månad var den värsta av dem alla. Det var också den månad när kroppen kraschade och gav upp. 

I natt påminde mitt undermedvetna mig om detta. Jag hade min pärm med alla klaslistorna. Bläddrade och bläddrade. Jag hade mina elever, en klump med ansikten, som jag inte kunde se skillnad på. Hur skulle jag kunna sätta rätt betyg på rätt elev när jag inte visste vem som var vem? Den paniken. 

Det drömde jag om i natt. 

Maj månad har blivit ett uppvaknande. Det är min bästa månad nuförtiden. Allt är nytt och skört. Solen lockar fram glädje i alla. Ingen har tröttnat, alla är härligt förväntansfulla, både djur och människor. Vilken skillnad mot tidigare när maj var ett helvete. En jakt på tid som inte fanns. Krav som gränsar till det omänskliga. 

Som en av mina kloka bloggläsare brukar säga. Schemaskadad. Ni som vet, ni vet. Jag är schemaskadad. Kanske återhämtar jag mig aldrig riktigt från det där. Men idag ska jag gå ut och njuta av det som finns runtomkring. Den andra taggen sitter där inuti och påminner mig om det som varit. Men kanske är det bra. Så jag inte glömmer bort att uppskatta det jag har fått nu. 






Kära mormor


Ibland väcks minnena till liv, de där barndomsminnena som sitter djupt inuti. Det kan vara de mest oväntade saker som påminner en, men ändå är de så självklara. Idag var det en solig dag. Jag låg på altanen och tittade upp mot himlen. En blå himmel med något enstaka stackmoln och så flygplanen högt, högt där uppe.

När jag var liten flicka dog min morfar. Han dog alldeles för tidigt, alldeles för ung, helt utan förvarning. Kvar fanns min mormor, som precis hade fått ett helt litet gäng med barnbarn. En drös, som alla kom inom några år. Hon och morfar hade pratat om och sett fram emot, hur de skulle ta hand om sina barnbarn och så skulle de ut och resa ännu mera, när de blev pensionärer. För de tyckte om att resa de där två. Men morfar fick aldrig uppleva alla oss barnbarn. Han lämnade oss för tidigt. På väggen i arbetsrummet satt en stor världskarta och vid varje resmål de besökt hade mormor spänt en tråd som hon satt fast i en nål. Den där tavlan har suttit kvar där i alla år. Som en påminnelse. En hyllning till det som var.

De reste till Thailand, min mormor och morfar, långt innan man reste dit, de har sett Moskva och Peking, åkt på språkresa som vuxna, bara för att lära sig engelska, eftersom man inte gjorde det när de gick i skolan. De var verkligen i framkant när det gällde att resa. Men deras bästa resmål var Mallorca. Det var hit de återkom flest gånger.

Så när vi barn låg på mormors gräsmatta och tittade upp mot himlen såg vi de där vita strecken som flygplanen lämnar efter sig. Vi fantiserade kring vart de var på väg, om morfar såg oss där uppifrån, om han liftade med något av flygplanen högt däruppe. Varenda gång kom vi fram till att han skulle till Mallorca. Alla flyg reste alltid till Mallorca. Morfar var med där uppe och mormor var med oss på gräsmattan där nere. Det var jag, alla syskon och kusiner helt överens med vår mormor om.

Så när jag låg på min altan idag och såg på flygplanen, vart tror ni de var på väg då? Till Mallorca såklart, vart annars? Då blev jag alldeles sentimental och gråtig och var tvungen att ringa min mormor och prata en liten stund, tills det kändes bättre.

Min mormor börjar bli gammal nu. Hon har varit allvarligt sjuk några gånger, men alltid sett döden i vitögat och repat sig. Hon är en riktig järnlady den där kvinnan. Och samtidigt så oändligt mjuk och omtänksam. Jag kan bara inte bortse från att hon flera gånger på väldigt kort tid behövt åka ambulans till sjukhuset. För varje gång knyter det sig i magen på mig. Snälla, låt henne leva lite till. Världen behöver henne lite längre. Vi behöver henne.

Kräsen och egoistisk

Källa 


Kräsen och egoistisk är för mig två negativt laddade ord. Så jag hade lite svårt att ta in det faktum att terapeuten senast tyckte att jag borde öva lite mer på både det ena och det andra. Varför vill man vara mer kräsen och egoistisk liksom? Det är ju fult. I min värld.

Jag förstår dock tanken bakom. Behöver öva mig på sådana saker som jag inte är så bra på. Som att prioritera mig själv och mitt välbefinnande framför andras. Kräsenheten handlade om att vara noggrann med vilka aktiviteter jag tackar ja till. Att inte tacka ja till saker bara för att vara andra till lags. Och så vidare. Vi har ju gått igenom detta många gånger. Både i terapin och här på bloggen. Men det är svårt att förändra ett beteende på djupet. Så jag påminner mig själv och fortsätter kämpa framåt.
Källa

Har fått en läxa också. Nämligen att tänka att jag har en arbetstid. Den tiden är densamma som den tid mina barn är i skolan/fritids. I praktiken innebär det att min arbetstid, på ett ungefär, pågår mellan klockan 8.30-14 måndag till fredag. Under den tiden ska jag tänka att jag gör sådant som är bra för mig och min rehabilitering. Exempel på arbetsuppgifter kan således vara promenader, läkarbesök, träning, samtalsterapi, men även avslappning, vila och sömn.

På samma sätt kommer städning, tvätt, handling och andra hushållssysslor att utföras på min fritid. Alltså. Efter min arbetstid.

Gränsdragningen är inte solklar för mig ännu. Räknas till exempel trädgårdsarbete som arbete eller fritid? Grön rehab är ju en utmärkt arbetsuppgift, men trädgårdspyssel är min mysigaste hobby. Bloggen då, är det jobb eller fritid? Kanske mest jobb? Får jag bara blogga och instagramma mellan 8-14 då? Får jobba lite på hur jag drar gränserna. Tipsa gärna om du har idéer.


Hur går det egentligen för mig?

Fick frågan av en bloggläsare och började fundera på hur det går för mig. Jag mest existerar just nu. Varken mer eller mindre.

Mina aktiviteter har motarbetat mig kan man säga, en efter en. Qi gongen ställdes in pga personliga skäl hos ledaren, yogakursen tog slut och badhuset stängde för renovering. Så från att jag haft tre fasta aktiviteter där jag aktiverats såväl socialt som fysiskt har jag just nu ingenting. 

Vilket inte känns så bra. 

Jag försöker komma igång med egenträning men det går trögt. Har bokat tid hos en sjukgymnast för att se om jag kan få hjälp med att ordna en ny struktur. 

Och så har jag börjat fundera på arbetsträning. Det är en naturlig del när sjukskrivningen börjar gå mot sitt slut. Jag är osäker på vad de ska ta sig till med mig och det är precis samma visa inför varenda möte, så jag vill väldigt gärna ha hunnit tänka lite i förväg. 

Det är tufft att tänka på framtiden. Tar en massa kraft. Vad vill jag göra? Vad borde jag göra? Vad är det smarta? Det förnuftiga? Det roliga? Hur utnyttjar jag bäst de få dagarna jag har kvar med rehabersättning. 

Hur ska jag resonera? Ska jag ta ett helt annorlunda arbete än det jag är utbildad för? Eller kan jag använda min utbildning till något? Hur lägger jag upp det på smartaste sätt för att hinna få ut något av det på den korta tid jag har kvar? Vad händer sen? När rehabdagarna är slut? Det vet jag inte heller. 

Ungefär så ser mina dagar ut nu. Jag försöker aktivera mig mer socialt. Träningen går knackigt och jag har alldeles för mycket tid till att älta mina framtidsplaner. (=> sover sämre, mer stressymptom och typ fast i en negativ spiral) Blä. 




Chock-ångesten slog till igen



Känt mig trött idag. Sovit flera timmar i sträck. Helt förvirrad när jag vaknade och hade försovit mig till hämtningen av barn. Tog mig dit och mitt i skolkorridoren känner jag hur det börjar sticka i huden och yrseln slår till. Ta mig ut härifrån! När man är säker på att man ska svimma mitt framför alla barnen på fritids. Hur lätt är det då att övertyga sig själv om att "det är bara en ångestattack"... ? 

#tankaromutmattning #fuckanxiety #ångest #yrsel #anxiety #idagärdetjobbigt #jagtrivsbättreutanångest #hatarattjagblirsårädd


Kopierar min instagram idag. Chock-ångesten slog till igen. Man går tamejfan aldrig säker. 



Om jag glömmer...

Om jag skulle glömma vad som händer när jag överanstränger mig så kommer här en påminnelse.

Till mig själv:

Kära du, ta inte ut dig så värst. Du blir

Sömnig 
Trött i hjärnan
Matt i kroppen
Får huvudvärk
Problem att fokusera blicken
Oroskänsla i magen
Smärta i buken
Du mår illa och är jättehungrig samtidigt. 
Darrig i benen
Ögonen krampar och rinner
Ont i örat, som öroninflammation de luxe
Det tjuter i höger öra 
Du får elfel i hjärnan, sk brain zaps
Dina muskler blir spända 
Du får värk i armarna och händerna
Du blir överkänslig på huden
Du blir yr och tappar tålamodet

En känsla av att allt går överstyr. Saker sker men trots att du är där så känner du dig helt avskärmad. Och så kommer katastroftankarna. De där jobbiga som försöker övertyga dig om att du håller på att bli knasig.

Så försök att stoppa i tid. Det blir så mycket lättare då. Försök att bromsa dig själv när energin strömmar till. Begränsa din entusiasm och din vilja. Hushåll med dina resurser fast det nästan är det tråkigaste du vet.

Varma hälsningar
Jag



Jag vet att detta händer. Varenda gång. Och ändå klarar jag inte att dosera aktiviteterna. Blir så trött på mig själv. 

Hur balanserar du ditt liv? 




Vila kroppen eller vila hjärnan?

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt den här veckan. Det har jag gjort också. I alla fall fysiskt lugnt. Men medan jag legat i soffan och vilat har jag känt suget efter förströelse. Så jag fastnade i Netflix-serie-fällan. Det var inte bra. Mitt huvud alltså... Helt förstört.

Så fick tvångsavsluta mig själv från Netflix på grund av detta. Men då började tankarna vandra till eventuellt kommande arbetsträning, framtida yrken och sådant. Det gör jag emellanåt. Fastnar i de där tankarna. Vilket är bra och nödvändigt. Men inte alls vilsamt. Idag är jag helt slut i både kroppen och hjärnan.

På grund av att jag har tänkt för mycket. Tänkt. Jag har tänkt.

Det är något av det svåraste att acceptera tycker jag. Tröttheten som kommer efter att man använt hjärnan lite, utan att det ens finns någon yttre påverkan.

Påsklovet - hur gick det egentligen?

Klosterlilja i min trädgård

Av påsklovets tio dagar gick hälften bra. Sedan kom utmattningssymptomen uppradade ett efter ett. Det började med yrsel och ostadighet. En känsla av att tappa fotfästet en kort stund. Som att falla ner i ett hål eller att hjärnan stänger av en sekund innan den kopplar upp igen. Elfel helt enkelt. Värken ligger ständigt i bakgrunden, men väsnas mer och mer ju mindre jag pysslar om kroppen.

Tröttheten har blivit värre och värre ju längre veckan gått. Trots att jag försökt sova/vila på dagarna och vilat när barnen gjort annat. Nu är jag i ett konstant dvala-tillstånd. Så där så jag undrar om jag någonsin kommer att bli pigg igen. (Vet ju att jag kommer bli det, men varje gång går tankarna åt samma håll.)

En dag åkte vi på en utflykt till en bondgård/liten djurpark med lantdjur. Det gick bra, men att köra dit  gjorde mig sjukt utmattad. Bilkörning är fortsatt en utmaning, särskilt när den blir lite längre än vanligt.

Att barnen har kompisar hemma fungerar däremot bättre. Skönt att det fungerar i alla fall.

Men fakta är att hur mycket jag än förenklar och drar ner på krav och göromål så är det stor skillnad att ha barnen hemma jämfört med när de är i skolan. Mina rutiner sätts ur spel, vi gör saker tillsammans, pratar, musik spelas, TV är på osv.

Ansvaret är tröttande. Det är lätt att bli besviken över hur lite jag klarar. Fast jag istället borde vara nöjd och glad över att jag klarat så mycket som jag ändå har gjort. 

Nu behöver jag vila mig i form. Igen.

Hur jag har blivit frisk från utmattningssyndrom

Eller kanske är rubriken missvisande. För frisk är jag ju inte. Inte i sakens rätta bemärkelse. Jag är fortsatt sjukskriven på 100 procent. Godkänt av både läkare och Försäkringskassan. Så okej, inte frisk, men friskare. I sinnet åtminstone.

Något av det som fungerat för mig.

I akuta fasen av utmattningssyndrom handlade det för mig om att bromsa in. Sakta ner den där skyhöga farten jag hade och landa. Det var mycket svårare första gången, än andra, pga att jag hade så mycket högre fart då. Det tog ungefär tre månader innan jag hade saktat in så pass mycket att jag kunde ha ro att lägga mig ner och vila. Det var som att jag gick på spillvärmen eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag gjorde inget, men kroppen var så uppe i varv att jag behövde den tiden för att varva ner.

Efter de månaderna upplevde jag att jag blev ännu sjukare. Ångesten tilltog, värken ökade till extrema höjder. Allt blev så mycket värre. Som man kan läsa i kloka quotes på sociala medier. Allt måste bli värre innan det kan bli bättre. Det stämde i mitt fall.

Först av allt var det vila som gällde. I sängen. Bara försöka ta sig upp och gå på toaletten eller äta något mini-litet. Sen var det sova, vila, dvala, ångestattacker som gällde. Dygnet runt. Den här fasen är den värsta jag har minnen av. I hela mitt liv. Och det höll på länge. Säkert runt ett års tid vid båda gångerna jag gick in i väggen.

Hur tar man sig sedan ur det där då?

Jo, man sover tills kroppen inte behöver sova mer. Sömn, vila, avslappning, ångesthantering. Steg ett.

Jag började lägga till frukt till min kost. Jag hade innan utmattningen första gången, ätit extremt dåligt (dåligt som i enformigt, vid datorn, stående, springande, småplock, godis på macken innan jag åkte hem osv). Jag åt inte frukt, grönt, fisk mm alls i den utsträckning jag önskade. Så det kändes inte som ett tvång att äta det, utan det var en önskan från min sida.

Jag började äta frukt. Sen utökade jag med mer och fler grönsaker. En period åt jag helt vegetariskt. Det var inget som gjorde mig frisk i utmattningssyndromet, men det var ändå en bra tid. Nu äter jag allt igen, men med det vegetariska tänket i bakhuvudet. Det är en bra kompromiss för mig i vårt familjeliv.

Det som kommit från sjukvården, som fungerat, har varit motionsråd, men som jag anpassat efter min förmåga.

Jag promenerade mycket i början. Små, små korta promenader (5 minuter eller så). Som utökades efter hand till lite längre promenader, eller promenader i kuperad terräng. Jag började ta cykeln igen, jag har i olika perioder gått på Basal Kroppskännedom (BK), Medicinsk yoga/Mediyoga och Qi gong. Jag började vistas i naturen. Det är så läkande.




Annat som sjukvården ordinerat är antidepressiva läkemedel, ångestdämpande läkemedel, sömntabletter, samt vitamintabletter som jag behövt tillskott av.

Dessutom samtalsterapi. Jag har fått prova på olika saker, som gruppterapi, psykolog, KBT-terapi mm. Allt har varit bra, men olika saker har fyllt olika syften.

Det viktigaste jag har fått med mig är att ändra inställning till hur jag ser på mig själv och på mitt liv.

Acceptera att jag är sjuk. 
Be om hjälp.
Acceptera att jag inte kan göra allt som jag kunde göra förut. Det är varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 
Vila är ett godkänt sätt att spendera en dag.
Jag är bra och jag behöver inte bekräftas i det. Jag vet det och det räcker länge. 

En viktig byggsten har varit att hitta mig själv igen. Vem är jag? Vem var den där tjejen där inuti, innan hon försvann i en grop av prestationer och självförnekelse? Att hitta saker som jag tycker om, som gör mig på gott humör, att göra sådant jag mår bra av. Att prioritera det och våga stå upp för det.

En sådan sak är yogan. Jag mår så otroligt mycket bättre av att sitta på den där mattan. Ibland sitter jag och mediterar, ibland jobbar jag mig svettig. Men med den gemensamma nämnaren att jag gör något som jag mår bra av, jag känner in mig själv. När jag prioriterar bort det mår jag alltid sämre efter ett tag.





Jag tror att tricket är att finna tålamod. Det tar tid. Kanske en livstid för vissa. Men att kunna leva under tiden. Den akuta fasen varar inte för evigt. Det är sedan det börjar. Lite som att vara gravid. Man fokuserar så mycket på att vara gravid och hur det ska bli att föda sitt barn. Barnets utveckling inuti magen och hur man ska bedöva sig vid förlossningen. Livet därefter går liksom inte att ta in. Det går inte att föreställa sig hur det kommer vara att bli förälder. Det är för stort.

Lite samma sak med det här. Man fokuserar på det man kan. Mat och vitaminer, träning och motion, vila och sömn. Basic på något sätt. Resten får komma efterhand. Kanske är man inte hundra procent redo när det kommer, men man anpassar sig ändå, på något sätt.