Rehabilitering i naturen

Källa
Ser det inte härligt ut så säg?


Jag har ju alltid mina tentakler ute. Det behövs. Även fast andra ska sköta det åt mig, så behöver jag tänka själv på rehabilitering som jag tycker kan vara något för mig. Nu har det oväntat kommit upp en sådan möjlighet. På sikt.

Det finns en hästgård på ett ställe i närheten där jag bor. Natur och djur, som är så läkande. Det vet jag sedan innan, då jag en gång tidigare varit på en arbetsmarknadsåtgärd med samma tema. Den gången var jag på väg tillbaka från min första utbrändhet. Nu gör jag samma resa igen, fast efter den andra kraschen.

Om det kan gå vägen med finansiering och att allt går rätt väg och alla beslut fattas och rätt personer vill betala för mig och allt det där, så har jag möjlighet att få komma dit, på rehabilitering. Eller. Jag får ju ansöka om det. Men det är i alla fall en möjlighet som dykt upp för mig.

Tänk att få möta våren i naturen, på landet, med hästar och skog. Det hade varit riktigt fint.

Bara en sak. Jag är så långt ifrån hästmänniska man kan komma. Snarare stadsunge de luxe. Hästar  är liksom så stora. Men vackra. Det väger upp. Vågar jag mig upp på en hästrygg får det verkligen räknas som bonus.

Men det var en utsvävning. Jag är långt där ifrån ännu. Ville mest bara berätta att det kom upp en möjlig öppning för mig, som jag tyckte lät rolig! Inte praktisk, framtidsinriktad, karriärplanerad eller någonting. Bara härlig. Det är ju inte varje dag jag blir inspirerad av något, liksom ;)


Never stop trying




Mest för min egen skull vill jag notera hur det går för mig när maken är bortrest. Så jag kan komma tillbaka till det senare när jag har glömt bort hur det var.

Idag är jag trött. Igår var dagen då alla brakade samman, bägge barnen och jag själv. Det blev för mycket av allt bara. Eller för lite sömn kanske. Det var ärenden som skulle fixas, jobbigt brev att svara på och returnera (det ligger på köksbordet och stirrar uppfordrande på mig), det var inga "bra" kläder rena tyckte de små, det var läxor utan framförhållning, från en dag till nästa (det har vi svårt för i vår familj) plus de övriga läxorna som vi planerat in sedan tidigare. Det var kompisar med hem som stirrade upp stämningen osv osv.

Dessutom var jag så rastlös så jag kunde inte varva ner. Jag började småäta, kolla platsbanken, googla utbildningar, hela den där vadskajagblinärjagblirstor-cirkusen drog in över mitt sinne. Försökte yoga men orkade inte sitta still på mattan, försökte kolla på film, men satt bara och höll på med annat. Försökte sova, men kunde inte somna.

Så idag blir det paus. Prio ett. Andas bort rastlösheten. Punkt.


Förutom det. Så har det ändå gått bra. När jag har sovit och vilat, ätit och yogat, promenerat och haft lite social kontakt med omvärlden, då har dagarna fungerat bra. Över förväntan bra. Så ett litet bakslag, än så länge, är inte mycket att orda om. Även om det är jobbigt när det kommer, så är det livet. Upp och ner. Jag är väldigt nöjd och stolt över vad jag åstadkommit hittills.


Lärdomar och kom-ihåg-lista - UPPDATERAD -

Källa


Maken min är iväg på sitt livs resa. Några veckor är han bortrest. Under tiden är jag hemma med barnen och sköter vardagsruljansen. Helt ärligt så undrar jag hur det kommer gå, men jag tänker mig att om jag prioriterar sömn och återhämtning hårdare än vanligt så kommer det fungera.


Hittills har jag fått erfara att somliga saker kan prioriteras lägre än andra, som till exempel det här med att skura ugnen. Mina vänner både irl och på insta höjde allihop varningens pekfingrar när jag berättade att jag tänkt skura ugnen invändigt. Det var tydligen inte högprioriterat. Detta insåg jag dock på egen hand och hejdade mig innan jag hann påbörja. Men förutom ugnen. Vad har jag lärt mig på den här tiden?

Svart, vitt eller gråzon liksom?

Svart är som ni förstår, ugnsrengöring. Vitt är det gamla vanliga, sova, vila, äta, träna.

Gråzonen är ju som vanligt mer komplicerad. För mig är det till exempel trädgårdsarbete. Det är på intet sätt högprioriterat. Egentligen kanske det är vansinne att gå ut och gräva och gegga med den regnvåta jorden, men jag njuter av det. Det är lugnt, garanterat barnfritt och därmed också tyst. Jag rensar hjärnan och arbetar med kroppen en stund. Sen kan jag gå in och ta tag i resten igen. Andra dylika aktiviteter som egentligen inte står högt på listan, men som jag gärna ägnar mig åt på grund av avslappnande är tex sortera tvätt, stryka, dammtorka. Inga barn vill hjälpa till så jag blir ensam.




Kom-ihåg-lista för framtiden

Gör
Vila, slappna av, äta, träna, njuta av livet, umgås med vänner, gå ut i dagsljus, gå och lägg dig i tid, tvätta toalett och handfat (pga så äckligt annars!)

Gör inte (åtminstone bara väldigt sällan)
Skura ugnen, städa förrådet, frosta av frysen, bona golvet, torka hyllor i köksskåp, skaffa husdjur, tvätta soffkuddar, hänga om tavlor, sälja saker på Blocket, åka med saker till soptippen, delta i föreningens städdag

Gör bara om och när du känner för det
Trädgårdsarbete, dammtorkning, stryka kläder, gå på (släkt)kalas, bädda sängen, vattna krukväxter, skriva på bloggen och kolla sociala medier

Tag hjälp med
Skjutsa barn, laga mat, passa barn, barnens läxläsning

Undvik
Sjukdomar (särskilt kräkrelaterade sådana), dumheter, hälsoappar, mardrömmar, ångest

Övrig kategori  (Sånt som bör göras, men som man helst hade sluppit, dvs ansträngningar som kräver ett extra mått av återhämtning efteråt.)
Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, försäkringsbolag, fackförbund, arbetsgivare, sjukvårdsinrättningar och andra med byråkratisk inställning till världen. Insamlande av journalhandlingar, ifyllande av (mestadels obegripliga) blanketter. Hjälpa barnen med läxläsning.






Förbryllad terapeut känns osäkert för mig

Jag blir förbryllad över ditt utmattningstillstånd, sa terapeuten senast jag var där. Ibland tänker jag att du är friskare, medan andra gånger får du oproportionerligt svåra symptom om man ställer symptomen i relation till utmaningen. Det får mig att tänka att du är i betydligt sämre skick än vad jag ibland har tänkt.

På ett sätt känns det bra att höra det. För då är vi överens. Om eländet. Ibland känns det bra. Ibland rasar allting. Ibland fattar man ingenting.

Sen är det ju inget vidare att ha kategoriserar min utmattning som en av de svårare han mött. Att mina utmaningar måste vara mycket noga utvalda. För att inte sänka mig från min redan låga nivå.

Efter den senaste tidens bakslag i form av föräldramöte och Stockholmsresa mm har han inte heller nämnt något om arbetsträning igen. Bara vila och återhämtning. Inget arbete. Först blir jag stressad när de pratar om det. Nu blir jag stressad när de inte pratar om det. Tycker de att jag är för sjuk? Är jag kanske ändå ett hopplöst fall? Hur ska det bli med mig? Jag undrar vad de tänker om mig, som de inte säger...?


Ljud eller oljud?

Källa

Ena barnet kom hem från kompisar. Satte sig i soffan och pustade ut. Konstaterade att hemma hos oss är det oftast tyst. Hemma hos alla andra som jag känner är det musik och sånt, på hög volym, hela tiden.

Vad gör det med barn (och vuxna med för den delen) som aldrig får uppleva tystnad?

Huvudvärken regerar

Källa


Jag har hamnat i en riktigt jobbig period med fasansfull huvudvärk. Den går liksom inte över, utan jag ligger mest och blundar hela tiden. Förutom nu då, när jag meddelar mig till omvärlden en smula. Med kisande ögon. Det är en sån jobbig huvudvärk den här sorten. Jag har aldrig haft migrän, så jag kan inte relatera till det. Men ont gör det.

När förmågan att tänka återvänder så småningom ska jag svara på era kommentarer, igen. Är så glad att ni delar med er.

Jag lyssnade på Psyket i P3 igår. Ett gammalt avsnitt om vad som händer i hjärnan när man äter antidepressiva. In och lyssna så hörs vi av så snart mitt huvud lugnat ner sig. Om inte höstlovet bjuder på oväntade händelser i form av Halloween-spökande, skollediga barn och dylika ting.

När slutar man med antidepressiva?

Källa

Hur vet man att man är redo att sluta med antidepressiv behandling? Jag tror mig minnas att någon sagt minst 6 månader för att bli av med depressionen och därefter sex månader ytterligare efter man blivit frisk, för att vara helt på den säkra sidan...? Hur vet man att man är frisk, det är däremot gåta..?

Vissa äter visst livet ut, för att inte få återfall. Senast jag frågade doktorn fick jag inte sluta.

Jag vill inte vara deprimerad, såklart, för det är en riktigt hemsk sjukdom. Ångesten dämpas av mina antidepressiva tabletter, vilket gör mitt liv mycket enklare. Men det är ju inte bara toppen med den där medicinen. Muntorrheten är jobbig tycker jag. De livliga drömmarna likaså. Viktuppgången börjar bli besvärlig, trots att läkaren säger att det inte alls har med medicineringen att göra. Andra konstiga saker som man kan stå ut med, men som tillkommit efter medicineringen är tex kraftiga svettningar, eksem, muskelryckningar och blåmärken. Varje sak i sig är inte jättejobbig, men sammantaget vill jag helst inte äta de här tabletterna livet ut...

Vad har du för erfarenheter, vad säger din läkare till dig?

Varför lagras inte energin i kroppen?

Källa


Det är en fråga som jag återkommande funderar på. Varför lagras inte energin i kroppen? Alltså, jag sover och äter, tränar och fokuserar ganska hårt på att få in återhämtande stunder under dagarna. En terapeut förklarade det en gång som ett kärl, jag föreställde mig alltid det som ett litermått i rostfritt stål, fråga mig inte varför. Men, hursomhelst. Det där kärlet. När man var nere under 2 dl var det fara för systemet, det var utmattning och ångest, panikångest och depression. Länge, länge kändes det som att jag bara låg på botten och förgäves fäktade med armarna. Men med hjälp av medicinering har jag äntligen tagit mig uppåt.

Sen inser jag att det tar tid. Att läka. Men det är ändå något som gnager. Vad är det som gör att energin liksom inte kan lagras i mig? Varför tar den slut så fort? Orimligt fort...? Det borde finnas en vetenskaplig, biologisk förklaring. Eller?

Överanstränger jag mig? Trots allt?
Tillför jag inte energi i den utsträckning som jag tror att jag gör?
Sover jag för lite? Äter för dåligt?
Finns det små brandhärdar som ligger och pyr, i kropp och sinne, som jag inte riktigt är medveten om?
Vad skulle det kunna vara i så fall?

Bara frågor. Inga svar.

My way

Källa

Livet är inte rätlinjigt. Följaktligen inte heller läkningen av en sjukdom. Det enda man kan vara säker på är att det inte finns en väg som passar för alla, utan snarare en individuell väg som passar för var och en. Det gäller bara att hitta den där vägen, i bruset. Och när man har hittat den, att våga gå kvar på den, trots att man är ensam.

Som Frankie säger, I faced it all and I stood tall, and did it my way.







Saker som stressar mig


Idag blir det en lista. Ovanligt nog.

Saker som stressar mig.

- Min hjärna. Så oförutsägbar.
- Vad ska jag jobba med sen? Vad vill jag ens?
- Bilköer
- Tjat på barn om daglig läxläsning.
- Obeslutsamhet. Egen och andras.
- Vad ska vi äta till middag? Varenda dag.
- Min telefon (som samtidigt är min snutte.) Tveeggat.
- Avbräck från rutinerna.
- Ljud, oljud och buller

Hur mycket sover du?

Källa

Vet du hur stort ditt sömnbehov är? Jag sover ungefär åtta timmar per natt och då behöver jag sova en eller två timmar på dagtid också. Under ledigheter när jag har möjlighet att sova längre på morgonen sover jag ungefär 9-10 timmar per natt och då behöver jag oftast inte sova på dagen.

Innan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom sov jag betydligt mindre. Kanske 6 timmar per natt, med något uppvaknande mitt i. Då hade jag små barn som inte sov hela nätter och så hade det pågått några år.

När jag blev sjukskriven kunde jag först inte sova. Jag var så ofantligt trött, men kroppen var så uppskruvad och uppe i varv att jag inte kunde somna hur jag än försökte. Dagtid låg jag i sängen eller soffan när barnen var på förskolan, sedan gick jag upp vid 16-tiden och hämtade dem. Tog hand om dem och åt mat. Vid 19 när de gick och la sig somnade jag också. Dock hade jag ingen vidare sömnkvalitet. Det var otroligt mycket värk i kroppens muskler och leder som väckte mig, det var mardrömmar och ångest/panikångest som höll mig vaken. Man kan inte säga att jag sov tjugo timmar per dygn, men jag låg liksom i dvala.

Sömnbehovet förändras över tid. Man kan tycka att det känns lyxigt att sova middag, men det är bara lyxigt när man har ett val. Om man blir tvingad till det pga att kroppen kollapsar om den inte får vila, är det inte särskilt lyxigt.

Hur mycket sover/vilar du på en dag?


Vänskap?

Källa


För en tid sedan ringde en bekant till mig. Syftet var fint, att gratulera mig på min födelsedag. Men så halkade samtalet in på annat. Sådant som jag antagligen mått bäst av att inte veta. Om personer som snackat skit om mig, för evigheter sedan, om andra som skyllt, fullständigt orimliga händelser, på mig och min sjukdom, bland annat. Som att andra fått lida för att jag blivit sjuk. Stackars dom, liksom.

Det jag funderar över är varför man känner ett sådant behov av att berätta allt som sägs. Hade man tänkt igenom detta en gång till borde man ju själv kommit fram till att inte berätta sådant som direkt skadar mig. Särskilt inte på min födelsedag. Även om det naturligtvis spelar mindre roll vilken dag det var. Jag blev ju inte vare sig tacksam eller glad över påringningen.

Hur definierar man begreppet vänskap?

Det borde kanske en och annan person reflektera över.


För övrigt, budskapet på bilden kan också passa krönikan som Lotta Lundberg publicerade i veckan som gick. Orkar inte lägga mer energi på att bli upprörd, så kommenterar den inte vidare, men har du inte läst den kan du göra det här och här.

Svaret på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler...

Jag kom på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler i så många år.

För att de kommer smygande. Gradvis. Inte sådär pang bom över en natt. Det är bara själva kraschen som kan vara så där högljudd och bullrig. Stressymptomen kommer försiktigt till en början. Lite och sen lite mer. Och så är de en dag, så stora och besvärande, att man inte förstår hur man kunde ignorera dem. För man kan inte varken andas eller existera utan att kroppen tycker att man ansträngt sig för mycket.

Men innan dess. Har man ändå inte inbillat sig? Tänkt att man är sjåpig? Visst borde man väl ändå kunna? Klara lite till? Ta sig i kragen? Skärpa till sig. Bita ihop. Ända in i kaklet. Fixa bara detta och detta också? Vila till helgen? Eller på semestern? Det är väl inget fel i att vakna tidigt? Jättemånga går upp tidigt och tränar innan jobbet. Då kan man väl lika väl strunta i träningen och börja jobba direkt i gryningen? Så man hinner med allt. Innan alla andra kommer och stör en på jobbet. Visst?

Och sen, alldeles för sent, inser man att kroppen har varnat och varnat så länge så att den en dag har fått nog. Kroppen är helt slut. Det som man tänkte var sjåpigt och inteskaväljagklaga, visade sig vara alldeles för mycket.

Men det kommer man ju inte på förrän det är alldeles för sent.

Hur kunde jag ignorera kroppens stressignaler? De är ju inte direkt diskreta.

Källa

Jag är stressad. Min kropp talar om det för mig. Även om jag inte direkt har en massa saker som pockar på min uppmärksamhet så märker jag det genom att lyssna på kroppens signaler. Helt ärligt så förstår jag knappt hur jag kunde ignorera de kroppsliga symptomen förut. Det är ju inte direkt som att de är diskreta...

Det jag tycker är jobbigt med stressen är att jag oftast inte förstår varför jag är stressad. Alltså som att det är inte solklart för mig varför kroppen reagerar som den gör. Man ska ju inte analysera sig sönder och samman, men ibland är det bra att fundera på varför kroppen gör som den gör i vissa situationer. Så det har jag gjort lite nu.

Först. Det finns två sätt att hantera stress
Ett. Gör klart allt som stressar dig och vila sedan.
Två. Prioritera det viktigaste och vila ordentligt mellan varven. Då orkar du förhoppningsvis resten också så småningom.

Jag har övat i hela mitt liv på att göra alternativ ett. Inte undra på att det är svårt att lära om och försöka få till det andra alternativet som mitt förstahandsval.

När jag var som allra sjukast var det inget att diskutera, eftersom jag behövde vila ungefär hela tiden. Men nu, när jag ska försöka hitta balansen mellan sängliggande och racerdåre är det inte så enkelt som det kan verka.

Vad är det som stressar mig så?
Det är klurigt för det är oftast inte en enskild sak, utan kombinationen av många små saker där varje sak i sig inte är stressande, men där totalen blir fullständigt överväldigande.

- När jag har tagit på mig för många små projekt.
- När andra i familjen har mycket att göra.
- När det står mycket i kalendern, speciellt på helgerna.
- När mina rutiner ruckas.

Då kan en sådan sak som tvätt, disk, skor i hallen osv bli droppen för mitt tålamod.

Och vad gör jag då? Tar jag en promenad för att få ut stressen ur kroppen?  Eller sätter mig och tittar på eländet tills jag blir tokig?

Jag gör såklart det som jag a l d r i g hade rekommenderat någon att göra. Självfallet. Jag försöker ge mig på att färdigställa. Inte så att jag gör riktigt som förut, men dragen finns ändå kvar.

Sedan sitter jag här och försöker tvinga ner luft i lungorna och undrar jag varför jag mår dåligt.






Dags att sluta hacka på mig själv

Nu får det vara dags att sluta hacka på mig själv. Igen. Det går ju upp och ner. Så är det ju. Och om någon helt oförtjänt tog åt sig av mitt förra inlägg, så gör inte det. Jag beskyller verkligen inte någon av er för att ha lämnat hurtfriska råd som jag stör mig på. ABSOLUT INTE. Så vi kan ha den saken ur världen. Ni är bara bäst som peppar och stöttar, inte bara mig, utan även varandra.

Alla gör så gott en kan. Det är bara det att när man inte är nöjd med de små smulor som kroppen kastar åt en, utan vill ha mer av livet. Då bryter jag ihop. Jag vill kunna gå på föräldramöte samma vecka som jag går och simmar. Jag vill kunna åka på en weekend-resa utan att få stresskollapser som varar i flera veckor efteråt.

Såklart är jag nöjd att jag inte längre ligger i fosterställning och blir skedmatad med vätskeersättning, av min man. Självklart. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill kunna leva. När min kropp havererar så fullständigt av något som till synes är en liten sak, då blir jag ledsen. På allt.

Här är ännu en berättelse om livet med utmattningssyndrom.




Varför går det så bra för alla andra?

Det är en fråga som jag funderar på emellanåt. När jag är nere på botten i någon svacka och riktigt gräver ner mig i elände. För det finns ju många berättelser om människor som, trots utmattningssyndrom, tagit sig i kragen och tagit tag i sina liv. Som att det är lösningen.

Jag började springa och sprang mig frisk från min utbrändhet. Jag började med LCHF och blev frisk. Jag började äta och meditera på bestämda tider och så blev jag frisk. Jag läkte mina binjurar och min läckande tarm. Jag slutade äta socker. Jag började med än det ena och än det andra. Och så vidare. I all evighet. Amen.

Missförstå mig inte. För det är klart att jag vill höra om människor som lyckats ta sig ut på andra sidan den här sjukdomen. Men. När jag mår sämre känner jag mig så himla d å l i g som liksom inte orkar.

För jag har en massa bra vanor, sovtider, mattider, träningstider. Jag går i terapi och äter vitaminer. Men nog tusan mår jag dåligt, trots det.

Det känns som att ALLA andra har en så jäkla smart och genomtänkt plan som de bara jobbar på efter. Medan jag mest svävar runt, vet inte riktigt vad jag ska göra och så blir det som det blir. Som om att det borde kunna bli bättre på något sätt, men att jag har inte knäckt den koden ännu. (På tal om perfektionism som jag skrev om härförleden. )

Å andra sidan. Det som mitt vårdteam har sagt till mig är att släppa kraven på prestationer. Alla prestationer. Allt ifrån soffkuddar i ordning, till att prestera mig frisk. Fast å andra sidan. Jag presterar ju mig frisk genom att äta, sova och träna. Och det är ju okej. Det fattar ju alla. Men det får inte gå till överdrift.

Kanske går det ändå inte bättre för alla andra? Kanske är det bara att de ögonblicksbilder som de väljer att dela med sig av är när det är något som fungerar. Jag vet ju inte om de kraschar i samma stund som inlägget är postat, eller journalisten lämnat byggnaden.

Det finns många berättelser om utmattningssyndrom.

Här är en av dem.




Bakslag

Fina hortensian speglar inte alls min sinnesstämning. Men piggar upp lite. 

Bakslag. Jag vet inte varför, för inget har väl hänt. Men jag mår verkligen dåligt igen. Orkar inget. Bara sover. Ingen matlust. Hjärnan är avstängd. Surrar liksom bara. Kroppen protesterar i varenda funktion. Jag är verkligen dålig på att vara sjuk. Inte ett dugg stark. Bara gör det jag måste. För vad har man för val, egentligen? Jag vill bara få min hjärna tillbaka. Låt mig slippa må så här.

Subtil förändring

Källa

Det finns stora framsteg, de som tydligt skriker ut att här har det skett en stor förändring. Oftast är dessa förändringar mätbara, för det är så vi är fostrade att observera saker. Men så finns det också de där subtila, hårfina, som liksom smyger sig på så sakta så att man inte lägger märke till dem direkt. En sådan förändring för mig, är musiken.

Som hjärntrött och utmattad går musiken bort direkt. Inte ett enda ljud står man ut med. Inte ens de som man egentligen hade kunnat tycka vara trevliga. Därför känns det så himla härligt att musiken kan få ta en större plats i mitt liv igen. För jag gillar det väldigt mycket. Att höja volymen och låta sig svepas med i den känsla som förmedlas. Bästa, bästa är när man är ensam hemma och kan ha på en noga utvald låt jättehögt och sedan medan känslan sjunker in, kan man stänga av allt ljud igen.

Radio gillade jag mycket förut, men det är jobbigare. Speciellt reklamstationerna. Men även tex P1 där det finns program där vanligt folk får ringa in och vädra sina åsikter. Jag kan bli alldeles knottrig av det. Synd, för annars är det rätt underhållande att lyssna på!

Musik i bilen är verkligen en fråga om dagsform. Oftast har jag det tyst när jag kör. Det blir för mycket input med ljud samtidigt som jag måste koncentrera mig på trafiken. Men ibland går det. Nuförtiden går det oftare än förut, så det är en fråga om läkning. Men verkligen en subtil sådan, det svajar och förändras inte bara från dag till dag, utan till och med från stund till stund.

Idag lyssnade jag på den här.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete

Mottot var uppnålat på en vävtapet på min pappas jobb när jag var liten. Jag vet inte hur många gånger jag läste det.  Ändå dröjde det länge tills jag verkligen förstod vad det innebar.

Jag har kommit efter med att svara på era kommentarer. Det är inte meningen, eftersom jag verkligen gillar när ni kommenterar och gör bloggen levande. Jag läser precis allt och uppskattar det jättemycket, men mitt mående måste styra svarsfrekvensen. Det hoppas jag att ni förstår. Snart är jag på banan igen!

Så länge kan du roa dig med att läsa den här krönikan av Jenny Strömstedt. Inte den nyaste, men likafullt läsvärd. På tal om ett rent helvete.

Och har du missat den här av Agneta Sandström så läs den också, när du ändå är i farten.

Varför är man aldrig nöjd?



Jag läste en text på temat varför det är så svårt att vara nöjd? Det gäller tydligen inte alla! För, ärligt talat, de flesta som jag känner och umgås med har högt ställda krav på sig själva. Kanske är det så att det är kulturen som råder i min umgängeskrets? Får fundera vidare på det.

Så här skriver psykolog Hi-Young Kim på psykolog.nu på temat perfektionism och nöjdhet. 

Perfektionism handlar egentligen om två samtidiga processer. 
Den första handlar om en strävan efter perfektion: att ständigt överträffa sig själv och maximera den egna prestation oavsett de yttre förutsättningarna. 
Den andra handlar om en stark rädsla för att misslyckas, och är ofta förknippad med en överdriven självkritik och negativ värdering av den egna prestationen.
Det finns en intressant aspekt av perfektionism som handlar om hur man tenderar att reagera när man väl lyckas nå upp till de högt ställda kraven. Paradoxalt nog händer det väldigt ofta att man ändå inte känner sig nöjd med den egna prestationen. Det som då sker är att man tenderar att problematisera den tidigare uppställda kravnivån. Den blir då plötsligt för lågt ställd, har fel fokus osv. Den medvetna uppmärksamheten tenderar på så vis att domineras av negativa aspekter, och kravnivån tenderar att skruvas upp ytterligare.

Jag känner igen mig i så mycket. Att maximera prestationen, alldeles oavsett de yttre omständigheterna. Check på den. Inte känna sig nöjd när man uppnår de högt ställda målen. Check. Höja kravnivån efter hand. Check på den också. 
Det är inte så konstigt. Tiden vi lever i nu uppmuntrar till prestationer, inom alla områden. Med sociala medier har vi dessutom möjligheten att följa andra människors prestationer i långt mycket större utsträckning än vad som tidigare varit brukligt. Det är som att vi alla vet att det liv som visas upp på sociala medier är en mycket liten del av människors vardag, tillrättalagd och stylad. Men ändå kan man inte låta bli att bry sig om hur alla har det och dessutom addera alla andras prestationer, när man jämför med sitt eget liv.



Ta igen sådant man missat


När jag jobbade höll jag på med detta till max. Jag tog igen arbetstid på nätterna när jag vabbat på dagarna. Jag tog igen träningspass som jag missat genom att pressa in dem på en annan plats i schemat. Jag hoppade inte över saker, utan fixade och trixade för att få in allt.

Det är väl därför jag blir så trött när folk stressar ihjäl sig för att ta igen yogapass som de missat. Som att de blir lugnare om de måste stressa till ännu ett yogapass. Istället för att bara konstatera att 'nu var jag sjuk och nu missade jag det här'. 

Jag inser att det kan finnas en ekonomisk aspekt också. Att man vill utnyttja det man betalat för. 

Men med den erfarenhet jag har tycker jag det finns ett lugn i att acceptera att jag missar saker. Att gilla läget helt enkelt. Den här gången gick det inte, men kanske blir det annorlunda nästa gång. Oavsett om det gäller jobb, yoga eller något helt annat. 





Inspirerad och glad 😊

Det är något med stämningen runt stora evenemang som lockar mig. I vanliga fall är jag fullt nöjd med att sitta hemma och bara vara. Men som nu i helgen. Efter sett ha sett alla glada människor runt omkring Lidingöloppet, stora och små, så blir jag så inspirerad att göra något liknande själv. Börja träna och liksom "ta tag i allt".

Ingenting är omöjligt, hör jag Gunde hojta på dalmål inne i mitt huvud. Men jag behöver göra det extra försiktigt. Tänka igenom och rimlighetsbedöma. 

Sakta kommer jag att komma tillbaka. Med många delmål längs vägen kommer jag att ta mig framåt. Bakslagen kommer i stunden svida lika mycket varje gång, men över tid kommer de att minska i omfattning. 

Sen kanske det (mest troligt) inte blir Lidingöloppet för mig. Utan det blir andra mål. Men känslan av glädje som mötte mig där tar jag med mig. Inspirationen och den positiva känslan försöker jag bevara inuti. 





Förbanna ångesten



Utmana ångesten var det... Den slog tillbaka. Rejält. Därav spenderades nattens timmar, några av mina få timmar i Stockholm, på ett klinkergolv med kroppen krampande. Inte vad man ser fram emot när man reser iväg. Nu är hjärnan helt öm och svullen. Kroppen värker, överansträngning är ett faktum. Hur ryms detta med barnens förväntningar på en rolig helg i huvudstaden? Vet inte. Men det får lösa sig. För det finns inget alternativ. Maken är upptagen med Lidingölopp så I'm on my own. 

Minisemester

Källa

I dag är jag på väg till Stockholm. Några i familjen gillar att springa (det är inte jag) och i helgen går Lidingöloppet. Så jag bestämde mig för att familjen skulle följa med och hälsa på vänner i huvudstaden, när vi ändå fick ett bra skäl till att resa bort lite.

Vi har en lång lista på önskemål från barnen vad de vill hinna med att göra på den lilla tid vi är där. Vi kommer nog inte hinna med en bråkdel av allt, eftersom syftet med resan är ju att de ska springa! Det ska vara vuxenlopp, litet lopp och knattelopp. Själv ska jag bara vara publik.

Jag har laddat väskan med öronproppar, solglasögon och ångestdämpande. Bara för säkerhets skull.

Hej livet, nu kommer jag!

Curlingförälder - en förälder som är curlad av sina barn?

Källa

Jag har i många lägen upplevt att barnen curlar mig i olika sammanhang. Jag kommer ut i verkligheten och pratar med folk, jag utsätts för situationer som jag aldrig valt att försätta mig i om det inte varit för barnen. Tex delta i diverse aktiviteter och prata med barnens kompisar och deras föräldrar, sitta på golv i gymnastiksalar och vara social, stå i kiosker, skala morötter och bre smörgåsar till typ hundra ungar osv.

Men dessutom har barnen lärt mig den ädla konsten att säga nej och be om betänketid. Detta går på rutin numera och jag vågar göra det i alla sammanhang. Tack barnen för det!

- Låt mig fundera på detta, jag återkommer med svar lite senare.

- Nej, det går inte.

Det hade jag aldrig sagt förut. Jag hade sagt ja och så hade jag förbannat mig själv att jag inte sa nej och så hade jag bitit ihop och löst situationen.


Så det där med curling är inte bara av ondo. För mig och mitt tillfrisknande är det synnerligen bra att vara curlingförälder. Alltså en förälder som blir curlad av sina barn!

Revidera målbilden en smula




 Så länge som jag har varit sjuk har jag matats med budskapet att motion är välgörande och trettio minuters motion per dag är ett bra riktmärke för alla människor. Så har det sagts. I all välmening. Men det som min hjärna undermedvetet tolkat in i detta budskap är något helt annat. Nämligen att

när jag klarar trettio minuters fysisk aktivitet per dag så kommer jag vara frisk. Eftersom trettio minuter gäller för friska personer. Hänger du med på den logiken? Knappt jag heller.



Jag blir nästan tårögd över min egen naivitet. Hjärnan har säkert menat väl när den har skyddat mig från att ta in hela bilden på en gång. Kanske har den, trots all kunskap och erfarenhet, ännu inte insett vidden av att det inte går att prestera sig frisk från en utmattning.




När jag har varit riktigt sjuk har jag faktiskt inte reflekterat så mycket över skillnaden i fysisk och psykisk läkning. Allt har varit en enda gröt och allting i min kropp har varit så dåligt att det inte varit möjligt att urskilja det ena från det andra.

Nu känner jag att jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Framförallt fysiskt. Jag har inte alls lika mycket oförklarlig värk som jag haft tidigare och kroppen känns bättre, helt enkelt. Det psykiska är stabiliserat med hjälp av en kombination av sömn, vila, näring, motion, samtalsterapi, medicinering mm. Jag håller mig stabil, fixar min vardag för det mesta, men klarar inte av några anmärkningsvärda händelser som sticker ut, utan att det får överdrivet svåra konsekvenser för mitt mående. Hjärntröttheten består, den är fortsatt ett stort bekymmer för mig.

Fysiskt känner jag dock hur det lättar. Musklerna svarar på träningen, konditionen förbättras och det blir roligt att komma ut och motionera. Jag använder ordet motionera, för träna låter för mig så prestationsinriktat.

Det är skönt att det händer saker, både med det fysiska och psykiska måendet. Sorgen känns mest när jag får för mig att de där två hänger ihop. Att hjärnan borde vara ännu friskare bara för att jag orkar använda min kropp mer. Det hänger ju ihop, men ändå inte.


Jag behöver revidera målbilden lite. Kanske är det dags att dela upp den i två olika nu? För jag vill ju kunna vara nöjd med mina fysiska prestationer utan att för den sakens skull behöva deppa över att min mentala trötthet inte läker i samma takt.






1-0 till mig 💪🏻



I början av året började jag simma. Jag, som typ är rädd för vatten. Lika mycket för motionens skull, som för att undvika isolering och ensamhet. I början blev det 20 meter, fick vansinnigt ont i kroppen. Behövde sätta mig i bubbelpoolen eller bastun för att samla kraft för att orka åka hem. 

Jag har fått kämpa. I sakta mak. Bygga kropp och psyke steg för steg. Med en utmattad hjärna går det inte att köra på för mycket. Och nu är jag så sjukt stolt över mig själv. Jag simmade 1000 meter!! 

Ett tusen meter! JAG! 💪🏻

Jag har varit rädd för min drivkraft. För jag har inbillat mig att det var drivet som fick mig in i väggen. Men det var det inte. Det var bristen på återhämtning däremellan. Vet jag nu. 

Ibland är det bra att pressa sig, lite, lite. Försiktigt. Jag behöver lära mig att använda mitt driv på ett klokt vis. Utmana hjärnspökena. Inte vara rädd för min styrka. 

Minimalism, livspussel och framtidsdrömmar



Eftersom jag inte jobbar har jag inte heller direkt någon inkomst att tala om. Det kan ju ha sina sidor, men fördelen med det är faktiskt att jag inte småhandlar en massa. Jag köper det jag behöver, när jag behöver det. Behöver jag verkligen en ny tröja eller klarar jag mig på de som jag redan har? Nästan alltid kommer jag fram till att jag klarar mig på det jag har. Det jag brukar köpa nytt är byxor (pga avskyr när de blir trånga i midjan) och gympaskor (pga älskar att promenera i sköna skor).

Jag rensar ut en hel del saker från vårt hem i omgångar. Mycket barnkläder och leksaker som barnen vuxit ifrån. Men även en hel del annat. Jag har helt klart blivit en mer medveten konsument ju mindre pengar jag har att röra mig med.

I perioder får jag för mig att följa någon feng shui-bloggare, minimaliströrelsen eller något annat som låter luftigt och genomtänkt. Där får jag en hel del idéer, men jag lever inte renlärigt, utan har min egen väg att vandra. Dessutom gillar jag TV-program av typen Familjer på äventyr eller nu senast Kalles sex liv, som går på svt.

När jag funderar på vad jag egentligen vill samla på så är det främst foton, böcker och växter. Det är mina svaga punkter. Mitt drömrum är ett vardagsrum med stora glaspartier, utsikt över en äng, en åker, havet eller liknande, där jag kan sitta i en öronlappsfåtölj, bläddra i mina böcker, omgiven av bilder som påminner mig om saker jag upplevt.

Jag har inga drömmar om att sälja av allt jag har och åka jorden runt, den äventyrliga ådran saknar jag. Mitt hem är min borg och min trygghet. Närheten till familj och släkt är viktig. Däremot vill jag gärna uppleva världen, åtminstone på lite medelklassvis.

Det är så jag tänker mig min framtid. Lugn och ro, en försörjning som finansierar mitt hem, mina intressen och mina resor.
Källa

Så långt är jag klar. Bitarna som föreställer mitt privatliv börjar falla på plats, jag börjar finna lugn i att veta vad jag vill med mitt liv, på den fronten. Jag kan se det framför mig. Men yrkeslivet däremot. Det är helt tomt. Blankt. Finns ingenting där. Jag kan inte ens förkasta idéer, för det finns ingenting.

Jag har funderat på vad jag vill göra med mitt yrkesliv, till och från, i sex år och ännu har jag inte kommit på någonting vettigt. Allt jag läser om känns halvdant. Det låter okej, men inget som liksom griper tag i mig, inget där jag känner JA!, det där vill jag göra.

Det finns fler pusselbitar att leta upp, helt klart.




Tips för att öka stressen i ditt liv

Veckohandla på fredag kväll. Ta med barnen.
Låt barnen ta med sig kompisar hem, varje dag.

Ha bara för små kläder som du inte trivs i.
Och skor som ger dig skoskav.
Ät inga ordentliga måltider, utan småät hela dagarna.

Var aktiv på så många sociala medier som möjligt. Samtidigt.
Sov med telefonen bredvid dig på huvudkudden.
Koppla aldrig ner dig från internet.

Handla på rea.
Köp mer än vad du behöver.
Se ditt hem fyllas med saker som du inte behöver och som du inte vet var du ska göra av.

Ta bilen i rusningstrafik. Se till att du har en tid att passa.
Bli vansinnig på alla andra trafikanter som inte kan framföra sina fordon.

Var aldrig vänlig.
Delta alltid i skitsnack om andra människor och hur de lever sina liv.

Var aldrig nöjd.
Skratta inte.

Vila aldrig.



Vem försöker jag lura?

Källa

Jag är så skötsam. Duktig och flitig. Med alla mina övningar. Yoga och mindfulness, promenader och vila. Sköter allt så bra så att jag blir trött på mig själv. Försöker revoltera mot mitt inrutade liv. Fuskar med meditationen, hoppar över yogan och sen är det igång. 

Jag struntar till slut i allt det där som jag bör göra. Istället lurar jag mig själv att jag är frisk. 

Jag dammsuger, tvättar, stryker, parar ihop strumpor, skurar toaletter, pantar flaskor, källsorterar, återvinner, handlar, lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, vattnar blommor, samtidigt som jag knappt ägnar yogamattan en blick. 

Jag kollar sociala medier tills ögonen blöder, kollar Netflix, bloggar, ser på tv, googlar viktiga och användbara fakta i olika ärenden, skjutsar barn, går på föräldramöten, går på utvecklingssamtal, rensar ut urvuxna gummistövlar från garderoben i hallen. Jag funderar över pensionssparande och amorteringar på huslånet, oroar mig för gamla svärmor, medan de medvetna andetagen är som bortblåsta. 

Men. 

Jag är inte frisk. 

Min kropp hanterar inte allt det här. Det går inte. Jag vet ju vad jag behöver göra. Ta hand om mig själv. Bättre. Igen. 

Så jag börjar om. Meditation och yoga, promenader och sömn. 

Och hjulet snurrar åter ett varv. 

Är det vitaminbrist, eller..?

Källa

Jag blir tokig snart. Mitt hår är torrt och flygigt, samtidigt som det är fett och smutsigt. Helt obegriplig kombination, men ändå så blir det så. Mina naglar är sköra, flisar sig hela tiden, helt mjuka.

En klassisk sak att skylla på är vitaminbrist. Det brukar jag dra till med när jag inte vet så noga. Men en doktor jag pratade med sa att det var vanligt att folk skyllde på vitaminbrist, fast det i princip aldrig berodde på det. Vad det däremot beror på, fick jag inget svar på. Eller så har jag glömt det. Kan ju också vara så... Någon som har bra tips mot störigt, frissigt hår och naglar som trilskas?

Framtidsförvirrad

Tänker på min framtid. Jag har alla möjligheter i världen. Resa utomlands, jobba, studera. Jag kan, i teorin, göra precis vad jag vill. Alla vägar ligger öppna för mig. Det är bara att välja.

Det är för svårt att välja. 

För många valmöjligheter ges. Jag vill bara komma tillbaka till ett roligt, lustfyllt, stimulerande arbete, utan för mycket ansvar. Jobba när man jobbar och vara ledig när man är ledig. Det är de kriterierna jag har.  

Det finns för mycket att välja på. Behöver snäva in mina önskemål lite. Men jag har ingen sådan där tvärsäker dröm, som många andra verkar ha. 

Kanske är det så att de som sliter på kontor hela dagarna, det är de som drömmer om att jobba på bondgård. De som sköter en bondgård dag ut och dag in, året runt, kanske har en mer nyanserad bild av vad det arbetet innebär.

Jag funderade på saker att studera. Kom på några "nyttiga" saker, användbara, rejäla, som ändå skulle kunna vara roliga eller intressanta. Men, så tänker jag, behöver jag verkligen studera? Räcker inte den utbildning jag redan har? Kanske. Förhoppningsvis. Troligtvis. Beroende på vad jag kommer göra, naturligtvis. 

Så om jag ska studera, så ska jag läsa något roligt. Något som jag brinner för. Hej och hå. Inte brinna för mycket, så jag bränner ut mig igen bara. Men vad sjutton brinner jag för? Jag som mest vill glöda lite stillsamt. 

Du förstår, jag har många böcker att läsa, så många samtal att prata ikapp, så många goda maträtter att laga, så många utflykter och resor att göra. Jobbet är bara en liten del av livet. Så det känns inte som om det spelar så stor roll vad jag gör. Mer att jag gör. Något.

Men vad?

Kärlekens fem språk

Källa

Hur visar man kärlek när man är så trött så att man inte orkar något mer än att sova? Kom att tänka på detta när jag fick kommentarerna om det dåliga samvetet som många, med mig, verkar ha gentemot både partner och barn. Jag läste boken Kärlekens fem språk för en tid sedan. (Boken är skriven av Gary Chapman, den är lite amerikaniserad och könsstereotyp, men har sina poänger.)

Ord
Gåvor
Beröring
Tid 
Tjänster

Det bygger på att något av dessa språk talar till oss tydligare än de andra. När partnern talar ditt språk till dig, känner du dig mer älskad och uppskattad. Någon bekräftar med komplimanger, någon med fysisk beröring, någon med presenter och så tror man att partnern är likadan som man själv är. Genom att tala rätt språk till varandra kan man bekräfta varandra och visa kärlek. Ungefär så, i korta drag.

Hur vet man vad ens partner talar för språk då? Jo. Man frågar. Man diskuterar och pratar om det.


- Hur kan jag visa dig att jag älskar dig, fastän jag bara ligger här hela dagarna och känner mig sjuk, dålig, tråkig och som en värdelös parasit? 

Så kanske man inte säger, även om man tänker det...?! ;)


... och lyssna på svaret du får. Kanske vet partnern att du älskar henom om du lagar en extra portion så att hen får matlåda på jobbet. Kanske räcker det med en kram, eller att du ger av din tid.

Man vill ju gärna att saker ska vara så där storslagna. Men storslaget och utmattningssyndrom går inte alltid ihop. Drömma och planera inför framtiden kan man alltid göra, men kärleken är här och nu. Vårda den tillsammans med vardagsrutinerna. Fram för mer kärlek, jag tror att den har helande krafter som läker.  


Detta kan ju också appliceras på kärleken till barnen. Fast där kan man inte fråga på samma sätt, så där gäller det att gå all in. Överösa dem med kärleksfulla ord, klappa dem, krama dem, ge dem tid och lyssna på vad de vill säga, hjälp dem med saker som de behöver hjälp med och överraska dem med en present lite då och då! (Allt kan skötas från soffan om det skulle behövas!)





Bok på recept

Källa

Hösten 2017 börjar första utbildningen i biblioterapi i Sverige. En terapiform där man låter böckernas värld vara stöd för att komma igenom livskriser. 

Biblioterapi finns redan på flera håll i världen, men nu i höst 2017 hålls den första utbildningen i Sverige, på Ersta Sköndal Bräcke Högskola. 


I Storbritannien pågår samtidigt ett projekt som involverar fyra tusen läkare som skriver ut böcker på recept. Projektet heter ”Reading well - books on prescription” och är ett samarbete mellan allmänläkare, patientorganisationer och bibliotek runt om i Storbritannien. I praktiken kan man få en lista med boktitlar i handen efter läkarbesöket istället för ett recept med medicin och därefter gå direkt till biblioteket istället för till apoteket.

Läs mer på wellnessguide.se

Idag gick det inte, varför har jag så svårt att lämna återbud?

Källa

Jag hade premiär på träningsgruppen hos sjukgymnasten. Har varit så pepp på att ta tag i detta och komma igång med lite träning efter sommarledigheten. "Ledigheten" alltså. Men det gick ju inte. Jag var så trött och tung i kroppen och det har tagit några dagar in på terminen att liksom sjunka ner och upptäcka detta. Så det var bara att lämna återbud och hoppas på nästa vecka.

Jag gillar inte att lämna återbud. Det är en sak jag behöver öva på. Att minska de där planlösa ångestkänslorna som far runt i kroppen. Jag vet ju och känner i hela kroppen att jag behöver avstå för att jag inte mår bra. Men ändå. Ändå försöker jag intala mig att jag inbillar mig, att jag ska ta mig samman och bita ihop, att jag klarar av en timme där och så vidare.

Fast det handlar ju inte om det. Det handlar ju om att jag ska lära mig att leva ett liv som jag inte behöver ta semester från. Då måste jag lära mig att ta det lilla lugna och avstå när kroppen så tydligt signalerar det.

Källa

Om tacksamheten till dig som står bredvid

Detta inlägg har publicerats tidigare, men jag lägger upp det igen, med tanke på det dåliga samvetet som jag avhandlade i förra inlägget, där jag fick frågan,

Har du dåligt samvete gentemot din partner?

JA!!! är svaret. Väldigt ofta.

Inte för att det hjälper mig, men jag kan inte låta bli. Han får dra ett tungt lass och ingen är lyckligare än jag, när jag kan avlasta honom med något så att han får vila. Detta är till dig.

Källa



Tack för att du orkar när inte jag gör det, för pepp och stöd. För att du tror på mig.

Tack för att du står ut med panikartade telefonsamtal till ditt jobb när jag mår dåligt och tror jag håller på att bli galen. Tack för att du frågar om du behöver komma hem och hålla om mig, eller om det räcker att jag ringer när det blir för jobbigt.

Tack för att du skjutsar barnen, handlar, lagar mat och städar när jag inte har energi över för det.
Tack för att du orkar lyssna på mitt, stundtals, ändlösa ältande om mina krämpor och besvär.

Tack för att du finner dig i att hitta rostbrödet i tvättstugan och bara lägger tillbaka det i köket utan att reta mig för min virrighet. För att du, utan att bli irriterad, orkar upprepa något du redan berättat fyra gånger förut. Som jag inte har en aning om.

Tack för att du finns kvar hos mig, trots att det innebär att ditt liv påverkas lika mycket av min sjukdom, som mitt liv gör.

Tack för att du är mitt skydd mot omvärlden när jag inte orkar skydda mig själv.

❤️❤️❤️

Det dåliga samvetet, barnens behov och mitt utmattningssyndrom

Det känns som en omöjlig ekvation. Barnens behov kontra mina egna. Hur gör man egentligen när man har barn som är i behov av mycket omvårdnad och uppmärksamhet i den egna vågskålen samtidigt som man själv är jättesjuk och har sitt eget tillfrisknande i den andra vågskålen?

Jag har inga svar. Kan bara berätta hur jag har gjort.

Sanera och prioritera sömnen
Och med det menar jag. Om du inte kan sova för att du har små barnfötter som sparkar dig i revbenen på nätterna, så gör något åt detta. Barnen kanske behöver närheten, men du behöver sömnen. Kan du köpa en bra säng åt barnen så du kan sova där på nätterna? Sova i gästrummet, källaren etc? Kan syskon dela säng och på så sätt skapa trygghet åt varandra?

För. Om man sover så blir man en bättre förälder. Punkt.

Detta innefattar även den klassiska regeln,  SOV när barnet sover. Inte städa eller några andra "ska bara". Lär barnen att det är viktigt med återhämtning.


Källa

Samvetet. Det dåliga. Det som hänger över en för att man inte orkar göra saker. För att man inte orkar vara den förälder man vill vara. Hur gör man? Det finns inget bra svar på denna fråga. Men tips är att vila så att man orkar göra en avgränsad aktivitet som barnen vill. Ju yngre barn, desto lättare. Faktiskt...  Fast man inte alls tror det när man står där med nedkräkt blus och kokar nappar.

Planera in vila före och efter och var nöjd med det ni kunde göra tillsammans. Inte älta allt det du inte orkade med.

Annars finns det mängder med andra vuxna som vill umgås med ditt fantastiska barn! Det finns vänner, släktingar, mostrar och kusiner, mormor eller farfar eller en bonusvuxen från något helt annat sammanhang. Har du ingen självklar, så fundera lite. Barnen kan hänga med sina kompisar och deras föräldrar till badhuset eller till en lekplats. Då får barnen göra det som de vill och du får vila. Win win. Bara våga be om hjälp.

Det är en positiv bieffekt av alla sjukdagar. Att mina barn har fått fin kontakt med många andra vuxna i sin närhet. Det ser jag bara som positivt.

Rutiner.

Barn är i behov av rutiner. Likaså är man i behov av rutiner när man är sjukskriven. För att inte vända på dygnet och låta alla timmar bestå av pyjamashäng i sängen har man med barn en unik möjlighet att komma upp och ut varje dag.

Källa


När man är hemma med barnen själv, så har det underlättat för mig att låta dem hänga i soffan eller sängen tillsammans med mig. Som ett pyjamasparty. Ladda upp med fika, böcker, filmer eller annat. Barnen leker runt dig och du kan slumra till emellanåt. Inte optimalt, men genomförbart.

Principen "Jag ska aldrig använda tv som barnvakt" har jag skrotat för längesedan. Sätt igång en film eller ge barnen en iPad och låt dem sysselsätta sig själva medan du sover.



Rent generellt har jag försökt vara med och delta i olika stora saker i barnens liv, milstolpar liksom. (Förutom att jag har haft huvudansvaret för hämta och lämna på förskola/skola.) Skolavslutning, barnkalas, tävlingar, uppvisningar osv. Men då har jag fått göra det på mitt sätt. Komma sent, gå tidigt, öronproppar in och ångestdämpande medicin i kroppen. Andas in och ut och undvika att rasa ihop. Men jag har varit där, jag har delat ögonblicket och sedan åkt hem och vilat igen. (För att inte tala om alla de saker som jag fått avstå pga att ovanstående kompromisser inte varit tillräckliga.)

Källa


Att hjälpa till med läxläsning har varit svårt emellanåt. För att jag inte orkar koncentrera mig. Det sänder dåliga vibbar till barnet. Mamma orkar inte. Tolkas som mamma vill inte. Mamma bryr sig inte. Samvetet igen. Det är lättare att bita ihop och krascha efteråt, än att låta barnet ta på sig det som om det vore deras fel.



Men samvetet då? Jag måste återkomma till samvetet. För det är det som skaver mest av allt för mig.

Jag har dåligt samvete för saker som rör mina barn ungefär en gång i kvarten. Okej, liten överdrift, men det dåliga samvetet finns där, ofta.



Att barnen vill att jag ska vara med och så orkar jag inte det. Eller så vill jag vara med, men så orkar jag inte det. Det händer hela tiden. Och så har det varit hela tiden sen jag blev sjuk. Barnen avskyr orden vila och sova. De ser det som skällsord. 

Det är den största uppoffringen som vår familj fått göra på grund av utmattningssyndromet, att ständigt förhålla sig till tröttheten. Är du trött idag? Måste du vila? Måste du hem och sova nu? Orkar du det? När barnen oroar sig för sin mamma. Jag avskyr det. 

Jag önskar att det sett ut på något annat sätt, men det är vår verklighet. 















Isabel Boltenstern levererar

Källa

Har ni sett Isabel Boltensterns video om livet tre år efter utmattningen? Om inte så gör det. I inlägget länkar hon även till andra intressanta klipp om hur det är att vara upplevelsebakfull och saker som hon lärt sig av sin utbrändhet. Sevärt.

Själv slits jag fortsatt mellan saker jag vill göra och saker jag orkar göra. Och då handlar det inte om att få till en massa fantastiska upplevelser utan mer basic, som att rensa ogräs mellan plattorna på framsidan, vika kökshanddukarna, köra till återvinningen, så hallen slipper vara full av sopor och sådant.

Fast det är klart, jag önskar att jag hade haft tid och pengar att åka på semester igen. Det var så härligt!

Läsa böcker är något av det härligaste som finns

Källa

Det har tagit ungefär 5-6 år för mig att kunna läsa böcker igen... Obegripligt lång tid. Nu läser jag enklare romaner och deckare. Inga djupa, avancerade texter. Inget på något annat språk än svenska.

Känner fortsatt av att jag tappar fokus, blir trött och glömmer vad jag håller på att läsa om. Det är bättre nu, men händer trots allt emellanåt. Jag började med att lyssna på ljudböcker. När jag var sjukare och mest låg ner, var det som ett sömnmedel, oavsett hur bra boken var så somnade jag till det meditativa ljudet av att någon läser högt för en. Det dämpade dessutom min ångest.

Nu på senare tid har jag insett att om jag lyssnar OCH gör nåt annat samtidigt (eftersom jag orkar), då blir jag orimligt trött. Tex lyssna på bok och ta en promenad blir inte avkoppling, utan jättejobbigt. Fast var sak för sig är avkopplande.

Tips är att låna ungdomsböcker på biblioteket. Finns många bra ungdomsböcker, som är lite mer lättlästa än vuxenböckerna. Eller ljudbok. Eller konsekvent läsa två sidor i taget hur bra det än går. (minus för att man aldrig kommer in i handlingen då). Sen kan man öka till ett kapitel i taget eller sätta en tid, tex 10 minuter och utöka därefter.

Tror dock (tyvärr) inte att man kan träna hjärnan att orka läsa när man är akut utmattad. Den behöver bara vila då. Senare kan det däremot gå att utmana hjärnan med lite läsning.

Har förstått att många har svårt att läsa med sina trötta hjärnor, men att vissa inte alls har detta bekymret.

När hjärnan arbetar på rutin och den gör fel

Källa
För er ungdomar som ev läser och undrar vad detta är. Det är en diskett, eller en floppy som vi också kallade dem. Sån som man satte in i datorn och sparade sina dokument på, förr i tiden. Alltså nån gång på 1900-talet eller så. Min hjärna känns lika modern som en floppydisk. Det är ingen komplimang. 

Det enklaste för hjärnan är att arbeta enligt beprövade, inövade mönster. Det är energisparande och smart, av den anledningen. Sen när hjärnan kraschar så behöver man öva in nya mönster för att återfå sina funktioner igen.

Nu har jag kommit en bit på väg, hjärnan tänker snabbt ibland och långsamt ibland. Och med långsamt menar jag inte lite halv-sakta, utan helt förlamande långsamt som om hela hårddisken har hängt sig och måste startas om innan man kan fortsätta.

Nästan alltid blir det rätt när hjärnan ska ta sina egna, automatiserade beslut. Sådant som sitter i ryggmärgen går för det mesta bekymmersfritt. Men så ibland kommer såna tillfällen när jag tycker att något känns fel och så kan jag inte sätta fingret på det.

Som till exempel när jag skrev nånting förut. Jag skrev hjärna, fast jag tänkte att jag hade skrivit gärna. Betydelsen i meningen skulle vara gärna.  Stavningskontrollen indikerade inget fel, så där fick jag ingen ledtråd. Jag läste igenom flera gånger, för jag kände på mig att något var galet, även om jag inte kunde peka på exakt vad det var.

När jag så kom på vad det var för fel blev jag nästan lite rädd för mig själv. Inte för att jag stavade ett ord fel. Det är kanske inte hela världen. Men för att min hjärna håller på och gör felaktiga kopplingar. I förlängningen, hur många felaktiga kopplingar gör den, som jag inte lägger märke till? Det är det obehagliga.

Huvudvärken eskalerar

Igår kändes som en bra dag. Jag tog det lugnt. Kände mig bra. Pigg. Frisk. 

Idag har huvudvärken eskalerat sen jag vaknade. Den blir bara värre och värre. 

Igår frågade en kompis mig hur jag mår efter en hel sommar och jag tycker det är helt okej. 
- Men du håller inte bara ihop nu då och kraschar sen när skolan börjar igen? 
- Det är ju möjligt, svarade jag. 

Men bättre lite små dippar oftare än en sån där stor totalkrasch som tar flera månader att repa sig ifrån. Försöker sova och se om det blir bättre. 

La undan mobilen för att vila ögon och huvudet men fastnade i Netflix. Det skulle jag nog låtit bli. Så nu åker Netflix också undan. Ett tag. 

Jag är här även om jag inte har kraft att svara på kommentarer så snabbt som jag brukar. Men läser och uppskattar dem alla. 

Osammanhängande inlägg detta. Skyller på huvudvärken. Peace out. 





Insikt efter semestern


Trött katt som lätt sover majoriteten av dygnets timmar!

Sömn. Det viktigaste av allt när det kommer till läkning av utmattningssyndrom.

Efter att ha haft sommarlov med barnen i många veckor har jag insett att om jag sover 9-10 timmar per natt (ungefär 22-8) så är jag utvilad. Jag vaknar av mig själv och känner mig pigg. Då behöver jag inte sova på dagen, jag orkar med allt som jag behöver. Det har varit en fantastisk känsla.

Men nu när vardagen har kommit tillbaka, med tider att passa på morgonen och jag behöver gå upp tidigare känner jag mig så där trött igen. Vimmelkantig, aldrig utvilad, seg, lättirriterad och bara längtar efter en tupplur. Detta trots att jag bara för några dagar sen kände mig utvilad och mådde så bra.

Hur ska jag få till så mycket nattsömn per dygn? Då jag vaknar (väcks) klockan sex skulle det betyda att jag måste lägga mig klockan åtta på kvällen. Det är helt orimligt. På grund av att livet ser inte ut så. Om jag försöker lägga mig tidigare, ungefär vid 21, missar jag i princip all umgängestid med maken. Det känns skittrist.

Hur gör ni andra? När sover ni? När hinner ni umgås och prata?

Att träna in nya beteenden

Att ha semester kan ju tyckas vara avslappnande och trevligt. Att bo på hotell och njuta av frukost eller middag på restaurang. Min hjärna har dock varit av en annan uppfattning, under många år.

Semester = obehagligt. Semester = stressigt. Semester = fara.

Förut, när jag precis blev sjuk(skriven) tänkte jag att det var bra att åka på semester, att koppla av och ladda batterierna och allt det där. Höjden av avkoppling torde vara en spaupplevelse.

Men min kropp reagerade så kraftfullt på de där resorna. Jag hade sådan ångest. Kunde inte slappna av, fick panikångestattacker som inte ens slutade när jag kräktes av ångesten. Jag mådde så dåligt. Spa var värst av allt. Rastlösheten kröp i kroppen på mig. Det finns nog bara en sak som är värre än att vara sjuk. Det är att vara sjuk när man inte är hemma.

Det var som att spåren i hjärnan blev djupare och djupare ju fler semestrar vi åkte på. En självuppfyllande profetia.

Att försöka arbeta bort ett beteende som inte fungerar är otroligt svårt och kräver hårt arbete. Men det går.

Det har tagit mig flera år att komma över den här skräcken. Nästan som om jag har haft hotellfobi. Så konstigt. (Jag älskar egentligen att resa och har gjort det jättemycket förut) Men hjärnan reagerar innan förnuftet hinner styra. Och då reagerar den med rädsla. Sen spelar det ingen roll vad jag säger till den för att lugna ner mig och förklara för mig själv att det är nonsens. Den lyssnar inte.

Men den här sommaren har jag känt att jag är på gång att vända skutan. Jag oroar mig inte så mycket. Jag övar in nya beteenden, så att hjärnan lär sig att semester är fint. Semester är positivt och inget att vara rädd för.

Resa med utmattningssyndrom


Hemma från semestern igen. Värmeböljan i Sydeuropa nådde även mig. Jag har aldrig badat så här mycket i vuxen ålder. Lyckades skada axeln i en kollision mellan mig, en våg och en luftmadrass. Hoppas det rättar till sig snart. 

Ibland var det faktiskt för varmt. 37-40 grader på dagarna blir inte behagligt. Trettio grader mitt i natten är också varmt... Men bara att dricka mycket och hålla sig sval, så har det gått bra. 

Ibland har jag haft huvudvärk och behövt sova extra. Men det har ändå känts okej. Jag har deltagit i mer än jag avstått. Känns som en seger.

 Internet har fungerat utomordentligt dåligt. Vilket var positivt, eftersom vi då var tvungna att umgås med varandra. Jag älskar semesterlivet. Särskilt hotellsemestrar! Enkelheten är eftersträvansvärd.