Inspirerad och glad 😊

Det är något med stämningen runt stora evenemang som lockar mig. I vanliga fall är jag fullt nöjd med att sitta hemma och bara vara. Men som nu i helgen. Efter sett ha sett alla glada människor runt omkring Lidingöloppet, stora och små, så blir jag så inspirerad att göra något liknande själv. Börja träna och liksom "ta tag i allt". 

Ingenting är omöjligt, hör jag Gunde hojta på dalmål inne i mitt huvud. Men jag behöver göra det extra försiktigt. Tänka igenom och rimlighetsbedöma. 

Sakta kommer jag att komma tillbaka. Med många delmål längs vägen kommer jag att ta mig framåt. Bakslagen kommer i stunden svida lika mycket varje gång, men över tid kommer de att minska i omfattning. 

Sen kanske det (mest troligt) inte blir Lidingöloppet för mig. Utan det blir andra mål. Men känslan av glädje som mötte mig där tar jag med mig. Inspirationen och den positiva känslan försöker jag bevara inuti. 





Förbanna ångesten

Utmana ångesten var det... Den slog tillbaka. Rejält. Därav spenderades nattens timmar, några av mina få timmar i Stockholm, på ett klinkergolv med kroppen krampande. Inte vad man ser fram emot när man reser iväg. Nu är hjärnan helt öm och svullen. Kroppen värker, överansträngning är ett faktum. Hur ryms detta med barnens förväntningar på en rolig helg i huvudstaden? Vet inte. Men det får lösa sig. För det finns inget alternativ. Maken är upptagen med Lidingölopp så I'm on my own. 

Minisemester

Källa

I dag är jag på väg till Stockholm. Några i familjen gillar att springa (det är inte jag) och i helgen går Lidingöloppet. Så jag bestämde mig för att familjen skulle följa med och hälsa på vänner i huvudstaden, när vi ändå fick ett bra skäl till att resa bort lite.

Vi har en lång lista på önskemål från barnen vad de vill hinna med att göra på den lilla tid vi är där. Vi kommer nog inte hinna med en bråkdel av allt, eftersom syftet med resan är ju att de ska springa! Det ska vara vuxenlopp, litet lopp och knattelopp. Själv ska jag bara vara publik.

Jag har laddat väskan med öronproppar, solglasögon och ångestdämpande. Bara för säkerhets skull.

Hej livet, nu kommer jag!

Curlingförälder - en förälder som är curlad av sina barn?

Källa

Jag har i många lägen upplevt att barnen curlar mig i olika sammanhang. Jag kommer ut i verkligheten och pratar med folk, jag utsätts för situationer som jag aldrig valt att försätta mig i om det inte varit för barnen. Tex delta i diverse aktiviteter och prata med barnens kompisar och deras föräldrar, sitta på golv i gymnastiksalar och vara social, stå i kiosker, skala morötter och bre smörgåsar till typ hundra ungar osv.

Men dessutom har barnen lärt mig den ädla konsten att säga nej och be om betänketid. Detta går på rutin numera och jag vågar göra det i alla sammanhang. Tack barnen för det!

- Låt mig fundera på detta, jag återkommer med svar lite senare.

- Nej, det går inte.

Det hade jag aldrig sagt förut. Jag hade sagt ja och så hade jag förbannat mig själv att jag inte sa nej och så hade jag bitit ihop och löst situationen.


Så det där med curling är inte bara av ondo. För mig och mitt tillfrisknande är det synnerligen bra att vara curlingförälder. Alltså en förälder som blir curlad av sina barn!

Revidera målbilden en smula




 Så länge som jag har varit sjuk har jag matats med budskapet att motion är välgörande och trettio minuters motion per dag är ett bra riktmärke för alla människor. Så har det sagts. I all välmening. Men det som min hjärna undermedvetet tolkat in i detta budskap är något helt annat. Nämligen att

när jag klarar trettio minuters fysisk aktivitet per dag så kommer jag vara frisk. Eftersom trettio minuter gäller för friska personer. Hänger du med på den logiken? Knappt jag heller.



Jag blir nästan tårögd över min egen naivitet. Hjärnan har säkert menat väl när den har skyddat mig från att ta in hela bilden på en gång. Kanske har den, trots all kunskap och erfarenhet, ännu inte insett vidden av att det inte går att prestera sig frisk från en utmattning.




När jag har varit riktigt sjuk har jag faktiskt inte reflekterat så mycket över skillnaden i fysisk och psykisk läkning. Allt har varit en enda gröt och allting i min kropp har varit så dåligt att det inte varit möjligt att urskilja det ena från det andra.

Nu känner jag att jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Framförallt fysiskt. Jag har inte alls lika mycket oförklarlig värk som jag haft tidigare och kroppen känns bättre, helt enkelt. Det psykiska är stabiliserat med hjälp av en kombination av sömn, vila, näring, motion, samtalsterapi, medicinering mm. Jag håller mig stabil, fixar min vardag för det mesta, men klarar inte av några anmärkningsvärda händelser som sticker ut, utan att det får överdrivet svåra konsekvenser för mitt mående. Hjärntröttheten består, den är fortsatt ett stort bekymmer för mig.

Fysiskt känner jag dock hur det lättar. Musklerna svarar på träningen, konditionen förbättras och det blir roligt att komma ut och motionera. Jag använder ordet motionera, för träna låter för mig så prestationsinriktat.

Det är skönt att det händer saker, både med det fysiska och psykiska måendet. Sorgen känns mest när jag får för mig att de där två hänger ihop. Att hjärnan borde vara ännu friskare bara för att jag orkar använda min kropp mer. Det hänger ju ihop, men ändå inte.


Jag behöver revidera målbilden lite. Kanske är det dags att dela upp den i två olika nu? För jag vill ju kunna vara nöjd med mina fysiska prestationer utan att för den sakens skull behöva deppa över att min mentala trötthet inte läker i samma takt.






1-0 till mig 💪🏻



I början av året började jag simma. Jag, som typ är rädd för vatten. Lika mycket för motionens skull, som för att undvika isolering och ensamhet. I början blev det 20 meter, fick vansinnigt ont i kroppen. Behövde sätta mig i bubbelpoolen eller bastun för att samla kraft för att orka åka hem. 

Jag har fått kämpa. I sakta mak. Bygga kropp och psyke steg för steg. Med en utmattad hjärna går det inte att köra på för mycket. Och nu är jag så sjukt stolt över mig själv. Jag simmade 1000 meter!! 

Ett tusen meter! JAG! 💪🏻

Jag har varit rädd för min drivkraft. För jag har inbillat mig att det var drivet som fick mig in i väggen. Men det var det inte. Det var bristen på återhämtning däremellan. Vet jag nu. 

Ibland är det bra att pressa sig, lite, lite. Försiktigt. Jag behöver lära mig att använda mitt driv på ett klokt vis. Utmana hjärnspökena. Inte vara rädd för min styrka. 

Minimalism, livspussel och framtidsdrömmar



Eftersom jag inte jobbar har jag inte heller direkt någon inkomst att tala om. Det kan ju ha sina sidor, men fördelen med det är faktiskt att jag inte småhandlar en massa. Jag köper det jag behöver, när jag behöver det. Behöver jag verkligen en ny tröja eller klarar jag mig på de som jag redan har? Nästan alltid kommer jag fram till att jag klarar mig på det jag har. Det jag brukar köpa nytt är byxor (pga avskyr när de blir trånga i midjan) och gympaskor (pga älskar att promenera i sköna skor).

Jag rensar ut en hel del saker från vårt hem i omgångar. Mycket barnkläder och leksaker som barnen vuxit ifrån. Men även en hel del annat. Jag har helt klart blivit en mer medveten konsument ju mindre pengar jag har att röra mig med.

I perioder får jag för mig att följa någon feng shui-bloggare, minimaliströrelsen eller något annat som låter luftigt och genomtänkt. Där får jag en hel del idéer, men jag lever inte renlärigt, utan har min egen väg att vandra. Dessutom gillar jag TV-program av typen Familjer på äventyr eller nu senast Kalles sex liv, som går på svt.

När jag funderar på vad jag egentligen vill samla på så är det främst foton, böcker och växter. Det är mina svaga punkter. Mitt drömrum är ett vardagsrum med stora glaspartier, utsikt över en äng, en åker, havet eller liknande, där jag kan sitta i en öronlappsfåtölj, bläddra i mina böcker, omgiven av bilder som påminner mig om saker jag upplevt.

Jag har inga drömmar om att sälja av allt jag har och åka jorden runt, den äventyrliga ådran saknar jag. Mitt hem är min borg och min trygghet. Närheten till familj och släkt är viktig. Däremot vill jag gärna uppleva världen, åtminstone på lite medelklassvis.

Det är så jag tänker mig min framtid. Lugn och ro, en försörjning som finansierar mitt hem, mina intressen och mina resor.
Källa

Så långt är jag klar. Bitarna som föreställer mitt privatliv börjar falla på plats, jag börjar finna lugn i att veta vad jag vill med mitt liv, på den fronten. Jag kan se det framför mig. Men yrkeslivet däremot. Det är helt tomt. Blankt. Finns ingenting där. Jag kan inte ens förkasta idéer, för det finns ingenting.

Jag har funderat på vad jag vill göra med mitt yrkesliv, till och från, i sex år och ännu har jag inte kommit på någonting vettigt. Allt jag läser om känns halvdant. Det låter okej, men inget som liksom griper tag i mig, inget där jag känner JA!, det där vill jag göra.

Det finns fler pusselbitar att leta upp, helt klart.




Tips för att öka stressen i ditt liv

Veckohandla på fredag kväll. Ta med barnen.
Låt barnen ta med sig kompisar hem, varje dag.

Ha bara för små kläder som du inte trivs i.
Och skor som ger dig skoskav.
Ät inga ordentliga måltider, utan småät hela dagarna.

Var aktiv på så många sociala medier som möjligt. Samtidigt.
Sov med telefonen bredvid dig på huvudkudden.
Koppla aldrig ner dig från internet.

Handla på rea.
Köp mer än vad du behöver.
Se ditt hem fyllas med saker som du inte behöver och som du inte vet var du ska göra av.

Ta bilen i rusningstrafik. Se till att du har en tid att passa.
Bli vansinnig på alla andra trafikanter som inte kan framföra sina fordon.

Var aldrig vänlig.
Delta alltid i skitsnack om andra människor och hur de lever sina liv.

Var aldrig nöjd.
Skratta inte.

Vila aldrig.



Vem försöker jag lura?

Källa

Jag är så skötsam. Duktig och flitig. Med alla mina övningar. Yoga och mindfulness, promenader och vila. Sköter allt så bra så att jag blir trött på mig själv. Försöker revoltera mot mitt inrutade liv. Fuskar med meditationen, hoppar över yogan och sen är det igång. 

Jag struntar till slut i allt det där som jag bör göra. Istället lurar jag mig själv att jag är frisk. 

Jag dammsuger, tvättar, stryker, parar ihop strumpor, skurar toaletter, pantar flaskor, källsorterar, återvinner, handlar, lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, vattnar blommor, samtidigt som jag knappt ägnar yogamattan en blick. 

Jag kollar sociala medier tills ögonen blöder, kollar Netflix, bloggar, ser på tv, googlar viktiga och användbara fakta i olika ärenden, skjutsar barn, går på föräldramöten, går på utvecklingssamtal, rensar ut urvuxna gummistövlar från garderoben i hallen. Jag funderar över pensionssparande och amorteringar på huslånet, oroar mig för gamla svärmor, medan de medvetna andetagen är som bortblåsta. 

Men. 

Jag är inte frisk. 

Min kropp hanterar inte allt det här. Det går inte. Jag vet ju vad jag behöver göra. Ta hand om mig själv. Bättre. Igen. 

Så jag börjar om. Meditation och yoga, promenader och sömn. 

Och hjulet snurrar åter ett varv. 

Är det vitaminbrist, eller..?

Källa

Jag blir tokig snart. Mitt hår är torrt och flygigt, samtidigt som det är fett och smutsigt. Helt obegriplig kombination, men ändå så blir det så. Mina naglar är sköra, flisar sig hela tiden, helt mjuka.

En klassisk sak att skylla på är vitaminbrist. Det brukar jag dra till med när jag inte vet så noga. Men en doktor jag pratade med sa att det var vanligt att folk skyllde på vitaminbrist, fast det i princip aldrig berodde på det. Vad det däremot beror på, fick jag inget svar på. Eller så har jag glömt det. Kan ju också vara så... Någon som har bra tips mot störigt, frissigt hår och naglar som trilskas?

Framtidsförvirrad

Tänker på min framtid. Jag har alla möjligheter i världen. Resa utomlands, jobba, studera. Jag kan, i teorin, göra precis vad jag vill. Alla vägar ligger öppna för mig. Det är bara att välja.

Det är för svårt att välja. 

För många valmöjligheter ges. Jag vill bara komma tillbaka till ett roligt, lustfyllt, stimulerande arbete, utan för mycket ansvar. Jobba när man jobbar och vara ledig när man är ledig. Det är de kriterierna jag har.  

Det finns för mycket att välja på. Behöver snäva in mina önskemål lite. Men jag har ingen sådan där tvärsäker dröm, som många andra verkar ha. 

Kanske är det så att de som sliter på kontor hela dagarna, det är de som drömmer om att jobba på bondgård. De som sköter en bondgård dag ut och dag in, året runt, kanske har en mer nyanserad bild av vad det arbetet innebär.

Jag funderade på saker att studera. Kom på några "nyttiga" saker, användbara, rejäla, som ändå skulle kunna vara roliga eller intressanta. Men, så tänker jag, behöver jag verkligen studera? Räcker inte den utbildning jag redan har? Kanske. Förhoppningsvis. Troligtvis. Beroende på vad jag kommer göra, naturligtvis. 

Så om jag ska studera, så ska jag läsa något roligt. Något som jag brinner för. Hej och hå. Inte brinna för mycket, så jag bränner ut mig igen bara. Men vad sjutton brinner jag för? Jag som mest vill glöda lite stillsamt. 

Du förstår, jag har många böcker att läsa, så många samtal att prata ikapp, så många goda maträtter att laga, så många utflykter och resor att göra. Jobbet är bara en liten del av livet. Så det känns inte som om det spelar så stor roll vad jag gör. Mer att jag gör. Något.

Men vad?

Kärlekens fem språk

Källa

Hur visar man kärlek när man är så trött så att man inte orkar något mer än att sova? Kom att tänka på detta när jag fick kommentarerna om det dåliga samvetet som många, med mig, verkar ha gentemot både partner och barn. Jag läste boken Kärlekens fem språk för en tid sedan. (Boken är skriven av Gary Chapman, den är lite amerikaniserad och könsstereotyp, men har sina poänger.)

Ord
Gåvor
Beröring
Tid 
Tjänster

Det bygger på att något av dessa språk talar till oss tydligare än de andra. När partnern talar ditt språk till dig, känner du dig mer älskad och uppskattad. Någon bekräftar med komplimanger, någon med fysisk beröring, någon med presenter och så tror man att partnern är likadan som man själv är. Genom att tala rätt språk till varandra kan man bekräfta varandra och visa kärlek. Ungefär så, i korta drag.

Hur vet man vad ens partner talar för språk då? Jo. Man frågar. Man diskuterar och pratar om det.


- Hur kan jag visa dig att jag älskar dig, fastän jag bara ligger här hela dagarna och känner mig sjuk, dålig, tråkig och som en värdelös parasit? 

Så kanske man inte säger, även om man tänker det...?! ;)


... och lyssna på svaret du får. Kanske vet partnern att du älskar henom om du lagar en extra portion så att hen får matlåda på jobbet. Kanske räcker det med en kram, eller att du ger av din tid.

Man vill ju gärna att saker ska vara så där storslagna. Men storslaget och utmattningssyndrom går inte alltid ihop. Drömma och planera inför framtiden kan man alltid göra, men kärleken är här och nu. Vårda den tillsammans med vardagsrutinerna. Fram för mer kärlek, jag tror att den har helande krafter som läker.  


Detta kan ju också appliceras på kärleken till barnen. Fast där kan man inte fråga på samma sätt, så där gäller det att gå all in. Överösa dem med kärleksfulla ord, klappa dem, krama dem, ge dem tid och lyssna på vad de vill säga, hjälp dem med saker som de behöver hjälp med och överraska dem med en present lite då och då! (Allt kan skötas från soffan om det skulle behövas!)





Bok på recept

Källa

Hösten 2017 börjar första utbildningen i biblioterapi i Sverige. En terapiform där man låter böckernas värld vara stöd för att komma igenom livskriser. 

Biblioterapi finns redan på flera håll i världen, men nu i höst 2017 hålls den första utbildningen i Sverige, på Ersta Sköndal Bräcke Högskola. 


I Storbritannien pågår samtidigt ett projekt som involverar fyra tusen läkare som skriver ut böcker på recept. Projektet heter ”Reading well - books on prescription” och är ett samarbete mellan allmänläkare, patientorganisationer och bibliotek runt om i Storbritannien. I praktiken kan man få en lista med boktitlar i handen efter läkarbesöket istället för ett recept med medicin och därefter gå direkt till biblioteket istället för till apoteket.

Läs mer på wellnessguide.se

Idag gick det inte, varför har jag så svårt att lämna återbud?

Källa

Jag hade premiär på träningsgruppen hos sjukgymnasten. Har varit så pepp på att ta tag i detta och komma igång med lite träning efter sommarledigheten. "Ledigheten" alltså. Men det gick ju inte. Jag var så trött och tung i kroppen och det har tagit några dagar in på terminen att liksom sjunka ner och upptäcka detta. Så det var bara att lämna återbud och hoppas på nästa vecka.

Jag gillar inte att lämna återbud. Det är en sak jag behöver öva på. Att minska de där planlösa ångestkänslorna som far runt i kroppen. Jag vet ju och känner i hela kroppen att jag behöver avstå för att jag inte mår bra. Men ändå. Ändå försöker jag intala mig att jag inbillar mig, att jag ska ta mig samman och bita ihop, att jag klarar av en timme där och så vidare.

Fast det handlar ju inte om det. Det handlar ju om att jag ska lära mig att leva ett liv som jag inte behöver ta semester från. Då måste jag lära mig att ta det lilla lugna och avstå när kroppen så tydligt signalerar det.

Källa

Om tacksamheten till dig som står bredvid

Detta inlägg har publicerats tidigare, men jag lägger upp det igen, med tanke på det dåliga samvetet som jag avhandlade i förra inlägget, där jag fick frågan,

Har du dåligt samvete gentemot din partner?

JA!!! är svaret. Väldigt ofta.

Inte för att det hjälper mig, men jag kan inte låta bli. Han får dra ett tungt lass och ingen är lyckligare än jag, när jag kan avlasta honom med något så att han får vila. Detta är till dig.

Källa



Tack för att du orkar när inte jag gör det, för pepp och stöd. För att du tror på mig.

Tack för att du står ut med panikartade telefonsamtal till ditt jobb när jag mår dåligt och tror jag håller på att bli galen. Tack för att du frågar om du behöver komma hem och hålla om mig, eller om det räcker att jag ringer när det blir för jobbigt.

Tack för att du skjutsar barnen, handlar, lagar mat och städar när jag inte har energi över för det.
Tack för att du orkar lyssna på mitt, stundtals, ändlösa ältande om mina krämpor och besvär.

Tack för att du finner dig i att hitta rostbrödet i tvättstugan och bara lägger tillbaka det i köket utan att reta mig för min virrighet. För att du, utan att bli irriterad, orkar upprepa något du redan berättat fyra gånger förut. Som jag inte har en aning om.

Tack för att du finns kvar hos mig, trots att det innebär att ditt liv påverkas lika mycket av min sjukdom, som mitt liv gör.

Tack för att du är mitt skydd mot omvärlden när jag inte orkar skydda mig själv.

❤️❤️❤️

Det dåliga samvetet, barnens behov och mitt utmattningssyndrom

Det känns som en omöjlig ekvation. Barnens behov kontra mina egna. Hur gör man egentligen när man har barn som är i behov av mycket omvårdnad och uppmärksamhet i den egna vågskålen samtidigt som man själv är jättesjuk och har sitt eget tillfrisknande i den andra vågskålen?

Jag har inga svar. Kan bara berätta hur jag har gjort.

Sanera och prioritera sömnen
Och med det menar jag. Om du inte kan sova för att du har små barnfötter som sparkar dig i revbenen på nätterna, så gör något åt detta. Barnen kanske behöver närheten, men du behöver sömnen. Kan du köpa en bra säng åt barnen så du kan sova där på nätterna? Sova i gästrummet, källaren etc? Kan syskon dela säng och på så sätt skapa trygghet åt varandra?

För. Om man sover så blir man en bättre förälder. Punkt.

Detta innefattar även den klassiska regeln,  SOV när barnet sover. Inte städa eller några andra "ska bara". Lär barnen att det är viktigt med återhämtning.


Källa

Samvetet. Det dåliga. Det som hänger över en för att man inte orkar göra saker. För att man inte orkar vara den förälder man vill vara. Hur gör man? Det finns inget bra svar på denna fråga. Men tips är att vila så att man orkar göra en avgränsad aktivitet som barnen vill. Ju yngre barn, desto lättare. Faktiskt...  Fast man inte alls tror det när man står där med nedkräkt blus och kokar nappar.

Planera in vila före och efter och var nöjd med det ni kunde göra tillsammans. Inte älta allt det du inte orkade med.

Annars finns det mängder med andra vuxna som vill umgås med ditt fantastiska barn! Det finns vänner, släktingar, mostrar och kusiner, mormor eller farfar eller en bonusvuxen från något helt annat sammanhang. Har du ingen självklar, så fundera lite. Barnen kan hänga med sina kompisar och deras föräldrar till badhuset eller till en lekplats. Då får barnen göra det som de vill och du får vila. Win win. Bara våga be om hjälp.

Det är en positiv bieffekt av alla sjukdagar. Att mina barn har fått fin kontakt med många andra vuxna i sin närhet. Det ser jag bara som positivt.

Rutiner.

Barn är i behov av rutiner. Likaså är man i behov av rutiner när man är sjukskriven. För att inte vända på dygnet och låta alla timmar bestå av pyjamashäng i sängen har man med barn en unik möjlighet att komma upp och ut varje dag.

Källa


När man är hemma med barnen själv, så har det underlättat för mig att låta dem hänga i soffan eller sängen tillsammans med mig. Som ett pyjamasparty. Ladda upp med fika, böcker, filmer eller annat. Barnen leker runt dig och du kan slumra till emellanåt. Inte optimalt, men genomförbart.

Principen "Jag ska aldrig använda tv som barnvakt" har jag skrotat för längesedan. Sätt igång en film eller ge barnen en iPad och låt dem sysselsätta sig själva medan du sover.



Rent generellt har jag försökt vara med och delta i olika stora saker i barnens liv, milstolpar liksom. (Förutom att jag har haft huvudansvaret för hämta och lämna på förskola/skola.) Skolavslutning, barnkalas, tävlingar, uppvisningar osv. Men då har jag fått göra det på mitt sätt. Komma sent, gå tidigt, öronproppar in och ångestdämpande medicin i kroppen. Andas in och ut och undvika att rasa ihop. Men jag har varit där, jag har delat ögonblicket och sedan åkt hem och vilat igen. (För att inte tala om alla de saker som jag fått avstå pga att ovanstående kompromisser inte varit tillräckliga.)

Källa


Att hjälpa till med läxläsning har varit svårt emellanåt. För att jag inte orkar koncentrera mig. Det sänder dåliga vibbar till barnet. Mamma orkar inte. Tolkas som mamma vill inte. Mamma bryr sig inte. Samvetet igen. Det är lättare att bita ihop och krascha efteråt, än att låta barnet ta på sig det som om det vore deras fel.



Men samvetet då? Jag måste återkomma till samvetet. För det är det som skaver mest av allt för mig.

Jag har dåligt samvete för saker som rör mina barn ungefär en gång i kvarten. Okej, liten överdrift, men det dåliga samvetet finns där, ofta.



Att barnen vill att jag ska vara med och så orkar jag inte det. Eller så vill jag vara med, men så orkar jag inte det. Det händer hela tiden. Och så har det varit hela tiden sen jag blev sjuk. Barnen avskyr orden vila och sova. De ser det som skällsord. 

Det är den största uppoffringen som vår familj fått göra på grund av utmattningssyndromet, att ständigt förhålla sig till tröttheten. Är du trött idag? Måste du vila? Måste du hem och sova nu? Orkar du det? När barnen oroar sig för sin mamma. Jag avskyr det. 

Jag önskar att det sett ut på något annat sätt, men det är vår verklighet. 















Isabel Boltenstern levererar

Källa

Har ni sett Isabel Boltensterns video om livet tre år efter utmattningen? Om inte så gör det. I inlägget länkar hon även till andra intressanta klipp om hur det är att vara upplevelsebakfull och saker som hon lärt sig av sin utbrändhet. Sevärt.

Själv slits jag fortsatt mellan saker jag vill göra och saker jag orkar göra. Och då handlar det inte om att få till en massa fantastiska upplevelser utan mer basic, som att rensa ogräs mellan plattorna på framsidan, vika kökshanddukarna, köra till återvinningen, så hallen slipper vara full av sopor och sådant.

Fast det är klart, jag önskar att jag hade haft tid och pengar att åka på semester igen. Det var så härligt!

Läsa böcker är något av det härligaste som finns

Källa

Det har tagit ungefär 5-6 år för mig att kunna läsa böcker igen... Obegripligt lång tid. Nu läser jag enklare romaner och deckare. Inga djupa, avancerade texter. Inget på något annat språk än svenska.

Känner fortsatt av att jag tappar fokus, blir trött och glömmer vad jag håller på att läsa om. Det är bättre nu, men händer trots allt emellanåt. Jag började med att lyssna på ljudböcker. När jag var sjukare och mest låg ner, var det som ett sömnmedel, oavsett hur bra boken var så somnade jag till det meditativa ljudet av att någon läser högt för en. Det dämpade dessutom min ångest.

Nu på senare tid har jag insett att om jag lyssnar OCH gör nåt annat samtidigt (eftersom jag orkar), då blir jag orimligt trött. Tex lyssna på bok och ta en promenad blir inte avkoppling, utan jättejobbigt. Fast var sak för sig är avkopplande.

Tips är att låna ungdomsböcker på biblioteket. Finns många bra ungdomsböcker, som är lite mer lättlästa än vuxenböckerna. Eller ljudbok. Eller konsekvent läsa två sidor i taget hur bra det än går. (minus för att man aldrig kommer in i handlingen då). Sen kan man öka till ett kapitel i taget eller sätta en tid, tex 10 minuter och utöka därefter.

Tror dock (tyvärr) inte att man kan träna hjärnan att orka läsa när man är akut utmattad. Den behöver bara vila då. Senare kan det däremot gå att utmana hjärnan med lite läsning.

Har förstått att många har svårt att läsa med sina trötta hjärnor, men att vissa inte alls har detta bekymret.

När hjärnan arbetar på rutin och den gör fel

Källa
För er ungdomar som ev läser och undrar vad detta är. Det är en diskett, eller en floppy som vi också kallade dem. Sån som man satte in i datorn och sparade sina dokument på, förr i tiden. Alltså nån gång på 1900-talet eller så. Min hjärna känns lika modern som en floppydisk. Det är ingen komplimang. 

Det enklaste för hjärnan är att arbeta enligt beprövade, inövade mönster. Det är energisparande och smart, av den anledningen. Sen när hjärnan kraschar så behöver man öva in nya mönster för att återfå sina funktioner igen.

Nu har jag kommit en bit på väg, hjärnan tänker snabbt ibland och långsamt ibland. Och med långsamt menar jag inte lite halv-sakta, utan helt förlamande långsamt som om hela hårddisken har hängt sig och måste startas om innan man kan fortsätta.

Nästan alltid blir det rätt när hjärnan ska ta sina egna, automatiserade beslut. Sådant som sitter i ryggmärgen går för det mesta bekymmersfritt. Men så ibland kommer såna tillfällen när jag tycker att något känns fel och så kan jag inte sätta fingret på det.

Som till exempel när jag skrev nånting förut. Jag skrev hjärna, fast jag tänkte att jag hade skrivit gärna. Betydelsen i meningen skulle vara gärna.  Stavningskontrollen indikerade inget fel, så där fick jag ingen ledtråd. Jag läste igenom flera gånger, för jag kände på mig att något var galet, även om jag inte kunde peka på exakt vad det var.

När jag så kom på vad det var för fel blev jag nästan lite rädd för mig själv. Inte för att jag stavade ett ord fel. Det är kanske inte hela världen. Men för att min hjärna håller på och gör felaktiga kopplingar. I förlängningen, hur många felaktiga kopplingar gör den, som jag inte lägger märke till? Det är det obehagliga.

Huvudvärken eskalerar

Igår kändes som en bra dag. Jag tog det lugnt. Kände mig bra. Pigg. Frisk. 

Idag har huvudvärken eskalerat sen jag vaknade. Den blir bara värre och värre. 

Igår frågade en kompis mig hur jag mår efter en hel sommar och jag tycker det är helt okej. 
- Men du håller inte bara ihop nu då och kraschar sen när skolan börjar igen? 
- Det är ju möjligt, svarade jag. 

Men bättre lite små dippar oftare än en sån där stor totalkrasch som tar flera månader att repa sig ifrån. Försöker sova och se om det blir bättre. 

La undan mobilen för att vila ögon och huvudet men fastnade i Netflix. Det skulle jag nog låtit bli. Så nu åker Netflix också undan. Ett tag. 

Jag är här även om jag inte har kraft att svara på kommentarer så snabbt som jag brukar. Men läser och uppskattar dem alla. 

Osammanhängande inlägg detta. Skyller på huvudvärken. Peace out. 





Insikt efter semestern


Trött katt som lätt sover majoriteten av dygnets timmar!

Sömn. Det viktigaste av allt när det kommer till läkning av utmattningssyndrom.

Efter att ha haft sommarlov med barnen i många veckor har jag insett att om jag sover 9-10 timmar per natt (ungefär 22-8) så är jag utvilad. Jag vaknar av mig själv och känner mig pigg. Då behöver jag inte sova på dagen, jag orkar med allt som jag behöver. Det har varit en fantastisk känsla.

Men nu när vardagen har kommit tillbaka, med tider att passa på morgonen och jag behöver gå upp tidigare känner jag mig så där trött igen. Vimmelkantig, aldrig utvilad, seg, lättirriterad och bara längtar efter en tupplur. Detta trots att jag bara för några dagar sen kände mig utvilad och mådde så bra.

Hur ska jag få till så mycket nattsömn per dygn? Då jag vaknar (väcks) klockan sex skulle det betyda att jag måste lägga mig klockan åtta på kvällen. Det är helt orimligt. På grund av att livet ser inte ut så. Om jag försöker lägga mig tidigare, ungefär vid 21, missar jag i princip all umgängestid med maken. Det känns skittrist.

Hur gör ni andra? När sover ni? När hinner ni umgås och prata?

Att träna in nya beteenden

Att ha semester kan ju tyckas vara avslappnande och trevligt. Att bo på hotell och njuta av frukost eller middag på restaurang. Min hjärna har dock varit av en annan uppfattning, under många år.

Semester = obehagligt. Semester = stressigt. Semester = fara.

Förut, när jag precis blev sjuk(skriven) tänkte jag att det var bra att åka på semester, att koppla av och ladda batterierna och allt det där. Höjden av avkoppling torde vara en spaupplevelse.

Men min kropp reagerade så kraftfullt på de där resorna. Jag hade sådan ångest. Kunde inte slappna av, fick panikångestattacker som inte ens slutade när jag kräktes av ångesten. Jag mådde så dåligt. Spa var värst av allt. Rastlösheten kröp i kroppen på mig. Det finns nog bara en sak som är värre än att vara sjuk. Det är att vara sjuk när man inte är hemma.

Det var som att spåren i hjärnan blev djupare och djupare ju fler semestrar vi åkte på. En självuppfyllande profetia.

Att försöka arbeta bort ett beteende som inte fungerar är otroligt svårt och kräver hårt arbete. Men det går.

Det har tagit mig flera år att komma över den här skräcken. Nästan som om jag har haft hotellfobi. Så konstigt. (Jag älskar egentligen att resa och har gjort det jättemycket förut) Men hjärnan reagerar innan förnuftet hinner styra. Och då reagerar den med rädsla. Sen spelar det ingen roll vad jag säger till den för att lugna ner mig och förklara för mig själv att det är nonsens. Den lyssnar inte.

Men den här sommaren har jag känt att jag är på gång att vända skutan. Jag oroar mig inte så mycket. Jag övar in nya beteenden, så att hjärnan lär sig att semester är fint. Semester är positivt och inget att vara rädd för.

Resa med utmattningssyndrom


Hemma från semestern igen. Värmeböljan i Sydeuropa nådde även mig. Jag har aldrig badat så här mycket i vuxen ålder. Lyckades skada axeln i en kollision mellan mig, en våg och en luftmadrass. Hoppas det rättar till sig snart. 

Ibland var det faktiskt för varmt. 37-40 grader på dagarna blir inte behagligt. Trettio grader mitt i natten är också varmt... Men bara att dricka mycket och hålla sig sval, så har det gått bra. 

Ibland har jag haft huvudvärk och behövt sova extra. Men det har ändå känts okej. Jag har deltagit i mer än jag avstått. Känns som en seger.

 Internet har fungerat utomordentligt dåligt. Vilket var positivt, eftersom vi då var tvungna att umgås med varandra. Jag älskar semesterlivet. Särskilt hotellsemestrar! Enkelheten är eftersträvansvärd. 

Mat-och sovklockan regerar här!

Semester är fina grejer. Lite jobbigt emellanåt. Det är varmt. Galet varmt. 35-40 grader varje dag. Internetuppkopplingen är så dålig att telefonen mest ligger inlåst. Bra paus. Men, som sagt, jag har det fint. 

Kan ju inte bli annat än bra, på ett hotell som styrs av Skalmans mat-och-sovklocka! 😂

Drömmar kan gå i uppfyllelse


En brygga, som är så mycket mer än en brygga. Både minne och framtidsdröm...


En gång för länge sedan, när man fick tjocka kataloger, med blankt glossigt papper, från resebyråerna, då hittade jag en så vacker bild. Det var en ojämn träbrygga som gick rakt ut i det blågröna vattnet, i Medelhavet. Den där bilden gjorde intryck på mig. Det blev som en målbild. Dit vill jag.



Tro det eller ej, men jag kom dit. För några år sedan var jag där med mina finaste. Vi älskade den vita stranden, det gästvänliga området, poolerna, maten. Alltihop var så mysigt och vi har bara så fina minnen därifrån. Så nu har vi bestämt oss för att åka dit igen. Vi har sparat och verkligen sett fram emot den här resan, så nu hoppas jag att det blir bra. Vi har ju utmattningen med oss också, som en självinbjuden, ovälkommen snyltgäst... I morgon åker vi!


Varför envisas man med att ignorera varningssignaler?


Kanske för att alla rutiner är satta ur spel i semestertider? Kanske för att det är svårt att vara sjuk när andra är lediga och vill umgås och göra härliga grejer? 

Min kropp sänder ut varningssignaler för att få mig att lyssna. Jag lyssnar ibland, ignorerar ibland. 

Tråkig lista för mitt eget minnes skull: 

Sömnig utav bara tusan. 
Yr i huvudet
Ont i magen varje gång jag äter
Illamående när jag inte äter
Vaknar och kan inte somna om 
Har svårt att komma ner i varv på kvällen

Och så de mer subtila signalerna
Ledvärken
Mitt tålamod som är så nära bristningsgränsen
Det halsonda

Sen kommer huvudvärken. Som inte går att ignorera. Men ändå försöker jag. Två alvedon och lite till bara. (Ursäkta mig, men varför gör jag såhär??) Det känns som knivar i tinningen och en hammare som bankar mig i pannan. 

Tills de klubbar mig. 

Brain zapsen. (Vet att man inte kan skriva så. Hej svengelska. Men gör det ändå!) När hjärnan får elektriskt spänningsfall och kopplar från i nån sekund. Det känns som jag faller. Från hög höjd. 

Då. Då lyssnar jag på kroppen. 

Då. När det har gått flera veckor av långsam upptrappning. Av sjukdomselände. När jag inbillat mig att jag är frisk. För helt ärligt, så har jag mått bra. Eller bra vet jag inte. För det var så länge sen jag mådde bra så jag har glömt hur man gör då. 

Men jag mår väldigt mycket bättre. 

Tills utmattningen tycker att jag misskött mina dagliga återhämtningsplikter för mycket. Och för länge. Och protesterar. Å det bestämdaste. 

Nu. Ligger. Du. Still. 

Sluta tänka. 

Sluta vara. 

Bara ligg här. 

Gör du inte som jag säger skickar jag ångesten efter dig. Kolla här. Kolla, här har jag den, ångesten. Benen och armarna blir spända och skakiga. Som för att visa att det är allvar. Du bestämmer...

Så jag försöker lyssna. Stänger in mig i sovrummet. Och sluter ögonen. 





Öppen planlösning

Källa, Sköna hem. Mitt hem är inte så här rent och lugnt, utan där pågår livet samtidigt, som det ska göra, med instrument, datorer, fotbollar, udda strumpor, diskberg, osorterad post och böcker. 

Det är modernt med öppen planlösning, varför undrar jag ibland. Som nu till exempel. I det hus jag bor, som inte är nybyggt utan har ganska många år på nacken, är det också öppen planlösning. Det är en enda våning som rymmer hall, trapphus, kök, matplats, umgängesdel med vardagsrum/tv-rum, samt utgång till trädgården. Allt i ett. Det enda rum som har en dörr är det lilla badrummet.

Det trevliga är att man kan umgås över de olika ytorna i huset, den som lagar mat har alltid kontakt med de som befinner sig vardagsrummet, eller vid matbordet. Man har en härlig utsikt över trädgården och ett fantastiskt ljusinsläpp. Så det finns mycket jag gillar. Men. Om man inte orkar vara social... Då blir det lite jobbigt.

Det känns som en trevlig idé att kunna vara så här social, men när man har ett behov av att få vara ifred och ha tyst runtomkring sig, så är det inte alltid så lyckat. Om någon stökar ner, syns det överallt. Om någon tittar på tv, hörs det överallt. Om någon lagar mat hörs det på hela våningsplanet. Det finns inga dörrar till någonting. Diskbergen syns när man ska slappa i soffan. Och så vidare.

Det är något som jag har fått mer och mer svårt för. När jag är ensam hemma älskar jag mitt hus. Men när resten av familjen är hemma är mitt sovrum mitt bästa vattenhål. Det har jag dock en kluven känsla inför. Jag gillar verkligen rummet. Men att vara där på dagtid förknippar jag mycket med när jag var som sjukast och inte orkade ta mig därifrån. 

Just nu har vi inte heller ekonomisk möjlighet att flytta, så att kolla på ett nytt boende är inte aktuellt. Hur gör du för att få lugn och ro i hemmet? Har du några tips så dela gärna med dig.

Testresultaten på väg neråt


Jag har gjort testerna KEDS, Madrs och Becks ett flertal gånger. Det har alltid varit skyhöga värden, svår utmattning, svår depression och ångesten likaså.

Senast jag fick göra testerna fick jag en chock. Har inte ens kunnat berätta om det här på bloggen, för jag fattade liksom inte. Jag låg under gränsvärdena på alla sjukdomstillstånden. Ingen depression, ingen utmattning och bara lite ångest.

Men jag blev så chockad. Trodde inte för ett ögonblick att så kunde vara fallet. Skulle jag alltså må bra nu? (Med hjälp av medicinering då.)

Att jag känner mig bättre, orkar mer och är gladare och mer positivt inställd till livet än vad jag gjort på mycket länge hamnade liksom i skymundan. Det var som jag blev rädd för resultatet. Det är så fantastiskt häftigt. Men kan det verkligen vara sant? Jag vågar inte tro på det.

Min hjärna är ändå fortsatt så trött och i behov av så mycket återhämtning. Betyder det att detta är normaltillstånd nu då? Det är väl där skon klämmer. Jag vill att det ska bli bättre...

Jag är fullt medveten om att det kommer komma ännu ett bakslag och att det inte kommer vara guld och gröna skogar för evigt.

Men det är första gången på (minst) sex år som jag inte hamnar över skyhögt över gränsvärdena.

Det. Är. Stort.

Det har aldrig varit svårare

Rhododendron i blom

Vi lever i en tid där vi har precis alla möjligheter. Man kan välja vad man vill, man kan bli vad man vill, det finns alltid något bättre runt hörnet, alltid något mer att sträva efter.

Men vad händer om man släpper de kraven och förväntningarna? Om man låter sig svepas med och vara nöjd? Nöjd med vissheten om att det som man har, kanske inte är det allra bästa, inom alla områden, men det är tillräckligt bra.

Det har aldrig varit svårare att få allt. Men samtidigt. Vi har det så bra. Det borde inte vara så förbaskat svårt att vara nöjd.

Förhandla med djävulen

Källa

Idag är en av de efterlängtade dagarna som jag sett så mycket fram emot. En ledig dag för hela familjen, dessutom med sol och lite värme.

Det firar min kropp genom att ge mig världens huvudvärk, yrsel och magont. Jag känner mig sjuk och så vansinnigt trött. När kroppen spårar ur hänger hjärnan med direkt. Är det kanske läge att skicka fram ångesten och förstöra lite till?

Och nu ska jag iväg en sväng med familjen. Tar huvudvärkstabletter, öronproppar, solglasögon och hoppas att det blir en trevlig stund. Att livet vinner över sjukdomen åtminstone en stund. Så kan jag sova ikväll. Bara jag får ha det lite mysigt nu. Om det går att förhandla med utmattningsdjävulen...?


Home sweet home

Jag är hemma igen. Allt har gått bra. I stort sett i alla fall. Mina farhågor har mest handlat om ifall jag är vuxen och ansvarsfull nog för att genomföra en resa med barn på egen hand. Och. Note to myself. Det är jag!!

Jag oroade mig över bilkörningen. Men det gick helt okej. Planerade genom att sova/vila precis innan. Det kan ha hjälpt till. 

Jag oroade mig över att göra för mycket på för kort tid. Det gjorde jag också. (Såklart, höll jag på att säga.) Vilket fick till följd att jag tok-kraschade så där brutalt en kväll. Detta överlevde jag genom att ta en tidig kväll på hotellrummet, undvika middag i restaurangen och erbjuda Netflix till barnet. 

Jag vaknade med ångest på natten. Men hanterade den och somnade om. Det är en seger i sig. 

På det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Jag vill resa mer. Och nu har jag varit iväg på egen hand. Med ensamt ansvar för besluten. Att det är en stor sak kan man kanske inte tro. Men för min utmattade hjärna är det så. Det var en viktig milstolpe för mig i mitt tillfrisknande. 
Vila i bollhavet. Oväntat mysigt! ;)

Vi har haft det fantastiskt fint. God mat, sand mellan tårna, bad i bubbelpool och i vanlig pool, morgondopp och kvällsdopp, nutella till fruktfatet på morgonen, havsutsikt i restaurangen, riktigt slappt. Bara stressat lite, för att hinna med att vila mellan måltiderna. Jäktigt med All inclusive!








Progress


I januari i år skrev jag om årets ord. Ett ledord som skulle följa mig på färden genom 2017. Progress. Utveckling alltså. En känsla av att våga ta ett litet steg framåt när jag egentligen inte vågar. Nu gör jag just en sådan sak.

Jag är på väg med mitt yngsta lilla hjärta och bor på hotell, medan mitt andra lilla hjärta är på sommarläger på annan ort. Det är premiär för att sova borta från familjen i en hel vecka i sträck, på luftmadrass, i en skolsal med kompisarna. Så det kändes tryggt att vi följde efter, lite på avstånd. 

För mig är det också en utmaning. Bo på annan ort, med fullt ansvar för barnen, medan mitt största hjärta, maken alltså, är hemma och jobbar. Nån måste ju betala också! 

Särskilt tandvårdsbidrag

Källa

Som så ofta ramlar man över saker av en slump, det hände även den här gången. Jag behöver mina antidepressiva ett tag till, men de orsakar en del biverkningar som är ganska besvärliga. Bland annat muntorrhet. Min mun känns omväxlande klibbig och knastertorr. Tänderna känns smutsiga trots att jag nyss borstat dem. Tandläkaren uppmanade till regelbunden fluorsköljning och tandtråd senast jag var där och nu när det börjar bli dags igen fasar jag för hur många hål jag kommer att ha fått.

Men så hörde jag att man kan få något som heter särskilt tandvårdsbidrag vid vissa sjukdomar. Bland annat om man har problem med muntorrhet pga långvarig medicinering. Det krävs ett läkarintyg som man tar med sig till tandläkaren och då får man ett ekonomiskt bidrag för förebyggande tandvård. Alltså tandvård som syftar till att förebygga besvär.

Här kan du läsa mer, på 1177.

Här finns Försäkringskassans information.

Är det något som du har erfarenhet av?

Vi ska fan inte behöva dö

Källa


Det var bara några dagar sedan jag skrev om en blogg-vän som valde att lämna jordelivet. Hen orkade inte kämpa mer. Det blev för tungt. För mörkt.

En är en för mycket. Punkt slut.

Men nu har jag fått besked om att en annan vän, som jag också lärt känna genom bloggen, kämpar för sitt liv, på sjukhus. Kroppen orkar inte. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte är för sent. Hen har bett om hjälp vid så många tillfällen, men inte fått den. Utan blivit lämnad till sig själv, utan läkarvård, till och med utan sjukskrivning.

Den som säger att stress inte är livsfarligt har aldrig varit riktigt drabbad. En till synes "enkel" liten stressperiod kan leda till så fruktansvärt allvarliga följdsjukdomar. Konsekvenserna av stressen är fullkomligt vidriga.

Det är så enkelt att hamna där. I sjukdomar som är livshotande.

Och.

Det kan drabba precis vem som helst.

Jag vill inte mer nu. Jag vill att vi alla ska få chans att må bra. Så bra som vi kan. Jag vill inte att mina vänner ska behöva dö ifrån mig på grund av stressens följdsjukdomar. Vi är unga, vi har hela livet framför oss. 

Vi ska fan inte behöva dö. 

Inte nu. Inte redan. Inte så här. 

Gråter.


Var inte så hård mot dig själv

Källa Hur högt måste man lägga ribban? Måste man köra för rekord varenda gång? Och vad händer om man tror att ribban är långt ner, medan den i själva verket är lagd på riktigt höga höjder? 

Jag har, tillsammans med terapeuten, utvärderat mina dagar. Vad jag gör en genomsnittlig dag eller vecka. Hur mycket tid jag behöver vila/sova på ett dygn, hur jag tänker kring motion/träning, att vara mamma, att vara fru, vän och så vidare. Ett jättebra samtal.

Slutsats. Föga förvånande.

Jag är för hård mot mig själv. 

Blev någon förvånad?

Som ett exempel på detta. Jag hävdade att jag tränar/motionerar för lite. Min känsla är verkligen sådan. Men när jag tittar på mitt lilla schema, som jag skulle fylla i, ser jag att jag promenerat tre dagar, yogat en dag och arbetat i trädgården en dag. Fem dagar av sju. Är inte för lite.

Jag tycker också att jag träffar mina vänner för lite. Att jag är helt osocial. Jag har ofta lite dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med dem. Det visade sig att jag umgås med dem ungefär en till två gånger i veckan. Det är inte för lite. Inte när man betänker att jag har två barn i åldern som behöver min hjälp fortfarande. Dessutom har jag föräldrar, svärföräldrar och icke att förglömma, en man som jag gärna umgås med också!

Mitt liv är just nu ganska bra, med de här, nuvarande, förutsättningarna. Jag gör en väldig massa mer än vad jag ger mig själv cred för. Så onödigt. Men en nyttig väckarklocka. Jag har blivit bättre på många saker sedan jag blev sjuk första gången, men det finns saker kvar att förbättra för att jag ska kunna må ännu bättre.

Så småningom kommer det att innebära någon form av aktivitet/arbetsträning/arbete på mer regelbunden basis. Jag tror att jag hade kunnat må bra av det. Inte prick nu, men kanske någon gång under 2018. Att ha något friskt som är mitt eget. Där jag kan vara bara jag.

Tills dess och för resten av livet, övar jag på att inte vara så hård mot mig själv. ❤️

Vi måste våga tala högt om det

En av alla kämpar som jag lärt känna genom bloggen har valt att lämna oss. Det blev för tungt för henne. 

Kampen blev för svår. 

Vila i frid. Hoppas du fått ro där du är nu.



Behöver du hjälp? Kämpa. Kämpa emot hopplösheten och mörkret. Det finns ett ljus. 

Självmordslinjen 90101, ring, maila eller chatta. 

Är det akut, ring 112

Men vänta inte tills det blir hopplöst svart. Sök hjälp direkt. Även om du tänker att du inte mår tillräckligt dåligt. Hjälpen är till för alla. 

Var rädd om dig. ❤️

Kroppen reagerar med värk

Jag gör mitt bästa för att pausa, få till vila och sömn. Underlättar vardagen för mig med yoga, promenader och den avkoppling som trädgården ger. Men kroppen säger ifrån. Värken är tillbaka. Med besked. Varenda led och muskel smärtar och stramar. Jag har börjat vakna på nätterna igen, eftersom kroppen gör för ont. Tvingas upp ur sängen för tidigt på morgonen när höfterna värker och handlederna och händerna gör ont i varje led.

Börjar varje morgon med att sitta på mattan. Den fina, blå, zebramönstrade yogamattan, som jag fick i födelsedagspresent förra sommaren. Mjukar försiktigt upp kroppen. Tar på mig mjuka kläder som inte skaver mot huden. Och försöker väcka kroppen. Som behöver sova. Men som inte kan sova, då smärtan håller den vaken. 

En stund i taget. Så tar jag mig igenom den här dagen också. 



The best things in life

Denna kudde fick jag av maken för några år sedan, lite solkig numera pga välanvänd.
Men så bra present till sin uttröttade fru, en fin kudde att vila på!

Jag blev helt ledig idag. Ledig från sällskap alltså! Hade en mängd planer på saker jag ville passa på att göra. Som utomhusyoga, med tillhörande fika på caféet, i skogen, efteråt. Eller strandpromenad, med sushi i fikakorgen. Jag tänkte att jag skulle hinna med att ringa en god vän också, för att prata utan att bli avbruten. (Med barn i huset är det osannolikt svårt) Sen behövde jag åka med bilen till verkstaden och så den lilla detaljen, som inte går att bortse ifrån, nämligen att sova.

Vis av erfarenhet började jag med sömnen. Vilket var klokt, men synd. Jag sov bort hela förmiddagen, åt lunch, hemma pga orkade verkligen inte gå någonstans och sen dåsade jag bort eftermiddagen i soffan. Välbehövligt och skönt på sitt sätt. Men. Hade ju varit fint att komma ut också. Det får bli en annan gång.

Fjättrad vid Regelverket, jag vill vara fri!


Jag filosoferade om friskhet igår. Men när jag tänkt ett varv ytterligare på det där, så är det kanske inte sjukdomen som stör mig mest.

Det är känslan att vara fjättrad. Jag känner mig ofri. Mitt liv kan inte styras av mina drömmar och önskemål. För inte har jag bara sjukdomens begränsningar att ta hänsyn till. Jag har dessutom Regelverkets begränsningar att ta hänsyn till. 

Om det inte vore för Regelverket hade jag kanske studerat något. Inte mycket, inte snabbt, men någonting som gett mitt liv en liten extra krydda. 

Men sanningen att säga är jag livrädd för Regelverket. De som kommer och petar på detaljer i mitt liv och bestämmer vad jag får och inte får göra. 

Jag har inget annat att göra än att rätta mig. För jag har inte friheten att bestämma själv. Ekonomisk frihet såväl som handlingsfrihet. Det saknar jag. 

Är det något jag önskar mig i lika hög grad som friskheten, så är det frihet. 




Fem dagar, trötthet och invänjningsperiod

Nu har sommarlovet pågått i fem dagar. Jag är så trött. Sömnig och hjärntrött. Inte på grund av lovet eller de hemmavarande barnen, i sig. Utan mer på grund av de ändrade förhållandena. Nya rutiner. Folk att förhålla sig till, liksom. Telefoner som ringer. Mat som ska lagas. Och handlas. Ljud helt enkelt. En del extra aktiviteter blir också ofrånkomligt. 

Samtidigt har jag mina behandlare att träffa. Det tycker jag i grunden är en bra idé. Att hålla kontakt med någon av dem i veckan så länge det går, för att minimera glappet mellan före och efter sommaren. Nåt år har det blivit uppåt tre månader och det är för länge. 

Men nu när jag ska iväg känner jag mig bara trött. 

Tänker att kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig. 

Som vanligt. Tid. Tålamod. Andas. 

Skatta din sinnesstämning


Jag har fått i uppdrag att skatta min sinnesstämning på ett rutnät i en veckas tid. Det finns en ruta för varje timme att bokföra under en vecka. Att fylla i varenda ruta är omöjligt. Syftet är nog snarare att registrera hur mående kan variera över tid.

Uppgiften går ut på att anteckna de aktiviteter jag gör och hur min sinnesstämning är vid dessa tillfällen.

Jag trodde att jag skulle komma fram till resultatet att det känns jobbigt ibland och bra ibland. Men resultatet förvånar. Det är en enda grå massa alltihop. Aldrig riktigt glad, aldrig riktigt nere. Bara plus minus noll hela tiden.

Detta är något jag varit medveten om, som ett resultat av den antidepressiva behandlingen. Det som från början var så skönt, känns just nu som en inskränkning i mitt känsloliv.


Att vara avskärmad från andra människors känslor, att kunna låta mina känslor tona ut och slippa känna så förbannat mycket var en befrielse för mig. Att inte bli uppstressad för minsta lilla har varit en underbar effekt av medicinen. Men när jag nu observerat hur torftigt mitt känsloregister är saknar jag det en väldig massa. Inte stressen såklart. Men att få vara riktigt glad, likaväl som att kunna gråta. Just nu gör jag inget av det. Jag bara är.

Får väl se hur vi ska gå vidare med det här. Tänker att jag behöver ta upp det vid nästa vårdbesök.


Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen

Jag började skriva den här bloggen för att jag behövde en ventil. Någonstans där jag kunde få låta tankar och känslor pysa ut. När jag läste vad jag skrivit såg jag min situation på ett nytt sätt, med andra glasögon.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle få så mycket tillbaka. Nyfunna vänner, sociala kontakter i mängder. Det känns som om ni läsare är mitt kompisgäng som hänger här med mig, i min soffa. Mina ord sprids och delas på sociala medier många gånger om. Och jag fattar ingenting! 

Vad har lilla jag att säga, som folk vill läsa om, liksom?! 

Men ni är många som läser. Nu senast, en redaktör på tidningen Expressen som hittade mina texter i bruset och ville dela något i en reportageserie om utmattningssyndrom. Läs mer här om Karin. Och här om Maja, som på Instagram heter @psyksjukanochbroderi (<- bra tips!!) 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt och glad för uppmärksamheten jag får. Att något som är så tungt och svårt,  samtidigt kan vara så uppskattat. 

Jag vet att jag har sagt det förut, men tack, alla ni som läser och kommenterar. Ni är med och skapar detta tillsammans med mig! 

Tack ❤️





Utmaning de luxe, sommarlov på ingående

Detta är en del i min överlevnadsplan för sommarlovet. Inte för egen del dock...


Jag står inför en utmaning. Sommarlov närmare bestämt. Med barn som har slutat fritids kommer det att bli en ny upplevelse. Dessutom är barnen så stora att det numera inte går att ta föräldraledigt för att passa dem. Maken kommer alltså inte att vara hemma alls i den utsträckning han kunnat tidigare.

I praktiken innebär det att jag som "jobbar hemifrån"/har min huvudsakliga arbetsplats i hemmet (hmpf...), kommer ha sällskap till slutet av augusti. 

Förra året gjorde tanken på sommarlovet mig helt skräckslagen. I år känns det mer vagt. Jag oroar mig inte direkt, men skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tänkt tanken hur det ska gå. 

Barnen är såpass stora att de klarar sig ensamma ett tag. De kan fixa enklare mat till sig och njuter av kulinariska höjdpunkter som 2-minutersmikrovärmd Billys panpizza. Gärna serverad med ett stort glas O'boy. (Chokladpulver i den mängd att det går trögt att röra runt skeden i den lilla mjölk som tillsatts) Men de är för små för att tex åka och bada själva, så det kommer krävas insatser från min sida. 

Maken har dessutom mycket mindre semester i år än han brukar ha, pga anledningar. 

Så om jag uppdaterar lite hipp som happ framöver, så vet ni vad jag sysslar med. Jag är mamma på heltid. Eller så sover jag. 

Hur har du det i sommar? 



Tips mot trötthet, UPPDATERAD!!!

Jag ställde en fråga till er om hur ni gör/gjort för att hantera tröttheten som kommer med utmattningssyndrom. Eftersom det var så himla fina tips och så mycket välbeprövad kunskap så kan jag inte låta bli att dela med mig av det till er alla. Så, alla era tips kommer här! Jag har inte testat och kan inte svara för huruvida allt fungerar eller inte. Men det kan vara en bra idébank som man kan ta med sig till sin doktor nästa gång, om det är något man undrar över.

Vila regelbundet
Sova dagtid
Vila före och efter inplanerade aktiviteter, för att skapa marginaler
Vila när jag blir uppspeedad efter överaktivitet, i stället för att gå på rastlösheten och göra saker

Vakta marginalerna mellan aktiviteter, 
Säga nej(!!) 
Göra lite grann och inte allt eller inget

Inte ta ut sig för mycket, utan spara på krafterna
Gå och lägga sig i tid på kvällen
Sköta sömnen (regelbundna vanor)


Vitamin B12
Vitamin D
Andra vitaminer och mineraler som tex järn, magnesium, multivitamin, omega 3 mm

Dra ner på kaffe och socker
Äta mycket frukt och grönt, nötter och frön och varierad kost
Lev smart och hälsosamt
Utred andra överkänsligheter som kan påverka kroppen och göra den trött

Gör roliga saker som ger energi...
... men planera in vilodagar i anslutning till dessa, så kroppen får chans att vila och ta igen sig.


Meditera
Djupandas
Motionera lagom mycket (varierar med dagsform)
Vistas ute i naturen
Dra ner på kraven i hemmet


Atarax
Cicadin (melatonin) 
Imovane
Lergigan

Voxra (Bupropion) En typ av antidepresiva som innehåller noradrenalin och dopamin ger uppiggande effekt.
Kombinationen Voxra och ssri, för att få uppiggande effekten av Voxra och ångestdämpande dito av ssri

Trappa ner ssri, om det är så att den orsakar trötthet. OBS! Inte utan att diskutera detta med din läkare först.

... och sist men inte minst, det råd som måste finnas med på en lista om trötthet

Acceptera tröttheten

Det är inte roligt att vara trött, men ibland finns det inget man kan göra åt den, mer än att sluta kämpa och bara vila. Acceptera att det är så livet ser ut just nu. I kväll, i morgon, nästa vecka eller om ett år kan läget vara helt annorlunda.


Tack för alla tips, ni är bäst! <3




Medicinfråga

Källa 



Jag äter SSRI sedan ett par år tillbaka. Dessa hjälper mig väldigt bra genom att lindra ångest och hålla mig lugn. Jag sover bättre och känner mig absolut mer avslappnad. Men. Tröttheten. Den här tröttheten. Den försvinner inte. Hur mycket jag än sover.

Så min fråga till er läsare är, Hur har du fått bukt med din trötthet? Är det något man får räkna med som utmattad, att alltid vara tröttare än tröttast? Vad äter du för medicin/mediciner? Kombinerar du olika preparat för olika symptom?

Vad beror på mig, vad är min sjukdom, vad kan avhjälpas med medicinering osv osv... ? Tips emottages tacksamt.

(Min doktor har inte sagt något om detta, utan det är lite snillen spekulerar över de här funderingarna. För jag hoppas att det kan finnas någon lösning på problemet... Och som med alla andra viktiga och bra saker, är det här på bloggen jag får de bästa tipsen! <3)

Kan andas ut


Andas ut efter läkarbesök och snabb handläggning av Försäkringskassan. Jag har sjukpenning beviljad över sommaren och så får jag sikta in mig på ny bedömning i augusti. Det kommer gå snabbt tills vi är där igen, även om man skulle vilja pausa sommaren lite, så man fick njuta längre av den. Men i augusti kommer jag förmodligen vara glad över skolstarten och nystarten igen! Brukar vara så.

Det känns ändå väldigt bra att vara beviljad ersättning under sommaren.

Nu gäller det bara att fortsätta göra det jag gör. Försiktigt utöka aktivitetsnivån. Kommer ju att ske automatiskt pga sommarlovets intåg. Snarare bromsa än gasa, tror jag kommer bli aktuellt. 

Livet alltså, så svårt, men så härligt ändå. En dag i taget.