Plan och årets ord 2018

Källa

Jag är som ni säkert har lärt er vid det här laget, ett fan av att ha planer. Inte listor med saker som ska bockas av, utan mer en övergripande plan kring hur mitt liv ska arta sig framöver. Det är nackdelen med att inte jobba tycker jag. Att jag själv bär ansvaret för prick alla aktiviteter och utförandet av dem. Alltså, se till att jag inte bara slappar som om det vore semester alla dagar om året, utan att jag har rutiner och rehabiliterande åtgärder i mitt liv. Det är inte helt enkelt faktiskt.

Men jag har funderat.

Jag har blivit tipsad om att kolla upp om man kan få akupunktur som "sätter fart" på hormonsystemet och energier i kroppen. Som om man kunde rensa vägarna från skräp och se till att energin kan flöda fritt i kroppen. Det låter som en fantastiskt bra idé. I teorin. Behöver nu bara leta upp en person som kan utföra sådana behandlingar. Och se om det kan funka i praktiken.

Fortsätta bygga styrka och kondition. Byta ut ordet motion mot träning. Våga utmana mig själv.
Källa

Undersöka huruvida jag kan prova att trappa ner medicineringen med mina antidepressiva. Känner ett behov av att testa mina vingar och se om jag kan flyga lite på egen hand igen. Har ätit antidepp i ungefär 2.5 år nu och vill gärna testa och se vad som händer utan dem.

Leta upp en rehabiliteringsform som passar mig. Av hästgården som jag hoppades på blev det i nuläget intet. Pga orsaker. Som betalning. Icke godkänd rehabilitering osv. Inget som jag kan påverka, så får släppa det tills vidare.

Fortsätta utmana mig själv i vardagslivet, med ökad delaktighet i familjelivet, samtidigt som jag bromsar på vissa punkter. Lära mig att lägga energin på rätt saker helt enkelt. Livslång utmaning.

Jag skulle också gärna vilja resa framöver. Det är ett mål som består från 2017. Som jag skrev redan förra året. Planera och genomföra en resa. (Jag älskar att resa, men utmattningen har gjort mig, inte bara trött, utan också lite rädd för det.) 

Årets ord 2018 kommer vara frihet. Att sträva efter frihet. På alla plan. Att få känna mig fri. Det känns rätt just nu.
Källa

Hur blev det så här?

Jag och många med mig skrev för en tid sedan, till socialförsäkringsutskottet, för att höra oss för och berätta om hur vi som lever med sjukförsäkringen i vardagen, upplever att det fungerar. Det brev jag knåpade ihop skickade jag till företrädare för olika politiska partier och naivt nog hade jag förväntat mig någon form av svar. Kanske inget konkret, men åtminstone ett "tack för ditt brev". Det har inte skett. Inte något som helst gensvar från någon av de personer jag skrev till, oavsett partipolitisk tillhörighet.

Resultatet av omröstningen gick dock att läsa i tidningarna för några dagar sedan. Alliansen och SD röstade för att återinföra en tidsbegränsning av sjukpenningen igen.

Johan Forssell, migrationspolitisk talesperson i Moderaterna och medlem i socialförsäkringsutskottet, är en av de som ligger bakom motionen om att man återinföra tidsgränsen i sjukförsäkringen. 
– Vi tror att den bortre tidsgränsen är en viktig komponent i en välfungerande sjukskrivningskedja. Allt vi gör är inriktat på att den som har arbetsförmåga kvar ska återgå till arbetsmarknaden, säger han. (expressen.se)

I sak håller jag med. Ingen som är sjuk vill vara sjuk, man vill arbeta, tjäna pengar, vara frisk och fri. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man blir inte frisk av att sakta puttas mot ett stup, en ekonomisk avgrund. Den stressen som det innebär, att inte veta hur man ska kunna försörja sig själv och sin familj, kan inte bortses ifrån. 

Stefan Löven (S) svarar

 Min principiella hållning är kvar, vi hjälper ingen genom att kasta ut dem ur sjukförsäkringen. Man hjälper människor med rehabilitering och med stöd tillbaka, med utbildning. Det är det viktigaste. (expressen.se)

Frågan är hur man går vidare? Just nu vet jag inte. 

Som replik läste jag följande krönika i Aftonbladet några dagar senare.

Vad i helsike är ett normalt förekommande jobb?, som Försäkringskassan hela tiden hänvisar till.   

Det kan man fråga sig. 






Jul, jul, strålande jul... eller...?


Sånt här gillar jag att pyssla med! 

Julen måste utan tvekan vara den mest traditionsbundna (traditionstyngda?) högtiden jag firar. Med stigande ålder, ökad visdom och klokskap, hehe, så har jag styrt julen i en riktning som passar mig och min familj bra. Vi har det ganska hektiskt i veckorna, med aktiviteter och jobb, ideella engagemang osv, så vår lediga tid tillsammans är värdefull. Därför har vi avstyrt många "måste-grejer" under julen. Vi har julen med föräldrar och svärföräldrar som vi trivs bra med. Det är avkopplande festligheter där alla känner att man kan vara sig själv. Skön stämning, mysigt sällskap och lugn och ro. Bästa tänkbara.

Tidigare har vi flängt runt på jularna. Förmiddagen här, eftermiddagen där, kvällen någon annanstans. Dessutom firades en födelsedag på julafton, vilket pressade ihop tidsschemat något ytterligare. Det var stora sammankomster med mycket folk och (outtalade) krav på klädkod. Faktiskt jättejobbigt när jag tänker på det så här i efterhand. Men skönt att jag har upplevt det också, så jag kan uppskatta den här lugna stilen som vi har anammat nu.


Det här med julpynt, julgardiner och andra förberedelser är också nedskalat till ett minimum. Eftersom det mest är jag som uppskattar julpynt och mys i hemmet är det följaktligen jag som ansvarar för pyntandet. Det innebär att det momentet är högst begränsat. Initialt pga utmattningssyndromet gav mig bristande ork. Nu på grund av att jag vant mig vid att ha det lite slappt, så jag orkar inte börja hålla på en massa. Stjärna i fönstret, hyacinter, pepparkakor, adventsljusstakar och någon enstaka tomte. Desto fler levande ljus, som inte är direkt julpynt, utan mer vinterpynt.

På grund av en födelsedag kommer granen in ganska sent, men det är vår tydligaste markör mellan födelsedagsfirande och julfirande. Den har blivit en viktig tradition och det enda där vi faktiskt går all in.

Hade du frågat mig innan jag blev sjuk/utmattad, hade jag inte trott att det var praktiskt möjligt att styra om julfirandet. Att bryta mot långtgående traditioner fanns inte på kartan. Eftersom jag blev tvungen att göra det fick jag en möjlighet att förändra och nu kan jag inte se att jag någonsin kommer att gå tillbaka till allt det jag gjorde förut. Inte ens om jag får all energi i världen.

Hur ofta gör du tvärtom?

Har du testat att borsta tänderna med "fel" hand? Använda potatisskalaren eller hacka en gurka med den hand som du normalt inte använder?

Jag har provat att använda min icke dominanta hand och det är riktigt intressant. Man känner riktigt hur hjärnan arbetar för att få till de vardagliga rörelserna. Att det som man tar för givet faktiskt kräver en hel del energi innan rörelsen är automatiserad.

På samma sätt tror jag det är bra att gå sin promenad åt andra hållet eller äta olika saker till frukost. Eller vad som helst, som man alltid gör likadant. Inbillar mig att hjärnan vänjer sig vid att annorlunda är just bara annorlunda. Inte fel eller konstigt.

Det kan vara bra att ha den erfarenheten ifall det skulle komma en dag när man måste göra saker annorlunda, för att man inte klarar av att göra dem som man alltid har gjort. Våga prova tvärtom!

Tips mot illamående


Illamående är ett av mina vanligaste symptom på stress. Alltså något jag upplever väldigt ofta i perioder. Tänkte dela med mig av några knep jag tar till när det sätter i som värst.

Armband med triggerpunkt. Har jag använt mot åksjuka, graviditetsillamående och annat illamående. Stimulerar en punkt på insidan av handled/underarm, tre fingerbredder upp, från handleden räknat. Jag tycker det fungerar. (Finns att köpa på Apoteket.)

Åksjuketabletter. Har aldrig varit i behov av det förut, men nu åker jag ingenstans utan dem. 

Vatten. Utan kolsyra. Små klunkar i taget. 

Banan och/eller äpple. 

Lättsmälta flingor med lite mjölk. Gärna såna som inte smakar för mycket. Tex Kelloggs special K, cheerios, havrepuffar. Kanske inget bra betyg åt fling-tillverkarna att deras flingor inte smakar så mycket, men alla fyller ju sitt behov och jag är tacksam att allt inte smakar så mycket!

Vad gör du för att lindra illamående?






Hjälpsam - för vems skull?

Källa

Låt säga att man har en person i sin närhet som är sjuk. Låt säga att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa till. Vore det inte bra om man då lyssnar på den som är sjuk och hör vad den vill ha hjälp med?

För mig som sjuk finns det inte mycket extra energi över varje dag. Ibland ligger man på minussidan redan från start och kommer inte ikapp ens på flera veckor. Att då behöva hantera bekanta som tar sig rätten att lägga sig i och kommentera ens livsval just i den stunden är inte vad jag behöver.

Jag hör vad du säger. Men nej, jag behöver inte åka till Spanien på pilgrimsvandring. Kanske har jag lust med det senare, men inte nu. Vill du åka så får du göra det utan mig. Jag förstår att det är bra. Ur många aspekter. Att finna sig själv, att utmana sina gränser och se hur man reagerar på olika utmaningar man ställs inför.

Källa


Det är bara det att du är frisk. Du gör ett aktivt val att jobba med dig själv under den här perioden som du avsätter för det. Jag å andra sidan är sjuk. Jag tvingas jobba med mig själv hela tiden. Med att finna nya gränser för min psykiska och fysiska förmåga. Det var inget jag önskade, utan jag blev tvungen att gilla läget. Hela mitt liv är som en enda lång lektion i mindfulness-meditation. Jag kan inte göra någonting utan att vara här och nu. Det är en livsstil som andra kan välja, men som jag blivit tvungen att acceptera. Mitt liv kräver tålamod och ödmjukhet gentemot mig själv på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig.


Det är som lökens lager-på-lager-princip. Så snart jag tror att jag kommit på en lösning på något, eller lärt mig en viktig läxa kring mitt mående, börjar man skala av nästa lager. Ärligt talat så vet jag inte hur många lager det finns i min mentala lök. Den här personliga utvecklingen bara fortsätter och fortsätter. Jag behöver inte åka på fjällretreat, pilgrimsvandringar eller yogaresor för att göra det arbetet. Måhända kan det vara trevligt att åka på semester, men när du ger mig råd utifrån dina egna behov kan du inte bli irriterad när jag inte svarar som du hade önskat.


Vem har rätt till sjukpenning?

Malin förlorar sjukpenningen trots kroniskt trötthetssyndrom. Det här klippet hittade jag på svt häromdagen. Det gör mig så ont att det är en sådan godtycklighet i Försäkringskassans beslut. Att en del får behålla sin ersättning medan andra blir av med den. Hux flux.

Källa


Malin Carlbom tillbringar dagarna i en säng i ett nedsläckt rum. Fysisk belastning gör att hon får influensaliknande symtom som halsont, frossa och feber. I våras fick hon beskedet att sjukpenningen skulle dras in.
– Jag fattar inte hur det får vara så här att min läkare gör en bedömning och sedan river Försäkringskassan upp det helt och hållet, det är obegripligt, säger hon.


...

- Från den ena dagen till den andra så blev jag hundra procent arbetsför utan att det hade hänt någonting med min hälsa. Det är som att de drar undan mattan, jag bara ramlar, säger hon.

In och kolla på klippet på svt.se

Har du inte delat med dig av dina erfarenheter kring sjukpenning så är det inte försent. In och berätta på Livets bilders blogg eller Facebooksida. Om du vill kommentera här går det bra, så vidarebefordrar jag din text till Livets bilder. 

Min erfarenhet av regeringens sjukförsäkringspolitik

Som jag skrev igår samlar Livets bilder in våra berättelser kring hur regeringens sjukvårdspolitik påverkar oss som är i behov av det ekonomiska stödet. 



Jag är en av dem som har kvar min ersättning och det är jag på riktigt tacksam över. Varje dag, hela tiden. Det är verkligen inget jag tar för givet. Så mycket tid av min vård och rehabilitering som går åt till att parera kring Försäkringskassans regelverk. Värdefull tid som jag hade kunnat få användning av mina behandlares expertis inom respektive områden, istället för att diskutera strategier hit och dit kring vad Försäkringskassans regelverk säger och hur vi måste förhålla oss till detta. 

Det har hänt flera gånger att mitt vårdteam uttryckt att de inte delar Försäkringskassans åsikt, men att oavsett vilket så är det myndigheten som bestämmer och vi, jag som är sjuk och mitt vårdteam, måste hitta så bra lösningar som möjligt för att uppfylla regelverket, samtidigt som jag helst inte ska bli sjukare av det.

För det är så det är. Stressen av att vara påpassad och jagad är påtaglig. Varje gång en sjukperiod är på väg att ta slut kommer tankarna på om jag kommer beviljas ersättning ännu en gång och hur jag ska försörja mig och min familj om jag inte får några pengar. "Du är ju gift, så din man får väl försörja dig", uttryckte en handläggare på Försäkringskassan sig, när vi diskuterade detta en gång. 

Det finns ingenting jag önskar mer än att jag hade kunnat arbeta och tjäna mina egna pengar. Vad som helst för att slippa sitta fast i regelverket. Men det är inte möjligt. Inte just nu. 

Dessutom krånglar reglerna till mina möjligheter att rehabiliteras i en takt som passar mig. Det blir alltså enklare att vara sjukskriven än att rehabiliteras, eftersom systemet är så stelbent. Eller som Försäkringskassans handläggare uttryckte det en gång. "Hur skulle det se ut om vi hade folk som arbetstränade till höger och vänster? Kan du inte arbetsträna tycker jag du kan ansöka om sjukersättning, det är många i din ålder som beviljas det."

Så alternativen som finns är alltså att arbetsträna i det mest fyrkantiga, av alla fyrkantiga system som finns, eller att bli förtidspensionär, 35 år gammal? Det är talande för hur desperat handläggaren på Försäkringskassan var att bli av med mig från sitt bord. 

Reglerna jagade mig över kanten igen. Jag blev inte friskare av att tvingas mot arbete i för hög takt. Jag blev sjukskriven igen. Fick börja om med hela vårdkarusellen, ännu en gång. Hittills har det kostat mig och staten, tre år av utebliven inkomst. Tre år ytterligare med sjukpenning. Det var väl knappast det som var målet med att minska sjuktalen? Att tvinga folk ut i arbete så att de blev sjukare än de var från början? 









Hur drabbas du av regeringens sjukförsäkringspolitik?

Bloggaren Livets bilder har startat en insamling av berättelser kring hur de som är i behov av sjukförsäkringen drabbas när regeringen har som mål att sänka antalet sjukdagar.

Här är länk till inlägget i sin helhet.

Sedan regeringen gjorde tillägget i regleringsbrevet att Försäkringskassan "ska verka för att sjukpenningtalet 2020 inte överstiger 9,0 dagar" har avslagen på sjukpenning tredubblats.

...

Så vilka är vi som berörts av allt detta? Och vilka är våra berättelser?

Du som du fått din sjukpenning godkänd kan tex berätta om:
• Om processen kring intyg/sjukpenning/sjukersättning förändrats jämfört med om du tidigare varit tillfällen? 
• Hur länge gällde ditt sjukintyg och hur mycket av den tiden gick åt till att skriva intyg/komplettera osv?
• Hur mycket av din tid med läkaren går åt till vård respektive sjukintyg?
• Hur har din vardag påverkats rent konkret av det här?
• Har din relation till vården/arbetet påverkats av att försöka undviks avslag? Din rehabilitering och hälsa? Stress, ökad belastning?

Du som har fått avslag kan tex berätta om:
• Varför anser din läkare att du behöver sjukpenning/sjukersättning ?
• Hur lång tid hade du godkänd sjukpenning/ersättning innan du fick avslag?
• Hur ser din situation ut idag?
• Hur försörjer du dig?
• Har din relation till vården/arbetet påverkats av avslaget? Din rehabilitering och hälsa? Stress, ökad belastning?

Skicka din berättelse till någon/några av ledamöterna i Socialförsäkringsutskottet (adresser nedan) och publicera den även här om du vill ha hjälp att sprida den i sociala medier.

Den 14 december kl 9 är det diskussion och beslut i riksdagen om 75 motioner och en proposition som gäller ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Jag hoppas att våra berättelser kommer finnas med i deras tankar då!
http://www.riksdagen.se/sv/kalender/?interval=month&step=1



Dela din berättelse hos Livets Bilder på bloggen eller på Livets bilders Facebook.

Hälsoappar - hiss eller diss?

Källa


Det finns mängder med hälsoappar att ladda ner till telefonen. Jag försöker undvika detta, även om jag frestas emellanåt. För ett tag sedan registrerade jag min sömn. Men så stressad jag blev när telefonen talade om för mig att jag sovit dåligt.

 Ett tag använde jag appen Human. Den sparar alla steg och dessutom andra rörelser som tex cykelturer, och räknar ihop så att man rör sig sin dagliga halvtimme. Dessutom kommer den med pepp och uppmuntran hela tiden. Mycket trevligt!

Men det finns ingen mening med att hålla på så där.

Jag vet att jag rör mig min halvtimme varje dag. De dagar jag inte gör det, vet jag också varför jag inte gjort det. Då behöver jag inte påminnas om detta. Så jag raderar hälsoappar. Det finns bara en som man inte kan radera och det är iPhones eget hjärta, hälsoappen alltså.

Där finns bra saker där, som medicinskt ID. Men också andra saker, som tex att registrera hur många minuter per dygn man är mindful. Varför? Ska man hålla koll på när man är mindful och sen räkna ihop det och bokföra i sin app försvinner ju lite av poängen med att vara mindful. Tänker jag.

Ibland använder jag stegräknaren i telefonen. Men det bygger ju på att jag har med mig telefonen precis överallt. Och det försöker jag ju vänja mig av med. Så ingen vidare hälsovinst i det beteendet heller.

Summa summarum. Jag dissar hälsoappar.

Hur gör du?

Hjärntrötthet och mental trötthet

Ni som lider av hjärntrötthet, hur känns det för er? För mig är det som att leva livet genom en tjock skyddsplast. Jag ser inte saker klart, jag uppfattar inte allt, det är som suddigt och otydligt. Skärpan i både blick och sinne är nedsatt. Dessutom lutar marken under mig alltid lite på snedden. Som att jag går i något Lustiga huset någonstans.

Sen finns det dagar då jag riktigt känner hur skärpan har återvänt. Jag kan tänka klart, min trögtänkthet är försvunnen och jag njuter av att kunna vara skarp i både blick och tanke.

Fast jag vet inte riktigt hur jag gör för att komma dit. Antagligen vilar, äter och motionerar enligt konstens alla regler. Men ibland (typ nästan alltid) gör jag ju detsamma och är ändå hjärntrött. Så vad är nyckeln till framgång? Kanske finns det inte någon?


Jag har publicerat detta tidigare, men om nya läsare möjligen missat det inlägget, kommer länkar om hjärntrötthet/mental trötthet här igen.

Strategier som presenteras
- Hushålla med energin
- Bli medveten om situationer som tar mycket energi (tex ljud, ljud, buller, stress)
- Förbättra nattsömnen


Mental trötthet/ Göteborgs universitet

Vad händer när hjärnan inte orkar? /Informationsfolder om hjärntrötthet

Strategier vid hjärntrötthet/Informationsfolder

Jag är inte dum, jag är hjärntrött/Sveriges radio P1, Kropp och själ

Självskattningstest för mental trötthet

Hej där!

Jag är här igen! Haft influensa och varit så där jättejättesjuk. Så som man är ibland. Med hög feber och allt det där. Nu ser jag ljuset i tunneln, även om jag inte är frisk, så är det åtminstone väldigt mycket bättre. Alltid något.

Tyvärr fick jag ställa in mitt besök hos samtalsterapeuten i och med sjukdomen, så jag vet inget mer om min hästgårdsdröm ännu. Men byråkratins kvarnar mal väl och så kommer det väl en kallelse med en ny tid så småningom och så kanske jag kan få veta något mer. Någon gång.

För övrigt är jag trött på att vara sjuk. Alltså inte bara influensasjuk utan trött på att vara utmattad också. Trött på alla sjukdomar. Vill inte mer. Hur tror ni livet skulle kännas om jag tänkte att jag var lyxhustru? Hemma med barnen och mina arrangemang om dagarna, medan maken drar in pengar? Vilket ju i och för sig är extremt nära sanningen redan i nuläget ;) Jag tror jag ska prova på det livet ett tag och se om det är något för mig!

Rehabilitering i naturen

Källa
Ser det inte härligt ut så säg?


Jag har ju alltid mina tentakler ute. Det behövs. Även fast andra ska sköta det åt mig, så behöver jag tänka själv på rehabilitering som jag tycker kan vara något för mig. Nu har det oväntat kommit upp en sådan möjlighet. På sikt.

Det finns en hästgård på ett ställe i närheten där jag bor. Natur och djur, som är så läkande. Det vet jag sedan innan, då jag en gång tidigare varit på en arbetsmarknadsåtgärd med samma tema. Den gången var jag på väg tillbaka från min första utbrändhet. Nu gör jag samma resa igen, fast efter den andra kraschen.

Om det kan gå vägen med finansiering och att allt går rätt väg och alla beslut fattas och rätt personer vill betala för mig och allt det där, så har jag möjlighet att få komma dit, på rehabilitering. Eller. Jag får ju ansöka om det. Men det är i alla fall en möjlighet som dykt upp för mig.

Tänk att få möta våren i naturen, på landet, med hästar och skog. Det hade varit riktigt fint.

Bara en sak. Jag är så långt ifrån hästmänniska man kan komma. Snarare stadsunge de luxe. Hästar  är liksom så stora. Men vackra. Det väger upp. Vågar jag mig upp på en hästrygg får det verkligen räknas som bonus.

Men det var en utsvävning. Jag är långt där ifrån ännu. Ville mest bara berätta att det kom upp en möjlig öppning för mig, som jag tyckte lät rolig! Inte praktisk, framtidsinriktad, karriärplanerad eller någonting. Bara härlig. Det är ju inte varje dag jag blir inspirerad av något, liksom ;)


Never stop trying




Mest för min egen skull vill jag notera hur det går för mig när maken är bortrest. Så jag kan komma tillbaka till det senare när jag har glömt bort hur det var.

Idag är jag trött. Igår var dagen då alla brakade samman, bägge barnen och jag själv. Det blev för mycket av allt bara. Eller för lite sömn kanske. Det var ärenden som skulle fixas, jobbigt brev att svara på och returnera (det ligger på köksbordet och stirrar uppfordrande på mig), det var inga "bra" kläder rena tyckte de små, det var läxor utan framförhållning, från en dag till nästa (det har vi svårt för i vår familj) plus de övriga läxorna som vi planerat in sedan tidigare. Det var kompisar med hem som stirrade upp stämningen osv osv.

Dessutom var jag så rastlös så jag kunde inte varva ner. Jag började småäta, kolla platsbanken, googla utbildningar, hela den där vadskajagblinärjagblirstor-cirkusen drog in över mitt sinne. Försökte yoga men orkade inte sitta still på mattan, försökte kolla på film, men satt bara och höll på med annat. Försökte sova, men kunde inte somna.

Så idag blir det paus. Prio ett. Andas bort rastlösheten. Punkt.


Förutom det. Så har det ändå gått bra. När jag har sovit och vilat, ätit och yogat, promenerat och haft lite social kontakt med omvärlden, då har dagarna fungerat bra. Över förväntan bra. Så ett litet bakslag, än så länge, är inte mycket att orda om. Även om det är jobbigt när det kommer, så är det livet. Upp och ner. Jag är väldigt nöjd och stolt över vad jag åstadkommit hittills.


Lärdomar och kom-ihåg-lista - UPPDATERAD -

Källa


Maken min är iväg på sitt livs resa. Några veckor är han bortrest. Under tiden är jag hemma med barnen och sköter vardagsruljansen. Helt ärligt så undrar jag hur det kommer gå, men jag tänker mig att om jag prioriterar sömn och återhämtning hårdare än vanligt så kommer det fungera.


Hittills har jag fått erfara att somliga saker kan prioriteras lägre än andra, som till exempel det här med att skura ugnen. Mina vänner både irl och på insta höjde allihop varningens pekfingrar när jag berättade att jag tänkt skura ugnen invändigt. Det var tydligen inte högprioriterat. Detta insåg jag dock på egen hand och hejdade mig innan jag hann påbörja. Men förutom ugnen. Vad har jag lärt mig på den här tiden?

Svart, vitt eller gråzon liksom?

Svart är som ni förstår, ugnsrengöring. Vitt är det gamla vanliga, sova, vila, äta, träna.

Gråzonen är ju som vanligt mer komplicerad. För mig är det till exempel trädgårdsarbete. Det är på intet sätt högprioriterat. Egentligen kanske det är vansinne att gå ut och gräva och gegga med den regnvåta jorden, men jag njuter av det. Det är lugnt, garanterat barnfritt och därmed också tyst. Jag rensar hjärnan och arbetar med kroppen en stund. Sen kan jag gå in och ta tag i resten igen. Andra dylika aktiviteter som egentligen inte står högt på listan, men som jag gärna ägnar mig åt på grund av avslappnande är tex sortera tvätt, stryka, dammtorka. Inga barn vill hjälpa till så jag blir ensam.




Kom-ihåg-lista för framtiden

Gör
Vila, slappna av, äta, träna, njuta av livet, umgås med vänner, gå ut i dagsljus, gå och lägg dig i tid, tvätta toalett och handfat (pga så äckligt annars!)

Gör inte (åtminstone bara väldigt sällan)
Skura ugnen, städa förrådet, frosta av frysen, bona golvet, torka hyllor i köksskåp, skaffa husdjur, tvätta soffkuddar, hänga om tavlor, sälja saker på Blocket, åka med saker till soptippen, delta i föreningens städdag

Gör bara om och när du känner för det
Trädgårdsarbete, dammtorkning, stryka kläder, gå på (släkt)kalas, bädda sängen, vattna krukväxter, skriva på bloggen och kolla sociala medier

Tag hjälp med
Skjutsa barn, laga mat, passa barn, barnens läxläsning

Undvik
Sjukdomar (särskilt kräkrelaterade sådana), dumheter, hälsoappar, mardrömmar, ångest

Övrig kategori  (Sånt som bör göras, men som man helst hade sluppit, dvs ansträngningar som kräver ett extra mått av återhämtning efteråt.)
Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, försäkringsbolag, fackförbund, arbetsgivare, sjukvårdsinrättningar och andra med byråkratisk inställning till världen. Insamlande av journalhandlingar, ifyllande av (mestadels obegripliga) blanketter. Hjälpa barnen med läxläsning.






Förbryllad terapeut känns osäkert för mig

Jag blir förbryllad över ditt utmattningstillstånd, sa terapeuten senast jag var där. Ibland tänker jag att du är friskare, medan andra gånger får du oproportionerligt svåra symptom om man ställer symptomen i relation till utmaningen. Det får mig att tänka att du är i betydligt sämre skick än vad jag ibland har tänkt.

På ett sätt känns det bra att höra det. För då är vi överens. Om eländet. Ibland känns det bra. Ibland rasar allting. Ibland fattar man ingenting.

Sen är det ju inget vidare att ha kategoriserar min utmattning som en av de svårare han mött. Att mina utmaningar måste vara mycket noga utvalda. För att inte sänka mig från min redan låga nivå.

Efter den senaste tidens bakslag i form av föräldramöte och Stockholmsresa mm har han inte heller nämnt något om arbetsträning igen. Bara vila och återhämtning. Inget arbete. Först blir jag stressad när de pratar om det. Nu blir jag stressad när de inte pratar om det. Tycker de att jag är för sjuk? Är jag kanske ändå ett hopplöst fall? Hur ska det bli med mig? Jag undrar vad de tänker om mig, som de inte säger...?


Ljud eller oljud?

Källa

Ena barnet kom hem från kompisar. Satte sig i soffan och pustade ut. Konstaterade att hemma hos oss är det oftast tyst. Hemma hos alla andra som jag känner är det musik och sånt, på hög volym, hela tiden.

Vad gör det med barn (och vuxna med för den delen) som aldrig får uppleva tystnad?

Huvudvärken regerar

Källa


Jag har hamnat i en riktigt jobbig period med fasansfull huvudvärk. Den går liksom inte över, utan jag ligger mest och blundar hela tiden. Förutom nu då, när jag meddelar mig till omvärlden en smula. Med kisande ögon. Det är en sån jobbig huvudvärk den här sorten. Jag har aldrig haft migrän, så jag kan inte relatera till det. Men ont gör det.

När förmågan att tänka återvänder så småningom ska jag svara på era kommentarer, igen. Är så glad att ni delar med er.

Jag lyssnade på Psyket i P3 igår. Ett gammalt avsnitt om vad som händer i hjärnan när man äter antidepressiva. In och lyssna så hörs vi av så snart mitt huvud lugnat ner sig. Om inte höstlovet bjuder på oväntade händelser i form av Halloween-spökande, skollediga barn och dylika ting.

När slutar man med antidepressiva?

Källa

Hur vet man att man är redo att sluta med antidepressiv behandling? Jag tror mig minnas att någon sagt minst 6 månader för att bli av med depressionen och därefter sex månader ytterligare efter man blivit frisk, för att vara helt på den säkra sidan...? Hur vet man att man är frisk, det är däremot gåta..?

Vissa äter visst livet ut, för att inte få återfall. Senast jag frågade doktorn fick jag inte sluta.

Jag vill inte vara deprimerad, såklart, för det är en riktigt hemsk sjukdom. Ångesten dämpas av mina antidepressiva tabletter, vilket gör mitt liv mycket enklare. Men det är ju inte bara toppen med den där medicinen. Muntorrheten är jobbig tycker jag. De livliga drömmarna likaså. Viktuppgången börjar bli besvärlig, trots att läkaren säger att det inte alls har med medicineringen att göra. Andra konstiga saker som man kan stå ut med, men som tillkommit efter medicineringen är tex kraftiga svettningar, eksem, muskelryckningar och blåmärken. Varje sak i sig är inte jättejobbig, men sammantaget vill jag helst inte äta de här tabletterna livet ut...

Vad har du för erfarenheter, vad säger din läkare till dig?

Varför lagras inte energin i kroppen?

Källa


Det är en fråga som jag återkommande funderar på. Varför lagras inte energin i kroppen? Alltså, jag sover och äter, tränar och fokuserar ganska hårt på att få in återhämtande stunder under dagarna. En terapeut förklarade det en gång som ett kärl, jag föreställde mig alltid det som ett litermått i rostfritt stål, fråga mig inte varför. Men, hursomhelst. Det där kärlet. När man var nere under 2 dl var det fara för systemet, det var utmattning och ångest, panikångest och depression. Länge, länge kändes det som att jag bara låg på botten och förgäves fäktade med armarna. Men med hjälp av medicinering har jag äntligen tagit mig uppåt.

Sen inser jag att det tar tid. Att läka. Men det är ändå något som gnager. Vad är det som gör att energin liksom inte kan lagras i mig? Varför tar den slut så fort? Orimligt fort...? Det borde finnas en vetenskaplig, biologisk förklaring. Eller?

Överanstränger jag mig? Trots allt?
Tillför jag inte energi i den utsträckning som jag tror att jag gör?
Sover jag för lite? Äter för dåligt?
Finns det små brandhärdar som ligger och pyr, i kropp och sinne, som jag inte riktigt är medveten om?
Vad skulle det kunna vara i så fall?

Bara frågor. Inga svar.

My way

Källa

Livet är inte rätlinjigt. Följaktligen inte heller läkningen av en sjukdom. Det enda man kan vara säker på är att det inte finns en väg som passar för alla, utan snarare en individuell väg som passar för var och en. Det gäller bara att hitta den där vägen, i bruset. Och när man har hittat den, att våga gå kvar på den, trots att man är ensam.

Som Frankie säger, I faced it all and I stood tall, and did it my way.







Saker som stressar mig


Idag blir det en lista. Ovanligt nog.

Saker som stressar mig.

- Min hjärna. Så oförutsägbar.
- Vad ska jag jobba med sen? Vad vill jag ens?
- Bilköer
- Tjat på barn om daglig läxläsning.
- Obeslutsamhet. Egen och andras.
- Vad ska vi äta till middag? Varenda dag.
- Min telefon (som samtidigt är min snutte.) Tveeggat.
- Avbräck från rutinerna.
- Ljud, oljud och buller

Hur mycket sover du?

Källa

Vet du hur stort ditt sömnbehov är? Jag sover ungefär åtta timmar per natt och då behöver jag sova en eller två timmar på dagtid också. Under ledigheter när jag har möjlighet att sova längre på morgonen sover jag ungefär 9-10 timmar per natt och då behöver jag oftast inte sova på dagen.

Innan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom sov jag betydligt mindre. Kanske 6 timmar per natt, med något uppvaknande mitt i. Då hade jag små barn som inte sov hela nätter och så hade det pågått några år.

När jag blev sjukskriven kunde jag först inte sova. Jag var så ofantligt trött, men kroppen var så uppskruvad och uppe i varv att jag inte kunde somna hur jag än försökte. Dagtid låg jag i sängen eller soffan när barnen var på förskolan, sedan gick jag upp vid 16-tiden och hämtade dem. Tog hand om dem och åt mat. Vid 19 när de gick och la sig somnade jag också. Dock hade jag ingen vidare sömnkvalitet. Det var otroligt mycket värk i kroppens muskler och leder som väckte mig, det var mardrömmar och ångest/panikångest som höll mig vaken. Man kan inte säga att jag sov tjugo timmar per dygn, men jag låg liksom i dvala.

Sömnbehovet förändras över tid. Man kan tycka att det känns lyxigt att sova middag, men det är bara lyxigt när man har ett val. Om man blir tvingad till det pga att kroppen kollapsar om den inte får vila, är det inte särskilt lyxigt.

Hur mycket sover/vilar du på en dag?


Vänskap?

Källa


För en tid sedan ringde en bekant till mig. Syftet var fint, att gratulera mig på min födelsedag. Men så halkade samtalet in på annat. Sådant som jag antagligen mått bäst av att inte veta. Om personer som snackat skit om mig, för evigheter sedan, om andra som skyllt, fullständigt orimliga händelser, på mig och min sjukdom, bland annat. Som att andra fått lida för att jag blivit sjuk. Stackars dom, liksom.

Det jag funderar över är varför man känner ett sådant behov av att berätta allt som sägs. Hade man tänkt igenom detta en gång till borde man ju själv kommit fram till att inte berätta sådant som direkt skadar mig. Särskilt inte på min födelsedag. Även om det naturligtvis spelar mindre roll vilken dag det var. Jag blev ju inte vare sig tacksam eller glad över påringningen.

Hur definierar man begreppet vänskap?

Det borde kanske en och annan person reflektera över.


För övrigt, budskapet på bilden kan också passa krönikan som Lotta Lundberg publicerade i veckan som gick. Orkar inte lägga mer energi på att bli upprörd, så kommenterar den inte vidare, men har du inte läst den kan du göra det här och här.

Hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler...

Jag kom på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler i så många år.

För att de kommer smygande. Gradvis. Inte sådär pang bom över en natt. Det är bara själva kraschen som kan vara så där högljudd och bullrig. Stressymptomen kommer försiktigt till en början. Lite och sen lite mer. Och så är de en dag, så stora och besvärande, att man inte förstår hur man kunde ignorera dem. För man kan inte varken andas eller existera utan att kroppen tycker att man ansträngt sig för mycket.

Men innan dess. Har man ändå inte inbillat sig? Tänkt att man är sjåpig? Visst borde man väl ändå kunna? Klara lite till? Ta sig i kragen? Skärpa till sig. Bita ihop. Ända in i kaklet. Fixa bara detta och detta också? Vila till helgen? Eller på semestern? Det är väl inget fel i att vakna tidigt? Jättemånga går upp tidigt och tränar innan jobbet. Då kan man väl lika väl strunta i träningen och börja jobba direkt i gryningen? Så man hinner med allt. Innan alla andra kommer och stör en på jobbet. Visst?

Och sen, alldeles för sent, inser man att kroppen har varnat och varnat så länge så att den en dag har fått nog. Kroppen är helt slut. Det som man tänkte var sjåpigt och inteskaväljagklaga, visade sig vara alldeles för mycket.

Men det kommer man ju inte på förrän det är alldeles för sent.

Dags att sluta hacka på mig själv

Nu får det vara dags att sluta hacka på mig själv. Igen. Det går ju upp och ner. Så är det ju. Och om någon helt oförtjänt tog åt sig av mitt förra inlägg, så gör inte det. Jag beskyller verkligen inte någon av er för att ha lämnat hurtfriska råd som jag stör mig på. ABSOLUT INTE. Så vi kan ha den saken ur världen. Ni är bara bäst som peppar och stöttar, inte bara mig, utan även varandra.

Alla gör så gott en kan. Det är bara det att när man inte är nöjd med de små smulor som kroppen kastar åt en, utan vill ha mer av livet. Då bryter jag ihop. Jag vill kunna gå på föräldramöte samma vecka som jag går och simmar. Jag vill kunna åka på en weekend-resa utan att få stresskollapser som varar i flera veckor efteråt.

Såklart är jag nöjd att jag inte längre ligger i fosterställning och blir skedmatad med vätskeersättning, av min man. Självklart. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill kunna leva. När min kropp havererar så fullständigt av något som till synes är en liten sak, då blir jag ledsen. På allt.

Här är ännu en berättelse om livet med utmattningssyndrom.




Varför går det så bra för alla andra?

Det är en fråga som jag funderar på emellanåt. När jag är nere på botten i någon svacka och riktigt gräver ner mig i elände. För det finns ju många berättelser om människor som, trots utmattningssyndrom, tagit sig i kragen och tagit tag i sina liv. Som att det är lösningen.

Jag började springa och sprang mig frisk från min utbrändhet. Jag började med LCHF och blev frisk. Jag började äta och meditera på bestämda tider och så blev jag frisk. Jag läkte mina binjurar och min läckande tarm. Jag slutade äta socker. Jag började med än det ena och än det andra. Och så vidare. I all evighet. Amen.

Missförstå mig inte. För det är klart att jag vill höra om människor som lyckats ta sig ut på andra sidan den här sjukdomen. Men. När jag mår sämre känner jag mig så himla d å l i g som liksom inte orkar.

För jag har en massa bra vanor, sovtider, mattider, träningstider. Jag går i terapi och äter vitaminer. Men nog tusan mår jag dåligt, trots det.

Det känns som att ALLA andra har en så jäkla smart och genomtänkt plan som de bara jobbar på efter. Medan jag mest svävar runt, vet inte riktigt vad jag ska göra och så blir det som det blir. Som om att det borde kunna bli bättre på något sätt, men att jag har inte knäckt den koden ännu. (På tal om perfektionism som jag skrev om härförleden. )

Å andra sidan. Det som mitt vårdteam har sagt till mig är att släppa kraven på prestationer. Alla prestationer. Allt ifrån soffkuddar i ordning, till att prestera mig frisk. Fast å andra sidan. Jag presterar ju mig frisk genom att äta, sova och träna. Och det är ju okej. Det fattar ju alla. Men det får inte gå till överdrift.

Kanske går det ändå inte bättre för alla andra? Kanske är det bara att de ögonblicksbilder som de väljer att dela med sig av är när det är något som fungerar. Jag vet ju inte om de kraschar i samma stund som inlägget är postat, eller journalisten lämnat byggnaden.

Det finns många berättelser om utmattningssyndrom.

Här är en av dem.




Bakslag

Fina hortensian speglar inte alls min sinnesstämning. Men piggar upp lite. 

Bakslag. Jag vet inte varför, för inget har väl hänt. Men jag mår verkligen dåligt igen. Orkar inget. Bara sover. Ingen matlust. Hjärnan är avstängd. Surrar liksom bara. Kroppen protesterar i varenda funktion. Jag är verkligen dålig på att vara sjuk. Inte ett dugg stark. Bara gör det jag måste. För vad har man för val, egentligen? Jag vill bara få min hjärna tillbaka. Låt mig slippa må så här.

Subtil förändring

Källa

Det finns stora framsteg, de som tydligt skriker ut att här har det skett en stor förändring. Oftast är dessa förändringar mätbara, för det är så vi är fostrade att observera saker. Men så finns det också de där subtila, hårfina, som liksom smyger sig på så sakta så att man inte lägger märke till dem direkt. En sådan förändring för mig, är musiken.

Som hjärntrött och utmattad går musiken bort direkt. Inte ett enda ljud står man ut med. Inte ens de som man egentligen hade kunnat tycka vara trevliga. Därför känns det så himla härligt att musiken kan få ta en större plats i mitt liv igen. För jag gillar det väldigt mycket. Att höja volymen och låta sig svepas med i den känsla som förmedlas. Bästa, bästa är när man är ensam hemma och kan ha på en noga utvald låt jättehögt och sedan medan känslan sjunker in, kan man stänga av allt ljud igen.

Radio gillade jag mycket förut, men det är jobbigare. Speciellt reklamstationerna. Men även tex P1 där det finns program där vanligt folk får ringa in och vädra sina åsikter. Jag kan bli alldeles knottrig av det. Synd, för annars är det rätt underhållande att lyssna på!


Musik i bilen är verkligen en fråga om dagsform. Oftast har jag det tyst när jag kör. Det blir för mycket input med ljud samtidigt som jag måste koncentrera mig på trafiken. Men ibland går det. Nuförtiden går det oftare än förut, så det är en fråga om läkning. Men verkligen en subtil sådan, det svajar och förändras inte bara från dag till dag, utan till och med från stund till stund.



Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete

Mottot var uppnålat på en vävtapet på min pappas jobb när jag var liten. Jag vet inte hur många gånger jag läste det.  Ändå dröjde det länge tills jag verkligen förstod vad det innebar.

Jag har kommit efter med att svara på era kommentarer. Det är inte meningen, eftersom jag verkligen gillar när ni kommenterar och gör bloggen levande. Jag läser precis allt och uppskattar det jättemycket, men mitt mående måste styra svarsfrekvensen. Det hoppas jag att ni förstår. Snart är jag på banan igen!

Så länge kan du roa dig med att läsa den här krönikan av Jenny Strömstedt. Inte den nyaste, men likafullt läsvärd. På tal om ett rent helvete.

Och har du missat den här av Agneta Sandström så läs den också, när du ändå är i farten.

Ta igen sådant man missat


När jag jobbade höll jag på med detta till max. Jag tog igen arbetstid på nätterna när jag vabbat på dagarna. Jag tog igen träningspass som jag missat genom att pressa in dem på en annan plats i schemat. Jag hoppade inte över saker, utan fixade och trixade för att få in allt.

Det är väl därför jag blir så trött när folk stressar ihjäl sig för att ta igen yogapass som de missat. Som att de blir lugnare om de måste stressa till ännu ett yogapass. Istället för att bara konstatera att 'nu var jag sjuk och nu missade jag det här'. 

Jag inser att det kan finnas en ekonomisk aspekt också. Att man vill utnyttja det man betalat för. 

Men med den erfarenhet jag har tycker jag det finns ett lugn i att acceptera att jag missar saker. Att gilla läget helt enkelt. Den här gången gick det inte, men kanske blir det annorlunda nästa gång. Oavsett om det gäller jobb, yoga eller något helt annat. 





Inspirerad och glad 😊

Det är något med stämningen runt stora evenemang som lockar mig. I vanliga fall är jag fullt nöjd med att sitta hemma och bara vara. Men som nu i helgen. Efter sett ha sett alla glada människor runt omkring Lidingöloppet, stora och små, så blir jag så inspirerad att göra något liknande själv. Börja träna och liksom "ta tag i allt".

Ingenting är omöjligt, hör jag Gunde hojta på dalmål inne i mitt huvud. Men jag behöver göra det extra försiktigt. Tänka igenom och rimlighetsbedöma. 

Sakta kommer jag att komma tillbaka. Med många delmål längs vägen kommer jag att ta mig framåt. Bakslagen kommer i stunden svida lika mycket varje gång, men över tid kommer de att minska i omfattning. 

Sen kanske det (mest troligt) inte blir Lidingöloppet för mig. Utan det blir andra mål. Men känslan av glädje som mötte mig där tar jag med mig. Inspirationen och den positiva känslan försöker jag bevara inuti. 





Förbanna ångesten



Utmana ångesten var det... Den slog tillbaka. Rejält. Därav spenderades nattens timmar, några av mina få timmar i Stockholm, på ett klinkergolv med kroppen krampande. Inte vad man ser fram emot när man reser iväg. Nu är hjärnan helt öm och svullen. Kroppen värker, överansträngning är ett faktum. Hur ryms detta med barnens förväntningar på en rolig helg i huvudstaden? Vet inte. Men det får lösa sig. För det finns inget alternativ. Maken är upptagen med Lidingölopp så I'm on my own. 

Minisemester

Källa

I dag är jag på väg till Stockholm. Några i familjen gillar att springa (det är inte jag) och i helgen går Lidingöloppet. Så jag bestämde mig för att familjen skulle följa med och hälsa på vänner i huvudstaden, när vi ändå fick ett bra skäl till att resa bort lite.

Vi har en lång lista på önskemål från barnen vad de vill hinna med att göra på den lilla tid vi är där. Vi kommer nog inte hinna med en bråkdel av allt, eftersom syftet med resan är ju att de ska springa! Det ska vara vuxenlopp, litet lopp och knattelopp. Själv ska jag bara vara publik.

Jag har laddat väskan med öronproppar, solglasögon och ångestdämpande. Bara för säkerhets skull.

Hej livet, nu kommer jag!

Curlingförälder - en förälder som är curlad av sina barn?

Källa

Jag har i många lägen upplevt att barnen curlar mig i olika sammanhang. Jag kommer ut i verkligheten och pratar med folk, jag utsätts för situationer som jag aldrig valt att försätta mig i om det inte varit för barnen. Tex delta i diverse aktiviteter och prata med barnens kompisar och deras föräldrar, sitta på golv i gymnastiksalar och vara social, stå i kiosker, skala morötter och bre smörgåsar till typ hundra ungar osv.

Men dessutom har barnen lärt mig den ädla konsten att säga nej och be om betänketid. Detta går på rutin numera och jag vågar göra det i alla sammanhang. Tack barnen för det!

- Låt mig fundera på detta, jag återkommer med svar lite senare.

- Nej, det går inte.

Det hade jag aldrig sagt förut. Jag hade sagt ja och så hade jag förbannat mig själv att jag inte sa nej och så hade jag bitit ihop och löst situationen.


Så det där med curling är inte bara av ondo. För mig och mitt tillfrisknande är det synnerligen bra att vara curlingförälder. Alltså en förälder som blir curlad av sina barn!

Revidera målbilden en smula




 Så länge som jag har varit sjuk har jag matats med budskapet att motion är välgörande och trettio minuters motion per dag är ett bra riktmärke för alla människor. Så har det sagts. I all välmening. Men det som min hjärna undermedvetet tolkat in i detta budskap är något helt annat. Nämligen att

när jag klarar trettio minuters fysisk aktivitet per dag så kommer jag vara frisk. Eftersom trettio minuter gäller för friska personer. Hänger du med på den logiken? Knappt jag heller.



Jag blir nästan tårögd över min egen naivitet. Hjärnan har säkert menat väl när den har skyddat mig från att ta in hela bilden på en gång. Kanske har den, trots all kunskap och erfarenhet, ännu inte insett vidden av att det inte går att prestera sig frisk från en utmattning.




När jag har varit riktigt sjuk har jag faktiskt inte reflekterat så mycket över skillnaden i fysisk och psykisk läkning. Allt har varit en enda gröt och allting i min kropp har varit så dåligt att det inte varit möjligt att urskilja det ena från det andra.

Nu känner jag att jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Framförallt fysiskt. Jag har inte alls lika mycket oförklarlig värk som jag haft tidigare och kroppen känns bättre, helt enkelt. Det psykiska är stabiliserat med hjälp av en kombination av sömn, vila, näring, motion, samtalsterapi, medicinering mm. Jag håller mig stabil, fixar min vardag för det mesta, men klarar inte av några anmärkningsvärda händelser som sticker ut, utan att det får överdrivet svåra konsekvenser för mitt mående. Hjärntröttheten består, den är fortsatt ett stort bekymmer för mig.

Fysiskt känner jag dock hur det lättar. Musklerna svarar på träningen, konditionen förbättras och det blir roligt att komma ut och motionera. Jag använder ordet motionera, för träna låter för mig så prestationsinriktat.

Det är skönt att det händer saker, både med det fysiska och psykiska måendet. Sorgen känns mest när jag får för mig att de där två hänger ihop. Att hjärnan borde vara ännu friskare bara för att jag orkar använda min kropp mer. Det hänger ju ihop, men ändå inte.


Jag behöver revidera målbilden lite. Kanske är det dags att dela upp den i två olika nu? För jag vill ju kunna vara nöjd med mina fysiska prestationer utan att för den sakens skull behöva deppa över att min mentala trötthet inte läker i samma takt.






1-0 till mig 💪🏻



I början av året började jag simma. Jag, som typ är rädd för vatten. Lika mycket för motionens skull, som för att undvika isolering och ensamhet. I början blev det 20 meter, fick vansinnigt ont i kroppen. Behövde sätta mig i bubbelpoolen eller bastun för att samla kraft för att orka åka hem. 

Jag har fått kämpa. I sakta mak. Bygga kropp och psyke steg för steg. Med en utmattad hjärna går det inte att köra på för mycket. Och nu är jag så sjukt stolt över mig själv. Jag simmade 1000 meter!! 

Ett tusen meter! JAG! 💪🏻

Jag har varit rädd för min drivkraft. För jag har inbillat mig att det var drivet som fick mig in i väggen. Men det var det inte. Det var bristen på återhämtning däremellan. Vet jag nu. 

Ibland är det bra att pressa sig, lite, lite. Försiktigt. Jag behöver lära mig att använda mitt driv på ett klokt vis. Utmana hjärnspökena. Inte vara rädd för min styrka. 

Minimalism, livspussel och framtidsdrömmar



Eftersom jag inte jobbar har jag inte heller direkt någon inkomst att tala om. Det kan ju ha sina sidor, men fördelen med det är faktiskt att jag inte småhandlar en massa. Jag köper det jag behöver, när jag behöver det. Behöver jag verkligen en ny tröja eller klarar jag mig på de som jag redan har? Nästan alltid kommer jag fram till att jag klarar mig på det jag har. Det jag brukar köpa nytt är byxor (pga avskyr när de blir trånga i midjan) och gympaskor (pga älskar att promenera i sköna skor).

Jag rensar ut en hel del saker från vårt hem i omgångar. Mycket barnkläder och leksaker som barnen vuxit ifrån. Men även en hel del annat. Jag har helt klart blivit en mer medveten konsument ju mindre pengar jag har att röra mig med.

I perioder får jag för mig att följa någon feng shui-bloggare, minimaliströrelsen eller något annat som låter luftigt och genomtänkt. Där får jag en hel del idéer, men jag lever inte renlärigt, utan har min egen väg att vandra. Dessutom gillar jag TV-program av typen Familjer på äventyr eller nu senast Kalles sex liv, som går på svt.

När jag funderar på vad jag egentligen vill samla på så är det främst foton, böcker och växter. Det är mina svaga punkter. Mitt drömrum är ett vardagsrum med stora glaspartier, utsikt över en äng, en åker, havet eller liknande, där jag kan sitta i en öronlappsfåtölj, bläddra i mina böcker, omgiven av bilder som påminner mig om saker jag upplevt.

Jag har inga drömmar om att sälja av allt jag har och åka jorden runt, den äventyrliga ådran saknar jag. Mitt hem är min borg och min trygghet. Närheten till familj och släkt är viktig. Däremot vill jag gärna uppleva världen, åtminstone på lite medelklassvis.

Det är så jag tänker mig min framtid. Lugn och ro, en försörjning som finansierar mitt hem, mina intressen och mina resor.
Källa

Så långt är jag klar. Bitarna som föreställer mitt privatliv börjar falla på plats, jag börjar finna lugn i att veta vad jag vill med mitt liv, på den fronten. Jag kan se det framför mig. Men yrkeslivet däremot. Det är helt tomt. Blankt. Finns ingenting där. Jag kan inte ens förkasta idéer, för det finns ingenting.

Jag har funderat på vad jag vill göra med mitt yrkesliv, till och från, i sex år och ännu har jag inte kommit på någonting vettigt. Allt jag läser om känns halvdant. Det låter okej, men inget som liksom griper tag i mig, inget där jag känner JA!, det där vill jag göra.

Det finns fler pusselbitar att leta upp, helt klart.




Tips för att öka stressen i ditt liv

Veckohandla på fredag kväll. Ta med barnen.
Låt barnen ta med sig kompisar hem, varje dag.

Ha bara för små kläder som du inte trivs i.
Och skor som ger dig skoskav.
Ät inga ordentliga måltider, utan småät hela dagarna.

Var aktiv på så många sociala medier som möjligt. Samtidigt.
Sov med telefonen bredvid dig på huvudkudden.
Koppla aldrig ner dig från internet.

Handla på rea.
Köp mer än vad du behöver.
Se ditt hem fyllas med saker som du inte behöver och som du inte vet var du ska göra av.

Ta bilen i rusningstrafik. Se till att du har en tid att passa.
Bli vansinnig på alla andra trafikanter som inte kan framföra sina fordon.

Var aldrig vänlig.
Delta alltid i skitsnack om andra människor och hur de lever sina liv.

Var aldrig nöjd.
Skratta inte.

Vila aldrig.



Vem försöker jag lura?

Källa

Jag är så skötsam. Duktig och flitig. Med alla mina övningar. Yoga och mindfulness, promenader och vila. Sköter allt så bra så att jag blir trött på mig själv. Försöker revoltera mot mitt inrutade liv. Fuskar med meditationen, hoppar över yogan och sen är det igång. 

Jag struntar till slut i allt det där som jag bör göra. Istället lurar jag mig själv att jag är frisk. 

Jag dammsuger, tvättar, stryker, parar ihop strumpor, skurar toaletter, pantar flaskor, källsorterar, återvinner, handlar, lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, vattnar blommor, samtidigt som jag knappt ägnar yogamattan en blick. 

Jag kollar sociala medier tills ögonen blöder, kollar Netflix, bloggar, ser på tv, googlar viktiga och användbara fakta i olika ärenden, skjutsar barn, går på föräldramöten, går på utvecklingssamtal, rensar ut urvuxna gummistövlar från garderoben i hallen. Jag funderar över pensionssparande och amorteringar på huslånet, oroar mig för gamla svärmor, medan de medvetna andetagen är som bortblåsta. 

Men. 

Jag är inte frisk. 

Min kropp hanterar inte allt det här. Det går inte. Jag vet ju vad jag behöver göra. Ta hand om mig själv. Bättre. Igen. 

Så jag börjar om. Meditation och yoga, promenader och sömn. 

Och hjulet snurrar åter ett varv.