Det blir inga nyårslöften

Jag är inte mycket för nyårslöften. Det blir mest ännu en prestation för mig. Däremot är jag för goda vanor. De som kan påbörjas vilken dag som helst. Om man skulle satt upp dessa som nyårslöften hade det känts som världens stress. Men nu är de en del av en livsstilsförändring och då känns de inte alls lika prestigefyllda.

Saker jag gör för min egen skull och tänker fortsätta med

Jobba för att få till mina pauser och yogastunder varje dag. 
Gå och lägga mig och sova i tid.
Skriva.
Använda tandtråd och skölja fluor.
Gå till en kiropraktor en gång i kvartalet för att hålla koll på min kropp. 
Promenera.
Bäckenbottenträning. 
Besöka frisören några gånger per år.
Lära mig ett nytt språk.
Yoga med instruktör 

Sådant som jag kan tänka mig att lägga till i mitt liv under 2017

Planera och genomföra en resa. (Jag älskar att resa, men utmattningen har gjort mig, inte bara trött, utan också lite rädd för det.)
Träffa mina vänner lite oftare än vad jag gjort senaste året.
Få till en bra rutin kring min hudvård.

Det blir lite högt och lågt här. Allt är inte superviktiga, storslagna saker, men det är saker som jag har lagt till i mitt liv och som är bra för mig att ha kvar. Fokus är att prioritera mig själv och mina behov. Att investera i mig själv, i stort och smått och inte bara tänka på alla andra.


Om träning vid utmattningssyndrom

Hade ett samtal med en person som ingår i vårdteamet runt mig. Kom att tala om fysisk aktivitet och hur det sägs vara så välgörande för hälsan.


- Fast om jag anstränger mig för hårt kan det ta en vecka innan jag är åter på min ursprungliga nivå. 
- Vad gör du då, för att det ska bli så?
- Det kan vara olika, ett lite jobbigare pass på yogan, eller en aktiv skogspromenad med mina barn samma dag som jag går ett ärende på stan.
- Jag tänker att en försämring på ett dygn kan vara okej, sen ska du ju vara tillbaka på din ordinarie nivå. Förutom träningsvärk då, den kan ju sitta i några dagar. Hur lång mental återhämtning som är rimligt har jag ingen aning om. 
- Ett dygn? Jag har nog närmare en veckas återhämtningstid efter ett tuffare träningspass. 
- En vecka? Det hade jag aldrig accepterat för egen del. Då hade jag backat, inte tränat så hårt nästa gång. 
- Grejen är, att det är inte så hård träning. Det är jag som är sjuk och detta är konsekvensen av sjukdomen. 
- Men då hade jag inte tränat. 
- Fast ni i rehabteamet, doktorn, Försäkringskassan, ja alla, bara talar om fördelarna med fysisk aktivitet. Och jag vill ju göra allt jag kan för att läka, så det är klart att jag gör så som ni rekommenderar. 


Det betyder ju att den ståndpunkt som är vårdens officiella, vid journalskrivning, avstämningsmöten och dylikt inte är huggen i sten när man har ett lite mer informellt möte med samma personer. Då framkommer det att privatpersonen bakom yrkestiteln aldrig hade accepterat ett så pass försämrat mående hos sig själv, på grund av fysisk aktivitet. Men ändå är det just det som de rekommenderar mig när de är i sin yrkesroll. 




*Andas*






I teorin är det hela solklart. Fysisk aktivitet är bra. Men det måste finnas en optimering. När är fysisk aktivitet välgörande?

I matematiken använder man sig ofta av en normalfördelningskurva när man vill presentera statistik. Den ser ut så här



Om du inte gillar sånt här, så bortse från alla siffror och tecken och läs vidare ändå! 

Det som den här bilden illustrerar är att de allra flesta människor befinner sig någonstans i det mörkblå fältet. Det är den största delen av befolkningen. De som mår bra av den rekommenderade konditionsträningen, i det här fallet. 

Sedan finns det en annan del av befolkningen som mår bra av mindre/lättare träning (fälten till vänster) och de som mår bra av mer krävande/hårdare träning (fälten till höger).

Det borde innebära att i praktiken finns sådana som jag, som just nu, mår bäst av lite lättare träning. Det finns den stora massan som mår bra av att träna hårdare ett par, tre gånger i veckan och så finns det en andel som mår bra av att träna oftare. Kanske springa maraton och sådant. 

Alla människor är olika och måste få vara så. Vilken grupp man tillhör är föränderligt över tid. Det är bara en matematisk modell. 

Kunde man göra avsteg ifrån den gängse åtgärden av 3 x 45 minuter högintensiv träning i veckan, som universalmedicinen för läkning av alla psykiska sjukdomar? Vågar man säga att det passar de flesta, men inte alla?



Vi har alla samma mål. Att jag ska bli så frisk som jag bara kan bli. Expertisen går på forskning, Jag går på känsla. Båda behövs. Men vi måste mötas någonstans. Kompromissa. 

Inte för att jag inte vill, eller har lust att träna så som de vill. Utan för att jag faktiskt inte har den fysiska förmågan just nu. På grund av en sjukdom. Som jag naturligtvis inte valt själv. 

Om jag tränar hårt är jag inte "duktig",  jag är dumdristig. 

Det handlar inte alls om att jag inte vill gå vården till mötes, utan om att de måste försöka gå mig till mötes. Jag krånglar inte för att jävlas med dem, jag bara försöker leva mitt liv så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar jag har just nu. 

Måste skratta åt eländet

Hela familjen sitter samlad kring Kalle Ankas jul. Ni vet det där avsnittet i husvagnen när Kalle måste vakna för att bada och äta majskolvar med Musse och Långben.

När väckarklockan ringer och täcket snurras upp. Då säger ena barnet "En sån väckarklocka borde du ha mamma, så du kommer upp på morgonen". 

Det är en vardagsbetraktelse i all sin enkelhet, som liksom blir svart humor. Kunde faktiskt inte låta bli att skratta åt eländet. Kanske borde jag ha en sån väckarklocka, men risken är väl att jag fortsatt sova vidare utan täcket då! ;)  

Bästa julen på länge

Jag är långt ifrån återställd från mitt utmattningssyndrom. Men i år har jag ändå mått bättre än alla de jular jag kan minnas. Ingen ångest, inga obehagliga stressymptom. Ingen feber, inga yrselattacker, inget "gå hem efter en timme pga helt slutkörd. Inget "ställa in hela julen pga kräks av ångest".

Jag har ätit, njutit av mat och godsaker, gått upp i vikt snarare än ner i vikt pga den överjävliga ångesten som har varit min följeslagare under många jular.

Ingen gråt, bara glädjetårar.

Minns inte när jag bara kände mig mätt och sömnig efter en julafton. Det har nog inte hänt i modern tid. Men i år så... 

Alla ni som kämpar. Det kommer bli bättre. Jag vet att det låter klyschigt. Men det blir faktiskt det. Även om det känns helt omöjligt just nu. 

Ett svagt illamående

Det är nu många år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom. Trots det har jag, i så många år jag kan minnas, alltid gått runt med ett svagt illamående, hela december.

Som om kroppen minns alla de gånger jag varvat upp lite extra pga alla måsten. Sedan jag blev sjuk har jag minskat på alla yttre krav och övat helt förtvivlat hårt på att säga nej, avstå, prioritera och så. Men ändå har jag kvar mitt illamående. 

Det är inte lika tydligt, kommer inte lika ofta, men minnena sitter kvar djupt inuti, efter alla år av decemberstress.

Om det var värt det? Knappast. 

Utvärdering av senaste avstämningsmötet

Jag har försökt hålla på min nya veckoplanering nu i några veckor. Det går sådär. Första veckan började jag fint med mitt pussel som doktorn ordinerade. Det var bara det att när jag skulle ut i skogen, som jag planerat för min första naturutflykt så var det iskallt och halt och trist. Så jag kom inte iväg. Stannade hemma och pusslade istället. Resten av första veckan gick ändå hyfsat efter planeringen så totalt sett är jag nöjd. Minus spinning-träningen då. Men det gick så mycket energi och kraft till att fundera på det här med träningen så jag tog mig vatten över huvudet, bara genom att undersöka vilka alternativ som finns och att fundera på att träna. 

Sen blev det juluppehåll på yogan och så anföll den STORA huvudvärken mig, återigen. Av gympa, spinning, löpning och annan organiserad konditionsträning blev det intet. Fokus hamnade, av förklarliga skäl, på vila, sömn och mat. Överleva vardagen helt enkelt.

Jag gör det jag brukar göra, nu igen. Promenerar varje dag, träffar vänner emellanåt, sköter hushåll och barn, yogar hemma.

 Konsekvensen av avstämningsmötet blev en månadslång försämring av mitt mående. Mina ursprungliga stressymptom återkom, allihop. Tillbaka är jag nu där jag befann mig innan mötet. Inte en millimeter längre fram.

Tveksam terapi

Det hände sig så, att jag blev kontaktad av min vårdcentral. Jag hade inkommit med en förfrågan/önskemål om att få fortsätta med samtalsterapi fram till den nya terapeuten började sin anställning någon gång i början av nästa år. Om de kunde ta in någon på timmar eller betala en annan klinik för tjänsten, eller liknande. Min tanke var att det omöjligt kan vara enbart jag själv som upplever en försämring i måendet av att vara utan terapeut tre-fyra månader.

Nyligen återkom de med svar på min fråga. Några månader senare bara. De tar inte in någon så länge, utan inväntar den nya personen som kommer anställas, var beskedet. Inte så oväntat. 

Men. Däremot kan jag få träffa den gamla terapeuten, den som sa upp sig. Jaha?! Varför kommer detta nu? hann jag tänka. Varför inte för flera månader sedan när jag var mitt i behandlingen?

Terapeuten hälsade, via vårdcentralens representant, att han bryr sig så mycket om mitt mående så han kan tänka sig att träffa mig. Privat. Utanför vårdens regi. Utan kostnad, dessutom. Jag fick även hans privata telefonnummer och andra kontaktuppgifter. 

Här någonstans började jag känna ett visst obehag. Kanske att jag klarar mig utan terapeut ett tag till?

Det obehagliga är att jag faktiskt skäms lite för att skriva det här inlägget. Som om det vore fel av mig att berätta det här. Som om att det var en hemlighet, eftersom jag uttryckligen blev tillsagd att inte berätta det för min läkare.

Tänk om han bara ska vara vänlig och så kommer jag och tycker att det är högst oprofessionellt. Börjar tvivla på mina egna känslor. Och mitt minne. Sa de verkligen så? Menade de verkligen så? Varför reagerade inte vårdcentralens representant på förslaget? Skulle vi ses hemma hos honom då? Lite småprat under julhelgen? För att han bryr sig om hur jag mår? Varför just jag? Inga andra patienter fick det här erbjudandet. 

Han kan vara hur duktig och kunnig som helst, men det här lämnar en fadd eftersmak. Oavsett hur fin tanken var, så kommer jag inte att träffa honom. 

Hur hade du gjort?



Nonsens

Innan jag ens tänt lampan och stigit upp om morgonen har min hjärna tänkt så många tankar att jag hunnit tröttna.

Den går igång på om och hur och men. Blir lite trött på allt nonsens som far omkring därinne. 

Överrumplad av tröttheten

Födelsedagskalas för ena barnet. Allt är förenklat in i minsta detalj, maten, städningen och alla sådana saker. Ändå överrumplas jag av den stora tröttheten, mitt under festligheterna. Känner att jag måste ha mat, energin rasar ur mig. Äter snabbt för att fylla depåerna. 

Men tröttheten är kvar. Måste lämna en stund för att gå och vila. Är så trött så tårarna rinner ohejdat. Inte av sorg utan av trötthet. Jag vill titta, men det går bara inte. Yrsel, magsmärta, hjärntrötthet. Ingen rolig kombination med födelsedagsfirande. 

Några ynka timmar med mina närmaste, på mitt barns födelsedag. Inte ens det kunde hjärnan kompromissa med idag. Besviken. På min kropp. 

Träningsvärk

Var ute med min yngste och skuttade häromdagen. Eller, jag skuttade inte så mycket först, men sen verkade det så roligt, så jag började också hoppa omkring! Kände mig bara glad i kroppen, inte ens särskilt trött. Varpå jag nu har träningsvärk i låren. Det har jag inte haft sen... Nä, jag vet inte när.

Det intressanta är att "träningsvärken" även sitter som ett band över pannan. Hjärnan påminner mig om att ta det lugnare, det är helt klart. Men så oväntat härligt att få känna känslan av träningsvärk, för omväxlings skull!

Det är skillnad på sjuk och sjuk. Tydligen.

Bildkälla

Spelar ingen roll hur många gånger man upprepar det. När man benämns psykiskt sjuk har det en annan klang än när det handlar om en fysisk sjukdom.

Att ta medicin för högt blodtryck är så mycket mer accepterat än att äta antidepressiva tabletter. Då talar man istället om att det skrivs ut för lättvindigt. Att man borde ta promenader istället och komma åt anledningen till problemet.

Men på samma sätt, motsätter inte promenader medicinering med tabletter, vare sig vid högt blodtryck eller depression.

Hur länge ska det behöva vara förknippat med skam och skuldkänslor att vara psykiskt sjuk?





Nya karaktärsdrag smyger sig på

Pusslar på mitt pussel, som doktorn föreskrivit. Lägger så smått märke till nya karaktärsdrag hos mig själv. Har lite kvar, olika nyanser av himmelsblå. Jättejobbigt att få ordning på. Kommer på mig själv med att tänka. "Jag lägger ner det i lådan igen. Börjar på ett nytt pussel. Orkar inte hålla på med det här längre."

Det är något nytt för mig. Brukar vara den som gör klart det jag påbörjat, kosta vad det kosta vill. Andra kanske hade behövt träna på att inte tröttna och gå på den impulsen. Men jag känner mig lite stolt över att jag avbryter när jag tröttnar. Även om det handlar om en så pass trivial aktivitet som ett pussel. Heja mig!

Hur ska man förklara så att de verkligen förstår?

Man har femton minuter på sig. Att göra intryck. Att få en doktor att förstå hur man mår. Hur väljer man vilka symptom man ska hinna ta upp på den korta stunden? Hur väljer man vilka frågor man ska ställa? För allt hinner man inte med. Det är helt omöjligt.

Om jag väljer att ta upp min nedstämdhet kommer doktorn att fokusera på den innan jag hunnit fram till ångesten, eller värken som plågar mig. Jag vill inte kalla mig manipulativ. Men om man tänker på det. Genom att det avsätts så kort tid för mitt besök så hinner jag inte med att framföra allt som hänt mig sedan sist. Omöjligt. Så det som jag börjar prata om, där kommer fokus ligga. Kan jag genom att vara strategisk välja vad doktorn ska fokusera på? Vet inte.

Oftast har jag tvångsmässigt försökt rapportera allt som förbättrats pyttelite sedan förra gången jag var där (och störde dem på deras dyrbara tid, förlåt, förlåt för att jag stör...). Jag vill ju så gärna vara en duktig patient. Då blir de så glada att de antecknar att patienten gjort oerhörda framsteg, innan jag ens hunnit fram till att berätta om kraschen som gjorde mig sängliggande i en vecka efter jag var "duktig" och gjorde som de sa åt mig.

Om jag är tyst, tillbakadragen och gråter tolkas jag som lugnare och medgörlig, men om jag blir arg, brusar upp och höjer tonen noterar de i min journal att jag inte är samarbetsvillig. Fast egentligen är det uttryck för samma frustration, bara sättet att kommunicera den skiljer.

Hur ska jag förklara så att de verkligen förstår?

När man sitter där mittemot varandra och blir granskad. Allt ifrån handslaget när man kommer till hur man går, står, sitter, rör sig. Hur man svarar, vad man svarar, var man tittar. Hur man ser ut att må, hur man är klädd, om man är sminkad, hur man är sminkad. Hur man svarar, vilka ord man använder.

Man blir verkligen bedömd. Det tycker jag är lite obehagligt. Faktiskt. Inte ett enda ord behöver yttras förrän någon har bildat sig en uppfattning om mig som är svår att förändra. Tänker man sig att människor är så lätta att läsa av? Att man omedelbart känner förtroende för en läkare och öppnar sig och berättar allt på en enda gång? Att det gör sig på tio minuter, så de kan författa ett intyg till Försäkringskassan och sen är det tack och hej.

En hyfsat nära vän, som är läkare, sa till mig när jag var riktigt illa däran. "Men du ser ju så bra ut". Det är en vän. Som vet hur dåligt jag mår. Som är utbildad för att ta hand om såna som mig. Men hennes reaktion var så spontan och direkt från hjärtat så jag inser att hon, trots all sin omtanke, medkänsla, kunskap och professionalitet ändå har svårt att fatta exakt hur sjuk jag är, hur dåligt jag mår. Och om inte ens hon kan, hur ska man då kunna förklara så att de verkligen förstår???








Mitt positiva liv!

Jag skriver fortfarande i min positiva bok. Det är inte så dumt att ha en liten påminnelse att se livet från den ljusa sidan även när det ter sig ganska mörkt och dystert. Faktiskt så finns det alltid något bra, positivt, glädjande eller stärkande som händer varenda dag. Det överraskade mig!

Kan väl inte säga att den positiva boken har revolutionerat mitt liv direkt, men jag är ändå glad att jag har den. Skönt att fokusera på det som fungerar, om det än är aldrig så lite.

Falsk trygghet?

Vill ju så förtvivlat ha en samtalskontakt. Eller rättare sagt. Helst av allt ville jag haft kvar min förra. Men det gick inte pga att han bytte jobb.

Det kommer anställas en ny, så jag får träffa någon så småningom. Fast allt det här. Börja från början. Hen slutar. Börja om igen med ny kontakt. Och så vidare. Har gjort det så många gånger nu. Kontinuitet är grejen känner jag. Det har jag saknat.

Har jag lärt mig det jag kan få ut av en sådan kontakt? Gäller det bara att släppa taget och våga gå? Lita på att jag har de verktyg jag behöver i min ryggsäck. 

Är det bara att försöka på egen hand nu? Våga misslyckas, krypa på skrapade knän, ta stöd och resa sig upp igen och igen. Tills jag lär mig. 

Är terapeuten en verklig hjälp eller en inbillad säkerhet från min sida? Behöver jag den verkligen? Eller är det för att jag vill att någon annan ska ta ansvar för mitt tillfrisknande? Så att misslyckandet inte är mitt eget när jag aldrig blir frisk...? 

Duktighetsränderna tycks aldrig gå ur.

Intervjuad

Idag har jag blivit intervjuad av två jätteduktiga tjejer som skriver sitt gymnasiearbete om psykisk ohälsa och patienternas upplevelse av psykiatri-vården. Det blev ett bra samtal om psykiska sjukdomar, om fördomar och förutfattade meningar.

Skönt att det finns krafter underifrån som intresserar sig och vill jobba mot att förstå och förbättra.  Det finns hopp om framtiden. Tack tjejer och lycka till med ert arbete!

Läs detta!

Livets bilder skriver om stressen i att Försäkringskassan inte godkänner läkarens sjukintyg. Och vad det gör med patienten. Läs och dela! Så himla viktigt att det kommer fram, hur mycket sämre man faktiskt blir av all den stress som pågår runtomkring en när man är sjuk, som inte ens har med den aktuella sjukdomen i sig att göra.

Vill man öka arbetsförmågan hos befolkningen så är inte hot och indragna ersättningar den främsta vägen att gå. Det är min personliga uppfattning. Spelar ingen roll hur sjuka människor jag möter. Alla vill de ändå jobba, eller åtminstone vara delaktiga i samhället på något sätt.

Många frågor, inga svar. Varning för snurrigt inlägg.

Det är mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Så många frågor som pockar på uppmärksamhet.  Jag skulle vilja kunna ge mig själv svar på dem så att jag kan släppa dem. Men det gör sig inte så enkelt.

Varför lyssnar jag ens på Försäkringskassan och doktorn när de föreslår saker som i mina öron låter fullständigt orimliga? Jo, för att jag respekterar deras yrkeskunnande. Men, när det som de framför, är så långt från min verklighet, kan jag då lita på att de har koll på vad som är bäst just för mig? I den bästa av världar hade jag litat på dem, men i verkligheten kommer de ju inte ihåg vilka mediciner jag äter, vad de ordinerade mig förra gången vi sågs och så vidare. Dessutom byts de ut med en oroväckande hög hastighet, för snabb för att jag ska känna mig trygg.

Är det inte så att jag faktiskt ska ta tillbaka kontrollen en smula? Jag är fullt medveten om att jag behövde släppa på kontrollen förut. Nu vet jag att jag inte behöver veta allt, om allting. Jag behöver inte ha kontroll på allting, i alla sammanhang.

Men. Kanske är det så att jag behöver ta ett större eget ansvar kring min rehabilitering? Att jag får ta på mig rollen som projektledare just i det här ärendet. För vem vet bäst hur jag fungerar, om inte jag själv? Varför lämnar jag över det ansvaret på någon annan? Ett. För att jag blev tvingad till det pga total orkeslöshet. Två. För att jag trodde att någon annan visste mer än jag själv om detta. Tre. För jag trodde att de kunde få mig frisk.

Men nu. Nu vet jag så mycket mer. Både om utmattning och om mig själv.

Kanske är det dags att stå upp för mig själv på riktigt nu? Ta tillbaka ansvaret för min hälsa. Inte lita blint på att andra ska göra det. Det kanske inte fungerar. Men det har ju inte de andra metoderna heller gjort.

Om jag skapar min egen väg att gå, en väg som jag tror på.


*fan alltså*


Det låter bra, men när jag ser det i skrift så blir det så tydligt att jag behandlar det som om jag kunde bara bestämma mig och skärpa till mig, så blir allting bra. OM jag bara kunde skärpt till mig och bestämt mig, så hade jag ju varit frisk för länge sedan. Detta är den största skillnaden mellan en fysisk och en psykisk sjukdom. En fysisk sjukdom resulterar i tydliga instruktioner för hur man ska gå till väga för att läka. Det här däremot, känns bara som famlande i mörkret.

Å ena sidan. Å andra sidan. Vad kommer jag fram till? Ingenting egentligen. Men... Hmmm.... Om jag gör det som jag tror på, så kan det ju åtminstone inte bli sämre än det vården rekommenderar. (Jo, det blev det ju när jag fick för mig att jag skulle börja jobba. Men bortsett från det...)

Näe, det här blev bara en massa svammel. Sådant som egentligen inte borde publiceras. Men eftersom jag inte ska vara perfektionist ut i fingerspetsarna så publicerar jag ändå. Jag tror vi överlever det!

Vad säger man till barnen?

Hur förklarar man för sina barn att man är sjuk? Speciellt när det är en sjukdom som man inte ens förstår sig på själv. Det finns inga svar att ge heller.

När blir du frisk? Vet inte.
Gick du in i en vägg?? Va, såg du den inte?
Varför är du alltid så trött?
Vi gör aldrig något roligt.
Åh, nu är hon trött igen.
Du bara vilar jämt.
Lek med mig mamma.
Du leker ju inte, du bara ligger ju där.
Orkar du det mamma?
Varför jobbar inte du som alla andra mammor?

Mamma är bara lite trött.

Min första instinkt var att skydda mina barn. Dels var de ganska små vid den tiden och jag ville att de skulle slippa veta något om att jag var sjuk. Men i takt med att de blev större förstod de ju också mer. De snappade upp samtal och började ställa frågor. Så då bestämde jag tillsammans med deras pappa att vi skulle berätta för dem.  Berätta allt som de ville veta. Anpassat till deras ålder och mognad då, naturligtvis. Att skydda dem gjorde dem bara oroliga, eftersom de ändå redan insett att något inte var som vanligt.

Det var en lättnad för både oss vuxna och barnen att de fick veta att jag har en sjukdom. De fick det bekräftat, att det inte är deras fel att jag inte orkar med allt. 

Däremot har barnen fått en nära kontakt med andra vuxna i vår närhet som har kunnat avlasta på olika sätt. Det ser jag bara som positivt.

Mina barn har verkligen blivit duktiga på att prata känslor, visa hänsyn, stå upp för sig själva. De är väldigt omtänksamma när jag är riktigt sjuk, men annars kör de över mig som vilka andra ungar som helst!

Jag vet ju inte hur de hade blivit om jag fortsatt leva mitt gamla liv. Troligtvis hade jag haft en mindre nära relation till dem. Mest pga att jag inte hade umgåtts med dem lika mycket. Jag hoppas att de tar med sig i sitt vuxenliv att det är okej att vara som man är. Att man ska säga nej när man inte tycker att det känns rätt i magen och att ingen människa behöver klara av allt på egen hand.


Ska man lägga all sin kraft på att jobba?

Läser om många av er där ute som har börjat arbetsträna eller arbeta igen efter utmattningen. Det som slår mig är hur mycket ni kämpar varje dag. Hur ni går emot kroppens varningssignaler för att klara av att jobba. Hur ni får ägna en stor del av dagarna för att återhämta er, bara för att orka arbeta lite till, nästa dag. Hur allt socialt och familjeliv sätts på paus. Precis som före utmattningskraschen.

Jag har också varit där. Kämpat och stressat för att hinna med återhämtningen. Jobbat 2 timmar och behövt vila ikapp resterande 22 för att kunna komma tillbaka till arbetsplatsen dagen därpå. För mig gick det inte bra. Och jag vet inte riktigt vad det var som gick fel. Mer än att jag gick in i väggen igen. Kanske gick jag tillbaka för tidigt? Kanske hade det gått annorlunda om jag hade haft bättre stöttning från arbetsplatsen, Försäkringskassan och sjukvården? Jag vet inte.

Men jag undrar hur ni andra, som faktiskt klarar av detta, gör. Vad är hemligheten? Hur mycket offrar ni och vad är det värt? Var går gränsen för dig? All styrka till dig som klarar av det. Jag är uppriktigt imponerad och samtidigt nyfiken på hur du tar dig ut från den här skiten! 😝

Kan det verkligen vara så?

Det bara slog mig när jag låg och vilade från alla mina krämpor. Jag var på yoga i onsdags, men det var ett annat yogapass, än det jag normalt sett går på. Detta var mycket mer fysiskt, mindre pauser mellan övningarna och jag kände mig stundtals matt i musklerna och fick avbryta övningarna för att vila.

Kan det vara det som visat sig i form av överbelastning de senaste dagarna? Kanske är det därifrån min ångest, värk och allmänt dåliga mående kommer ifrån? Jag brukar ju inte känna mig sjuk, men de senaste dagarna har jag känt mig influensasjuk, dock utan feber och influensan. Bara den där obehagliga "sjukdomskänslan". Var det yogan som satte igång något i kroppen? Det brukar de säga att det kan hända, men jag aldrig upplevt det. Eller. Är det möjligen den där ME/CFS-diagnosen som spökar i alla fall? Vet inte vad jag ska tro.

Och ja. Jag vet att jag inte ska analysera. Kunde bara inte låta bli. F´låt ;)

Muntergök

Detta är inte den mest upplyftande av dagböcker just nu. Men jag noterar ändå vad som händer, risken är väl annars överhängande att jag glömmer bort det, eller rör ihop det. Nu har jag fått en ryggskottsliknande värk. Det är inte ett riktigt ryggskott, för det har jag haft och det gjorde så ont så jag höll på att svimma av plågorna. Värk i ryggen är det hur som helst. Tack vare att jag försökte hålla dammråttorna i schack, i några minuter.

Därutöver har jag fått några eksem på kroppen som kliar något alldeles väldigt, samt ont i öronen. Hade jag varit lite mindre luttrad hade jag försökt hitta någon rimlig förklaring till detta. Nu skyller jag allt på stress!

Pang bom

Bara sådär kom den enorma tröttheten över mig igen. Lite värk i armarna som smyger sig på, diffust, nästan omärkligt till en början. Sen bryter allt lös igen. Hjärnan mosar ihop, värken sprider sig i kroppen, yrseln hälsar på, ögonen vill bara blunda. Och jag, jag sitter nästan och somnar på en av barnens aktiviteter. (Det borde vara tekniskt omöjligt med den rådande ljudvolymen, men är man trött så är man...) Trots att jag redan sovit halva dagen är det inte tillräckligt. Detta är så oförutsägbart. Men men. Jag vilar. Någon gympaträning blir det inte denna veckan heller. Om någon undrade.

Fysisk aktivitet vid utmattningssyndrom

Jag har funderat en hel del på det här med fysisk aktivitet i samband med utmattningssyndrom på senaste tiden. Mest pga att jag, på mitt senaste avstämningsmöte, blev rekommenderad konditionsträning.

På samma tema har Livets bilder haft en undersökning ute på sin blogg om just det här. Svara gärna via den här länken, skulle vara intressant att veta hur ni andra har det.

Det känns många gånger som att fysisk aktivitet är svaret på allt. Men ändå får det inte den stora genomslagskraft som andra metoder. Det verkar mest vara kvällstidningarna och veckotidningarna som skriver om alla fördelar med fysisk aktivitet och då kan åtminstone inte jag vara säker på om det är ett sådant där käckt "kom i form"-inlägg eller om det har vetenskaplig bärighet.

I början av en utmattning gäller hursomhelst INGEN träning. Nada. Nothing. Inget alls. När man känner att man har ork att duscha och klä på sig på samma dag kanske man kan börja så smått med en liten promenad. Eller snarare, knyta på skorna och gå ut och hämta posten innan man störtdyker ner och sover ett par timmar till.

Promenaderna kan utökas så småningom. Men långsamt, väldigt långsamt. Fem minuter, tio, eller femton. Går man i en backe kan man gå kortare tid osv. Klarar man sig upp på den rekommenderade dosen av 30-45 minuter 3 gånger per vecka är det jättebra. Men det får ta den tid det tar. Det kanske tar flera ÅR innan man orkar med detta.

Nu är jag i stadiet att jag orkar med att promenera de flesta dagar, jag cyklar utan att dö i uppförsbackarna. Nu vill sjukvården att jag höjer ytterligare en nivå. Konditionsträning. Jag tycker i och för sig att även promenad och cykling är konditionsträning. Men de pratar vattengympa, löpning, spinning, den typen av träning.

Jag är skeptisk. Men ska ge det ett försök. Det kommer jag att göra på mitt sätt. Sådan är jag alltid. Jag gör inget bara för att någon annan säger åt mig att göra det. Det måste kännas rätt i magen också. Så jag ska prova på att gå på Friskis och Svettis, på förmiddagen. Ett pass som de kallar för Soft gympa. Vi får se hur det går. Med allt.