Prioriterat att sova

Har haft det lite hektiskt senaste dagarna. Maken opererad och jättemycket gipsad. Halloweenfest, aktiviteter och idrottstävling för ett av barnen.

Så jag har fått öva på att prioritera. Det har gått över förväntan bra. Sömn och umgås med barnen har prioriterats före disk och tvätt, dammråttor och tyvärr även att skriva och svara på kommentarer på bloggen och sånt. I natt sov jag tolv timmar plus nån timme på förmiddagen. Välbehövligt. 

Nu är det höstlov. För barnen. Alltså inte lov för mig. 😁 En gipsad make kommer göra mig sällskap här hemma ett tag framöver. Vilket innebär mer arbete för mig när jag helt plötsligt är den mest rörliga av oss. Och säkert kommer han försöka stjäla bästa platsen i soffan från mig. 😉

Jag gillar mina rutiner. Behöver min ensamhet. Blir alltid lite omställning när jag har sällskap här hemma. Prick alltid får jag för mig att jag är friskare än vad jag faktiskt är. Så jag har en tendens att köra på lite för mycket. 






Låt folk ha sina hjärnor ifred!

Bildkälla

Hjärntrötthet. Hjärnan orkar inte fokusera mer och stänger ned verksamheten. Och så känner man sig helt skum för att man inte orkar. Som utmattad är man väl insatt i ämnet och känslan som det innebär att vara hjärntrött.

Bara de senaste dagarna har jag i olika medier stött på personer som beskriver samma sak. Men de har inte utmattningssyndrom utan där var det stroke, tinnitus och trafikolycka som var orsakerna. Gemensamt för alla var dock att alla de här personerna kände ett stort behov av att kunna dra sig tillbaka, kunna vila, ladda om batterierna för att inte deras respektive skador skulle hindra dem i deras vardag.

Med detta sagt, det måste ju vara hur många som helst som lider av att inte orka med dagens tempo och informationsflöde. Det är inte specifikt utmattade som har problem med detta utan det är något som drabbar väldigt många, oavsett orsak.

Det borde således finnas en större förståelse för att man behöver lugn och ro, fasta ramar och tydliga gränser.

Tekniken ger oss oerhörda möjligheter. Vi har fler möjligheter idag än vad som är nyttigt för oss. Men måste man använda allting, bara för att man kan?

Bättre vore att gå mot en utveckling där folk får ha sina hjärnor i fred. Lugn och ro och möjlighet att koncentrera sig utan att ständigt bli avbruten av saker som inte ens har med en själv att göra. Det kan ju bara inte fortsätta såhär. Vi kan inte ha en kultur som uppmuntrar till ständig uppkoppling och aktivitet, när vi som lever i det inte klarar av att hantera alla intryck som vi ställs inför.

Man kan må bra fast man är sjuk. Eller må dåligt fast man är frisk.

Bilden har jag lånat härifrån



Innan jag gick in i väggen skulle jag sagt att jag befann mig i området mellan frisk och må dåligt. Jag var på pappret frisk, men jag mådde inte alls bra. Nu är jag sjuk men mår bättre. Jag ska ju inte låta som en solskenshistoria och påstå att jag mår så himla bra varenda dag. Men jag mår åtminstone bättre idag än vad jag gjorde innan jag kraschade. 

Det jag vill illustrera är att man kan få tillåta sig att må bra även om man är sjuk. Man behöver inte ha dåligt samvete över det. De som klassas som friska behöver inte per automatik må så mycket bättre än de som har ett läkarintyg på en sjukdom eller skada. Alla har sina förutsättningar. 

Hur lång tid får det ta?

Bildkälla

Hur lång tid får det ta för en vårdgivare att återkoppla på ett telefonsamtal?

Alltså, på riktigt. Finns det någon gräns för hur länge man som patient ska behöva vänta på att bli uppringd efter att ha lämnat ett meddelande? 

Jag förstår alla möjliga olika aspekter för den här enskilda personen. Ensam på sin post, hög arbetsbelastning, sjukdom, vab-dagar osv. Allt kan hända. Det är jag fullt medveten om. Men borde inte någon annan ringa upp eller på annat sätt informera patienten om det då? 

Nu har jag väntat en vecka, jag har ingen aning till varför samtalet dröjer så värst och det är samma visa varje gång. 

När man söker vård/hjälp/information. Hur länge är det rimligt att man ska behöva vänta? 

När man blir lurad av hälsokosten


Jag vet att det förekommer mycket alternativa metoder för att snabbt läka utmattningssyndrom. Den som är sjuk och har varit så ett tag blir lätt desperat. Jag förstår känslan fullt ut. Etthundra procent.

Jag har själv provat mig igenom Blutsaft, omega tre, diverse olika multivitaminer, alger som chlorella och spirulina, glutenfri kost, magnesiumtillskott, en antioxidantrik fruktjuice på körsbär från Malaysia (finns det ens liksom?), jag har ätit gojibär, linfrön, receptbelagda vitamintillskott, extra serotoninrik kost, gurkmeja, kokosfett, ingefära... Allt för att bli pigg, återfå energi, bygga upp vitamin och-mineralreserver som bryts ned vid långvarig stress, minska ångest, minska spänningar och värk i muskler osv osv osv...

Jag har nog provat på det mesta. Och har jag blivit frisk? Nej, tyvärr inte. En läkare sa till mig, att om jag vill testa något så gör det. Men ge det en period på sex veckor. Har inget mirakel hänt då så kommer det sannolikt inte att ske något heller.

En bra kost är aldrig fel. Inte för någon. Det är alltid bra att äta bra mat. Det är jag den första att skriva under på. Men. Gurkmeja och kokosfett löser inte problemen. Det krävs mer än så. 

Därför blir jag ledsen, beklämd och illa till mods av det här.

Hälsobutiker bryter mot lagen

Hänvisar inte till läkare trots demenssymptom

Största kedjan gör om internutbildning efter svt-s granskning
  

Man kan bli frisk från utmattningssyndrom. (Sägs det i alla fall! 😉) Näringstät mat ÄR bra. Men enbart det, läker inte alla sjukdomar. Så tror jag i alla fall. 

Vad har ett litermått med utmattningssyndrom att göra?

Bildkälla

Vid flera olika tillfällen har jag skrivit om att spara energi och ett av råden jag har fått är att tänka sig att man sparar 20% av sin energi varje dag till att sätta in i en buffert. Läs inlägget igen här om du missat det.

Här kommer en twist på det där resonemanget. För så länge man är över 20%-strecket så känner man sig symptomfri. Kruxet är att det spelar ingen roll om man är på 21%, 50% eller 100% energi. När man inte har några symptom känner man sig toppen.

Problemet är att man vet inte hur mycket energi man har att röra sig med. Hur mycket vatten har man i sitt litermått, typ. Är det fyllt till bredden eller har man redan hällt ut en del? Kan man fortsätta hälla ut mer? Eller måste man vara väldigt försiktig och bara ta någon droppe i taget? Man inser ju, rent teoretiskt, att det är skillnad på 21% energi eller närmare 100%. Men bara i teorin. Kroppen känns lika bra oavsett vilket. Enda skillnaden är hur länge man kan fortsätta hälla ut sitt vatten/energi ur sitt litermått/hjärna.

Så varning, varning. När man känner sig pigg, tänker att man vill börja jobba eller plugga en kurs på distans "för man gör ju ändå inget här hemma" då måste man vara medveten om att man kanske precis passerat gränsen för att vara symptomfri. Det enda som krävs för att rasa ner i marken igen är en mindre motgång, stressig händelse eller natt med dålig sömn.

Om man känner att man ligger och pendlar mellan bra och dålig är man antagligen runt 20%-strecket. Man är mycket friskare än vad man har varit. Men man är långt ifrån på topp.

Var försiktig. Ta hand om dig! ❤️

Trädgården och livet


Jag och mina växter alltså. ❤️ Nu kommer tiden på året då man varvar ner i trädgården. Lite höstfix och sen är det vila och vänta på nästa säsong.

Precis som livet. Man kör på ett tag, sen vilar man. Återhämtar sig och samlar kraft, så att man orkar växa och blomma nästa säsong igen. 

Om kärlek, utmattning och andra saker

Bildkälla


Vill tipsa om några läsvärda texter så här på fredagen. 

Akta stupet - By little Nea Så himla klockren beskrivning av allt det här som man lever med som utmattad. Humor är bra även när den är lite svärtad. 

Fick även ett tips av en bloggläsare, en text som Sofia PT-Fia Sjöström har skrivit Det finns inget som heter "jag var lite utbränd" . Handlar om att man inte ska slänga sig med uttrycket utbränd när man i själva verket är trött. Det förminskar sjukdomen och försvårar behandling och trovärdighet för de som verkligen är sjuka. 

Livets bilder har skrivit flera bra inlägg om hur det system som ska hjälpa en att bli frisk, orsakar så mycket stress att man istället blir sämre än man var från början. Läs till exempel här och här.

Den fina kärlekshistorien som ligger bakom bilden här ovanför kan du läsa här.

Ha en så bra dag du kan idag! 

Frustration och nytt avstämningsmöte på G


Jag har haft ett samtal med min handläggare på Försäkringskassan. Kompletterande uppgifter kring min utredning hade landat i hennes postlåda och det skulle hon delge mig. Jag gav mitt godkännande att hon delade denna information med min doktor också. 

- Ska jag boka tid hos doktorn nu då? undrade jag. Så jag får veta vad hon tycker att vi ska göra, hur jag ska gå vidare?
- Nej det behöver du inte.
- Öh...
- Nej, nu ska jag ju skicka detta och så ska hon ha tid att läsa igenom och fundera lite. Så du kan bara ta det lugnt så får vi ta ett möte om det längre fram.
- Okej, jag ska träffa doktorn nu i november, ska jag ta det med henne då?
- Nej, det är ju ett ordinarie möte där hon ska träffa dig och bedöma din arbetsförmåga, så detta får tas vid ett separat tillfälle.
- Så jag behöver inte göra någonting alls i nuläget?
- Nej.

Detta var igår. Idag kom det kallelse till avstämningsmöte. Varför sa hon inget om det när vi pratade igår??? Borde jag kanske ha fattat? Vet inte. Men konstigt kändes det.

Den här gången känner jag mig osäker. Hon kan mycket väl gå emot sin egen utredning och hävda att jag ska jobba nu. Detta trots att utredningen säger att jag behöver tid att läka och att jag har ett fortsatt behov av återhämtning.

Utredningen säger också att jag bör fortsätta med min samtalskontakt. Och denne person har sagt upp sig hastigt och lustigt, så nu ser jag inte honom mer. Ingen ersättare är anställd heller.

Känner mig så uppgiven. Orkar inte börja om. Orkar inte fightas.

Värken i min kropp förvärrades dramatiskt, illamående och allmänt orostillstånd. Som inte ens beror på min sjukdom, utan som grundar sig i en stor osäkerhet kring de som ska hjälpa mig och stötta mig att bli frisk.

Frustrationen. Den frustrationen.

Utmattningssyndrom och sex

Bildkälla

Det är roligt med sökhistoriken på bloggen. Jag kan se vilka sökningar som gjorts för att hitta hit. Och tydligen är detta något som folk funderar på. Jag kan förstå er. Jag har också funderat mycket på det. Så låt mig säga det direkt. Om man är stressad prioriterar man. Sex hamnar ganska långt ner på listan. Det borde hamna högre, men det gör det inte. Så nej, du är inget ufo om du tycker att din partner har blivit skum och att du inte alls har lust att ligga längre. Du är för trött helt enkelt. Stress och sex är en dålig kombo. Så även trötthet och sex. Dessutom, antidepressiva minskar sexlusten ganska så rejält för väldigt många. Så det hjälper inte till.

Men håll ut. Det blir bättre. Det blir det faktiskt. Under tiden kan man ju ägna sig åt annat. Knyppla eller lägga patiens eller något. Eller varför inte gå och lägga sig med sin partner och prata. Prata om allt. Kanske prata om sex. Eller den uteblivna sexlusten. Prata är alltid väldigt bra om man vill ha kvar sin relation. Och du kommer ju inte vara så här sjuk för evigt. Håll ut.

Utvärdering av läxan, positivt tänkande och att pausa

Bildkälla

Jag fick ju en läxa förra veckan att notera saker som gjorde att jag kände mig glad, uppåt, lustfylld, eller stunder när jag mår bra. Så det har jag ägnat mig åt. För ändamålet införskaffade jag mig en liten anteckningsbok. Alltså jag älskar små anteckningsböcker och pennor och sånt där, så varje tillfälle att köpa nåt sånt tar jag på uppstuds!

Men resultatet då? Jo, jag har ju lagt märke till saker som faktiskt känns roliga. Alltså, mer små saker i vardagen när jag ler åt något, eller uppskattar något, eller så. Jag pratar med mig själv och liksom bekräftar att "idag kände jag mig pigg när jag vaknade". Eller "det var mysigt att fika med äldsta barnet och prata om världsliga ting". Eller, "jag hade lust att sjunga högt till en bra låt när jag körde bil".

Värken finns ständigt där, nån känsla av illamående och sömnighet ligger på lur hela tiden. Hjärntröttheten är helt oförändrad. Det är ju inte så att sjukdomarna känns bättre, inte på något sätt. Men. Jag fokuserar på det som är bra. Också. Annars blir det oftast att jag bara fokuserar på det jobbiga/dåliga eftersom det tar så mycket uppmärksamhet.

Vad det gäller mina fem-minuterspauser varje timme har det gått sådär. Oftast vilar jag betydligt mer än fem minuter per timme. Hemma i soffan. Typ. Men när jag väl är igång glömmer jag bort att vila. Så lite bakläxa på den kan man säga. Ska försöka bli bättre på att pausa i en aktivitet istället för att köra på och vila efteråt (i bästa fall, om jag inte glömmer bort att vila då också... Är man oförbätterlig, eller?!)

Så. Jag ska fortsätta med min positiva bok. Det känns roligt att fokusera på något bra. Men sjukdomsmässigt är jag på samma punkt som förra veckan. Behöver öva på att pausa. Big time.

Det blir ju rent i alla fall

Bildkälla

Glömmer tvätten i tvättmaskinen. Del femtielva. Händer varenda vecka. Så jag tvättar om och tvättar om, tills jag kommer ihåg att hänga det på tork... Det här med minnet alltså.

Facebook

Jag har fått lite trubbel med min FB-profil. Tills jag vet hur jag ska lösa det så får ni vara utan mig FB helt enkelt! Ni som har kontaktat mig där eller på Messenger får gärna höra av er på mailen tankaromutmattning@gmail.com eller kommentera i bloggen så länge. Tills vidare kommer alltså uppdateringarna på FB-sidan att ligga nere...

Skedteorin

Bildkälla

Har ni hört talas om skedteorin (the Spoon theory)? Originalberättelsen kan du läsa här. Det var två vänner som satt på en restaurang och den ena, med en kronisk sjukdom, skulle berätta för den andra hur det var att leva med en sådan sjukdom. Hon bad väninnan att tänka på allt hon gör på en dag och berättade att varje sak kostar henne skedar.

Man bara har ett visst antal skedar till sitt förfogande per dag, i den här berättelsen tolv till antalet. Och när dom är slut så är dom... Gör man av med fler än man har, ligger man således på minus till nästa dag. Sparar man så har man kvar till dagen efter.

Till exempel att gå ur sängen, 1 sked, bara 11 kvar. Att klä på sig och ta sina mediciner, samt äta frukost reducerar antalet till 6 skedar. Då har dagen inte ens börjat.

Antalet skedar ökar i takt med tillfrisknandet, men med hur många är oklart. Så det finns en osäkerhetsfaktor här, precis som i verkliga livet. Hur många skedar har jag? Hur många kan jag "slösa" på att utföra en aktivitet? Ta det för vad det är, ingen lag, bara ett roligt sätt att försöka förklara för en frisk person hur livet kan te sig när man är sjuk.

Läxa

Har fått läxa av terapeuten. Ska (försöka) bortse från att jag är sjuk i en veckas tid. Inte gräva ner mig i sjukdomssymptom utan bara lägga märke till allt som är bra, allt som är roligt och allt som fungerar. 

Allt det där andra finns ju där ändå. Men ska försöka att inte fästa uppmärksamheten vid det. Dessutom ska jag vila lite och ofta. Vila innan jag blir trött. Typ 5-minuters-pauser varje timme. Just nu aktiverar jag mig snarare fem minuter varje timme! 😊 Men jag fattar poängen. Det är värt ett försök! 

Blöt filt


Jag har fått nåt tungt över mig. Som en blöt, grå yllefilt som pressar ner mina axlar mot marken. Orkar inte gå upp ur sängen. Orkar inte bry mig om maten, äter mest småplock och onyttigheter som gör att jag känner mig ännu sämre.

Känner mig bara trött och likgiltig. Ingenting gör mig precis glad, inte ledsen heller för den delen. Det känns som att jag bara är och inget spelar särskilt stor roll just nu. Mitt liv bara är.

Jag är nog lite trött.

Älskade måndag


Måndag igen. Bästa dagen för återhämtning och avkoppling. Helgen kan vara lite slitsam, mycket action, aktiviteter, prat och umgänge. Sånt som såklart är roligt. Men jobbigt när man har begränsad ork. Måndagarna är härliga. Bara att vila, komma ikapp med sig själv efter helgen.

Helt otroligt!


Jag skrev ett inlägg i våras. Ett inlägg som i min värld var ett bland alla andra. Men något har hänt med den där texten för just nu har den lästs över 500 000 gånger!! Femhundratusen. Galet stort i min värld! Att så många vill läsa nåt som lilla jag har skrivit!

Här kommer texten igen, om det är någon som mot förmodan har missat den. Eller behöver en påminnelse. Tack för att ni läser!❤️

Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen 

Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.


Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.

Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!

Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.

Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.

Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.

Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson som har åsikter om hur ens tillfrisknande går. (Det går för sakta.)



Man sätter in och sätter ut mediciner. Och hanterar biverkningarna av dessa medicinerna. Pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Man försöker lösa Moment 22-problem.

Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, fd arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.

Men nej. Det är man ju inte.

Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.

Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.

Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.

Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.

Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.


Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.

Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

Återhämtning och läkning



Hur läker man utmattning, depression, ångest? Fick den frågan och jaa... Hade jag vetat svaret... Det gör jag tyvärr inte. Jag kan bara berätta hur jag har gjort.

Regel nummer 1. Sov när du är trött. Punkt. Lär dig att koppla av och vila även om allt annat är kaos runtomkring. Spelar ingen roll om du sovit tolv timmar på natten, är du trött på dagen så behöver du antagligen sova mer.

2. Ät. Mat. Försök att få till rutiner vad det gäller maten. Frukost, lunch, middag och ett par mellanmål. Lite och ofta har funkat för mig. Ibland har jag ätit varannan timme för att jag varit så hungrig. Ibland har jag mått illa och inte kunnat äta alls. Inget är rätt eller fel. Men så länge som man har en strategi så har man nåt att falla tillbaka på.

3. Frisk luft. Kan man få genom att öppna sovrumsfönstret, ställa sig utanför dörren ett par minuter, hämta posten, eller promenera. Promenader kan vara 1 minut eller 1 timme. Oväsentligt. Rutiner. Återigen, rutiner.

4. Hitta lusten att göra något. Först handlar det bara om att hitta lusten. Inte ens göra det man får lust med. Orkar man bara tänka en upplyftande tanke är det mycket värt.

5. Så smått börja göra något av det man har lust med. En sak. Inte alla på samma dag. Eller ens i samma vecka. Saker som jag har börjat med är tex sitta på en sten i skogen, räfsa löv, sopa, rensa ogräs, vattna blommor. Naturen är läkande. Händerna i jorden är medicin för mig.

Andra saker att göra i försiktig skala. Ligga på yogamattan och andas. Göra avslappningsprogram. Medicinsk yoga eller annan lugn yogaform. Lyssna på radio, typ P1 som är lugnt och utan stressig musik. Sitta och kladda på ett papper med en penna, vattenfärger eller mer avancerad målning om man känner för det. Sjunga med i en bra låt. Måla i en målarbok, klippa och klistra, framkalla foton på papper och sätta in i ett album. Klappa på ett djur eller kramas med någon är också läkande.

6. Sen kommer jag att tänka på det här med medicinering. Man kan läka utan medicin. Om man inte är för djupt nere redan. Men det kan ta onödigt lång tid och orsaka mycket lidande längs vägen. Man kan också ha bra hjälp av medicin. Det finns inget rätt eller fel. Jag var motståndare till medicinering länge. Nu ångrar jag inte en dag att jag började äta medicin. Dessutom äter jag vitaminer som min doktor skriver ut till mig. Även samtalsterapi kan vara till bra hjälp.

7. Mest av allt tror jag det gäller att vara modig. Våga säga nej. Skala av allt. Och sen när man har lärt sig säga nej. Då gäller det att våga säga ja. Att våga släppa in saker i livet igen. Men på ett annorlunda sätt. 

Blir man frisk då? Ja, det beror nog på hur man definierar ordet frisk. Man blir aldrig som förut. Men skönt är väl det? Jag försöker se det positivt, att jag utvecklas som människa under den här tiden. Att jag blir version 2.0 av mig själv. Förbättrad på att prioritera mig själv och mitt välmående. Bland mycket annat. 

Om Försäkringskassan inte tycker att man är sjuk...?


En bloggläsare kommenterade mitt förra inlägg så här

Hej...du skriver så här: "Man känner när kroppen är redo. Man bara vet. Känner man inte det, så är det för tidigt. Lita på dig själv!"

Men det kan ju vara så att försäkringskassan inte tycker man är sjuk eller hur??


Med anledning av det vill jag förtydliga. Jag sitter inte inne med alla svar om allting. Tänk om jag gjort det! Vilken lycka! 

Men. Vad du känner i din kropp och vad Försäkringskassan tycker. Det är två helt olika saker. Helt. Olika. Saker. Sen håller jag med om att det är svårt att stå för det man känner, när den som betalar ut ens lön inte vill betala längre. Det är en fruktansvärd beroendeställning. Inte tal om annat. 

Och det är sjukt läskigt när någon vill knuffa ut en ur ens bekvämlighetszon fast man inte känner sig redo. Klart att inte individen gynnas av den stressen. 

Det jag har ägnat min sjukskrivning åt är att läka, bryta mönster som är destruktiva för mig och lära in ett nytt sätt att agera. Bland annat har det, för mig, inneburit att jag ska lära mig att känna efter vad min kropp försöker tala om för mig och inte bara ignorera alla signaler. 

Det har jag också sagt till Försäkringskassan när vi haft våra möten. Jag känner mig inte tillräckligt frisk för det här som du vill att jag ska göra. Kan vi kompromissa? Jag har aldrig fått nej på den frågan. Inte en enda av alla mina handläggare på FK (som är några stycken vid det här laget) har sagt nej till en kompromiss. 

Försäkringskassan kan mycket väl beordra dig ut i arbetsträning, arbete eller annan åtgärd. Det kan hända oavsett om du är frisk eller sjuk. (Jag önskar att det såg ut på ett annat sätt, men det gör det inte). Men det är fortfarande inte sanningen. Din sanning är att du känner när du är redo, eller inte. Det har inte Försäkringskassan makt över. 

Sådant jag undviker

Det här var ett av mina favoritpass förut. Nu känns det avlägset.

Finns det saker som jag helt undviker? Jag fick en fråga och började fundera på det. Egentligen kan jag nog inte säga generellt att jag undviker saker. Tror det beror mest på i vilket stadie av sjukdomen jag befunnit mig i. I början av utmattningen undvek jag allt möjligt, folk, affärer, att handla, att resa mig upp ur sängen... Och det är helt okej i början av sjukdomen. Men om man fortsätter undvika saker blir det som att man utvecklar fobier och det rekommenderas inte! Så det är bra att pusha lite. Men bara lite i taget. 

Men obs, obs!! Jag har varit sjuk och friskare fram och tillbaka i fem år. Har man varit sjuk en kortare tid är det helt okej att inte göra någonting alls. Och kortare tid kan vara allt från ett par veckor till ett år eller två. Det finns ingen tidsangivelse på detta. Man känner när kroppen är redo. Man bara vet. Känner man inte det, så är det för tidigt. Lita på dig själv!

Saker jag helt undviker är att träna på gym, eller instruktörsledda träningspass på träningskedjor. Jag undviker all form av högintensiv träning. Det är nog det enda. 

Annars har jag gett mig på det mesta. Flygresor, semestrar, shopping i stora gallerior, nöjesfält, badstränder fullpackade med folk, kollektivtrafik, stormarknader, barnkalas, bio, stora evenemang typ Melodifestivalen, stora släktkalas, restaurangbesök och så vidare... 

Detta är inget som går obemärkt förbi, utan kräver självklart mycket återhämtning. Men jag gör det ändå. För jag vill inte hamna i att jag blir rädd för, och undviker saker som egentligen är ofarliga. Men. Jag hade ju inte gett mig på att göra det när jag mådde som sämst. 

Var sak har sin tid. 

Varningssignalerna, fortsättning...

Jag har funderat... På mitt förra inlägg om varningssignalerna. Och kommit på att det blev lite tokigt. Ja, alltså inte varningssignalerna i sig. Men själva skalan. Jag har på nåt sätt vant mig vid att alltid må lite dåligt och tänker att det är normaltillståndet. Men det är det ju självklart inte. Så istället för att ha det här perspektivet.

100% ENERGI

VARNINGSSIGNALER




20%
ÄNNU FLER VARNINGSSIGNALER


KRASCH


Så ska jag ju sträva efter det här perspektivet.


100% ENERGI
MÅ BRA!!!! 



FORTSÄTTA MÅ BRA :)



20%
VARNINGSSIGNALER BÖRJAR SÅ SMÅTT


BRAIN ZAPS, HJÄRNAN "STÄNGER AV"
KRASCH


Detta var ju inte världens snyggaste illustration, men det kanske kommer en snyggare senare. Om jag orkar. Hursomhelst.

Mina varningssignaler är de samma. Men. Viktig skillnad. När tröttheten kommer och hjärnan börjar bli lite trögtänkt, när värken börjar smyga sig på. Då är jag redan på mina sista 20%. Det är DÅ jag ska bromsa. Inte när hjärnan skickar ut brainzaps och håller på med sista dödsrycket innan den stänger ner fullständigt. Då är det liksom för sent.


Och här kommer en otroligt viktig insikt. När jag sökte vård, då var det vid brain zapsen och totala sammanbrottets rand. Precis innan hela hjärnkontoret stängde av. Innan dess hade det inte varit lönt. Tänkte jag. Men jag skulle ju sökt hjälp långt tidigare.

Så nu ska jag fortsätta fundera på vad jag ska göra för att fylla mina översta 80 procent. De ska inte fyllas för mycket. Jag vill fortsatt ha space för kreativitet och spontanitet tänker jag. Men lite saker kan vara bra att identifiera som "bra saker att fylla livet med". To be continued...

Varningssignaler


Jag har funderat mycket över mina "varningssignaler" på senare tid. Så jag ska kunna identifiera vad kroppen säger till mig, innan jag kraschar. Jag har försökt göra en detaljerad lista, ganska mycket i ordning, så som symptomen dyker upp.

100% energi kvar

Ganska tidigt börjar kroppen ge sig till känna
Sömnig, trött i hjärnan, värk i kroppen  


Nästa känsla som dyker upp är att jag vill fly från obehaget, kroppen signalerar rädsla

Orolig, nervös, magproblem 
Svårt att koncentrera mig 
Tunnelseende
Yrsel, ostadighet
Rastlös i kroppen
Intryck blir irriterande, tex ljud, ljus, värme, dofter mm

Längre ner på skalan blir känsloupplevelsen annorlunda, jag blir frustrerad, lättirriterad och arg.

Påfrestande värk i muskler och leder 
Hjärtat slår allt hårdare
Svårt att djupandas
Plötsligt energibortfall
Blodsockerfall, illamående, 
Frossa och svettas om vartannat
Brainzaps

Här är jag nere på runt 20% energi kvar. Kritisk punkt, jag måste verkligen bromsa här! Helst ska jag aldrig passera den här gränsen.

Svårt att processa information, känner mig trögtänkt
Ögonen "stänger av" (kramp, rinner, svider osv så jag inte kan titta mer)
Hjärnan "stänger av"

Känsloupplevelsen här nere är uppgiven, sorgsen, ledsen. En overklighetskänsla, som att min själ och min kropp är helt osynkade och jag fattar inte vad kroppen och hjärnan sysslar med, vill bara gråta.

Sen blinkar det rött!! 

Ångest
Panikångest

Jag nere på noll, mer eller mindre. Ingen energi kvar alls.

Depression


Detta är som sagt mina symptom och jag gör inte anspråk på att sitta inne med "svaret". Du som läser den kan vara i en helt annan fas av din sjukdom och ha helt andra symptom. Men använd idén om du vill och gör din egen lista av varningssignaler. Jag tror att alla har en personlig lista, även om många saker är liknande.

En sång för alla dom som brann upp. - Mia Skäringer


En sång för alla dom som brann upp. 
Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma.
Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.
Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.
Mia Skäringer
Facebookinlägg 2016-10-01

Oktober, extremism & njutning


Förstår inte hur snabbt tiden går ibland. Nyss var det sommar och nu är det höst. Ännu ett halvår har passerat som sjukskriven. Fem och ett halvt år nu. Ofattbart lång tid. 

Många gånger har jag velat hoppas på mirakelkurer. Sånt som gör mig frisk på nolltid. Men. Det finns nog inget sådant. Det som hjälper mig är sova, vila, äta och lugn motion. Mina mediciner, vitaminer och min samtalskontakt har varit till stor hjälp. Att umgås med fina människor som gör mig glad och varm i hjärtat. Hittills har inga andra saker hjälpt mig att läka. 

Klart att det är mer näringsrikt att äta färska blåbär jämfört med att sleva i sig nutella direkt ifrån burken. Det fattar ju vem som helst. Och att det är bättre för vilken kropp som helst. För en utbränd. Men också för alla andra. Blåbär är supergott, men frukt är inte godis, vad man än försöker lura i folk!

Med näring mår jag bättre och läker bättre. Men för den sakens skull äter jag ändå nutella när jag har lust med det. För jag har svårt för extremism. Oavsett vad det gäller. Det finns alltid mer än en väg att gå och alla har sin egen resa att göra. 

Igår njöt jag av hösten med ryggen mot en solvarm vägg. Sov några timmar mitt på dagen, tittade på barnens aktiviteter, lekte med en hund och blev bjuden på middag med härligt sällskap. Dagen avslutades till och med, med lite dans. Oslagbart!