Human


Ligger och vilar, kollar på finaste filmen på länge. Human. Den finns på svtplay till november. Musiken finns på Spotify. Lyssna, titta! Vackert, vilsamt, gripande.

Nu är det dags för terapi. Det enda jag inte ställer in pga trötthet och allmänt dåligt mående. Försöker alltid ta mig dit även om jag avslutar och går hem i förtid (det har också hänt). Men är så trött i kroppen och huvudet. Sömnig och värk och liksom seg helt enkelt. Orkar inte cykla för det blåser så mycket, men orkar inte ta bilen pga jobbigt att parkera där. För långt att gå, för jobbigt att passa busstider. Idag är det lite jobbigt helt enkelt!

Vill mest ligga kvar under filten och lyssna på den fina musiken!

Likadant varenda gång

Det är inte upp-å-nervända världen, det är spegelblankt vatten, helt magiskt!

Jag vet inte hur många gånger som jag hamnat i "den stora tröttheten". När jag är så trött så jag blir rastlös och sedan bara sover och sover. Det har ju hänt ett antal gånger vid det här laget och precis varenda gång blir jag som en liten tjurig tjej som stampar i golvet och arg-gråter (ser mig själv som liten, typ treåring, i röda gummistövlar och med två små råttsvansar!) Jag vill bli pigg nu!! Ganska banalt, nästan så jag måste skratta åt mig själv!

För att förklaringen är så himla enkel. Jag har struntat i tillräcklig återhämtning en period. Jag har mått bra och gjort massa roliga saker, helt klart utanför "aktiviteter som jag kan hantera". Jag har haft folk hemma på middag, deltagit i barnens fritidsaktiviteter, lekt, promenerat långa promenader, läst, övat på mitt nya språk som jag läser när jag har ork, pratat massor i telefon, varit på restaurang, shoppat. 

Det har varit så himla roligt. Men jag gör ju så dumt som kör på fast jag vet att energin inte kommer vara för evigt. Så jag börjar om. Igen. Gör ett nytt försök. Att dosera aktiviteter och vila på ett sätt som passar bättre. Ska bara sova färdigt först! 😉 

TMU-resultatet


Jag har fått mina papper, äntligen, från utredningen. Fem sidor, tättskrivna, med minibokstäver. Skulle behöva förstoringsglas för att läsa det normalt.

Och där står så mycket saker. Om en person. Som är jag. Som jag får medge är sant. Men så otroligt svårt att ta in. Hur kunde de märka det liksom? Jag ansträngde ju mig så för att verka normal! 

En del meningar är väldigt deppiga. "Presterar på mycket låg nivå i samtliga test" har sjukgymnasten skrivit. Jag som har en självbild av att jag är en sportig och aktiv person inser att jag måste revidera. Detta är inte en tillfällig svacka. Det är något annat. 

"Blir uppenbart frustrerad när hon inte minns instruktionerna" skriver psykologen kring något av testerna. "Ger ett skört intryck" tycker doktorn. "Ter sig orolig och stresskänslig"

"Vid de mer sammansatta testerna av arbetsminne gör patienten plötsliga och oväntade fel, vilket är vanligt vid utmattningstillstånd"

"Visar tydlig tendens till uttröttbarhet vid testningen"

Så fortsätter det i ungefär fem sidor.

Sen står det något som jag kommer fokusera på. ;)
"Uppfattar henne som en social och utåtriktad person. ... Svarar adekvat på frågor.  ... Begåvningsmässigt ligger patienten klart till betydligt över genomsnittet"

Haha, jag visste väl det, jag är fortfarande social, utåtriktad och smart! Och nu har jag papper på det också, inte alla som har det! Skämt åsido, men det var rätt skönt att de fick med något positivt också. Att allt inte bara är dystert och elände.

Men om jag får tycka till om nånting så hade jag önskat att dessa papper kom till mig, via min doktor. Inte genom Försäkringskassan. För nu fattar jag ju inte alla medicinska termer och det kliar i fingrarna av att jag vill googla och se vad orden betyder. Men så har jag lovat någon att inte googla. För då blir jag ännu sjukare. Jag har inte ens en läkartid i sikte. Dessutom är det så att om jag inte godkänner det, så kommer min doktor inte ens få en kopia på utredningen. Så FK kan göra en stor utredning om min hälsa, som min ordinarie doktor inte får ta del av, om jag inte skriver på ett papper om det. Det kanske iofs är bra. Men ändå. Det känns som man lämnar mig/patienten åt sitt eget öde när man bara skickar hem en bunt med papper och inte tar ansvar för vad den informationen gör med personen.


Brain zaps


Har man råkat ut för det så vet man exakt vad jag pratar om. Annars är det svårt att förklara....

Känns som en rysning i huvudet. Eller som om hjärnan är gjord av aluminiumfolie och jag sitter inuti en mikrovågsugn. Eller som om att hjärnans elektricitet får kortslutning, knastrar och blixtrar till. Det gör inte ont. Men är väldigt obehagligt. Det känns inte i ögonen, utan inuti huvudet. Men det kan utlösas av en sån simpel sak som att jag rör huvudet en aning åt sidan och fokuserar blicken på något nytt. Ibland inbillar jag mig att det blir bättre om jag kisar och rör huvudet lååångsamt. Men det är nog mest inbillning. Tyvärr.

Har hört att man kan få detta som biverkning av antidepressiva, eller om man medicinerar sig med mer, så att säga, narkotiska preparat. Men för min del var det helt och hållet stressutlöst. Detta var ett av de symptom jag sökte läkarvård för innan min utmattningsdiagnos.

Då hade jag inte heller något ord för det, utan skulle förklara det för doktorn. Utan att låta som en galenpanna!

- Det blixtrar inne i mitt huvud.
- Okej, du har huvudvärk alltså?
- Nej, det gör inte alls ont.
- Nähä... Du har inte migrän i familjen då?
- Nej, det är mer som att det blixtrar till inuti hjärnan när jag koncentrerar mig för mycket. Så svartnar det för ögonen ett ögonblick, svajar till och sen är det som vanligt igen.

...

- Men det gör inte ont alltså?
- Nej. Men det är jätteobehagligt.

Jag fick inga svar den gången. Däremot fick jag en röntgen av min hjärna. Och så tog hon ett gäng blodprover. Men allt var helt normalt.

Att det kunde bero på stress var det ingen som nämnde. Så jag fortsatte min resa i full fart, rakt in mot den väntande väggen.

Jag tar grusvägen!

Jag snirklar mig fram på småvägarna!


Jag läser Platsbanken. Flera gånger i veckan, ibland varje dag. Inte för att jag behöver söka jobb, utan för att jag söker efter roliga ideér. Men ytterst sällan hittar jag ett jobb som jag känner helhjärtat för.

Antingen har jag utbildningen för det. Alltså min lärarexamen. Men inte den psykiska förmågan, att orka med läraryrket ännu en gång. 

Eller så har jag lusten men ingen som helst utbildning inom det området. 

Men oftast har jag tyvärr inte lust heller. Med nåt. Alla jobb utgår från att man hanterar stress väl. Känns som rena hånet. Jag är kompetent och smart. Men inte så bra på att hantera stress. Då är jag per automatik diskvalificerad.  

Jag känner mer och mer att jag måste gå min egen väg här. Det finns ingen enkel asfalterad raksträcka för mig. Jag kommer få fortsätta snirkla mig fram på småvägarna. Dessutom vet jag ju inte heller när,  eller ens om, jag kommer att återvända till arbetslivet i närtid. Så jag har ingen brådska. Bättre att njuta av utsikten från min grusväg så länge då, medan de andra rusar förbi på motorvägen. 

Bra saker med att bli sjuk


Jag känner att jag deppar lite över min sjukdomsdiagnos just nu. Och det kan man ju göra. Men inte hela tiden. Så jag peppar mig själv och tänker på positiva saker med att jag kraschade in i väggen.

- Jag har fått lära känna mig själv och ta ansvar för vad JAG vill, utan att bara lyssna på alla andra.
- Jag har lärt känna så många fantastiska människor som jag inte hade träffat annars.
- Och även sorterat ut och gjort slut med vänner som mest kostat energi i mitt liv.

- Jag har fått en närmare och ärligare relation till de som finns kvar i mitt liv.
- Jag har fått tid tillsammans med mina barn, som jag inte fått om jag fortsatt jobba 250-ish %.
- Jag har lärt mig att uppskatta små saker i livet och glädjas åt det lilla.
- Jag har sett årstiderna skifta som jag aldrig gjort förut.
- Yoga, sång, musik, kreativitet och skapande har tagit en självklar plats i mitt liv.

- Jag har fått en mer avslappnad attityd till livet och saker i största allmänhet.
- Nej är ett fint ord, som inte heller är farligt att uttala!

Livet är hårt


Om det är såhär det ska vara, så är det bara att vänja sig vid det. Egentligen har ingenting förändrats i sak. Jag behöver inte fastna i hur det "ska" vara. Det som utredningsenheten och Försäkringskassan uttrycker är ord för att klassificera in mig i deras system. Inget som talar om något om mig som person, eller min framtid. Så jag ska försöka att inte gräva ner mig i det.

Det positiva är att jag behöver inte mer fundera på hur frisk jag kommer bli. Hur mycket jag kommer läka? Vad jag kommer orka arbeta med? Jag kan fatta mina beslut utifrån hur jag har det nu och så vet jag att det är så det kommer att vara, åtminstone för en tid framöver. 

Inte heller behöver jag hoppas på alternativ medicin, vitaminer, mineraler, alger, kosttillskott och såna saker. Jag kan sluta sträva. Sluta hoppas på mirakel. Bara finna lugnet i min situation. 

Jag behöver yoga, promenera, äta och sova. Aktivera mig och planera in vila emellan. Jag behöver skratta och umgås med fina människor. Det blir inte bättre än såhär. Men det som är just nu är också bra. Bara annorlunda. 

Mitt liv blev inte alls som jag tänkt det. Men jag ska försöka börja leva fullt ut, efter min förmåga. Ingen idé att spara på saker. This is as good as it gets.


Jag kommer aldrig bli som förr


Jag kommer aldrig bli som förr. Inte så att jag vill bli en hysteriskt, stressad, överarbetande perfektionist igen. Men. Jag har ändå haft tanken att jag ska kunna vara en social typ som orkar fara runt och skoja, busa, skratta, leka med mina barn och mina vänner.

Det känns som mitt liv är på paus eller åtminstone på halvfart. Och det har känts okej för jag har aldrig tvivlat på att jag kommer läka. Men med den nya diagnosen, kroniskt smärtsyndrom, faller allt omkull. 

Jag vill ju bara bli frisk. 

Med en kronisk sjukdom blir jag ju inte det. Ska jag aldrig kunna göra precis det jag vill igen? Utan att behöva anpassa mig och mitt liv till S.J.U.K.D.O.M.A.R.N.A? 

Jag ville ju bara att mina barn skulle få lära känna den pigga, sorglösa, spralliga personen jag var innan allt det här hände. 

Sörjer. 

Fånga dagen


Fånga dagen. Carpe diem. Det låter som världens klyscha. Men det är just vad jag gör denna morgon. Sitter i den daggvåta sanden. Hör fiskmåsar, ett svagt kluckande från vågorna och en hund som skäller långt borta. Det är alldeles tyst och så otroligt vackert. Önskar det kunde vara för evigt. 

Ett sådant här ögonblick är inte värt hela min sjukskrivning. Inte riktigt. Men idag är jag tacksam över att jag får lära mig att uppskatta dessa sakerna också. En torsdagsmorgon. I september. På stranden. I solen. 





Förvirrad, funderar och lite ledsen


Försäkringskassan ringde om svaret på den utredning jag var iväg och gjorde på deras utredningsenhet. Läs här och här. Hon läste en del av resultatet för mig, men vi var båda överens om att det fanns vissa frågetecken i dokumentet. Så vi kom fram till att hon skulle kontakta teamet igen för kompletterande information kring vissa av sakerna de skrivit.

Men vad kom de fram till? Jo, de ändrar min huvuddiagnos från utmattningssyndrom till kroniskt smärtsyndrom. Utmattningen hamnar som min andra diagnos. Depressionen håller på att läka ut och ångesten ingår i någon av de två ovanstående diagnoserna. 

Men. Mitt huvud som är ena stunden klart för att nästa stund totalt mosa ihop? Smärtsyndrom för mig handlar om värken. Men tydligen är hjärntrötthet ett uttalat symptom vid denna sjukdom. 

Vilket betyder. Att. Jag. Kanske. Måste. Dras. Med den. Resten. Av. Livet. 

Därav känner jag mig lite ledsen just nu. Rådvill. Smärtan kan jag ju hantera bättre. Tro det eller ej. Men hjärnan. Jag avskyr verkligen när den stänger ned. Det som hållt mig uppe hittills är ändå tanken på att det må vara svårläkt. Men det kommer bli bra. Nu kullkastades alla förutsättningarna i och med detta beskedet. Det känns inget vidare just nu.









Kedjetäcket

Bildkälla
Nu har jag använt mitt kedjetäcke i snart två veckor. Det skramlar och jag känner mig lite som lilla spöket Laban när jag ska försöka få styr på de tunga kedjorna! Täcket väger 8 kg och det är ganska tungt när man ska bädda. Men förvånansvärt skönt när man ligger tillrätta under det. Det är ju ändå kedjor jag har på mig när jag sover.

Det är två olika sidor, en som är mer stoppad och en där det mer eller mindre bara är ett lakan mellan mig och kedjorna. Så man kan välja hur mycket man vill känna av dem.

När det har varit varmt ute har det varit vansinnigt varmt under täcket. Och det är ju lite svårt att sparka av sig... Tungt liksom! Men om man lägger täcket svalt, kyls kedjorna av och det blir skön svalka. Synd bara att det tog ett tag innan jag kom på det! ;) Men jag sover. Oj vad jag sover. Djupare på något sätt. Drömmer mindre och sover mer, kan man säga.

Följden är, något oväntat, att jag är ännu tröttare nu än förut. Men kroppen slappnar ju av nu, så det kan säkert hänga samman med det.

Även när jag tar på mig täcket på dagtid somnar jag på studs. Det hjälper till att tynga ner mig så jag lurar kroppen att jag är avslappnad fast jag inte är det! Så somnar jag bara. Sover lätt en timme och vaknar helt utslagen. Så där så det tar en bra stund innan jag kommer till liv igen.

Man kan testa att ha det bara på dagtid, eller som insomningshjälpmedel, eller hela nätterna. En del kombinerar tyngdtäcket med ett annat täcke. Så friheten att testa är stor. Man gör som man tycker är bäst för en själv helt enkelt!

Mitt kedjetäcke kommer härifrån och hittills är jag supernöjd. Man ska testa i några veckor och jag har fått ett formulär för utvärdering av min arbetsterapeut. Om du är i behov av ett täcke kan du köpa ett själv i webbshoppen. Men om du är sjuk, rekommenderar jag att ta det genom arbetsterapeut eller sjukgymnast så du får det som hjälpmedel. Prisskillnaden blir enorm (från 100 kr i patientavgift till 6500 kr för täcket, i mitt fall).

Att sova på nätterna är värt hur mycket som helst. Jag känner hur jag orkar med mer på dagtid och det känns som jag börjat få tillbaka lite av mitt liv! Det är en sån lyx att få sova gott på nätterna. Jag hade glömt hur härligt det kan vara!

Påminnelse... ;)



Jag har ingen kommentar till den här bilden  Lägger in den mest som en påminnelse till mig själv!

AFA svarar om arbetsskada


För en tid sedan skrev jag ett inlägg om att man kunde anmäla sin utmattning som en arbetsskada och undrade ifall det var några läsare som gjort detta.

Jag har fått svar från AFA på detta inlägg. Kopierar och klistrar in hela svaret, så ingen går miste om informationen.

Hej! 

Jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring och såg att du skriver om vår trygghetsförsäkring (TFA) vid arbetsskada. 

Vi på AFA administrerar försäkringar via din arbetsplats. Du kan ha rätt till ersättning från oss om du jobbar på en arbetsplats som har kollektivavtal (och 90% av alla anställda i Sverige täcks av kollektivavtal).

För att kunna få ersättning från oss för det du benämner som utmattning krävs att Försäkringskassan har klassat detta som en arbetsskada innan du anmäler till oss. Detta för att utmattning benämns som arbetssjukdom snarare än olycksfall i arbetet, och då krävs en utredning från Försäkringskassans håll för att avgöra att arbetsförhållande är anledning till din sjukskriven.  

Vill du ha en mer utförlig förklaring kan du ringa oss på 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar så kan vi hjälpa dig vidare. 
Du kan även kontakta oss via Facebook - https://www.facebook.com/afaforsakring 

Så fort du i så fall fått utmattningen klassad som arbetssjukdom kan du anmäla ärendet till oss. Det gör du allra enklast via vår hemsida: https://www.afaforsakring.se/privatperson/arbetsskadeforsakring/las-mer-och-anmal/

Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa det här:
https://www.afaforsakring.se/om-afa-forsakring/uppsokande-kundtjanst/

Vänliga hälsningar
Sophie
AFA Försäkring


Fakta om ersättning vid arbetssjukdom

Är det någon som har fått godkänt sitt utmattningssyndrom som arbetssjukdom från Försäkringskassan?

 

Vad kan jag som chef göra? Hur förebygger man utmattningssyndrom på arbetsplatserna?


Ännu en fråga jag fått bland kommentarerna. Väldigt svår att svara på. Detta är mina personliga erfarenheter.

Minska stressen bland de anställda. Är det lätta svaret. Men inte det enda.

De som går in i väggen är de duktiga, ambitiösa. Arbetsgivarens dröm. De som aldrig säger nej, utan bara gör och gör. De som fixar och trixar, alltid försöker lösa problem för att hjälpa andra.
Men det är också de med bekräftelsebehov.

Om man ständigt blir uppmärksammad för sina fantastiska prestationer och hur lätt är det då att sluta med dem? Ge beröm, såklart, men beröm även personens egenskaper, inte bara dess prestationer. Kom ihåg att självförtroende är något helt annat än självkänsla. Man kan vara grym på sitt jobb, men väldigt osäker på sin person.

Sen finns det en annan viktig faktor. Arbetet är bara en del av medarbetarens liv. Stressen finns ofta på flera olika ställen samtidigt. Att man försöker vara duktig överallt. Eller så har man ett liv som är komplicerat som man inte kan ta ledigt ifrån. Utan återhämtning är man illa ute.

Men..


Några praktiska tips. Har ni läsare fler tips till arbetsgivare så fyll gärna på i kommentarsfältet!


- Rimlig arbetsbelastning. Inte för mycket, men inte heller för lite. 

- Visa att du litar på dina medarbetare. Ge den enskilda individen möjlighet att påverka sitt arbete där det är möjligt. 

- Underlätta genom att ta in vikarier vid sjukfrånvaro och ha back up i personalgruppen. Fyll inte alla tjänster till bristningsgränsen utan låt det finnas luft i systemet, som möjliggör lösningar vid oväntade händelser. 

- Många är vi som jobbar när vi inte mår bra, för att inte sätta kollegorna i klistret. Uppmuntra till att stanna hemma när man är sjuk. Man kan förstås jobba med förkylning och lite feber. Men det är inte bra. 

- Uppmuntra inte till att jobba när man är ledig. Skicka inte mail på kvällen/helgen utan schemalägg det till nästa morgon. Låt personalen känna att det är okej att vara ledig när man är ledig. 

- Se personalen. Människan bakom den anställde. Inse att livet är en helhet. Många sliter oerhört med sina barn och gamla föräldrar. Det är något man inte kan ta semester ifrån. 

- Våga fråga (och ibland ifrågasätta) när någon verkar trött och hängig. Var beredd på förnekelse, men våga lita på din magkänsla. Känns det fel så är det ofta det...

- Uppmuntra till kontakt med företagshälsovården. Avslappningskurser, samtalsterapi, mediyoga (medicinsk yoga), promenad på lunchen, körsång... Långsiktiga personligt inriktade aktiviteter ger mer än en storföreläsning för hela företaget.

- Uppmuntra till att ta raster, kanske schemalagda raster så man känner att man verkligen har tid att sitta ner. Det finns alltid någon som ska vara "duktig" och rusa iväg med kaffekoppen för att jobba på rasten, som ger de andra dåligt samvete. 

- För att kunna göra ett bra jobb behöver man friska medarbetare. Uppmuntra dem på alla sätt att ta hand om sig själva. Var en förebild. 

Om en medarbetare ändå blir utmattad, hur ska man bete sig??

- Ring och säg hej. Fråga inte när man tänker komma tillbaka till jobbet, det första du gör. 

- Planera in ett möte med den anställde så snart det är möjligt. Tag hjälp av en facklig representant om det finns. Hör hur hen mår, vad du som arbetsgivare kan hjälpa till med. 

- Erbjud företagshälsovård. 

- Håll kontakten regelbundet, även om sjukskrivningen blir långvarig. Ibland kan blotta tanken på att återvända till arbetsplatsen för att ha möten ge panikångest. Erbjud möten på en neutral plats om det förenklar. 

- Gör en handlingsplan för rehabiliteringen. Delta aktivt i möten som ordnas av Försäkringskassan och sjukvården. 

- Ditt engagemang som chef kan vara avgörande för möjligheten att återvända till arbetsplatsen på sikt. 





Hur nyfiken får man vara?


Småpratade lite med barnen på fritids i morse när jag lämnade. Någon hade fyllt år, någon hade tappat en tand. Stora saker. Och mitt i detta mysiga kommer en mamma till ett av barnen fram till mig.

- Du måste berätta hur det är.
- Med vad? tänkte jag och försökte påminna mig själv om vad jag borde komma ihåg, som jag hade glömt bort den här gången.
- Med dig. Med din sjukdom. förtydligade hon.

Alltså.

Ett. Man avbryter inte någon när denna står och pratar med någon annan. Även om det är barn.
Två. Man dyker inte på någon och förhör sig om dennes sjukdomsstatus när man inte ens känner varandra.
Tre. Sansa dig kvinna. SÅ nyfiken får man faktiskt inte vara.

Så vad gjorde jag då? Jo, avslutade konversationen med mina små vänner. Tog min cykel och cyklade hem. Helt utan dåligt samvete. Tralalalala!!!


Vem sätter ribban?

Vem sätter ribban för hur det ska se ut hemma hos dig?
Bild hittad på Pinterest. Synnerligen välstädat och snyggt!
Jag har alltid haft för mig att man måste städa undan det värsta och skura toaletterna innan man får besök. Som om att gästerna skulle ta illa upp om det låg skor slängda på hallgolvet.

Jag har en väninna som alltid ber om ursäkt ifall hennes säng skulle vara obäddad. Och då är det extremt sällan som jag ens är i hennes sovrum. Som om att det skulle göra henne till en sämre person om hon erkände att hon struntat i att bädda för att hon faktiskt inte orkade det den dagen.

En annan väninna brukar be om ursäkt om det ligger tvätt i vardagsrummet som ska vikas innan den hamnar i rätt byrå. Med flera små barn har hon mängder med tvätt. Jag brukar fösa den lite åt sidan och tränga mig ner bredvid tvätthögarna i soffan.
http://se.123rf.com

Har jag varit med och satt ribban för det här spektaklet? Det har jag alldeles säkert. Eftersom jag har städat och visat upp ett prickfritt hem varje gång de varit bjudna till mig så har de gjort detsamma. Vi har triggat varandra.

Jag vet att det är galet att vara så ytlig och har kommit en bra bit på vägen mot att inte plocka undan det värsta när någon är på väg. Men det är så svårt. Djupt inne sitter det rotat att det ska vara städat och fint. Det gäller dock bara mig själv. Jag ser inte smuts eller stök hos någon annan. Och skulle jag lägga märke till det tycker jag mest att det är skönt att se att inte alla andra har det så perfekt jämt.

Med mina allra bästa vänner har jag numera skapat en pakt. Vi städar eller plockar inte. Vi gör överhuvudtaget ingenting för att hålla någon fasad när vi hälsar på hos varandra. Och det är så skönt!

Jag påminner mig om att mitt värde inte sitter i hur duktig jag är på att gömma saker i garderober när folk kommer på besök! ;)




Men, googlade du inte dina symptom?

Ursäkta dålig upplösning, men se det mer som en illustration.  


Var hos doktorn och pratade om hur länge jag mått dåligt och varför jag inte sökte hjälp tidigare. Tills hon uppgivet utbrast "Men Googlade du inte dina symtom?"

Öh, nej. Jag gick väl i gymnasiet då. Det fanns knappt internet på den tiden. Google var inte ens uppfunnet. 

Man letade på sin höjd i mammas läkarbok om man ville veta något. Men där stod nog inget om stressrelaterad psykisk ohälsa eller att illamåendet jag kände berodde på stress och att det var ångest jag kände. 

I mammas läkarbok stod handfasta saker som halsfluss och lunginflammation. Utbrändhet var inte uppfunnet. Ännu mindre utmattningssyndrom. 

Tänk vilken skillnad på att vara sjuk nu och då, med denna oändliga tillgång till information. På gott och ont tänker jag... 





Mamma är bara lite trött



Ibland blir det nästan plågsamt. Måste lägga undan boken och gå ut för att skaka av mig olustkänslorna. Det känns som ett ärr som rivs upp inuti. Samtidigt, glädjen. Igenkänningen är både jobbig och helt underbar! Läs den! 

Projektledare

Projektledaren springer rakt igenom väggen. Så klockren bild. Kommer härifrån. 

När jag först blev sjukskriven trodde jag att det skulle ta typ nån månad innan jag var tillbaka på jobbet. Jag gjorde som en projektledningslista över vad som behövdes göra för att bli frisk och komma tillbaka. Det borde vara lätt som en plätt!

En ny anteckningsbok med en check-lista skulle fixa mig tillbaka till mitt vanliga liv, helt enkelt.

Punkt 1. Acceptera att du är sjuk. Det var nån som sagt det, så det lät ju viktigt och bra.
Punkt 2. Börja sova på natten. Inte svårare än så.
Punkt 3. Träna. Det är bra att träna. Kanske tre, fyra gånger i veckan. Springa och gå på gym.
Punkt 4. Äta nyttig mat. Ut med allt skräp och snask. Lite mer grönsaker så är nog saken i hamn.


Alltså. Jag häpnar över min egen naivitet. Hur tänkte jag egentligen?

Men jag får vara förlåtande mot mig själv. Hela mitt liv har jag löst problem på samma sätt. Strukturera upp, identifiera problemet och lösa det. Hur skulle jag kunna veta att detta var något helt annat? Något man löser genom att sluta kämpa. 

Jag kämpade verkligen med att komma tillbaka. Tills jag insåg att jag inte vill tillbaka. Jag vill inte vara den personen jag var förut. Hon var inte snäll mot mig. Hon piskade och drev på alldeles för hårt. Hon accepterade inte att jag gjorde några misstag. Hon tyckte aldrig att jag var tillräckligt sjuk för att stanna hemma. Hon var bara jagad från alla håll. Aldrig riktigt lycklig. Hade liksom inte tid med det.

Så otroligt sorgligt.

Att utmattningssyndrom, ångest och depression dessutom är verkliga sjukdomar och inte något som jag borde kunna lösa själv, på egen hand,  genom att skärpa till mig lite, tog det väldigt lång tid innan jag förstod. Tänk vad viktigt det är med tydlig information.

Vad gör du hela dagarna?

Det hinner du väl, du är ju hemma och är sjukskriven?

Om ni bara visste så mycket saker man ägnar den där så kallade lediga tiden åt, det vill jag meddela alla som inte ser helheten kring min sjukskrivning och sjukdom. 

Jag har begränsad ork och energin byggs inte på i samma utsträckning som den tar slut. Men ändå gör jag en väldig massa. Trots att jag "inte gör nånting" om dagarna.

 - Varning för lång lista!! - 

Träffa doktor. Träffa sjukgymnast. Arbetsterapeut. Prova ut hjälpmedel. Promenera. Medicinsk yoga. Basal kroppskännedom. Företagshälsovården. Qi gong. Meditera. Bassängträning. KBT. Psykolog. Smärtrehab i grupp. Sätta in mediciner. Sätta ut mediciner. Hantera biverkningar av medicinerna. Blodprov. Vänta på resultat. Göra tester. Vänta på fler resultat. Äta vitaminer. Sova. Vila. Avslappningsövningar. Kontakt med Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren. 

Delta i avstämningsmöten. Vara delaktig i planeringen kring min rehabilitering. Göra utredningar kring varför man inte tillfrisknar enligt standardkurvan. Läsa på om olika behandlingsmetoder. Läsa på fakta och sätta sig in i regler. Hantera ångest. Hantera sinnesöverkänslighet. Lära känna sig själv och inse varför man blev sjuk. 

Acceptera sin sjukdom och lära sig ett nytt beteendemönster. Dessutom lära sig ett nytt rörelsemönster för att skona kroppen från värk. Ligga och titta i taket utan att bli rastlös. Göra olika självvalda, roliga aktiviteter för att stärka och läka min kropp och min hjärna. Förutspå energitillgång- och efterfrågan under kommande dagar. Vila i förebyggande syfte. Vila fast man är pigg. Vila för att man tagit ut sig för mycket så man kraschat. 

Hantera depression och nedstämdhet. Gå till familjeterapeut för att rädda äktenskapet som knakar pga utmattningen. Kopiera och posta intyg. Kontakter med försäkringsbolag. Kontakter med fackförbund. Fundera på om man borde anmäla som arbetsskada. Fundera över vad man kan och vill jobba med när man blir friskare. Fundera på hur frisk/återhämtad man kommer bli inom rimlig tid. Hantera att man blir uppsagd från sitt jobb pga sin sjukdom. Hantera att Försäkringskassan föreslår det som förut kallades förtidspension. 

Hantera en rad problem med magen. Lära sig leva laktosfritt och i viss mån glutenfritt. Lära sig att alltid ha energi för att orka laga mat och äta lagad mat eftersom jag annars tappar energin och blir illamående av trötthet och orkeslöshet. Ökat antal tandläkarbesök pga muntorrhet som är en biverkning av medicineringen. Besök hos hudläkaren pga eksem som också är en biverkning av medicineringen. 

Oro för ekonomin pga utebliven inkomst under lång tid. Utförsäkrad från sjukförsäkringen. Oro för att Försäkringskassan inte ska godkänna sjukskrivningen. Sömnproblem i form av mardrömmar, ytlig sömn, tidiga uppvaknanden. Hantera yrsel och huvudvärk. Hantera att man aldrig känner sig pigg hur mycket man än sover.   

Utöver det är jag någons fru, mor, dotter, syskon, svärdotter, barnbarn, kusin, moster, faster, vän, kattvakt osv. Och med det följer en rad andra mer eller mindre uttalade krav, plikter och ömsesidiga önskemål som inte försvinner bara för att jag är sjuk.

Så snälla, be mig inte göra en massa extra saker när jag ändå "bara är hemma"- jag har redan fullt upp. 

Kedjetäcke

Har varit på hjälpmedelscentralen med min arbetsterapeut och provat ut ett tyngdtäcke. Det fanns bolltäcke och kedjetäcke, jag valde ett kedjetäcke pga att de inte var lika varma.

Kedjetäcke finns i olika tyngder, beroende på hur mycket omsluten man känner att man vill vara och till viss del även beroende på hur stor man själv är. Det vanligaste tror jag var en tyngd på 8-10kg. 

Nu beställs täcket till mig och så ska jag fylla i en dagbok i fem veckor framåt. Både med och utan det nya täcket. För att kartlägga om det blir någon förändring. 

I min region får jag det som hjälpmedel för 100 kr som besöket hos arbetsterapeuten kostar, eller gratis på frikortet. Annars kostar det ca 6000kr. 

Ska bli väldigt spännande och se om det hjälper till med att få en lugnare sömn. Det finns mycket forskning på att det fungerar och förbättrar sömnen för de som provat. Läs till exempel här eller här

Återkommer med recension senare! 💤💤💤

Vi är varandras arbetsmiljö

Bildkälla

När den värsta fasen av utmattningen har läkt är det faktiskt en bra idé att komma ut så smått i sociala sammanhang. En arbetsträning är inte så dumt.

Motståndet är många gånger stort. Ångesten och rädslan för det okända ännu större. Men man läker på arbetsplatsen också. Om det är en bra arbetsplats. 

Jag har erfarenhet från både bra och dåliga praktikplatser. En del som hjälpt mig att läka, andra som gjorde mig sämre igen. 

Arbetsplatsen i sig är viktig. Chefen, ledningen, klimatet, liksom arbetsuppgifterna. Allt påverkar. 

Det viktiga är att våga känna efter. En ständig balansgång mellan att våga utmana sig och att våga bromsa. Att hitta den där hastigheten så man kan tuffa på i sakta mak. 

Innan det är dags för arbetsträning är det nog bra att aktivera sig lite mer utanför hemmet. Jag försöker få till olika tider och olika aktiviteter. Allt för att inte fastna i för strikta ramar om hur jag "måste" ha det för att fungera. Våga utmana mig själv lite. 

Rent praktiskt kan det innebära att boka en tid hos doktorn på eftermiddagen trots att jag vet att jag brukar fungera bättre om jag går dit direkt efter frukost. 

Sen kan jag fortsätta gå på förmiddagstider om jag vill, men det är ett val jag gör. Inte ett undvikande. Stor skillnad. 

Utmaningar för mig just nu är att göra en sak om dagen. Varje dag. För att se hur jag orkar med två timmars aktivitet om dagen, fem dagar i sträck. 

Den dagen det blir aktuellt med arbetsträning vill jag känna mig lite förberedd. Nu gör jag det på mina egna villkor. Utan press från någon annan. Det passar mig mycket bättre. 

För jag inser att jag inte kan bli fullt återställd genom att bara vara hemma. Till slut måste jag ut bland folk och ta tag i den biten, när tiden är mogen. 

Det är en viktig del i läkningen. 



Nanne, Isabel och alla ni andra

Alltså, jag blir både ledsen och jäkligt förbannad när jag hör hur det är ställt med vården ibland. Både för min egen del och för andras. Nu senast när jag läste Nanne Grönvalls beskrivning om sin utmattning, det är plågsam igenkänningsfaktor. På samma tema gjorde Isabel Boltenstern ett inlägg i debatten. Se det här och nu. SÅ bra. Word.


För er nytillkomna läsare som kanske har missat hur det var när jag sökte hjälp för min stress och yrsel, som det mest var fråga om till en början, här kommer en sammanfattning. Min man mer eller mindre tvingade mig till doktorn för att jag grät för minsta lilla, kunde inte äta för jag mådde illa hela tiden och var helt sönderstressad. Våra barn var då 1 och 3 år gamla och jag fick höra av doktorn att det är "heeelt normaaaalt" att vara trött när man har små barn. Så då kände jag mig som ett ufo som ens gått till vårdcentralen för en sån sak. Det borde jag ju ha fattat.

Men för säkerhets skull rekommenderade doktorn mig att jag skulle skaffa mig ett schemalagt sexliv med min man, för att det var väldigt viktigt för relationen. Tre gånger i veckan kunde vara lagom att planera in. Utöver detta skulle jag planera in träning ungefär lika många gånger i veckan.

Doktorn påtalade också att jag sov FÖR MYCKET! Intressant. För jag var ju ändå trött jämt. Jag borde få mina barn att sova på nätterna och skaffa mig ett liv igen. Så skulle allt bli bra sedan.

Så var det med den saken.

Och nej. Jag överdriver inte. Inte ens lite.

Stressade föräldrar ger psykiskt sjuka barn?


Så kom en släng av det dåliga samvetet över en igen... Bara hoppas på att man kan lyckas lära barnen faran med stressen och vikten av att uppskatta vila och kravlöshet. 

Ångest, huvudvärk och lite sånt



Är trött. Förkylningen tar ut sin rätt i kombination med fullspäckad vecka. Fattar att energinivåerna är på väg ner. 

Är hungrig och illamående samtidigt. Och sjukt, galet, överdrivet nervös.  För absolut ingenting. 

Jag ska liksom köra ett ärende, hämta ett barn och följa med och vänta på en aktivitet. Köra hem. Thats it. 

Men min kropp reagerar som jag skulle ... Ja, jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra för att det skulle vara befogat att vara så här nervös. 

Den här jävla ångesten. Fuck. Fuck. Fuck. 

Å huvudvärk har jag också. Av den där irriterande sorten som inte försvinner med huvudvärkstabletter. 

Men bilen går bra. Tackar som frågar. 

Sorry. Vilket skumt inlägg. Ber om ursäkt. Idag är en sådan dag. Peace out. 

TMU utredningsdag 2


Kommer in i lokalen och idag är väntrummet fullt. Nästan uteslutande kvinnor i varierande åldrar. Alla trötta, slitna, likt jag själv. Hänger mer eller mindre över borden och väntar på sin tur. Om man tittar närmare kan man riktigt föreställa sig alla dessa som välfungerande, högpresterande duktiga tjejer och kvinnor. Precis som jag. Plågsamt att se ett helt rum med kvinnor som kunde varit jag. Känner mig inte särskilt unik. Men ledsen över att det är så här det ser ut.

Började med att träffa arbetsterapeuten idag. Gick igenom olika förmågor jag har. Vad jag kan genomföra och inte. En diger lista, men exempelvis, orkar gå 1 km? orkar handla? städa? klarar av att planera måltider och tillaga dem? osv. Sen var det även om jag hindras av värk.  Tex om jag kan böja mig ner och ta på mig strumporna själv eller hur är min arbetsställning när jag skalar potatis? Mycket praktiskt inriktad genomgång.

Detta besök avslutades med en praktisk uppgift där jag skulle sätta ihop en enkel bokhylla och sedan flytta in pärmar och grejer i den, samt ställa i ordning en hel stor trave med böcker i bokstavsordning! Yeez! Det verkade ju lätt som en plätt, men det blev jobbigt innan jag var klar.

Lyfta hyllplan och komma ihåg alfabetet liksom... Jag gjorde verkligen mitt bästa. Men när jag måste stå och rabbla alfabetet tyst för mig själv för att jag liksom har glömt bort det i stunden... Det kändes sådär kul, ärligt talat. Det var ju lite som förra gången när jag omöjligt kunde räkna ut 35-17. Det gick bara inte. Vet ni hur många år jag har gått på universitet? Tur ni inte vet det. 😬

Sedan var det läkarbesöket. Gick igenom allt ifrån min medicinska historia sedan jag var barn till nu, sjukdomar i släkten, alkoholvanor, fobier, min bild av vad som ledde fram till utmattningen och hur jag ser på den här tiden. Vi gick även igenom kroppen muntligt där jag fick beskriva mina symptom och sedan gjorde hon en omfattande kroppsundersökning. Där ingick allt ifrån blodtryck och reflexer som att kolla mina muskler, undersöka min mage som jag har så mycket problem med osv.

Nu ska teamet prata samman sig och komma fram till en gemensam bild av mina begränsningar gentemot arbetsmarknaden. Det tar väl nån månad innan svaret kommer till Försäkringskassan och sedan kan jag be att få en kopia på utredningen av min handläggare där.