Blodtrycksmätare


Blev påmind om en episod av mitt liv. Har inte nämnt den på bloggen förut, för jag kom helt enkelt inte ihåg den. Förrän nu.

Jag hade jobbat i knappt ett år efter jag avslutat mina universitetsstudier. Kämpade med att hitta en yrkesroll, vuxenidentitet, få en tillsvidareanställning och att klara av mitt jobb tillfredsställande. 

Då hade jag inga barn, så all min fritid kunde jag ägna åt arbete...

Men jag mådde dåligt. Situationen på min arbetsplats stressade mig. Hjärtat slog dubbelslag. Jag trodde jag fått hjärtfel. Men jag ignorerade detta. Om det inte syns, finns det inte.

Hamnade hos barnmorskan för att få preventivmedel och hon ville inte skriva ut förrän jag kontrollerat mitt höga blodtryck hos en doktor på vårdcentralen. 

Var hos doktorn och fick göra EKG. Men allt såg bra ut. Däremot hade jag skyhögt blodtryck. Så högt så att flera personer fick ta det på mig för att kontrollera att det verkligen var så högt som det var. 

Jag var strax över 20 år och hade oroväckande högt blodtryck. Doktorn tog det på största allvar och skickade mig på diverse undersökningar på sjukhuset. 

Inget fysiskt fel kunde konstateras.

Jag gick runt med en blodtrycksmätare i 24 timmar som mätte en gång i halvtimmen. På jobbet var det vansinnigt högt. På natten helt normalt.

Så min doktor förmanade mig att ta det lugnt. Att stressa av. Jag fick blodtryckssänkande tabletter och besök hos distriktssköterskan varannan vecka för att hålla koll på trycket.

En vecka var jag hemma från jobbet då. Grät och grät.
Lovade mig själv att aldrig hamna i den situationen igen.

Men man glömmer så lätt. Det tog några år, sedan gick jag in i väggen med full kraft.

Tänk om...



Mingel-party


Jag har haft en tanke om att träffa er! Alltså på riktigt, se vilka ni är. Tycker ni verkar vara ett så himla härligt gäng som hänger här med mig! Tänk att få prata och skratta i verkligheten istället för bakom våra skärmar. Det hade varit superkul! Det är en av de bästa saker som den här sjukdomen och sjukskrivningen fört med sig. Alla nya människor som jag mött. De som jag troligtvis aldrig hade fått förmånen att lära känna annars.

Men, så trötta och uttröttade som vi är (aldrig tycks vi vara pigga samtidigt heller!) hade det kanske inte blivit mycket av det. Får väl fixa en jättestor Skype-konferens där alla får ligga i sina sängar och mingla digitalt! 

Guuuud va jobbigt


Jag är förkyld. Det är ju inte en särskilt unik sjukdom, ej heller överdrivet plågsamt direkt. Men visst kan man känna sig extra trött när man snörvlar, hostar och har ont i halsen. Särskilt när man har en utmattning i botten som verkar ta all energi från läkningen, till vardagliga överlevnadssaker som att äta och så.

Det intressanta är ändå, tycker jag, hur mycket sympati man kan få för lite ont i halsen. Jag menar, det är ju ingenting mot den sjukdom jag dras med varenda dag. Kroniskt utmattningssyndrom är så mycket värre. Men blir sällan kommenterat mer än i tillkämpat hurtiga ordalag. Du ser verkligen pigg ut nu. Nu mår du väl bättre? När ska du börja jobba? 

Medan förkylningen ger medlidande av sällan skådat slag. Guuuud vad jobbigt. Så synd om dig. 

Men nej. Det är inte särskilt synd om mig när jag är förkyld. Inte mer än vanligt åtminstone. Det är mest synd om mig alla de andra dagarna när jag mår minst lika dåligt, fast det inte syns utanpå. 





Det finns en utveckling, trots allt


Tänk att det fanns en tid när jag bara låg i sängen och inte orkade gå upp. Att jag inte orkade tvätta håret på mig själv, ibland inte ens tvåla in mig när jag duschade. Om jag ens orkade tvätta mig.

Tänk att det har funnits en tid när jag blev expert på alla öronproppar i sortimentet. Hudfärgade, skrikigt färgade, högdämpande, formgjutna. Alla dessa öronproppar jag provat mig igenom, för sömn och för överlevnad ute bland människor.

Tänk när jag inte orkade gå ut till brevlådan (5 meter) och hämta posten. Då när det var snudd på en omöjlighet att sitta upp så länge så jag hann äta mig mätt vid matbordet, innan jag var så trött att jag höll på att ramla ihop.

Tänk när det var omöjligt att gå ut på grund av starkt ljus. När jag provade mig igenom alla solglasögon, kepsar och solhattar för att hitta den perfekta = mörkaste kombinationen.

Det fanns en tid när jag inte orkade koncentrera mig så länge att jag hann läsa ett sms. Än mindre författa ett litet svar.

Det är inte så hemskt längesedan.

Och det betyder att det trots allt går framåt. Fastän det känns som jag står och stampar på en punkt så rör jag mig ändå en smula i rätt riktning. 

Kan orsaka extrem sexighet


Jag är ung. Eller hyfsat ung i alla fall. Men känner mig gammal. Tanterna med rollator promenerar förbi mig ibland. När jag cyklar uppför en brant backe blir jag omkörd av alla, inte bara elcyklisterna.

Jag har fått köpa en dosett till alla mina mediciner.. Det känns som jag blev typ pensionär på en gång.

Min mormor, är piggare och mer socialt aktiv än vad jag är.

Hoppas jag också är pigg när jag börjar närma mig 90-strecket.

Vänskap


En läsare bad mig skriva om vänskap. Spännande och viktigt ämne.

Det viktigaste för mig på vägen mot mitt mer energisnåla sätt att leva har varit att definiera vad vänskap är, för mig. Vad är viktigt för mig? Vilka egenskaper vill jag att mina vänner ska ha? 

Därefter helt enkelt försöka foga in min bekantskapskrets i dessa ramar. Det låter extremt fyrkantigt, det hör jag ju. Men det fungerade oväntat bra för mig. 

Mina olika kategorier var tex arbetskamrat, bekant, gammal kompis från förr, kompisar till familjen och nära vänner. Mitt största problem var förut att jag såg alla som mina vänner. Jag hade inga problem att berätta personliga saker för mer ytliga bekanta, men blev väldigt sårad när de inte visade mig samma förtroende tillbaka. Jag upplevde att jag ställde upp och engagerade mig i min omgivning men de gjorde inte detsamma tillbaka. 

Så min överlevnadsstrategi blev att kategorisera in personer, helt enkelt för att kunna veta vem jag pratar väder och vind med, vem jag pratar jobb med, vem som förtjänar ett ärligt svar när de frågar hur jag mår och så vidare. 

Det jag kom fram till är att jag har få vänner. Mycket färre än vad jag hade förut. Men med den enorma skillnaden att dessa riktiga vänner litar jag på till 110%. Jag skulle kunna ge dem mina egna barn om det skulle behövas. Så nära vänner. 

Det är inte så att jag har sagt upp bekantskapen med alla andra. Absolut inte. Tvärtom kan det vara nog så trevligt att ta en fika med en gammal kompis, eller bjuda hem någon på middag. Skillnaden ligger i min känsla av ansvar för dessa människor. Vad jag väljer att prata om och vad jag förväntar mig i gensvar. Med bekanta förväntar jag mig mindre tillbaka och därför blir jag inte heller besviken.  

Men självklart, evig tacksamhet till de som hjälpt mig genom min sjukdomstid. De som jag kunnat ringa när jag haft ångest och de som hållit mig i handen och hjälpt mig att andas tills jag lugnat ner mig. 

Sådana vänner behöver man inte prata med varje dag, man bara vet att de kommer finnas där för mig när jag behöver. Motsvarande finns jag där för dem, när de behöver. 

Energitjuvar, gnäll, klagomål, skitsnack, skvaller och allt sånt där går helt bort däremot. De som bara kostar på utan att ge tillbaka umgås jag inte med längre. Bästa investeringen ever i energisparandesynpunkt. 

TMU, första utredningsdagen


Dag 1 av TMU avklarad. Efter en dag med resa till en annan stad, möte med sjukgymnast, möte med psykolog och hemresa var jag helt otroligt mörbultad. Efter det sista besöket var jag så trött och utmattad att jag dök in på närmsta ställe och beställde två (!) hamburgare! Det blinkade rött på energimätaren kan man säga.

Om undersökningen i stort kan man säga att personalen var väldigt trevliga, professionella och bra pålästa om mig och min historik likväl som rutinerade på patienter med utmattningsproblematik. Tummen upp! 

Sjukgymnasten kollade först av allmän status. Jag fick berätta om mina besvär och hon kompletterade med frågor. Sedan var det dags för fysiska tester. Det var (om jag minns alla) 

Gångtest, 5 min 
Upp och ner på en pall i två min
Sitta på huk
Böja framåt ryggen och nå golvet med händerna, om möjligt! 
Övningar att bibehålla en rörelse över axelhöjd
Lyfta olika tyngder från en höjd till en annan
Lyfta en drickaback från golvet in i en hylla
Gå upp och ner i trappor en viss tid
Mäta handstyrkan

Hon kände igenom kroppen efter spänningar, stelhet mm. Jag fick skatta min värk före under och efter övningarna. Sedan ska jag föra noteringar om hur det känns under tiden efter testen, tills jag återkommer nästa gång. 

Mitt andra besök var hos psykologen. Där fick jag verkligen bekänna färg. Det började med en kort sammanfattning av det han fått sänt till sig och han hade koll på allt han också. Sedan följde en rad olika tester och prov. Om jag minns allt, 

KEDS (utmattnings-frågeformulär)
Becks (ångest-frågeformulär)
Annat test om depression och utmattning, vet ej namnet på detta test för det stod ej på pappret
Bygga givna mönster med olika klossar, på tid
Repetera talföljder, se hur många siffror man kan minnas. 
Samma fast upprepa baklänges
Samma fast upprepa talen i storleksordning
Problemlösning som handlade om att hålla saker i minnet medan man gjorde annat. Även detta på tid. 
Lösa/koda av typ chiffer 
Rita av symboler, känna igen dessa

Det var uppgifter av typen gör så många du kan på en eller två minuter. Eller så tog de tiden, med stoppur, för att mäta hur lång tid jag tog på mig för att lösa uppgifterna. 


Jag började rätt bra men ju längre tiden gick desto fler uppgifter fick jag "passa" på. Jag kom helt enkelt inte ihåg instruktionerna. 😕

I slutet satt jag och blundade för jag orkade inte titta, men jag försökte liksom avskärma för att inte behöva förhålla mig till mer intryck än de han läste upp för mig. Jag var helt slut. Och det syntes också på mig. Så det var ju ändå bra att de fick se hur det blir i verkligheten när jag pressas för mycket. Att det inte är något jag hittar på, utan det är verkligen så. 

Psykologen var väl medveten om min problematik och han bad om ursäkt att han fortsatte testerna, men som han uttryckte det. Försäkringskassan behöver få se hur det verkligen är för dig att leva med den här sjukdomen och hur påverkad du blir. Därför finns det en poäng i att fortsätta även när resultaten uteblir.


Lite kuriosa! 

Enligt psykologen är det bara 20-30% av utmattade som blir hjälpta av antidepressiv behandling. Desto fler behöver däremot ångestdämpande än antidepp. Många utmattade har ångestpersonligheter. 

Sömn är den enskilt viktigaste friskfaktorn. Är du  sömnig på dagen behöver du sova mer. Punkt slut. Sömn är a och o för tillfrisknande. 

Det man sover dagtid kan multipliceras med fyra för att få vad det motsvarar i nattsömn. Tex 30 min tupplur på dagen motsvarar 2 timmars nattsömn. 

Ta hjälp av KBT för att identifiera var energin rinner ut någonstans. Om det inte räcker med de stora sakerna får man gå in på detaljnivå. Men jobba aktivt på att identifiera och stoppa läckaget av energi. 

Jag känner mig nöjd med de två delarna av utredningen som jag genomfört. Nästa gång blir det arbetsterapeut och läkare som jag kommer träffa. 

Väl hemma blev det yogamattan, utomhus i sensommarvärmen. Så skönt! 








Fortsatt trött, psykologjournal och skolstart


Jag fortsätter att vila mig i form så gott det går här. Är sömnig dagarna igenom och fast jag sover blir jag inte nämnvärt mycket piggare. Hade bestämt möte för att hämta mina journaler hos psykologen och givetvis kunde jag inte låta bli att läsa dem. Fast jag vet att jag inte mår bättre av det.

Det kändes som om jag i ett slag blev så sjuk igen som jag var när journalanteckningen gjordes. Kroppen färdades tillbaka till den stunden och jag fick hela den känslan återskapad på ett ögonblick. Bara av att läsa några rader på ett papper.

"Långsam i tankeförmåga och tal. Långsam i motorik. Klarar inte hålla samtalet flytande. Ser helt utmattad ut redan initialt. Klarar inte av att hålla koncentrationen mer än en kort stund. Avslutar samtalet efter 15 min då patienten knappt kan hålla sig vaken."  

Så fortsätter det. Ingen upplyftande läsning någonstans. Känns ledsamt på något sätt. Att jag varit så sjuk. Det är sorgligt när man blir påmind om det. Pratade med en fin vän och hon förklarade hur hon tänkte sig det. Som ett fysiskt minne i kroppen. Man hamnar tillbaka där man var. Och det är allt annat än en behaglig upplevelse. Det sitter där inne. Som en tagg. Kanske kan man aldrig ta bort den, men den kanske blir mindre vass med tiden.

Nu har skolan startat. Rutinerna drar igång och jag vilar. Ont i halsen, ont i öronen och huvudvärk. Kan vara en vanlig förkylning på gång, eller stressymptom. Får ofta ont såhär när jag stressat upp mig. Så det ger sig så småningom vilket det är.

Te är toppen mot halsont, oavsett orsak.
Snart är det dags för TMU, första delen av utredningen. Ska bli skönt att få det avklarat. Tycker ofta jag fokuserar alldeles för mycket på allt som inte fungerar när jag ska på såna här möten av olika slag. För att uppmärksamma och memorera det jag behöver informera om så måste jag hela tiden påminna mig själv om alla mina symptom och funktionsnedsättningar. Det leder, inte oväntat, till att jag känner av allt mycket mer och allt på en och samma gång.

Nu vill jag bara bli pigg(are) och gå vidare med något.

Låt mig få vara ifred!!


Man vet att man är på gränsen till total frustration och toksammanbrott när man inte orkar någonting mer. Inte ens svara på tilltal. När någon ställer en enkel fråga och man bara känner att jag orkar faktiskt inte öppna munnen och prata utan att det blir ett för stort stressmoment.

Så det blev inte bara ett, utan två, yin-yoga-pass för mig igår kväll. Allt för att få ner andningen i magen och stilla mig. 

Använder appen som passande nog heter Vila dig i form! Får nog fortsätta med det idag. Vila mig i form alltså! 

Håhåjaja


Värk i armarna from hell idag. Ledvärk och muskelvärk om vartannat lite varstans i kroppen. Till och med värre än igår.

Vaknade av mina stressdrömmar med ångestpåslag i natt. Tog en riktigt bra stund innan jag lyckades varva ner, låta ångesten försvinna och somna om efter det. 

Det enda positiva med detta är väl att jag ska iväg på Försäkringskassans utredning nästa vecka och då kommer jag kunna förklara bättre hur det känns när det gör ont. För på något mysko vis lyckas jag alltid förtränga det mellan varven. 

Idag blir det vila. Mysigt besök senare och sen lite mer vila. 

Nedslag i verkligheten - veckohandlingen

Bildkälla

Jag har varit på stormarknad... Har byggt upp långsamt med veckohandling på mindre mataffärer under många veckor nu. Så idag tänkte jag att jag var redo.

Det gick bra. Ända tills det inte gick bra längre. Men. Klapp på axeln till mig själv. Jag tvingade inte mig själv att handla färdigt allt på listan. Det som var kvar på kom-ihåg-lappen när hjärnan började tröttna rejält får vänta till en annan dag.

Men irrade runt i affären efter kokosmjölk, majonnäs och lite sånt. Fatta hur trött jag var när min man fick motta ett telefonsamtal till jobbet. Det är alltså han som brukar få ta de här storhandlingarna i vanliga fall.
- Var finns aiolin?
- Kolla där vid köttet. Den är vid köttfärsen.
-Okej, tack!

Sen några minuter senare.

- Jag hittar inte aiolin. Den är inte vid osten som du sa.
- Älskling, jag sa köttfärsen. Den är vid köttfärsen. Hittar du inte den så strunta i den. Vi kan göra egen.

Här hör han nog att jag har gråten i halsen för han uppmanar mig att betala det jag har handlat och köra hem.

Så dagen startade ju bra. Började nästan gråta på stormarknaden för att jag inte hittade aioli. Packade in allt i kyl och frys när jag suttit och vilat en stund. Resten får vänta till i morgon eller så...

Och nu kan jag inte låta bli att fundera lite på hur hans arbetskamrater reagerade om de hörde det samtalet. Nya arbetskamrater sedan i förrgår liksom. Kan inte låta bli att skratta lite.

Nu, avkoppling. Måste pyssla om mig och min värk som visst återkom med dunder och brak efter den här anspänningen och släpande på matkassar.

KEDS och Madrs

Bildkälla

Såna här förkortningar hade jag ingen aning om i mitt förra liv. Så nånting har man ju lyckats lära sig under livet som sjukskriven och utmattad. Den ironin här...

För nyfikenhetens skull roade (nåja, det kanske var fel ordval, men hursomhelst) jag gjorde i alla fall självskattningstesten för  depression och utmattningssyndrom. De som kallas Madrs respektive KEDS.

Madrs, som skattar depression, visar att jag inte har någon depression längre. Utan det som ger poäng på det testet är skiftningar upp och ner som hör till livet. Skönt att, så att säga, vara under gränsen. Det känns också som om att det stämmer även utan testresultatet. Mina antidepressiva som jag var sådan motståndare till först, har verkligen gett resultat. Med facit i hand känns det ju lite synd att jag inte träffade en läkare som kunde förklara nyttan med medicineringen lite tidigare istället för att skrämma upp mig med biverkningarna. Men bättre sent än aldrig.

Gjorde även KEDS, det test som skattar utmattningssyndrom, eller "hur långt man är ifrån väggen". Om man har över 18 poäng är man i riskzonen för att bli utbränd. Jag har i princip maxat det testet när jag mått som sämst. Inget man strävar efter direkt. Nu ligger jag stabilt men ändå för högt. Så trots att depressionen är behandlad och stabil så ger inte utmattningen med sig. Jag har kvar symptom och vissa symptom är tom sämre nu, än i början av min sjukdomstid.

Jag har hört att det kan ta "avsevärd tid" att läka och återhämta sig från en utmattning. Vad innebär "avsevärd tid"? Det låter ju onekligen som om det är lång tid då. Återhämtningstiden för ett utmattningssyndrom kan vara 6 månader upp till 10 år. (Har ingen källa på detta, bara hört det muntligt, så ta det för vad det är) Än så länge håller jag ju mig innanför tioårsgränsen så jag kanske ska vara glad över det. Men det suger, ärligt talat.


Och för dig som lyckligtvis sluppit stifta bekantskap med dessa förkortningar. Madrs står för Montgomery Åsberg Depression Rating Scale. KEDS är förkortningen för Karolinska Exhaustion Disorder Scale

Gränssättning


Omständigheterna och funderar på tyngdtäcke

Bildkälla

Det är liksom ingens fel. Det bara händer saker varenda natt just nu, som gör att jag inte orkar mer. Har inte lust att vara så sömnigt trött jämt. I have reached the limit. Grannen har fest. Någon får feber, katten vill ut klockan fyra. Jag vaknar och är genomsvettig. Eller kissnödig. Oftast båda samtidigt.  Någon liten sak varje natt. Oftast mer än en sak varje natt. Ingen natt med åtta timmars sömn i sträck. Som jag vet att jag behöver. För att läka. Så oerhört frustrerande.

Jag behöver påminna mig själv om 80/20. Spara. Lägg energi i min buffert. Tänka efter före helt enkelt. Inte bara styras av min spontanitet. Utan vara lite eftertänksam. 

Sen funderar jag på det här med tyngdtäcke. Vet att några av er utmattade använder det. Hur fungerar det? Sover man djupare med tyngden på sig? Så man slipper vakna av prick varenda knarr och knäpp. Blir man mer avslappnad eller...? Får man köpa själv eller kan man få subventionerat av vården? Please, help!

Sommarlovet går mot sitt slut

Visst är det kämpigt att ha sommarlov när man är sjuk. Det är det. Men det har hänt så mycket fantastiska, mysiga och roliga saker som jag väljer att fokusera på. Den där trötta, utmattade, grötiga och virriga delen av mig själv finns ju också. Men det jag väljer att fokusera på är allt det fina jag upplevt.

Sand mellan tårna, iskallt vatten som skvalpar runt naveln tills man doppar sig och det blir hur härligt som helst. Mina snygga Ray Ban-solglasögon. Alla grönsaker jag skördat i min trädgård, träningsläger som mina barn varit på, att se deras framsteg och deras glädje gör mig varm i hjärtat. Restauranger vi besökt, människor vi träffat, nya och gamla bekantskaper, allt jag upplevt när vi varit hemifrån.

Att vi fått sovmorgon utan att ha barnvakt för första gången sen barnen föddes. Att jag gått på yoga och meditation på morgonen och utomhus i den ljumna luften. Att jag ätit kvällsmat vid vattnet och tagit kvällsdopp.  Glassfabriken vi besökte, pokémonjakten på kvällspromenaderna, kurragömmalek med kvarterets barn långt efter läggdags.

Alla härliga samtal jag haft med min man, mina barn och mina vänner. Ovärderligt.

Nu drar rutinerna igång så smått. Det finns en avkoppling i det också. Det är variationerna som är tjusningen.

Arbetsskada?


En läsare har skickat in en anmälan om arbetsskada och undrar om det finns fler som gjort detsamma.

Jag har aldrig tänkt i de banorna. Vet inte varför. Har nog bara aldrig tänkt på det, helt enkelt. 

Har jag någon läsare som fått sin utmattning klassad som arbetsskada? Eller någon som anmält? Eller tänkt tanken?

Försäkringskassan har ett faktablad i ämnet, klicka här!

Less is more


Färre vänner. Men riktiga vänner. 
Färre ägodelar. Sparar de finaste. De betydelsefulla. 

Gör plats. Släpper in luften i mitt liv. 

Det är det härliga med hösten.
Nystarten.

Det sitter så djupt


Som ni säkert vet vid det här laget jobbade jag som lärare när jag fick mina utmattningssyndrom. Jag skriver i plural för det var inte bara en gång utan tyvärr två gånger som skolan knäckte min kropp och min hjärna.

Hursomhelst. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag drabbades senast. Alltså i början av 2015 insjuknade jag andra gången. 

Men fortfarande, än idag, drömmer jag stressdrömmar om min fd arbetsplats. 

Det är alltså numera min fd arbetsplats (jag valde att säga upp mig i våras). Så ingen stress över att jag behöver gå tillbaka eller något sådant. 

Funderar på hur djupt det sitter, när jag fortfarande, vaknar med andan i halsen efter att ha drömt hur jag rusar runt och försöker hinna med mitt arbete.  Otillräckligheten. Känslan av att aldrig bli färdig med någonting. Känslan av att inte räcka till för alla arbetsuppgifter. 

Det här sitter så mycket djupare än jag trodde. 







Söndag

Idag var det paus, vila. Sova. Bläddra i tidningar. Vila. Lyssna på radio. Rensa lite ogräs. Sitta i solen den korta stund den tittade fram. Och en liten promenad också. Höstväder när det är som bäst. Varmt och soligt men utan att vara kvalmigt. Härlig söndag!



Hjälp, vad jag har stressat i natt!



Ojojoj! Det var längesen jag drömde så här mycket stressdrömmar natt efter natt. Vaknar helt andfådd och med ångestpåslag pga det jag drömt. Och det är ofta ett av mina klassiska stressteman.

Jag hade ingen klocka, ingen koll på tiden, men en viktig tid att passa. Jag skulle bli klar med saker till denna speciella tid men glömde bort grejer hela tiden. Så jag fick börja om och börja om igen och igen. Allt som kunde gå fel, gick fel helt enkelt. 

Är fortfarande stressad efter natten. Ska försöka ta det så lugnt som det går idag och hoppas att nästa natt blir lite lugnare. 

Och så hjärntröttheten som följer på de här nätterna. Dimman är total. Orkar inte koncentrera mig på någonting. Tillbaka är mitt illamående/hungersug, min värk i armarna, ont i öronen, ont i huvudet, ont i magen och min otroliga sömnighet kombinerat med en total oförmåga att varva ner och slappna av.

Bara att fokusera. Göra vad som måste göras. Stänga ner alla skärmar. Koppla bort alla yttre krav. Koppla bort alla inre krav. Vara. I frid. Helst!

Rastlösheten är som en farsot. Enda sättet att bli fri är att andas. Släppa den. Låta den härja fritt i kroppen tills den försvinner.

Bara andas.

Peace out.


Å tusen tack till alla er som delar, läser, bidrar och engagerar er i #människanbakom Tillsammans gör vi skillnad!

Mitt bidrag till insamlingen #människanbakom


Jag var strax över trettio år och balanserade livet som heltidsarbetande yrkeskvinna med familjeliv med småbarn. Duktig och omtyckt på min arbetsplats. Snabbtänkt, noggrann, fick ofta beröm för mina arbetsinsatser. Men jag hade aldrig tid att reflektera över det. Jag såg mig själv mest som en bluff. 

Jag isolerade mig från mina vänner för att kunna jobba mer. Jag slutade träna. Jag slutade med allt som gav livet en mening. Jag bara jobbade. Vaknade i gryningen varje morgon och hela stressarsenalen drog igång i kroppen. Måste komma ihåg det. Måste göra det och så vidare. Mina måste-listor tog aldrig slut. Jag vilade aldrig. 

En morgon kom jag inte upp ur sängen. Det var som om kroppen stängt av och jag blivit förlamad. Jag kunde inte röra mig. Då blev jag riktigt rädd för första gången. 

Det var starten på min sjukskrivning. Jag var utmattad och blev sedermera deprimerad och utvecklade ångest och panikångest. 

Sjukvården sa åt mig att vila. Men det tog flera månader innan jag ens hade bromsat så pass mycket så jag kunde vila. 

Rehabiliteringen fortsätter ännu. Efter fem år är jag fortfarande inte frisk. Jag sover, men blir aldrig pigg. Jag är överkänslig mot saker jag aldrig haft problem med förut. Ljud, ljus, solsken, värme, kyla, beröring. Jag har blivit födoämnesöverkänslig och lever numera enligt en strikt kosthållning utan vare sig laktos, gluten, vete, sötningsmedel mm, för att mina magsmärtor inte ska hindra mig från att gå upp ur sängen om dagarna. Det är inget fel på din mage säger sjukvården. Din kropp är fortfarande sönderstressad. Förhoppningsvis blir det bättre när du läker. Men det kommer ta tid. Detsamma säger de om den muskel- och ledvärk som  främst plågar mig vintertid. 

Jag som älskar att läsa böcker kan inte koncentrera mig, ögonen protesterar genom att bli tårfyllda och rinna, som om jag hackar lök, när jag tittat för mycket. Ingen optiker i världen kan hjälpa mig med det. Bara att vila hjärnan, säger de också. 

Jag glömmer bort saker, ibland glömmer jag vad jag pratar om medan jag pratar. Jag övar på att åka och handla mat. Jag har dubbla universitetsexamina men jag klarar inte ens av att planera matlagningen. Hjärnan har klara begränsningar fortfarande. 

Men. Det syns inte utanpå. Tvärtom. Jag ser frisk och pigg och stark ut. Enligt vad jag får höra. Hur kan du vara så sjuk, du som ser så pigg ut? 

Jo för att jag äter antidepressiva, ångestdämpande och värktabletter, jag sminkar mig hyfsat bra och har på mig snofsiga kläder den timmen jag träffar dig. 

Att jag ligger i ett mörkt rum och sover ikapp i ett dygn efteråt är inget du ser. 

Det är därför det är så svårt. En osynlig sjukdom syns inte alls utanpå. Du vet aldrig vad en människa utkämpar inombords, så var alltid snäll och hänsynsfull mot alla som du möter. 

Efterlysning!!


Alla fina bloggläsare, jag ber er om en tjänst idag. Livets bilder har startat en insamling, där hen vill ha berättelser ur era liv. Hen har tänkt sig att vidarebefordra dessa små berättelser och glimtar ur livet som sjuk kan te sig till Expressen för att vi också ska synas. Vi är sjuka men vi är fortfarande kompetenta och välutbildade samhällsmedborgare. Nu är det dags att någon lyssnar på oss!

Här är utdrag ur inlägget:

"Vem väljer gemene man att lyssna på? Den som tillåts publicera texter på ledarplats i en av Sveriges största tidningar eller den som är långtidssjukskriven, i princip sängliggande och ej arbetsför. 

Vem är mest trovärdig?

Problemet är också att också vårdpersonal läser tidningar, även försäkringskassehandläggare har fördomar och också politiker i riksdag och regering kan ha felaktiga förutfattade meningar. Och för varje funkisförtyckande artikel som publiceras riskerar detta att förstärkas."

...

"Det enda sättet att minska risken för detta scenario är att våra berättelser får ta plats. Vi som lever vårt liv på ett helt andra premisser än normen. För att det ska bli möjligt måste våra berättelser också få utrymme på ledarplats och på bästa sändningstid."

...

Vill du dela med dig av din berättelse? Om hur det är att vara sjukskriven? Hur samhället bemöter dig som lever med funktionsnedsättningar? Hur du ser på att arbeta? Vad du önskar och vill med ditt liv? Kanske något om din kompetens relaterat till din kapacitet? Eller kanske vad du skulle göra om du blev frisk i morgon? 

Eller något annat som du ser som en motvikt till okunskapen och funkisförtrycket!

Vi gör det så enkelt och kravlöst det bara går. Du kan skriva till mej via en kommentar eller mail som jag sedan publicerar här på min blogg, och som jag sedan taggar till Expressens ledarredaktion och märker med taggen #människanbakom via Livetsbilders konto på Twitter och Facebook. 

Du väljer självklart om du vill vara anonym eller gå ut med ditt namn. 
  
Är det någon som är på? 

För att våra berättelser ska landa rätt så tror jag att vi ska passa oss för att ge tillbaka med samma mynt! Det vill säga - undvik en raljerande och nedsättande ton när du berättar om andra än dig själv. Visa respekt!

Det går naturligtvis också bra att återanvända ett blogginlägg från din egen blogg som passar. Eller själv twittra, facebooka och/eller blogga på temat #människanbakom. Expressens ledarexpedition heter @ExpressenLedare på Twitter och https://www.facebook.com/ExpressenLedare/?fref=ts på Facebook.
__________________________________________________________________________

Mail: livetsbilder(snabela)gmail.com
Twitter: @livetsbilder
Facebook: https://www.facebook.com/livetsbilder/
  

Push-notiser


Push-notiser på mobilen. Jag stänger alltid av dem numera. Orkar inte höra pling och vibrationer i telefonen så fort nån gillar en bild, lägger ut nåt, reklam, påminnelser, nyhetsflashar och allt vad det är.

Sms och mail har jag signaler för. Men jag ägnade nyligen en god stund åt att avregistrera mig från alla företag som skickar reklamutskick via email.  

För så här funkar jag. Om det plingar till i min telefon kan jag OMÖJLIGT låta bli att kolla vad det var som hände. Det går inte. Jag måste liksom trycka på den. Och när jag blir avbruten så störs jag och mitt fokus lämnar det jag håller på med, till förmån för nåt som oftast är rätt oviktigt.

För det är ju faktiskt väldigt sällan det händer något som är så viktigt att det inte kan vänta en stund. Är det tillräckligt viktigt kommer de att höra av sig igen, så tänker jag!

Hur resonerar ni kring era mobiltelefonvanor?!

En sak i taget

Det finns ju vinster med att göra en sak i taget så till vida att man minskar sin stressupplevelse.

Men sen finns det en annan aspekt också. Säkerheten. När minnet sviker och man "ska bara". Så är det ofta för mig. 

Ett exempel. Jag sätter på en gryta med vatten för att koka potatis. Medan vattnet kokar upp, kommer jag på att jag satte på en maskin tvätt på morgonen, som jag vill hänga upp innan den surnar. 

Så jag går till tvättstugan. Börjar hänga upp tvätten. Ser något som ligger på fel plats, ska lägga in det i förrådet. Väl inne i förrådet är det en salig röra. Letar upp en sopsäck och börjar städa undan. 

Ja just det. Glömde sätta igång torktumlaren. Tillbaka in i tvättstugan. Hittar tvätt som jag inte hängde upp, innan jag började städa i förrådet. 

Nä. Nu orkar jag inte mer. Går och sätter mig i soffan. Pustar ut. Tar fram telefonen, en bok eller något att göra. Precis då slår det mig att jag höll ju på att laga mat! Tillbaka till köket. Potatisen har visst kokt färdigt. Men inget annat är påbörjat.

Orkar inte ha det så här!! 

Försöker få till rutinen att så länge jag lagar mat så är jag kvar i köket. Fasar för att jag ska sätta på en platta och gå därifrån eller nåt i den stilen. Att min förvirrade hjärna kommer ställa till det på riktigt en vacker dag. 


Trädgårdens skafferi, den ljuvliga maten och min mage, som äntligen verkar må lite bättre!

Jag älskar den här tiden på året. När man bara går ut i trädgården och hämtar in sin middag.
Sallat, gurka, potatis, björnbär, blåbär, hallon, vinbär, smultron, jordgubbar, små solvarma tomater, bönor, rädisor, morötter. För att inte tala om alla kryddväxter, timjan, basilika, citronmeliss, oregano, dill, persilja, gräslök, mynta... Bara att hacka ihop det man har och så har man en middag. Jag har inte allt det här på min lilla plätt, men vi delar med oss, grannarna emellan, så det brukar alltid finnas något smaskigt att sätta i sig!

Jag grillar gärna någon god kött- eller fiskbit till. Eller halloumi. Om den är gjord på fårmjölk, eller möjligen getmjölk. Samma med fetaost eller en god, äkta mozzarella. Kollar alltid noga så det inte är komjölk med. Då köper jag den inte. Får ont i magen av komjölk, men kan äta de andra.

Och så avslutar jag med en liten skvätt olivolja med citronsmak ovanpå, som lite dressing. Mums!

Den här godingen är jag också helt hooked på just nu, Brämhults hallonad.

I går grillade jag morötter med halloumi i foliepaket. Kryddat med timjan och lite hackade valnötter. Så enkelt, men så gott.

Det jag inte äter just nu är mjölkprodukter som innehåller laktos. Jag undviker vete, råg, korn och havre i bröd, kakor, färdigmat, pasta, bulgur, cous cous. Istället äter jag potatis, ris och quinoa.

Även vissa frukter undviker jag, som avokado, stenfrukter, (päron, äpple, nektarin, persika mm). Kan äta lite grand av dem om jag inte ätit något av det andra. Inte heller något sötningsmedel, utan bara rent socker.

Jag tycker att det gör skillnad på magen och mängden gaser som produceras. Jag slipper att ha ont i magen vareviga dag och jag slipper se gravid ut varenda kväll för att magen svullnat upp så mycket under dagen.