Mindfulness i päls


Har fått förtroendet och förmånen att passa den här lilla pärlan under sommaren. Och vilken bra påminnelse att leva i nuet. Vi sover och vilar tillsammans i soffan. Sitter och tittar på fåglar tillsammans! Och spanar på insekter! Eller så kammar jag eller klappar hennes päls. Mycket meditativt. Att höra henne spinna när hon ligger bredvid mig är avslappning. 

Visst är det jobb med att ha husdjur. Men också mycket glädje. Nu åker hon hem till sin ägare. Hoppas hon snart kommer tillbaka! 




Termostat - ur funktion



Har varit ute i solen. Bränt mig lite på kinderna tror jag. Det svider lite i alla fall.

Så när jag kommer in börjar jag frysa. Det är ju i runda slängar trettio grader inomhus, men jag får som frossa. Pytteskinn, fryser och huttrar. Så jag drar på mig en tjockare yttertröja, strumpor osv. Sen tar det väl en tjugo minuter innan jag börjar svettas. Blodet pumpar ut i händerna så det känns som jag ska bränna mig, inifrån. 

Bara att plocka av yttertröjan igen. Termostaten funkar inte riktigt... 

Social fobi

www.skane.se

Jag har begärt ut mina journaler i samband med TMU som jag ska göra i augusti.

Döm om min förvåning när jag läser att läkaren gjort en anteckning om social fobi. 

Minns det samtalet. Eller, rättare sagt. Vi har nog haft det flera gånger. Jag berättade att jag har svårt att handla och gå i affärer, pga många intryck. Att jag helst går där det är mindre folk än mitt i folkmassorna osv. Att mycket människor gör mig trött.  

Men hon missade ju helt min poäng. Jag har inte ett endaste dugg social fobi. Tvärtom gillar jag människor. Anledningen att jag undviker är ju pga att min hjärna inte orkar med intrycken, ljudet, att det händer så mycket på en och samma gång. 

Och jag vet att detta varit uppe till diskussion flera gånger när vården tyckt att jag isolerar mig för mycket. Inget kunde vara mer fel. Jag gör avvägningar varenda dag. Orkar jag detta? Borde jag stanna hemma och vila? Eller ska jag "utsätta" mig för en aktivitet? 

Blir bara så besviken. Hur ska jag uttrycka mig för att de ska förstå?

Och förresten. Om man har en patient som man bedömer med utmattningssyndrom, allvarlig depression, ångest, panikattacker och social fobi. Borde man inte skicka remiss till psyk då? Förtjänar inte den patienten, jag alltså, en specialistläkare och en grundlig utredning? För länge sen? Men det är en annan sak. 


Deppig

Idag kände jag mig så deppig. Alltså, mer än vanligt. Som om jag skulle vilja börja gråta åt precis allting. Hela dan har det varit så. Blev till och med helt gråtig när nån skämtade med mig. Orkade inte fatta att det var på skoj utan tog fram den förorättade versionen av mig själv.

Stannade inne när alla var och badade. Trött.

Önskar jag kunde gråta så jag blev av med allt diffust jobbigt inombords. Men de antidepressiva gör att jag omöjligt kan gråta. Så sjukt egentligen. Är som avstängd. 

Kände mig vemodig. Sorgsen. Nedstämd. 

Vill. Inte. Ha. Den. Här. Skitsjukdomen.

Men. Så kom jag på att jag glömt äta mellanmål. Jag åt ganska lite till lunch. Och middagen var sen. Så jag åt. Mellanmål, medan jag lagade middag. Drack en läsk. Sen åt jag middagen. Och där nånstans insåg jag att alla bekymmer lyfte från mina axlar. Gråten och klumpen i halsen försvann. Dimman skingrades. 

Jag har känt mig ledsen, ensam, övergiven, värdelös och inte omtyckt i en hel dag. För att jag glömt bort att äta och ge kroppen energi. 

What a waste of time... 



Våra krångliga magar, IBS och annat

Bild: www.fodmapforum.se

Med jämna mellanrum tycks jag få till ett inlägg om min frustration kring min mage och hur den lever sitt eget liv. Vad jag förstår på de mail och kommentarer jag får, så är vi många som upplever de här problemen som jag beskriver. Så jag tänkte sammanfatta allt som kommit fram hittills i de läsarkontakter jag haft. Ni är bäst på att hjälpa till, världens bästa läsare har jag! Tack!! 

Ont i magen är typ den vanligaste diagnosen som också är typ den flummigaste, eftersom det kan vara allt ifrån ingenting till väldigt allvarligt. Så har man ont i magen en längre tid och ingen förbättring, marsch pannkaka till doktorn. 

Men har man varit där och fått allt utrett och undersökt och de inte hittar något annat fel så kan man få diagnosen IBS, Irritable Bowel Syndrome. Det verkar vara lite av en slaskdiagnos, hittar man inget annat så får man den liksom. 


Den svenska sjukvården har inga instrument för att säkerställa denna diagnos mer än att lyssna på patienten och utesluta annat (vad jag har förstått, finns det nån som vet något annat så kommentera gärna!). Här är dock ett klipp med ett samtal mellan två amerikanska läkare, varav den ena forskar på IBS och håller på att utveckla ett test så att man med blodprov kan påvisa en viss sorts bakterier i tarmen, som ger IBS. 

Magproblemen är verkliga och inte något man inbillar sig. 

Hur gör man då? Jag har läst alla era berättelser och det enda gemensamma i våra berättelser är att vi mår bättre om vi utesluter viss sorts mat. Men vi alla mår bäst om vi följer vår egen kropp och vad den signalerar till oss. Någon undviker gluten, någon är vegetarian, laktos, ägg, kolsyra och så vidare i all oändlighet. 

Men vill man ha en idé om var man ska börja kan man till exempel läsa det här dokumentet. Sammanfattat av Charlotte Erlansson Albertsson. Hon baserar sina rekommendationer på forskning som är gjord. 

Eller så kan man äta enligt FODMAP, där man undviker de sockerarter som består av korta sockermolekyler. Det är ganska mycket kemi här, så jag sammanfattar det kort till att det socker man äter, ska brytas ner i tunntarmen. Men om man saknar enzymer för att bryta ner dem där, går de vidare, onedbrutna, till tjocktarmen och tillsammans med bakterier som finns där jäser de i tarmarna, och det bildas gaser. Om man äter enligt fodmap undviker man dessa sockerarter och förhindrar problemet med gasbildningen.



Om man istället vill göra tvärtom kan man äta de enzym man saknar i sin tarm och på så sätt få nedbrytningen att fungera. Jag äter ibland enzymet laktas, för att kunna bryta ner sockerarten laktos. Jag skulle tro att det fungerar liknande för andra sockerarter.  
www.apoteket.se

Tillsägelse

Varit hos terapeuten och fått mig en ordentlig uppsträckning. Eller ja, han påminde mig på ett tillräckligt brutalt sätt vad det är jag håller på med just nu och vad det är jag borde hålla på med.

Mitt mål är ju fortfarande att klara sommaren utan att krascha efteråt. Det är det jag vill. Och då behöver jag också jobba för att klara det.

Att jag mår sämre nu än för nån månad sedan, beror ju på att jag ansträngt mig mer än jag är van vid. Kroppen återhämtar sig inte i den takt jag gör av med min energi helt enkelt. Jag har bränt, inte bara mina 80%, utan även de 20% som jag skulle sätta in på mitt energi-sparkonto. Dessutom kostade nog min semesterresa den större delen av den intjänade energin jag hade i min buffert.

Inte för att jag gjorde så mycket aktiviteter på semestern. Men för att jag bröt alla mina rutiner. Jag åkte bil, höll koll på vägen, min hjärna analyserade varenda reflexstolpe längs vägen för att kunna avfärda den som oväsentlig.
Hur mycket energi kostar det att fundera ut hur en ny spis fungerar?
viivilla.se

Jag bodde på ett nytt ställe, skulle lära hjärnan var man hittar allt på det nya stället. Var finns smörknivarna? Hur funkar spisen? För att inte tala om när man är på utflykt. Jag orkar gå, men att gå och samtidigt hålla koll på vart man är, se till så familjen är med, processa alla andra turister som irrar omkring, bestämma vad man ska äta och var man ska äta. Se till så man tar bussen åt rätt håll osv... Det kostar en massa kraft. Som jag trodde att jag hade. Men som jag uppenbarligen inte har.

Följden blir att kroppen reagerar. VILA!!! Skriker den. Och jag fattar ändå inte. Och på samma gång fattar jag inte hur jag kan vara så dum, så jag inte fattar.


Nu har jag i läxa att strama åt mitt utflöde av energi till nästa gång vi ses. Fixa rutiner, hjärnan slappnar av när det är förutsägbart.

Om det inte fungerar kommer det kanske bli aktuellt med en förändring i min medicinlista. Lägga till, byta ut eller nåt sånt. Men som terapeuten själv konstaterade.

"Den medicin jag vill ge dig kommer boosta din energinivå, men samtidigt ge dig ett grymt kolhydratsug, med viktuppgång som följd, så jag vill vara säker på att det behövs innan jag börjar ändra."

Tacksam för det.

Morgonyoga


Var på en meditationsaktig yoga idag direkt på morgonen. Allt var tyst utomhus, dagen hade inte riktigt kommit igång ännu. Det var mjukt och luften var alldeles ljummen. Och där satt jag på min fina yogamatta och kände in kroppen och andetagen. Njöt av omgivningen som var så vacker.

Alldeles sagolikt.

Det här med magen

mabra.com

Nu ska jag prata lite om min mage. Det är ett kapitel för sig det här. Och mag-tarmkanalen är förknippad med hjärnan, så helt orimligt är det kanske inte att den krånglar en hel del, när balansen i hjärnan är rubbad.

Men jobbigt är det. 

På morgonen är min mage platt. Eller nåja, hyfsat platt!😂 Jämfört med på kvällen kan den lätt vara en decimeter större i midjemått. Det är så mycket luft i den att det gör ont. Den spänner och känns som den skulle kunna explodera. Gaserna är minst sagt besvärande. Man kan ju inte gå runt och fisa hela tiden. 

Ibland gör det så ont att jag inte kan stå upprätt, utan måste ligga ner tills kramperna gått över. Opraktiskt, speciellt när man inte är hemma, eller när man har andra att ta hänsyn till. " Jag ska bara ligga här och fisa i en timme eller två, tills min mage är på banan igen". Säger jag liksom aldrig... 
mabra.com

Jag mår illa och är hungrig samtidigt. Eller det varierar liksom från en stund till en annan. Man hänger inte riktigt med. Vill jag äta? Eller vill jag absolut inte äta?

Jag har inte ont av gluten, men laktos är helt omöjligt. Socker från sötsaker gör att det gör ondare och svullnar mer, jämfört med socker från söta frukter. 

Och *känsliga läsare varnas* jag kan lika väl få förstoppning som diarré, utan att jag direkt fattar varför. Det är så svårt att hitta ett mönster. Följaktligen blir det svårt att få någon rätsida på problemen. 
mabra.com

Vården gör ingenting åt detta. Jag har blivit tillsagd att inte äta det jag inte mår bra av. Logiskt. Tackar för den hjälpen, liksom. 

Och så säger de att jag inte ska gå upp för mycket i vikt. Vad "för mycket" innebär vet jag dock inte. Nu går jag upp i vikt bara av att titta på kylskåpet, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.  Köper nya byxor varannan vecka känns det som!

Detta är när jag i övrigt mår ganska bra. Får jag mer utmattningssymptom blir det värre. Får jag ångest blir det värre än värst. 

Till dig som står bredvid


Tack för att du orkar när inte jag gör det, för pepp och stöd. För att du tror på mig.

Tack för att du står ut med panikartade telefonsamtal till ditt jobb när jag mår dåligt och tror jag håller på att bli galen. Tack för att du frågar om du behöver komma hem och hålla om mig, eller om det räcker att jag ringer när det blir för jobbigt.

Tack för att du skjutsar barnen, handlar, lagar mat och städar när jag inte har energi över för det.
Tack för att du orkar lyssna på mitt, stundtals, ändlösa ältande om mina krämpor och besvär.

Tack för att du finner dig i att hitta rostbrödet i tvättstugan och bara lägger tillbaka det i köket utan att reta mig för min virrighet. För att du, utan att bli irriterad, orkar upprepa något du redan berättat fyra gånger förut. Som jag inte har en aning om.

Tack för att du finns kvar hos mig, trots att det innebär att ditt liv påverkas lika mycket av min sjukdom, som mitt liv gör.

Tack för att du är mitt skydd mot omvärlden när jag inte orkar skydda mig själv.

❤️❤️❤️

Varannandagslivet

Att leva randigt...

Jag har kommit in i en lunk där jag kör mitt liv lite varannan dag. På semestern är det svårt att pausa tycker jag. Man vill ha roligt tillsammans och man vill umgås, uppleva saker och få en härlig upplevelse, som man kan leva på resten av året, när det mest är mörkt och kallt.

Men det fungerar ganska bra för mig att köra livet med varannan dag aktivitet, varannan dag vila. Sen kör jag ju inte på som en skottspole de dagar jag har aktiviteter, naturligtvis. Men då räcker det med en kortare återhämtning mitt i för att orka fortsätta.

Det är praktiskt att sätta sig på en parkbänk och ta en frukt, eller dricka lite vatten och göra det till en paus. Istället för att äta och dricka medan man går. Då vilar både benen och hjärnan en stund och så orkar jag lite längre.

Detta är ett helt nytt sätt för mig att agera. Att vila mitt i. Förut har jag försökt göra klart och hålla ihop för att sedan dåna ihop i sängen och vila när aktiviteten är över.

När jag vilar mitt i aktiviteten stressar jag inte kroppen så mycket med att kämpa, utan kan njuta av ögonblicken betydligt mer. 

När Åkes mamma glömde bort

En bilderbok om utmattning av Pija Lindenbaum. Bilderna har jag tagit ur boken.

Åkes mamma är så stressad så hon håller på att gå i bitar. Hon ryter fram order till Åke varje morgon att han ska skynda sig att äta och så springer de till dagis. 

Fast en morgon kommer inte mamma ur sängen. Hon har förvandlats till en drake som har glömt hur man gör frukost. 

Åke tar med henne till doktorn. Men doktorn kan inte göra nånting. 

Då tar Åke henne till mormor som ger henne mat och säger åt henne att sova så blir det bättre sen. 

Det är en jättefin bok som tar upp hur barn kan uppleva det när en förälder plötsligt är helt förändrad. En bra grund för att prata med de yngre barnen om vad som pågår när någon blivit utbränd.  Plus att den är väldigt fint illustrerad. Kan verkligen rekommendera den! 



Omställning


Det är alltid en omställningsperiod när man åker iväg. Resandet i sig sliter på hjärnan och energinivåerna. Men när jag väl sovit en stund och kommer ut på en kvällspromenad i solen, hittar en sån här liten söt bänk att slå mig ner på. Då släpper mycket av stressen. Bara sitta och njuta i den ljumna luften och komma ikapp. Det är nåt speciellt med vatten. Jag gillar skogen och dess gröna nyanser. Men ingenting går upp mot vatten. Det är min favoritutsikt! 

Sen vaknade jag med världens ångestattack i natt. Mådde illa, höll på att kräkas, den där skräckslagna, förlamande känslan i kroppen och sånt. Inget vidare. 

Jag blir liksom inte fri från den där ångesten. Det kommer mer sällan, men om jag ansträngt mig för mycket är den där och höjer ett varnande finger. 

Fortsätter vila. Lite aktiviteter, men mest vila. Tror hela familjen mår väl av det. 

Åka bil

Idag har jag åkt bil. En liten semestertripp på gång. Jag behöver bara sköta mig själv. Maken sköter allt det andra. Men jag är fortsatt trött. Galet ont i magen och allt det där. Så bara packning och resan i sig är en utmaning.

Nu följer en vecka på bortaplan. Lånat finaste huset och kan bara slappa, göra lite utflykter. Kanske bada lite. Men mest av allt, vila. I en annan säng, på en annan soffa. Ny utsikt. 

Om jag inte är här på bloggen, vet ni att jag är på semester! 

Man är utmattad även om alla andra har semester

Jag sover på dagen och ändå lyckas jag sova 12 timmar varje natt. Och är trots det, trött när jag vaknar. Den där tröttheten som man liksom inte kan vila sig ifrån. Den är här och hälsar på igen. Med besked.

Sömntuta. Tröttmössa. Utmattad. 

För visst, det är mer än tröttheten. Jag har värk i lederna, huvudvärk, värk lite varstans. Jag känner av ångest-oron som ligger och mal i maggropen. Mår lite illa, mest hela tiden. Min planeringsförmåga och koncentration är inte heller vad man kunde önskat. 

Så, nej, riktigt bra är det inte just nu. 

Men försöker att inte analysera för mycket. Bara vara. Just nu är det så här. Sen blir det annorlunda. 

Tandläkaren om muntorrhet

Jag har haft en väldig tandläkarskräck. Den kom efter en rad oförsiktiga behandlingar när jag var i tjugoårsåldern. Som barn var jag inte rädd alls.

Så gissa om jag inte jublade som högst när jag började med antidepressiv behandling där muntorrhet är en av de absolut vanligaste biverkningarna. Och när tandläkaren sa att jag borde korta ner mitt besöksintervall från 18 månader till att gå var nionde månad. Bara på grund av den antidepressiva medicinen. Som tur är arbetar jag bort tandläkarskräcken nu. Medicineringen gör ju också att man kan orka ta tag i, och ändra sina mönster från förr. Inte något ont som inte har något gott med sig. Om man nu vill vara lite positiv! 

Man får hål i tänderna av de här medicinerna konstaterade min snälle tandläkare senast jag var där. Du kan gå från att aldrig ha haft ett enda hål till att få tio hål på en gång om det vill sig illa. Det tar några år, men de är inte bra för tänderna.

Självklart ska du äta medicinen om den fyller sin funktion. Men var medveten om det. Borsta tänderna morgon och kväll, använd mellanrumstandborste, skölj med fluor.  Och kolhydrater ger hål i tänderna. Smörgåsar och flingor är lika illa som bullar, för tändernas del. Om du behöver småäta för att få energi, så borsta tänderna på dagen också.

Kanske du har rätt till särskilt tandvårdsbidrag också. Det kan man få om man man har vissa sjukdomar eller muntorrhet pga långvarig medicinering.

Ta hand om dina tänder!


Optimal dag för min kropp och själ

Utomhusyoga häromdagen. Så härligt det är. Glad att jag hittade den. Meditationen i slutet gav mig ett energiflow så jag blev riktigt förvånad själv. Och lagom utomhus-temperatur för min krånglande termostat. Typ 18 grader och växlande molnighet är ett perfekt väder!






Minigolf


Varit och spelat minigolf med yngsta barnet. Det var så mysigt och roligt att kunna göra något tillsammans, bara vi två. Något som vi båda tycker är roligt!

Men efter halva banan ungefär började hjärnan tröttna. När vi spelat 18 hål var jag helt slut i huvudet.  Det tar på krafterna att koncentrera sig. Orkade knappt gå tillbaka till bilen, än mindre köra hem. Var tvungen att vila en lång stund innan vi körde hemåt.

Så nu sitter jag återigen i soffan, med huvudvärk och hjärntrötthet och laddar för att orka värma lite mat i mikron.

Balansen. Var finns balansen? Eller är det detta som är balansen? Att roa sig och sen vila? Kanske kan man inte vaccinera sig mot hjärntröttheten och allt det där? Utan tricket är att anstränga sig lite lagom och sen se till att vila? Undrar om jag någonsin kommer bli av med den här lätt-uttröttade hjärnan?

Jag ska på utredning

Så kom den då, kallelsen som jag väntat på sedan avstämningsmötet vi hade i april. Kallelsen till en Teambaserad Medicinsk Utredning, TMU.

I slutet av augusti ska jag åka iväg och träffa läkare, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut, vardera ett besök på ca 1,5 timme. Uppdelat på två dagar, som tur är, annars hade jag nog inte orkat med. 

Det blir nog prat och tester på alla olika inriktningar och sedan ska teamet prata sig samman för att komma fram till om de är överens med min vårdcentral om min diagnos och min medicinering, behandlingsförslag, mina kompetenser och mina begränsningar gentemot arbetsmarknaden. En sorts avstämning och besiktning helt enkelt. Beställd av Försäkringskassan. 

Jag hoppas att det blir bra möten. Och att jag får ut något av resultatet. Antingen har jag rätt diagnos och gör rätt saker för att läka. Men det behövs tid. Eller så har jag fel diagnos och behöver göra på ett annat vis för att läka. Det kommer bli intressant. 

Fasar lite för att få alla mina skador, begränsningar och hinder på pränt. Men det är ju såklart väldigt värdefullt för mitt fortsatta arbete med att tillfriskna och att komma tillbaka i yrkeslivet så småningom. 

Men som sagt. Det blir inte förrän i slutet på augusti. 

Energitjuvar

Att släppa det som tynger en

Det absolut svåraste med den här utmattningen har varit att släppa taget om personer. De som tar mer än de ger. En del har varit lätta att göra slut med. Andra är hopplöst svåra. Det vill sig liksom inte. Av olika anledningar.

Men jag måste. Jag orkar inte ta hand om mig själv och min familj om jag ska ägna mig åt sånt nu, jag har ingen energi att ta av.
Saffran

Den lilla reserv jag lyckas arbeta upp ska gå till mig själv, till min energibuffert och till min familj, som också betalar ett högt pris för utmattningen. Andra som inte varken bidrar eller drabbas, ska inte få del av denna dyrbara energi.

Enough is enough. Oavsett vilka skäl.

Min energi är dyrbar. Som saffran och smaragder!

FO
KU
SE
RA

Ont i magen, huvudvärk och värmevallningar mm

Jag har ont i magen igen. På nåt annorlunda sätt. Liksom ont i tarmarna. Så skum känsla. Har nog slarvat lite med maten på sista tiden. Men inte så mycket så att det borde påverka mig så här.

Har försökt sätta in lite laktos också, för att det är så roligt att fika och äta glass på sommaren! Men det är nog för tidigt för det. Min laktosintolerans försvann förra gången jag tillfrisknade från min utmattning så jag tänkte att den kunde göra det igen. Men det kanske var fel. Å andra sidan borde ju inte ett ynka Ballerinakex förstöra en hel dag...

Sen har jag värmevallningar. Kan tänka mig att det är lite som att komma i klimakteriet. Fast jag är lite för ung för det. Så det är biverkningar från medicinen som jag äter. Helt säker på det. Men vad jobbigt det är ibland. Speciellt när man ska sova. Så svettig.

Och så en slags huvudvärk som sitter i tinningarna.

Jag har börjat sova middag igen. Det kunde jag sluta med för ett tag sedan, men nu är jag tillbaka där igen. Sover djupt också. Somnar sittande och som en stock. På ett ögonblick. Inte sådär ytligt som jag sovit förut, utan jag är helt däckad.

Tankarna börjar mala. Har jag överansträngt mig nu? Hur ska jag bromsa? Vad mer kan jag ta bort? Vad kan jag göra? Sitter och funderar på allt jag vet om mig själv och min sjukdom, men har svårt att få klarhet. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att bromsa den här utvecklingen. Om det finns något att göra?

Man kan ju anpassa sitt liv efter sin sjukdom inom vissa gränser. Men man är ju inte ensam ansvarig för sin sjukdom. Det vore ju som att säga att det är mitt eget fel att jag är sjuk. Så långt är jag inte beredd att gå. Visst, jag får ta ansvar för mina handlingar.

Men ibland spelar det ingen roll vad jag gör så mår jag dåligt ändå. Det är då det känns så hopplöst alltihop.





Ångest - hjärnans träningsvärk?

Detta inlägg publicerades ursprungligen i mars 2016, men jag lägger in det igen i samband med ångest-temat!

Jag ska vänja mig vid en högre belastning. Så har det bestämts. Och det kan ju ha sina poänger. Det svåra är att hitta rätt nivå. Jag började med yoga för några veckor sedan och i början hade jag sån grym ångest över detta. Det har helt släppt nu. Skönt.

Min doktor gjorde en jämförelse senast vi träffades om att det är i stort sett samma sak att börja konditionsträna som att börja träna hjärnan igen. Man får börja med korta, lugna promenader nån gång i veckan och trappa upp till fler promenader, börja jogga lite. Kanske gå emellanåt innan man försiktigt börjar springa. Man anmäler sig inte till ett maratonlopp det första man gör, utan man tar det väldigt, väldigt försiktigt. Man går framåt, får träningsvärk, vilar, kanske backar man något innan man tar ett steg framåt igen. Hela kroppen måste vara med på träningen, muskler, leder, ligament, lungor, hjärta osv.

Samma sak är det för hjärnan. Man måste ta det försiktigt, börja med en mindre ansträngning och hålla fast vid den. Kanske behöver man gå tillbaka och vila, men doktorn vill att jag ska ta det så pass lugnt att det räcker att jag vilar en dag innan jag är tillbaka på min nivå igen. Om det tar längre tid att komma tillbaka har jag överansträngt mig.

Så jag ska inte bli rädd och backa flera steg om jag får ångest. Utan då ska jag hålla kvar på den nivån i ca 3 veckor till. Då hinner hjärnan vänja sig vid att den nivån är mitt nya normalläge och jag kan ta ett litet litet steg uppåt på min trappa mot att bli frisk igen.

Så mina nätter med stressdrömmar och ångesten är hjärnans sätt att bearbeta den träning jag utsatt den för, typ som träningsvärk. Känns genast lite mer positivt.