En helt vanlig dag

Vaknat tidigt. Sovit dåligt. Mardrömmar. Stressdrömmar.

Ångesten kryper i min kropp. Magen krånglar. Jag har huvudvärk.

Vill inte gå på ännu ett möte. Känns som jag ska dö en smula. 

Hur kan det vara så obehagligt? Logiken har ingen makt i min hjärna i de här lägena. Den hoppar och tjoar på fegisen i hjärnan. Men fegisen hör inte. Eller så bryr den sig bara inte. Det är kortslutning. Nån har klippt trådarna mellan förnuft och känsla, så att säga. 

Så jag sätter mig på yogamattan. Denna lilla rektangel, som ger mig struktur.
Andas. Andas. Inget annat än att andas. Så småningom släpper det. Jag kan fortsätta med andra lätta, mjuka rörelser. Kroppen gör av sig själv. Minuterna går. Jag blir lugn. 

Att leva med ångest och att bli vän med den

Jag tror att det kanske är viss skillnad på att ha en ångestsjukdom som sin enda sjukdom eller att ha ångesten som en följd av en utmattning. Fast jag vet inte.

Åtminstone är det ångest i samband med utmattning och depression som jag har erfarenhet av. Och för mig är det så att ångesten triggas av trötthet. Alltså energibrist. Ju mer utmattad jag är, desto närmare har jag till ångestattacker.

Därför tänker jag på ångest ibland som överansträngningsångest. Ångesten är en träningsvärk pga att jag har överansträngt min hjärna lite för mycket.

Botemedlet mot denna ångest är långsiktig. Jämför med att träna konditionen. Man börjar försiktigt och utmanar sakta så kroppen hinner med. Samma för hjärnan.

Förebyggande åtgärder

Se till att må så bra som du bara kan!

Sömn och vila
Mat och näring
Försiktig motion, tex promenader, yoga mm
Kreativ aktivitet, konst, musik, dans, trädgård, sång osv.
Sociala aktiviteter, vänner, barn, partner, familj, släkt.
Jag menar inte att man ska ut och röja, bara att man behöver någon som frågar hur man mår. En person räcker.
Ev antidepressiv medicinering, i samråd med läkare naturligtvis.
Samtalsterapi är till stor hjälp när det gäller att bli medveten om och förändra sina beteenden

Men.

Var inte rädd för ångesten. Den är som en blodtörstig varg. Känner av din rädsla och gör det hela ännu värre. Om jag ignorerar den, försvinner den fortare. Men hur i hela friden ignorerar man nåt som man tror kommer ta död på en??!

Mina tips när jag är mitt i det och inget av det förebyggande är aktuellt.

1. Andas. In. Ut. Upprepa. Löjligt enkelt. Men genialiskt. Fokusera bara på orden in och ut. Alternativt på att se magen röra sig in och ut.
2. Andas i en fyrkant.
3. Klappa på ett djur, håll någon i handen, krama någon eller något, barn, partner, kudde...
4. Massage. Självmassage kan vara lika effektivt som att få massage av nån annan.
5. Kroppsscanning/avslappning
6. Sex kan lindra ångest...
7. Allt handlar ju om att leda bort tankarna från ångesten mot något annat som kan få dig att fokusera och behålla fokus. Sex kan funka som en sådan grej, läsa, se på tv, avslappningsskivor, spela spel, trädgårdsarbete är andra såna saker.
Dock innan det gått för långt. I annat fall funkar bara punkt 1 och 2.

Och för mig funkar det inte att göra sånt som andra säger åt mig att det är bra för mig. Jag måste tro på det själv. Detta har jag trott stenhårt på i alla lägen. Utom ett. Medicinering. Jag blev övertalad av en doktor att medicinera mot min ångest. Och vilken lättnad!!! Ångesten blev först värre. Insättningen och utprovningen av medicinsort var jobbig. Men sen. Jag fick mitt liv tillbaka. Helt fantastiskt!

Och det bästa av allt var att jag fick klart för mig att det är en sjukdom. Ångest är en sjukdom. Jag trodde hela tiden att det var jag som var "dålig på att bli frisk". Att jag försökte för lite. Kämpade för lite. Var för dålig på att ta mig samman. Att jag borde skärpa mig. Ta tag i mitt liv. Ta mig i kragen. Bestämma mig bara. Att det var en fråga om motivation.

Men så fel jag hade. Det är en kemisk obalans i hjärnans system. Signalerna går inte fram som de ska. Spelar ingen roll hur mycket man vill. Är vägen sönder får man laga den eller bygga en ny innan bilen kan ta sig vidare. Spelar ju ingen roll om föraren vill köra.

Går det inte så går det inte.

Men det viktigaste av allt.

Det är en sjukdom som man kan bli frisk ifrån. Ge inte upp. Du kommer att bli helt bra. 

Förväntansångest

När jag fått ett antal ångestattacker började min hjärna göra riskkalkyler.

Vad gjorde jag förra gången, när jag fick ångest?
Och.
Hur undviker jag den här "faran" så att ångesten inte får chans att återkomma?

För ångesten är så otroligt skrämmande så jag var beredd att göra vad som helst för att slippa den.

Till slut hade ångesten blivit ett riktigt problem. Då undvek jag

Allt som gjorde att min puls höjdes, tex cykla i uppförsbacke, gå i trappa, promenera mm.

När en sjukgymnast sa till mig att 45 min konditionsträning skulle bota min ångest visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så fruktansvärt långt från min verklighet att jag inte visste hur jag skulle reagera.

Jag undvek värme, eftersom det höjde min puls. Även solsken, eftersom det gjorde att det blev varmt och på så sätt också ledde till pulshöjning.

Jag började undvika allt som innebär att någon annan har kontrollen över situationen.
Tex gruppaktiviteter, som yogapass, kollektivtrafik, semesterresor, kalas, att handla eftersom jag höll på att bli galen om jag hamnade i en kö. Jag undvek också bilkörning eftersom jag inte kunde hantera att behöva vänta vid trafikljus mm.

Jag undvek middagar med andra, skönhetsbehandlingar, kunde inte ens gå till frisören på evigheter eftersom jag inte trodde att jag kunde stå ut med att sitta där så lång tid som det tog att klippa sig.

Alla sjukvårdande aktiviteter gav också ångest. Att vänta i väntrum med andra människor, att gå till optikern på synundersökning, att gå till terapin, läkare, sjukgymnast, försäkringskassan, arbetsförmedlingen... Allt med en början och ett slut som inte jag styrde över gav mig tydligt ångestpåslag.

Till slut hade ångesten begränsat mig så mycket så jag såg risker i precis allting. Allting hade en potentiell fara att utlösa en ångestattack. Det enda stället jag kände mig hyfsat säker på var när jag låg  under täcket, i min säng.

Då insåg även jag att min ångest hade blivit ett riktigt problem. Jag behövde göra något åt den.

Hur jag kom till rätta med min ångest skriver jag mer om i morgon.

Att leva med ångest och panikångest

Idag skriver jag om hur jag har levt med ångest. Det är alltså mina upplevelser, jag gör inget anspråk på att vara varken vetenskaplig eller heltäckande.

Min ångest yttrar sig oftast på samma sätt. Det börjar som ett obehag. En känsla i magtrakten. Jag känner mig nervös. Orolig. Som om något stort är på gång. Fast det inte är det. Jag måste springa på toa många gånger om. Om det blir mer allvarlig ångest kräks jag också. Jag kräks och kräks som värsta vinterkräksjukan. Och blir ännu mer utmattad ju mer jag kräks. Somnar sittande på badrumsgolvet mellan kräkningarna för jag är så trött.

Min värsta episod var några veckor när jag inte kunde behålla någonting. Jag mådde illa bara av att tänka på mat. Lukten av mat fick mig att börja kräkas.

Jag satt i soffan uppkrupen i fosterställning som ett litet barn och försökte få i mig något. Vad som helst. Teskedar med vätskeersättning. Jag var så törstig men kunde inte behålla någonting.

Däremellan kunde jag bara andas. In och ut. In och ut. Dagarna och veckorna flöt ihop som ett töcken.

Jag satt i mitt soffhörn och försökte överleva.


Andra symptom på ångest

Förutom Orolig mage, diarré och kräkningar finns det andra symptom på ångest. Det har för mig varit

Nervositet
Konstig känsla av obehag i kroppen
Känner mig svag och utmattad i musklerna
Höjd puls, hjärtat slår så hårt
Svettas och fryser om vartannat
Tryck över bröstkorgen
Svårt att få luft
Yrsel och ostadighetskänsla
Känsla av att man ska svimma närsomhelst


Panikångest

Panikångest är en starkare form av allt detta. Jag får alla dessa symptomen på en och samma gång. Oerhört kraftfullt och obehagligt. Rädslan för att det är nåt som är fel gör att jag blir ännu räddare. Då brukar det bli så att kroppen börjar skaka. Benen först och sen sprider det sig ut i kroppen. Helt okontrollerbart. Jag bara skakar. Och så känns det som om jag försvinner in i en egen värld.

Jag hör folk prata runtomkring men jag är som i min egen bubbla. Det är inte ovanligt att jag tror att jag kommer svimma eller i värsta fall dö när jag får de här attackerna. Dock har det aldrig hänt. Varken svimmat eller dött! ;) Desto fler är gångerna när jag ringt min man och tvingat honom att tala lugnande med mig för jag är helt övertygad om att jag kommer bli galen.

Det brukar ta en stund upp till nån timme innan ångestattacken klingat av. Det enda som hjälper under den här tiden är att andas. Andas in och andas ut.

Efter det är jag helt slut och somnar oftast. Sedan har jag träningsvärk och är helt öm i kroppen några dagar efteråt. Ångestattacker är riktiga energislukare och träningspass.




Kan vem som helst få ångest?

Jag har blivit ombedd av läsare att skriva om ångest. Det var svårare än jag trott. För när jag tänkt på det har jag kommit underfund med att ångest är så mycket. Och att det är nästan omöjligt för mig att minnas exakt hur hemskt det är när man tagit sig igenom det. Bara att det är hemskt. Konstigt. Men så är det för mig.

Många gånger i början hade jag ångest fast jag hade ingen aning om att det var ångest jag hade. Det var inte förrän jag äntligen gick till läkaren och hon skrev det på mitt sjukintyg som jag fick ett ord på den där otäcka rivande rastlösa känslan av maktlöshet som fanns inuti mig.

Och då insåg jag att jag har haft ångest långt tidigare i mitt liv. Fast jag har inte vetat vad det varit. Bara att det varit något vansinnigt obehagligt som har hänt i min kropp.

Ord som prestationsångest och uttryck som Jag får panik, har jag använt mängder med gånger, men helt ärligt, jag har inte haft en aning om vad jag har pratat om...

Nu fick jag grymma obehagskänslor bara av ordet ångest på mitt intyg. Om jag har ångest är jag ju psykiskt sjuk. Och en sån person är verkligen inte jag. Sjuk i huvudet. Det är inte jag. Jag vill inte vara sjuk i huvudet.

Psykiskt sjuka. Det är såna typer som är inspärrade på rättspsyk. Eller flummiga tanter i batikkjolar, som självmedicinerar droger för att få inre frid. Eller ungdomar som skär sig. Ja, inte vet jag alla förutfattade meningar jag hade. Men psykiskt sjuk. Det var inte jag. Nån måtta fick det väl ändå vara!

Men när jag gick från doktorn den första gången hade jag två psykiska diagnoser. Utmattningssyndrom och ångest.

Bara det gav mig ångest i sig. Att jag var psykiskt sjuk. Och då insåg jag också att vem som helst kan få ångest. Spelar ingen roll om du har lång universitetsutbildning eller aldrig har gått i skolan, om du är rik eller fattig, ung eller gammal, vem som helst kan få ångest. Och det kan komma när som helst i livet.

För att få med alla olika aspekter av ångest som jag funderat på blev det ganska mycket, så jag får dela upp det lite. Så nu blir det lite av en temavecka med ångest. I morgon kommer nästa del!




Glad påsk!

Hur ska vi göra med påskbuffén? frågade jag min man nyss.

???

Med maten, förtydligade jag.

Det är midsommar idag. Så du får göra vad du vill med PÅSK-buffén. Nästa år.

...

Glad midsommar på er alla! Och glad påsk, om nån mer än jag firar den idag!




Utomhusyoga

Jag hittade av en slump en yogaklass när jag var ute på promenad en förmiddag för ett tag sen. Lagom när jag gick förbi var det slut, så jag gick inom och frågade vad det var.

Så i början på veckan var jag på en ny slags meditationsyoga. Väldigt långsam, men ändå utmanande att hålla kvar positionerna i det långsamma tempot. 

Hon pratade om att släcka elden. Att vi som bränt ut oss har för mycket eld i oss. Och det kan man ju tro på, eller inte. Hon var mycket noggrann med att vi skulle ta det lugnt. Väldigt lugnt. Så lugnt att jag nästan blev rastlös så lugnt det var. 

Men hursomhelst var det en fantastisk stund. På en gammal dansbana rullade vi ut våra mattor. Perfekt väder, soligt men inte för varmt, lite vind som fläktade. Alldeles tyst, förutom vinden, sus från träden, fågelkvitter och sånt. 

Och en timme där jag kände mig snudd på förtrollad i mig själv. Konstigt och svårt att förklara. Men hoppas absolut att jag får möjlighet att gå dit fler gånger. 




Födelsedag

Idag har vi haft folk här. Vi har firat födelsedag för den yngste och haft några få, absolut närmsta släktingarna på besök. Egentligen inte något vi inte kunnat ha vilken dag som helst. Men min kropp reagerade.

Alla klassiska stressymptom kom tillbaka. Tröttheten, yrseln, ont i magen, illamåendet, den där odefinierbara oron och nervositeten. Bara att vila. Försökte prioritera i vilken ordning jag skulle göra saker idag men orkade inte tänka. 

Så jag gick och la mig. Vaknade ett par timmar senare. Ännu segare än innan. Ringde maken och sa. "Vad ska jag börja med?" 

Han är ju van nu och undrade 
1. Har du sovit? Ja. 
2. Har du ätit? Nej. Just det. Visste att jag hade glömt något. 

Okej. Börja äta lunch då. Så klarnar det nog lite sedan. 

Och tada! Jag kunde påbörja lite matlagning efter det. 

Sen struntade jag i att dammsuga om huset. Drog ut markisen istället... Riktigt effektivt knep! 

Och vet ni vad?! Jag kunde arrangera kalas utan att vara nyduschad och utan  nyrakade ben. Fast jag hade korta byxor på mig. Och till och med ha linne fast jag inte rakat mig under armarna på flera dagar. Tänk så bra det gick! Och utan att ha nytvättat hår. 

På den tiden jag tjänade in på att slopa diverse kvinnliga så kallade måsten kunde jag ligga i soffan och kolla på Netflix!! 

Varför har jag hållt på så här i alla år? Kalaset blev jättebra. Alla var nöjda och glada och mätta. 

Och ingen kom på tanken att granska hur noga jag (inte) skurat bakom toalettstolen. I alla fall var det ingen som sa nåt om det! 

Internationella yogadagen

Idag är det internationella yogadagen.

Hade tänkt delta i ett arrangemang, men det blev för bökigt. För mig. Idag. Passade inte in i mitt lilla schema för dagen. Men bestämde mig för ATT yoga är viktigare än var eller när eller hur man yogat. Så jag yogade hemma istället. Och somnade på mattan på långa vilan efteråt. Så skönt! 🙏🏻

Har du tid?

Skulle du inte ha tid att komma hit nån dag i veckan så vi kan fixa det här då?

Det var en oskyldigt ställd fråga, i all välmening. Men. Som. Den. Träffade. Fel... Minst sagt.
wolber.se

Näe, jag har inte tid. Det kände jag direkt. Inte denna veckan.

Yogaklass en timme på måndagen.
Tandläkaren tjugo minuter med minstingen på tisdagen.
Födelsedagskalas på onsdagen.
Midsommarafton på fredagen.

Näe, jag har inte tid. Konstaterade jag när jag gått igenom veckans planering.

Det känns som om jag kommer med världens sämsta bortförklaringar. Men det gör jag inte. Jag förmår inte att ha mer saker omkring mig just nu. Det går bara inte.

Bortförklaringen i sig låter som när man i högstadiet sa nåt i stil med, Jag kan inte komma för jag måste klippa tånaglarna ikväll. Eller nåt sånt. Det känns som samma stil på bortförklaringar och undanflykter. Men med den skillnaden att det här är sant.

Om jag ska till tandläkaren med mitt barn i tjugo minuter en dag, så är det allt jag reder ut den dagen. Jag kan inte hålla på och posta brev och slänga skräp på återvinningen då. Än mindre planera in en fysisk, verklig träff med en riktig person samma dag. Det går inte.

Att överleva ett kalas!

Det här med att arrangera kalas. Det är roligt tycker jag. Men också väldigt skönt när det är över...

Problemet med utmattningssyndrom är att man orkar ju inte med att ha en massa folk hemma, extra barn som springer runt och tjoar och väsnas är inte optimalt. Man orkar ju med nöd och näppe med sig själv.

Det enklaste hade väl varit att säga att när jag blir frisk, då ska du få ha kalas. Men utmattningen är ju inget som går över på en tio dagars penicillinkur. Hade mina barn behövt vänta på att ha sina kalas tills jag blev frisk, hade de väntat ännu. Då hade vi haft mängder med kalas innestående. Och hur kul är det att ha 2-årskalaset när man går i mellanstadiet? Eller fira studenten när man fyller trettio, för den delen?
se.123rf.com

De perioder när jag varit som sjukast har vi helt enkelt hyrt in oss på olika ställen som erbjuder helhetslösningar för barnkalas. Då har jag inte behövt planera någonting. Det enda jag gjort är att vara där, vilket är en fullt tillräcklig ansträngning. Inget förarbete, ingen städning efteråt. Barnen är nöjda, då är jag också det!

Kalasen behöver inte heller vara så lång stund. Även på släktkalas och andra "vuxenkalas" kan man med gott samvete sätta upp en start -och sluttid, precis som man gör på barnkalas. Och tag hjälp av gästerna, eller de inbjudna barnens föräldrar, om det är ett barnkalas. Ofta stannar de kvar, glada att kunna vara till hjälp.

Om det blir för jobbigt är det bra att gå på toaletten. Ingen kommer fråga vad du gjort därinne! Så det gör inget om man blir sittande där och andas en stund. Öronproppar är också väldigt bra att ha. Här också!

Och ha inget mer inplanerat den dagen, (eller dagen efter...) så man kan vila ikapp lite.




En sån dag idag

Är sömnig idag. Har inte gjort nåt särskilt. Bara en sån dag.

Legat i soffan och laddat hela dagen. Gick för att duscha och tvätta håret. Men ramlade ihop i sängen. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Sömnig... Så jag vilar en stund. För att orka duscha. 

Skriver du listor?

Förut skrev jag alltid listor.
Listor på allt.
På arbetet fanns en lång lista.
Sen fanns det listor över vad som behövde göras med huset, saker att fixa, sortera sommarskor, köpa presenter, putsa fönster, klippa gräsmattan, städa förrådet, till och med en lista över hur vi skulle fira jul, med tidsangivelser och allt...

Gemensamt för alla mina listor var att de tog aldrig slut.

Så fort jag började närma mig slutet så fyllde jag på dem med nya saker som jag borde göra. Varje överstruken punkt resulterade i minst en ny. Ingen tillfredsställelse, ingen glädje, ingen njutning. Bara jobba vidare, kämpa på. Och jag tänkte hela tiden att när jag blir klar, då ska jag sätta mig ner och vila, läsa en bok, göra något för mig själv, för min egen skull. Problemet var ju att jag aldrig blev klar. Aldrig.

Följaktligen blev det heller aldrig någon vila.

Det var en svår avvänjning. Listorna var mitt sätt att ha kontroll över tillvaron. När jag inte hade listorna hade jag inget att förhålla mig till. Och tänk om jag skulle glömma något viktigt!

Nu resonerar jag som så, att det som blir gjort, det blir gjort. Om jag glömmer något var det antagligen inte så viktigt. Det är en strategi som har fungerat bra hittills.

Jag gick från "Att göra -listor" till "Vill göra-listor". Tex Vill jag dammsuga? Nej. Vill jag ha det rent omkring mig? Ja. Kan jag be någon dammsuga eller ska jag dammsuga själv? Det känns som ett positivt val helt plötsligt. Jag är ingen slav under dammsugaren, jag dammsuger för att jag vill det.

Nu skriver jag inga listor alls längre. Handlingslista till mataffären är det enda. Och nån kom-ihåg-lapp då och då, för att spara på mitt minne. Annars inga listor.

Och det är så skönt!

Påminnelse inför sommaren

Inför stundande sommarlov och semestrar, här kommer en påminnelse. Mest till mig själv, men såklart till er också! 

Fokusera på att kommunicera dina behov och önskemål. Var tydlig mot dina närmaste vad du behöver för att må bra. 

Sommaren ska vara one big happy time. Hela tiden, i minst tio veckor sisådär. Inget tjafs, inget bråk. Bara härligt underbar. Och så ska man träffa alla vänner och släktingar, som man inte har träffat på minst ett år, eller så. 

Det säger ju sig själv att det inte funkar i verkligheten. Ändå är vi många som har försökt lyckas med detta. 

Fram för mer oplanerad tid på semestern. Tid att bara vara. Ligga i hängmattan, soffan, på en strand, på en brygga, sitta i en solstol eller ligga i sängen. 
123rf.se

Behåll vanor som känns bra för dig. För mig gäller det nog främst att prioritera mat som jag mår bra av och återhämtning/vila/sömn. 

Var strukturerad med din energi så kan det finnas utrymme att vara spontan.

Tag siesta! Hela familjen mår bra av en paus mitt på dagen.  

Kan du få till en meditativ motionsform? Det finns så mycket på sommaren som inte finns annars. Utomhusyoga, simma i en sjö, gå barfota på stranden, cykla och köp en glass, greja i trädgården. Bara fantasin sätter gränser.

Dela på hushållssysslorna. Du är ingen serviceinrättning. Barnen får hjälpa till med sånt som de klarar av. Beroende på ålder naturligtvis, men att hänga upp sina egna badkläder, sätta undan sin egen disk, sortera sin egen tvätt osv. Det klarar de flesta barn, oavsett ålder. Stoppa curlingföräldrarna!


Och du är sjuk. Du är det, trots att familjen har semester. Du är på ditt livs viktigaste jobb, att ta dig framåt, uppåt, utåt, bort från utmattningen. Det är ett jobb som pågår 24/7. Glöm inte det. 

Bryta mönster

Min terapeut säger att man äter antidepressiva minst ett halvår för att läka depressionen. Därefter ska man äta medicinen lika lång tid till, för att bryta invanda mönster. Man ska lära hjärnan att det den är van vid att undvika, egentligen är ofarligt och att man kan vidga sina vyer en smula, genom att våga utmana.

Ett sådant exempel, på där jag minskat mitt handlingsutrymme de senaste åren, är karuseller. Jag har aldrig älskat karuseller, men heller inte varit rädd för dem. Bara hoppat över de aktiviteterna. Men sen blev det ju så att jag alltid hoppade över karusellerna, för det var ändå ingen som räknade med mig. Jag var den där som aldrig åkte. Mönstret var lagt.

I helgen har jag utmanat mig själv. Legoland är väldigt mycket mer än lego. Började med barnkarusellerna och avancerade lite grand. Jag gillar inte direkt när det snurrar, yrseln blir väldigt påträngande då för min stackars hjärna.

Men jag är grymt nöjd med mig själv. Över hur mycket jag kunnat delta i. Och över att jag vågat säga JA. För mig är det enklaste att säga nej. Och kanske missar jag mycket när jag avstår. Så det är en del i min beteendeförändring. Att släppa på kontrollen och våga chansa. Kanske händer det något roligt?!

Att gå in i ett hus där man inte förstår vad som ska hända på förhand. (Danska är ett knepigt språk!) Är det en lego-utställning eller en berg och -dalbana? Vem vet? Jag bara hänger med.  Förut hade jag aldrig gjort det. Inte utan att kontrollera först vad som väntar. Riskkalkylera och så...

Nu har jag åkt karuseller och köpt fotobevis på det! Jag skriker mest av alla och ser halvt skräckslagen ut på en del bilder. Men det struntar jag i! Jag har åkt. Det är jag sjukt stolt över!!

Legoland

Familjen har tagit semester i samband med skolavslutningen och kört till Danmark. Vi har Legoland i sikte. Jag funderar på hur det kommer gå för mig, särskilt som jag varit så otroligt trött den senaste tiden. Men jag har sovit mycket och vilat så mycket det bara varit möjligt, så jag ska göra det bästa av den här tiden.

Ibland får det helt enkelt kosta lite, även om det kommer surt efteråt. Familjen behöver få sitt också. Allt kan inte upptas av UTMATTNINGEN. Den där som kommer in och tar över allt utrymme i våra liv. Pressar sig in i varenda vrå av vår familj. 

Nu pressar vi undan den lite grand. Väl medvetna om att den kommer att ge igen när helst den känner för det. Men emellanåt behöver jag bara känna att jag lever lite. 

... och om det är dåligt med uppdateringar här, så har jag för mycket att stå i, 
eller så har jag inget wifi! ;)

www.legoland.com

Kalorier

Det vänder snabbt. Jag sov en timme eller två. Sen vaknade jag och var vansinnigt hungrig. Åt en tidig middag, typ tre portioner. Kött och sås och potatis. Och efterrätt. Och lite choklad efter det! Nu är jag mätt. Och pigg. Eller, nåja. Piggare. ;)

Hade antagligen ätit för lite idag och åt nog ganska lite igår också, när jag tänker efter. Behöver mina kalorier helt enkelt. Varenda en! Nu är jag fit for fight igen.

Skolavslutning

Barnens skolavslutning idag. Jag klarade mig bra där, trots att solen sken, det var varmt och ljust och mycket sorl. Ganska jobbig miljö.  För mig. Men nu när jag kommit hem är jag galet trött igen. Illamående och känner mig helt sänkt. Inget vidare. Parkerar mig i soffan resten av dagen. Legoland i morgon. Hjälp...

Vardagsyoga

Det finns en rad yogaformer, men ingen som den som sker i mitt vardagsrum.

Jag tar fram yogamattan. Ett eller två barn kommer som flugor till en sockerbit.

- Åh yoga, vad roligt! 
- Jag är med. 
- Jag tar den här yogamattan. Du kan väl ta en filt?
- Vi gör krigaren. Den är cool. 
- Nej vi gör en yoga challenge. Jag har sett på you tube. 

Vi börjar yoga. Jag gör mitt och dom kör sitt race. Den ena har något mer tålamod än den andre och håller i lite längre. Till slut hamnar båda i soffan. 

- Mamma. Jag ritar. Så är jag tyst. Jag lovar att inte störa. 

Andas in. Börjar med någon övning.
yogahemma.se
Yoga kan se ut på många olika sätt. 


- Mamma. Kan du ta suddigummit till mig? Det ligger på bordet där. 

- Mamma vad betyder privata angelägenheter?

- Mamma, vilken är din finaste färg på ögonskugga? 

- Mamma, vilket lag kommer du heja på i fotbolls-EM?

- Men asså mamma... Vad gör du? Är det där verkligen yoga? Du ligger ju typ bara där. Asså vi har gjort yoga i skolan och då... 

Så fortsätter det. Härliga ungar. Dom vill vara nära. Prata och umgås. Då blir yogan lite si sådär. Men vi har mysigt tillsammans. Det är det viktigaste! 

Motvalls

Känner mig lite som en motvalls käring just nu. Solen gick i moln och temperaturen sjönk några grader. Alla runt omkring huttrar och tycker det är så synd, så synd. Men inte jag.

Jag tar på mig långbyxor och en hood-tröja och ger mig ut. Promenerar långsamt och njuter av försommaren. Uppskattar att det är molnigt. Tar in skönheten hos alla träd och blommor som doftar (nyser och snörvlar av pollenallergin som jag tydligen också fått i samband med min utmattning), lyssnar på fåglarnas kvittrande och njuter av att vara utomhus igen.
Liljekonvalj <3

Jag sover

Jag sover, sover, sover.

Just nu orkar jag inte med så mycket mer än det.

Det är som om att kroppen måste komma ikapp sig själv med en gigantisk sömnskuld och den talar om det genom att klubba mig! Jag är nöjd att jag lyssnar och ger den det den behöver. Även om det känns galet att man kan behöva sova så här mycket, så vet jag ju att det är så här som det är.

Jag är trött helt enkelt.

Och jag läser alla era kommentarer, lovar, det ger mig så mycket att ni lämnar små avtryck när ni är här och hälsar på mig. Men just nu orkar jag inte besvara dem. Jag gör det så snart jag har lite mer energi igen.


Naiv?

Fattar inte hur jag kan vara så naiv.

Jag har redan gått in i väggen två gånger.

Jag veeeet att man inte får ta ut sig för mycket. Jag är 110% medveten om det.
Och ändå. Så gör jag det.
Överskattar min energimängd. Tar ut mig för mycket.

Och så ligger man där igen.

Man hoppas att det är en liten nedförsbacke och inte en hel störtdykning.
Men man vet inte från början, för det känns likadant när man faller.

Märker det först när det har gått en tid. Om det planar ut och sakta vänder uppåt.
Eller om fallet bara pågår och pågår. Tills man landar med en duns.
Längst ner.
Igen.

Med värmen kom yrseln

Hade faktiskt glömt av hur yr i huvudet man kan vara. Med värmen blev jag brutalt påmind. 

Jag håller i mig i diskbänken, i handfatet, i bord och människor som står i närheten. Kan inte släppa taget. Det känns som jag ska rasa omkull. 

Går över barnens skolgård, det är som en kokande asfaltsgryta. Jag tar sikte på rätt dörr och försöker hålla stadig kurs. Går nära väggen i korridoren och har ett stöd i den. 

Det går upp och det går ner, det här med utmattningssyndrom. Men det här med värmen tycks min kropp inte vänja sig vid. 

Ångesten hälsar på

Den kommer inte så ofta längre.
Men när den väl kommer på besök blir det lätt att den lamslår mig.
Ångesten.

All kraft går ur kroppen. Vill inte äta. Vill ingenting. Vill bara att det ska gå över.

Just nu har jag en sån period. Det kryper i kroppen och det känns rastlöst och ansträngande att bara vara. Jag har värk i kroppen och mår lite illa. Det känns inte bra.

Sitter uppkrupen i  min bästa hörna och samlar kraft. Försöker överleva.

Det är bara en fas. This too shall pass.

Tandläkaren

Varför är tandläkare så morgonpigga?!

Ena barnet hade tid 7.30. 

Alldeles för tidigt. Då har varken jag eller min kropp kommit igång.
Man kunde ju bytt tid, men den här gången gick inte det.

Tandläkarhumor??!

Familjerådgivning

Vill slå ett slag för familjerådgivningen. När den ena parten är långvarigt sjuk förändras relationen.

Min och makens relation krisade som mest när jag, från att ha varit jättesjuk blev aningens piggare. Han hade nära nog blivit som min vårdare under den tiden jag låg och mådde dåligt. Han tog hand om allt som jag inte klarade. När jag sedan blev lite piggare blev jag galen på att han skulle göra allt åt mig!

Han fattade ingenting. Han gjorde ju bara precis som han gjort förut. Tog hand om mig.

Och jag ville vara självständig igen... Så jag förändrades i takt med mitt tillfrisknande. Det gjorde honom förvirrad. Jag var inte alls samma person som jag varit förut.

Sen kom det en period då han började avsky utmattningen. Verkligen hatade allt som utmattningssyndrom hade orsakat honom i hans liv. Han var inte ens sjuk, men ändå drabbades han så hårt.

Vi kunde inte prata med varandra alls. Varje gång vi försökte blev vi osams om något.

Familjerådgivningen var inte rolig. Det ska sägas direkt. Mycket ångest förknippat med de besöken. Vi gav upp, båda två. Fast inte samtidigt. Som tur var.

Och vi hittade tillbaka till varandra.

Utan familjerådgivningen hade det troligen inte blivit så.