Tekniken funkar igen!

Mitt internet är tillbaka! Yippie! Det är i och för sig skönt att vara lite frånkopplad från internetvärlden, men det är ju roligt när det fungerar igen!

Saker jag har gjort när jag varit utan internet, alltså utan TV och bredband.

Vilat
Sovit
Funderat
Promenerat
Luktat på syrener
Köpt allergitabletter!
Duschat mina krukväxter och flyttat ut dem på sommarsemester i trädgården
Rivit ner ett getingbo i samma trädgård
Tittat på gamla foton som jag hade samlat i en kartong
Spelat fia med knuff
Yogat
Ätit glass

och lite såna saker. Alltså har det inte gått någon nöd på mig!

Men det har varit varmt. Känner mig helt vimmelkantig av värmen. Och solljuset. Men det är ju som det är. Snart är det höst igen...;)

Internet

Mitt internet har lagt ner. Om nån har hunnit sakna mig! Jag återkommer så snart jag är uppkopplad mot världen igen. Tills vidare försöker jag njuta av den här pausen. Ingen dator, ingen tv, inga sociala medier. Känner mig lite rastlös. Men när avgiftningen är klar kommer det nog vara en välbehövlig, om än icke självvald, paus. 

Take care! 

När kände du dig sexig senast?

aftonbladet.se

Ni vet, "Trinny och Susanna",  alla vet vilka dom är, antar jag?  Hursomhelst. Dom förändrar inga kroppar med träning och matförbud. De hjälper personer att piffa upp sig med hjälp av de kroppar de har till buds, provar olika slags kläder på dem, för att göra det bästa utav det man redan har. De markerar det som är finast och lyckas trolla bort det som kvinnorna inte är så nöjda med.

De peppar kvinnor (för det är 99.9 % kvinnor i det här programmet) att de är bra som de är, att dom är sexiga och snygga, coola och bäst, precis som de är. Bara de vågar ta lite plats.

Jag önskar att jag kunde vara med i Trinny och Susanna nån gång.

Få nån som piffar till mig med hår, smink, och coolaste kläderna ever.

Det känns lite meningslöst att lägga dyrbar energi på att fixa i ordning sig, när man ändå måste gå och lägga sig direkt efteråt. Men ibland tror jag det hade varit bra att ta på sig sina snyggaste kläder, sminka sig och bara vara så vacker man kan vara. Bara för att känna att man lever!



PS ... och ta en selfie, så du kan spana in dig själv och se hur snygg du är, en dag när allt känns pest och pyton!

Hiss eller diss?

Bara rubriken gör mig skeptisk... Snabb hjälp och utmattning i samma mening känns galet.

Är det någon som har testat saffransextrakt nån gång? För mig var detta nytt. Detta patenterade extrakt ger tydlig effekt inom två veckor. Sägs det. 

Jag drar en djup suck och konstaterar att fast jag inte tror på det här, inte ett dugg, så är det en lockande tanke. Tänk att få bevisad effekt på två veckor! Wow! 

Men tänk på den som har en riktig depression eller utmattning och som struntar i att gå till doktorn och äter patenterat saffransextrakt istället. 

För mig blir det en diss. Både reklamen och produkten. Jag tror inte det finns nån quick fix. Mot något. Tyvärr. 

Alla dessa ljud, allt detta buller...

När man är överkänslig mot ljud tycker jag att det är en utmaning att försöka leva med allt ljud och buller som finns överallt. Så många ljud som jag aldrig reflekterat över tidigare kan vara det som får bägaren att rinna över just den dagen. Jag har alltid öronproppar med mig. Har provat typ hela marknaden av öronproppar. Men ibland hjälper det inte ändå.

Gatumusikanten på torget som spelar dragspel av hjärtans lust, radion som skvalar i väntrummet hos doktorn, bakgrundsmusiken som spelar på alltför hög volym i alla affärer och överallt dessa mobiltelefoner som ringer och plingar och folk som pratar så högt, som om jag ville veta allt om deras liv.

Härförleden var jag och köpte diskmaskin. Butiksbiträdet ville gärna framhålla olika kvalitéer som miljöklasser och sånt. Jag jämförde bara decibel! Tog den tystaste och sen var det bra med det!

Det är tråkigt att inte orka med ljud, för livet blir så begränsat. Känner mig ofta som en gnat-moster som stänger av all musik, hyssjar på alla att prata tystare och sänker alla ljud överallt som jag kommer åt.

Orkar verkligen bara ta in en ljudkälla i taget. Ibland inte ens det.

Som natt och dag

Förra helgen var jag med barnen på simskolan. Det var varmt. Det var tjo, tjim och lek, som det ska vara i ett badhus. Och jag var där! Höll ordning på två barn på två olika ställen. Räknade längder och allt gick så bra.

Idag hade jag bara ett barn att hålla koll på. Det var inte alls särskilt varmt. Men trots mina högdämpande öronproppar stod jag nästan inte ut. Kände av alla starka parfymer och tvållukt. Vattnet som brusade i bassängen, fläktsystemet, hårtorken som väsnades i omklädningsrummet. Och alla barn som simmade, skrek och lekte!!  Mitt huvud bara ville att det skulle ta slut. Nu. 

Jag lägger ingen värdering i det här. Bara konstaterar att det växlar snabbt. Det man klarar en dag är inte alls säkert att man klarar vid ett annat tillfälle. Och detta är så förrädiskt. För man vill ju gärna tänka sig att förbättringen är linjär, alltså att den går sakta framåt och uppåt hela tiden. Men det gör den ju som bekant inte.

Hursomhelst så blev det en viktig påminnelse för mig. När hjärnan är piggare orkar den mer. Så självklart. Men lätt att glömma bort när det är så små saker som gör att man blir trött.
"Jag gjorde ju ingenting". Har jag tänkt en miljon gånger. Men när jag tänker efter, så visar det ju sig alltid att jag gjorde ganska mycket!

Nu blir det vila. Antagligen somnar jag en stund. Och ikväll blir det hämtmat. Inget extra arbete för mig idag!

Hoppas ni har en fin lördag!

Vad händer när hjärnan inte orkar?

Måste tipsa om den här broschyren som jag hittade på Mental trötthet, en sida som Göteborgs universitet står bakom. Det handlar främst om hjärntrötthet vid skallskador och tex vid stroke, inte om utmattningssyndrom. Men jag tycker där finns många bra tips och fakta som stämmer in på hur min hjärna reagerat på utmattningssyndrom. All fakta är hämtad från ovanstående hemsida.


"Andra orkar inte med att arbeta och vardagsaktiviteter som att handla, laga mat, läsa tidningen, umgås med vänner och familj kan bli mer än vad de orkar med. Det är mycket som hjärnan ska sortera och bearbeta och som normalt inte ger en ökad mental belastning."

"Denna speciella form av trötthet med uttröttbarhet och lång återhämtning är svår att förstå för utomstående och kan lätt misstolkas som lathet och ovilja. Det vanliga är att personer ofta vill göra mer än vad de orkar och det är svårt att inse och förstå hur mycket aktivitetsnivån behöver sänkas för att vardagen ska fungera lite bättre."

"Det krävs oftast att aktivitetsnivån sänks mycket mer än vad som går att föreställa sig och det blir en stor skillnad mellan före och efter insjuknandet eller skadan. För den enskilde individen, med bestående problem, kan det ta många år att hitta en rätt balans i vardagen mellan vila och aktivitet. Det tar också tid att hitta strategier som fungerar och att acceptera att aktivitetsnivån är så mycket lägre än tidigare. Men först då kan personer börja ”hitta rätt i sitt nya liv”."
"Det fungerar inte att träna upp sin mentala uthållighet med att göra mer och under längre tid. När omfattningen av den mentala aktivitetsnivån överskrider det som är långsiktigt hållbart, ökar den mentala tröttheten och mentala aktiviteter fungerar sämre."

De har också gett ut en bok som är intressant även för oss med utmattningssyndrom, som andra bloggare redan tipsat om. Jag instämmer, den är bra!!


Omtumlande och överfullt

Det har varit en synnerligen omtumlande vecka i mitt liv, den här veckan. Det har varit allt för mycket som har hänt, men känslomässigt, inte rent fysiskt.

Det är omöjligt att värja sig när livet blir intensivt och man själv står mitt i. Men det är viktigt att försöka koppla bort det intensiva och pausa. Fast det är jättesvårt.

I början av veckan var min hjärna hyfsat pigg, den tog emot information och processade i en normal takt. Så jag reflekterade inte så mycket över att den faktiskt fungerade som den skulle. Men ju längre veckan har gått, desto långsammare går det att ta in information.

Jämför med en tratt. I början rinner det igenom lätt, men när tratten börjar bli full måste man sakta ner på tempot, för att det ska hinna med och inte svämma över. Just nu är jag farligt nära gränsen för att svämma över. Så jag får försöka pausa och låta allt rinna ner, innan jag mentalt tar in mer.
www.clasohlson.se

Men det är en intressant iakttagelse.

Jag tyckte att jag mådde rätt bra. Detta hände. Jag klarade ansträngningen och påfrestningen i knappt en vecka, innan jag blev allt tröttare. Jag började återigen sova utan att känna mig pigg när jag vaknar. Min hjärna känns långsammare. Min kropp känns av mer, i form av värk och stelhet.

Så. Trots att jag mådde rätt bra när jag styrde över mig själv, så mår jag nu ganska mycket sämre, efter mindre än en vecka, när jag överbelastar mig.

Sen är det ju så att man kan inte alltid välja. Livet händer omkring oss trots att vi är sjuka. Och det måste det få göra. Men det är bra att bli påmind om att man fortsatt är skör, även om man mår helt okej ett litet tag.   

80: 20

Jag läste någonstans att de flesta som dör i samband med bergsbestigning på Mount Everest, dör på vägen ner. Och vad har det med någonting att göra?

Jo, tänk att du har din pott med energi varje dag. Om du gör av med 100% varje dag har du inte kvar något till oförutsedda händelser. På Mount Everest kan det vara väderomslag, en stukad fot eller något i den stilen, som får ödesdigra konsekvenser. För en utmattad kan det vara ett jobbigt telefonsamtal, eller en middag som behöver lagas, som får bägaren att rinna över.

Men grejen är att bägaren rinner inte över, om man inte redan är på gränsen.

Om man har god marginal klarar man av en oförutsedd händelse. Annars gör man inte det.

Ekonomer brukar råda om att man ska ha en buffert på sitt sparkonto. Detta är ungefär samma sak. Om du plockar ut en tusenlapp varje månad tar pengarna slut förr eller senare. Du behöver spara ibland och sätta in pengar också, för att behålla bufferten.

Låna från energisparkontot, om det känns värt det, men betala tillbaka till dig själv, till din kropp. Sov ikapp, vila, slöa, lata dig. Låt inte energin ta slut.

Använd 80%, men spara (minst) 20% varje dag.

Inlärningsförmåga

Jag har försökt lära mig ett nytt språk. Det skulle betyda väldigt mycket för mig att kunna det, av personliga skäl. Så drivkraften och hungern efter att lära är stor. Och kommer inifrån.

Men det går inte. 

Bara enstaka ord går in. Teflon. Allt rinner av. 

Känner mig besviken på min hjärna. Igen. Den är verkligen skadad på riktigt. Det är inget påhitt. Ingen inbillning. 

Men det här med nya kunskaper. Det är svårare än jag kunde tro. 
Jag försöker, på olika sätt, att hitta genvägar in i min hjärna för att komma på hur jag lär mig bäst nuförtiden.

De metoder som var mina bästa inlärningsstrategier förut, funkar inte så bra längre. Men jag hoppas att jag kan hitta ett sätt. Att det kommer fungera någon gång. Skulle vilja kunna. Prata det här språket. Av hela mitt hjärta. 

Livet är en strid. Eller inte.


Nu kör vi på, ända in i kaklet. 

Man måste ligga på rulle, annars kommer man ingen vart. 

Det är bara att kämpa på, ingen idé att känna efter.

Livet är en strid.

Eller inte. 

Man behöver inte kräkas, kollapsa, eller dö, för att få stanna upp och vila sig en stund. 
Allt måste inte handla om att tävla, konkurrera och vara bäst.

Det behöver inte göra ont. 
Man behöver inte ursäkta sig när man inte vill eller orkar mer. Det räcker att säga nej, utan att känna sig tvungen att motivera sina skäl. Varför är det liksom lite coolare att vara missnöjd och stressad, än att vara nöjd och lycklig?

Målbild

Bilden hittad på Pinterest.


Det här är min målbild. Min strävan efter att bygga ett liv, som jag klarar av, utifrån mina förutsättningar. Ett perfekt liv. Perfekt för mig.



Du är tuff som fan!

Om du tvivlar på dig själv. Om du mot förmodan skulle få för dig att du är en liten svagis. Det är du inte. Du är stark. Och du är tuff som fan. Idag ska vi skratta lite! Sjunga och kanske till och med dansa? Glömma bort allt elände, om så bara för en liten, liten stund.











Krypin

Uppdaterad!


Jag har en favoritplats i mitt hem. Ett speciellt hörn, där jag har uppsikt över det mesta, men ändå lite avskilt så jag är lite i utkanten av det som sker.

Bild Pinterest

Det är ingen plats jag medvetet valde, från början, utan det var mer platsen som valde mig. 

I början av min sjukdom var det min totala trygghet. Så länge jag var i mitt hörn kände jag mig fullkomligt trygg. Jag behövde ingenting annat än att vara där. När jag var ute i världen och blev överväldigad av intryck var det dit jag längtade tillbaka. När jag sjönk ner i mitt hörn kunde jag andas ut och slappna av. 


Nu är det mer som min lilla vrå. Mitt krypin. 

Jag sitter inte där för att jag flyr från världen utanför. 
Jag sitter där för att tanka energi. Ladda batterierna. 
Jag drar mig tillbaka dit. 
Omgiven av fina saker, saker jag tycker om. 
Där kan jag slappna av.


Jag tror det är jätteviktigt att ha ett sådant ställe. Där man kan vara precis den man är. Och bara vara. Mysa. Njuta. Göra det man vill.


Ladda värdefull energi.



Skriva på avtalet

Var precis färdig på ett läkarbesök med ett av barnen då telefonen ringde. Det var den sekreterare som handlägger det administrativa kring mitt avslut från jobbet. Hon undrade om jag kunde komma förbi och signera ett papper, som de missat att få iväg. Jag kände mig bra i både huvud och kropp efter läkarbesöket, så jag sa att jag kan ta det på vägen till skolan med barnet i bilen.

Är där om fem minuter, om hon kunde tänka sig att komma ut på trottoaren? (Bara att jag bad henne om det, stort! Jag som aldrig vill vara till besvär.) Det gick bra, hon väntade utanför när jag kom och jag skrev på pappret och växlade några ord, innan jag körde vidare.

Detta lilla. Att skriva mitt namn på ett papper. Bara det. Fick mig att utveckla enorm stress i kroppen. Fick värk och krypningar inombords. Helt tömd på energi. Av en ynka signatur.

Det mentala i den signaturen är såklart en stor faktor. Men ändå. Känner hur käkarna spänner och kroppen är i olag. Det tjuter i öronen på något obehagligt sätt. Inte ens trädgårdsarbete, eller en lugn promenad har kunnat få mig att varva ner.

Hur kan man misshandla kroppen så illa att man hamnar i det här?

Nu ska jag bara vara snäll mot mig själv och min kropp. Så snäll, så snäll.

Alltså, ibland blir jag trött på mig själv

Jag var ute en sväng förut, promenerade i solen och tittade på folks trädgårdar, som jag brukar roa mig med. Så stötte jag på en gammal bekant. Det var flera år sedan jag pratade med honom senast.

Och bäst medan vi stod där och pratade så frågade han vad jag jobbade med och så, som folk gärna gör. Jag berättade att jag inte jobbar just nu, att jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och dessutom har sagt upp mig från det jobb jag hade förut.

Då kom det fram att han också var sjukskriven för utbrändhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka, Han? Utbränd? Han ser ju jättepigg och frisk ut!

Så trött jag blir på mig själv! ;)

Fast han såg verkligen pigg och frisk ut. Så det jag ville komma fram till var att det är inte så himla enkelt. Fast man vet, så gör man fel. Man säger saker som man inte borde säga. Men man gör det inte för att vara elak. Man bara vet inte bättre. Vilket är synd. Men inget man kan klandra någon för.

Så idag har jag fått en liten lektion, av mig själv, i medmänsklighet, a la smaka på din egen medicin.

Det är så roligt att leva, man lär sig så mycket om sig själv varenda dag.


Om inbillat synfel, allergi och omega-3

Jag har varit hos optikern. Var helt övertygad om att min syn försämrats sedan jag var där senast, för två år sedan, och att jag skulle behöva nya glasögon. Men nope. Ingen förändring på mitt synfel.

Jag fattar ingenting. Jag ser ju inte. Allt är suddigt. Och jobbigt.

Så, ytterligare utredningar...

Hjärnan är trött. Så klart. Det var ju ingen överraskning. Det kunde jag kommit fram till själv! ;)

Jag har också för lite tårvätska och tårvätskan jag har, är inte av optimal kvalitet. Den smörjer alltså inte ögat så som den behöver för att man ska se normalt. Det beror delvis på den antidepressiva medicineringen. Av samma orsak som jag lider av muntorrhet, lider jag också av ögontorrhet, alltså uttorkade slemhinnor. Dessutom har jag problem med insidan av ögonlocken.


Och som grädde på moset har jag blivit pollenallergiker på gamla dar. Eller så gammal är jag ju inte, men pollenallergiker har jag blivit. Det påverkar mig också mer än vad det hade behövt göra, eftersom jag är överkänslig pga utmattningen och känner av variationerna, mer än vad jag hade gjort om jag inte varit utmattad.

Så nu adderar jag några mediciner ytterligare till min dosett. Allergitabletter och ögondroppar.

Och för miljonte gången har jag blivit rekommenderad omega-3. Denna gången av optikern, för mina ögon.

Jag gillar ju att äta vanlig mat och inte en massa tillskott. Men vad ska man tro? Vem gör studierna? Vem tjänar pengarna? Hur ska man veta vad man ska äta? Vem kan man lita på?

Funderar på om jag ska äta omega-3-tillskott. Trots allt...?



Tänk själv

Våga tänk själv.

Fråga inte så mycket. Bara tänk långsamt.

Lyssna mer än du pratar.

Ny promenad idag!


När du känner dig förvirrad, glömsk och har helt otroligt svårt för att bestämma dig. Det är så lätt att lämna över alla beslut på andra. Det känns lättast i stunden.

"Bara gör som ni vill, så jag slipper använda min hjärna. Jag orkar inte!!"

Det är då du ska göra tvärtom. Öva på att våga känna efter.

Vad är det jag vill? Och sedan agera utefter det.

Spelar ingen roll hur lång tid det tar. Men det är så otroligt välgörande för självkänslan att känna att man klarar av sitt liv. Att man har kontrollen.

Och kom ihåg att om man övar i det lilla, så blir det enklare den dagen man måste fatta viktigare, större beslut.

Slappnar av

Känner hur kroppen slappnar av mer och mer.

Jag är sömnig. Har huvudvärk. Och vilar, sover, vilar lite till.

Det var längesedan jag sov så här mycket och var så avslappnad. Inga mardrömmar eller något sådant. Jag bara sover så gott.

Sitter och tittar, rakt ut, utan att bli rastlös. Bara tittar, vilar blicken. Tankarna fladdrar fritt. Minns inte ens vad jag tänker på. Timmarna går. Känner mig bara tillfreds.


Så gjorde jag det, äntligen

Det har varit så många turer kring min arbetslivsinriktade rehabilitering att jag tappat räkningen. Men klart är att min arbetsgivare inte har tagit sitt arbetsgivaransvar när det gäller min rehabilitering. Och som tack för hjälpen, för att de inte har skött sig, ville de säga upp mig. Den logiken...

Sen fick jag ett utlåtande från min psykolog som sa att jag kommer återfå arbetsförmåga, men att det behövs mer tid för att avgöra i hur stor utsträckning.  Av den anledningen fick de inte säga upp mig pga personliga skäl.

Då började de prata om att jag ska tillbaka till min anställning igen. För tredje gången. Och göra samma sak som förut.

Till slut fick jag nog av dem och deras pratande. Så jag kollade upp möjligheterna att själv säga upp mig. Det var inte ett enkelt beslut. Verkligen inte.

Men när jag väl bestämt mig, så var det som en tyngd som släppte från mina axlar.

Jag behöver aldrig mer komma tillbaka dit. Jag är fri att göra vad jag vill! Men mest av allt är jag fri att styra min egen rehabilitering, vilket är det som lockar mig mest just nu.

Om framtiden vet jag ingenting.

Allt det jag kämpat för i form av utbildning, genom vikariat och projektanställningar, för att till slut få den så åtråvärda tillsvidareanställningen. Ekonomisk trygghet och allt sådant. Det har jag avsagt mig nu.

Jag har såklart kvar min utbildning. Och min arbetslivserfarenhet, mina meriter. Men tryggheten som en tillsvidareanställning ger, den har jag avsagt mig.

Jag borde vara lite skakis. Men det är jag inte.
Jag är helt lugn. För första gången på evigheter.

Skam

I barnens skolor har det kommit många nya klasskamrater som en följd av oroligheterna ute i världen.

Och när jag pratar med de här föräldrarna så är det inte ovanligt att jag skäms. 

Jag är här, i fred och frihet och tar det för givet. De kommer hit och uppskattar vårt land så otroligt mycket. De vill inget annat än att lära sig språket och jobba. Jobba, jobba, jobba. 

Och jag skäms för att jag hade ett bra och välbetalt jobb som jag har sagt upp mig ifrån. För att jag tycker det är för stressigt.  

Jag skäms för att jag blivit sjuk av stressen. Jag bor bra, mina barn har de bästa av förutsättningar. Det finns inga yttre parametrar som borde påverka mig så. 

Medan de, när de flytt från Syrien, med flyganfall och bomber, sprängda hus och sjukhus, dödade släktingar och vänner, som sin vardag, tagit sig över Medelhavet i en gummibåt, gått genom hela Europa med småbarn, inte blivit sjuka av den stressen. 

Då skäms jag. 

Mitt lidande är annorlunda än deras. Men jag känner mig fylld av skam för att jag mår så dåligt, när jag har det så bra. 

Kan inte hjälpa det. 


Arbetsförmedlingen

Idag har jag varit hos Arbetsförmedlingen.

Är helt slut nu efteråt.

Min handläggare på Försäkringskassan ville att jag skulle skriva in mig idag, eftersom min anställning slutar nu. (Mer om det i ett eget inlägg)

Men handläggaren på Arbetsförmedlingen förstod inte nyttan med det, eftersom jag är beviljad sjukpenning, så räcker det för att skydda min SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Så jag fick övertyga henne en stund om att hon ändå skulle anteckna att jag varit där.

Hängslen och livrem kallas det.

Men om du har ett läkarintyg i flera månader framåt (med betoning på flera månader, som om det var det värsta hon hört) kommer du ju inte kunna jobba...?
(ser tveksam ut)

Nä, det stämmer.

Nähä..... (funderar) men då börjar du jobba när läkarintyget går ut då?

Jag har ju varit sjukskriven i fem år nu, så det är inte säkert att jag börjar jobba då heller. Det kanske tar längre tid. Det vet jag inte.

(Djupt andetag hos arbetsförmedlaren)

Okej. Jag skriver här att du har varit här och anmält dig, så Försäkringskassan får som de vill. Så får vi ha förnyad kontakt när det blir aktuellt med arbete eller arbetsträning för din del. Men då ska inte du behöva komma hit själv, utan det är FK som ska kontakta en handläggare här och boka in ett möte.

Ljuvliga byråkrati.

Dagen har knappt börjat och jag har redan huvudvärk. Luften stannar vid nyckelbenen ungefär och jag försöker andas djupa andetag, men det går inte.

Jag lägger mig ner och blundar en stund. Det är nog lika bra.

Sol

När nu äntligen solen och ljuset kom tvingas jag stanna inne.

Det är för varmt och för ljust.

Jag har de mörkaste solglasögonen som man kan få tag i, dessutom har jag keps och ändå är det för ljust. Jag får ont i huvudet av det.

Sen vet jag inte om jag förknippar värmen med sämre mående pga att jag blev sjuk den varma årstiden.

Den första sommaren som utmattad hade jag grym ångest och ju varmare det blev, desto mer ångest fick jag. Så nu är det liksom lagrat i hjärnan, att värme är otäckt. En fara, ett hot.

Fast jag förut varit den som älskat solsemestrar. Det har jag svårt för just nu. Värmen stressar min kropp.


Jag heter inte Miriam

Brukar lyssna på lättsamma böcker. Såna som är glada och positiva. Inga eländesböcker. Inga mord. Inget otäckt.

Men nu har jag lyssnat på Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson. Uppläst av Katarina Ewerlöf.  Den var både otäck och eländig. Sorglig och hemsk. Men så ofantligt bra och välskriven. Kan verkligen rekommendera den. 

Man säger att det inte kan hända igen. Men det kan det. Det gör det. 

Ett utmattningstillstånd är allvarligt. Naturligtvis. Men det är ändå inte mycket i jämförelse. Med vad de upplevde i koncentrationslägren. 

Det är bra att få lite perspektiv ibland.