Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen

Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.

Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.

Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!

Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.
Det här funkar alltså inte! 

Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.

Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.

Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson som har åsikter om hur ens tillfrisknande går. (Det går för sakta.)

Man sätter in och sätter ut mediciner. Och hanterar biverkningarna av dessa medicinerna. Pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Man försöker lösa Moment 22-problem.

Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, fd arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.

Men nej. Det är man ju inte.

Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.
www.rosaguiden.se

Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.

Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.

Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.

Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.

Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.

Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

276 kommentarer:

  1. Får nästan tårar i ögonen när jag läser det här. Känner igen vartenda ord! Du har satt ord på mina känslor med det här inlägget. Ska be min man läsa det. Det är så svårt att förklara hur det känns, för man ser ju frisk ut på ytan. Tack för att du skriver! Man vill inte vara ensam i det här...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som man också behöver veta är att man kommer ALDRIG hela vägen tillbaka och blir densamma. Man är mycket mera stresskänslig efter en sådan här resa och man måste lära sig att lyssna på sin kropp och hjärna och lära sig att säga NEJ för att inte falla tillbaka ner i hålet igen. Faller man ändå så blir stegen ännu längre om man ens orkar börja klättra igen.

      Radera
    2. Så sant o tänk om ens omvärld ens i närheten kunde förstå vilka steg det krävs att ta för att gå framåt..Det värsta är ju oxå den egna vetskapen av man köarat av inman o ni kan kännas ouppnåligt..Ens egna referensramar.
      Det är som att klättra uppför ett isberg där man får köamra sig fast vid varje framsteg,, övervinna rädslor o fightas för varje centimeter t.o.m mot sig själv..Än värre för förståelse o myndigheter ibland o man har otur..O det har man sett många prov på,, folk som får ts fighten med bl.a försäkringskassan o dylika myndigheter,, som om ens elände inte skulle vara nog..

      Radera
    3. Ja, det här var klockrent! Klappade ihop 2000. Sjukskriven till 2007, sen deltid och tjafs. Nu omskolning parallellt med deltidsjobb..... Vad jag också vill säga som du skriver mellan raderna det är att sexet inte fungerar längre! Hur trist är inte det? Hur klarar man av att vara gift och känna som att man är syskon????

      Radera
    4. Var aldrig sjukskriven, men tog en paus från jobbet där jag var mobbad av chefen.... Skolade om mig till annat yrke, det tog tid, jag fick verkligen jobba extra med tentor och sådant,......sedan fick jag cancer. Enda tanken som höll mig uppe var att jag skulle avsluta utbildningen, vara någon/något när jag lämnade in handduken.........det gick. Jag överlevde cancern och jag överlevde depressionen. Tillbaka i livet, nytt yrke, nytt liv, mera pengar än förr, livskvalité, resor och upplevelser med familjen.......men dåligt minne. Känner inte igen folk om jag inte arbetat länge med dem så de satt spår, kommer inte ihåg texter jag läst (diffust om jag har tur), känner inte igen barnens kompisar och föräldrar. Pinsamt när man möter människor på platser där man inte kan minnas dem, så då stannar jag hemma oftare och oftare och rör mig mest på jobbet....men även där har jag problem. Fast när man arbetar med 1000-tals människor kan man kamouflera, men inte när man är privat.... och sex funkar dåligt och maken förstår inte hela vidden av orsaken till min olust trots många förklaringar, han tror att det är han......

      Radera
    5. Att kunna sätta ord på sin sjukdom är viktigt, inte främst hos försäkringskassan. Jag har börjat föra dagbok över mitt mående. För när man sitter hos Fk eller läk och skall förklara, blir jag alldeles snurrig och ett tryck lägger sig över hjärnan och jag kan inte tänka klart. Jag har även fått diagnosen Bipolär typ 2 en pendling mellan depression/hypomani.Små svängningar som bara jag och mina närmsta ser. Efter att prövat medicinen Voxra och min reaktionen på detta, så förstod jag äntligen varför jag inte blev frisk. Och jag tror att många med utmattningsdepression även har detta som en underliggande faktor. Att vara överaktiv och prestera mkt under en tid för att sedan går ner i depression som kroppens självförsvar. Jag känner så att min hjärna mer och mer slåss ut efter varje utmattningsdepression och det tar längre å längre tid att komma åter. Är idag 53 år å fick utmattdep 98. Jag är 100% sjuk nu och väntar på Fk fördjupade utredning om förtidspension, för nu vågar jag inte mer att vara duktig, och pressa hjärnan mer.

      Radera
    6. Klappade ihop 2005 och kämpar än. Just är det så jobbigt med att dämpa takten och känna sig nöjd med det man gör.Rastlöshet varierad med nedstämdhet.Söker nu sjukersättning med intyg att man har 0 arbetsförmåga. Känns skönt men samtidigt jobbigt men det kanske blir lugnt om man får beviljat. Det räcker med att kämpa med sig själv dagligen för att få hjärna, tankar och känslor att samarbeta så att man får en bra dag.

      Radera
    7. Hur kan du pricka så mitt i verkligheten,,,, Gick i väggen 2004 Har inte repat mig sedan dess går nu på arbetsutvärdering på arbetsförmedlingens anvisningar kanske kan klara halvtid då får jag bara halva aktiverings stödet. har varit mycket sjukskriven länge så jag har bara grundersättningen på 365 Kr före skatt om dagen, o klarar jag halvtid så får jag halva den summan
      Hade uppföljning i dag då jag får reda på detta, så nu snurrar huvudet i spinn

      Radera
  2. Åh, tack snälla, vad gulligt sagt av dig. Det värmer verkligen. Att något jag upplevt och försöker sätta ord på kan hjälpa någon annan. Jag blir också lite tårögd, av din fina kommentar. Fast också stolt! Tack!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller på å rehabilitera mej tillbaka men det är så svårt. är jag på jobbet så tycker jag det går bra fast det kanske det inte gör för jag är helt slut efteråt. Men jag kämpar på .å tack för du förklarar hur det är o fungerar. Så andra kan få lite kännedom vad vi går igenom detta är en ordentlig Pers. Det behövs inte mycket för att man ska ramla ner några pinnhål.för mej räckte där att någon snott mitt blinkers glas för att all luft gick ur mej.sen börja om igen o igen tack fina du o en riktig
      Styrke kram

      Radera
  3. Deg här inlägget är det bästa jag läst!! Det är på pricken hur det känns, på pricken! Skrattade och grät av beskrivningen för det känns exakt så ju att vara här... Oj vad bra! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad glad jag blir att du tycker att jag lyckats fånga vår vardag så bra. Är glad att du har glädje av det jag skriver. Tack... Kram!

      Radera
    2. Du har verkligen samlat allt i ett " nötskal" att det precis är såhär. Jag har åkt i väggen flera gånger pga. att jag har trott mig varar frisk och att här ska jobbas igen inom samma yrke (barnmorska)Det skulle givetvis rehabiliteras tillbaka till det som sänkte mig. Konstigt att man ska utsättas för detsamma igen.... Alla kan drabbas. Jag har under minst 10 år haft konstiga symtom från kroppen som jag inte fattat vad är. Som någon beskriver det Hypomanisk / mani i perioder. Tror jag är hjärntrött också efter att ha blivit skadad i hjärnan efter skadan utmattningarna gjort min hjärna. Bra förslag att skriva dagbok över måendet. Kram

      Radera
  4. Så bra skrivet! Precis så är det! Kram

    SvaraRadera
  5. Nej, jag anser inte att man ska kallas "frisk", när man de facto inte fungerar normalt. Tyvärr, det finns inget erkännande för den problematik du beskriver så väl! Det finns ingen rehabilitering som fokuserar på detta, och det är skamligt. Skäms alla läkare som skiter i oss utmattade, som har värsta zombielivet. Det är ett helvete.

    (sorry, ville bara skriva av mig...)
    Bra skrivet, i alla fall.

    SvaraRadera
  6. Så himla bra skrivet! Känner igen mig så väl o det stämmer in så bra, tyvärr får man ju säga! För man vill ju vara "frisk" o orka! Men det är tufft o acceptera o gå vidare! Ska skicka vidare denna för du förklarar så bra! Vi får kämpa på! ❤

    SvaraRadera
  7. Jättebra skrivet :)allt stämmer så väl. Det är så otroligt svårt med acceptansen, den har jag fortfarande problem med efter snart 2,5 år. Har ju många bakslag bakom mig efter att jag provat jobbat ett antal gånger och det är som du säger att kroppen blir sämre och sämre tyvärr. För min del nu vill inte min kropp återhämta sig alls längre, så man ska vara väldigt försiktig med att inte gå tillbaks för tidigt som jag gjorde. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma för mig att koppen signalerar tydligare att med allehanda symtom. Det är en tuff resa att ta sig igenom, men viktigt att ständigt stå på mig gentemot min läkare, Psykolog, sjukgymnast, arbetsgivare, handläggare på arbetsförmedlingen o försäkringskassan samt vänner, släktingar... Kärlek och förståelse till sig själv... ❤❤❤ Kramar

      Radera
  8. Säger som de andra: tack för den här texten!!! Stolt ska du vara över att med distans kunna se och reflektera över din situation. Jag känner igen allt men tror inte jag skulle kunna få ner det i en text andra skulle förstå. Fortsätt skriv! Vi behöver dig!

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Så perfekt beskrivet!
    Jag kommer ihåg när min far sa "du blir snart dig själv igen" när jag sa att jag inte kände igen mig själv... Efter några år började jag inse, jag blir aldrig densamma igen! Det var fruktansvärt att inte känna igen sig själv! Nu, efter snart 10 år, känner jag igen vissa delar av "gamla" mig :)
    Men jag kämpar fortfarande... Tack för det du skriver <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här, efter snart femton år..

      Radera
    2. Samma här, efter snart femton år..

      Radera
    3. Samma här efter snart 15 år..Det värsta är nog känslan av att inte vara sig själv.
      Svårt att acceptera att man aldrig blir det igen.
      Jag saknar mig!!

      Radera
    4. Samma här efter snart 15 år..Det värsta är nog känslan av att inte vara sig själv.
      Svårt att acceptera att man aldrig blir det igen.
      Jag saknar mig!!

      Radera
  11. Känner igen mig så mycket, men har inte kommit till att rehabilitera mig tillbaka till arbetslivet ännu... Det stycket gav mig ÅNGEST. Tack för ett bra inlägg <3

    SvaraRadera
  12. Fantastiskt skrivet! Känner igen mig i allt du skriver! Jag kämpar fortfarande med att acceptera att det aldrig kommer att bli som det har varit innan jag åkte på det här! Kram -och tack för ditt inlägg! Sköt om dig

    SvaraRadera
  13. Wow vilka fantastiska beskrivningar!! Jag kraschade i väggen i september 2001 (några dagar efter den elfte september) Sedan dess har jag inte varit FRISK en enda dag. På höst och vinter kämpar jag med att rehabilitera mig tillbaka till mitt privatliv, på senvintern är jag på bättringsvägen, på våren och sommaren jobbar jag 50% med anpassade arbetsuppgifter, men då måste jag spara på allt som kostar energi utanför arbetet. I september tappar jag fart o i oktober kraschar jag igen... Det känns lite tröstande att fler förstår hur man har det även om jag önskar att ingen av oss skulle må så här!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner så väl igen mig i dina ord och bloggarens.

      Radera
    2. Känner så väl igen mig i dina ord och bloggarens.

      Radera
  14. Så bra skrivet! Känner igen allt! Är mitt i rehabiliteringen nu, arbetstränar 10 tim i veckan på en helt ny arbetsplats som är mycket lugnare än där jag varit förut, men är ändå helt slut när jag kommer hem. Det har bara gptt 2 veckor sen jag började men känns som månader, undrar ibland om jag någonsin kan börja med heltid igen. Det värsta är vänner som inte förstår hur man mår, och att man aldrig blir densamma igen.

    SvaraRadera
  15. En helt fantastisk förklaring!! Har varit sjukskriven I 8 år och kommer nog tyvärr inte komma ut i arbetslivet något mer... en stor sorg för mig, men har även fler diagnoser! :(

    SvaraRadera
  16. De bästa jag läst på länge
    Vartenda ord är så sant och träffar precis rätt in i min vardag
    Har genomgått rehab
    Och börjar må bättre och bättre
    Men nu kommer nästa oro kommer de bättre måendet slå tillbaka och är de sant att jag ska må så här bra

    SvaraRadera
  17. Så jäkla bra beskrivet!!! Du har beskrivit mitt liv de senaste 2,5 åren!

    SvaraRadera
  18. Så bra beskrivet och är själv i fasen att jag många ggr bränt ut mig o varit duktig, fokuserad på lösningar och kämpat på med barn, mina o barnens sjukdomar och slagirs med skola vård o fk som ingen tar helhetsansvar och nu efter 10 års utbrändhet också hamnat i svår depression där jag just lärt mig att jag borde sagt stopp, har svårt för att vara till besvär o insett att detta tar tid och jag inte hela tiden ska förbruka den lilla energi jag får för att klara jobbiga saker utan bra saker som föör mig framåt till ett långsiktigt välmående. Jäääättesvår uppgift. Men måste ju för mig och mina barns skull. Stor kram o tack för bra beskrivning på det jag själv grubblat på senaste tiden.

    SvaraRadera
  19. Så bra beskrivet och är själv i fasen att jag många ggr bränt ut mig o varit duktig, fokuserad på lösningar och kämpat på med barn, mina o barnens sjukdomar och slagirs med skola vård o fk som ingen tar helhetsansvar och nu efter 10 års utbrändhet också hamnat i svår depression där jag just lärt mig att jag borde sagt stopp, har svårt för att vara till besvär o insett att detta tar tid och jag inte hela tiden ska förbruka den lilla energi jag får för att klara jobbiga saker utan bra saker som föör mig framåt till ett långsiktigt välmående. Jäääättesvår uppgift. Men måste ju för mig och mina barns skull. Stor kram o tack för bra beskrivning på det jag själv grubblat på senaste tiden.

    SvaraRadera
  20. Du har verkligen lyckats fånga och "klä" detta helvete i ord! Mycket bra skrivit. Eloge och respekt till dej!

    SvaraRadera
  21. Tack för don beskrivning. Jag har själv aldrig haft utmattningsdepression, har kollegor som haft och har. Din beskrivning gör att jag har en helt annan förståelse och tålamod nu med vad de går igenom.
    Återigen tack.

    SvaraRadera
  22. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  23. Att acceptera är inte lätt!! Jag bara grät och grät och fattade inte att det var onormalt... Jag sa hela tiden "jag är bara lite trött" ... Efter att jag en söndagskväll inte kunde sluta gråta överhuvudtaget var jag hemma... Svårt att undervisa elever gråtandes...?!
    Jag fick i akutskedet träffa en psykolog som rekommenderade "lyckans verktyg" av Sonja Luobomirsky. I den fanns ett enkelt depressionstest. Jag gjorde det och det var ingen rolig läsning... Jag blev chockad, men det hände något avgörande där - jag såg mig själv i tredje person! "Hon mår ju inte bra" "hon måste ha hjälp" allt kom svart på vitt framför mig- jag hade ju själv svarat på frågorna...
    Problemet med acceptansen pågår ju hela tiden, som du beskriver så himla bra, men just uppvaknandet fick jag inte av att jag inte kunde göra något utan att gråta... Utan genom att se på mig lite utifrån genom ett ganska enkelt test hemma :)
    Lång väg tillbaka, men är mig själv idag tack vare att gråten hindrade mig från att arbeta längre, annars hade jag nog hamnat djupare som jag förstår att du själv gjort.
    TACK för det du skrivit!

    SvaraRadera
  24. Tack för din välformulerade beskrivning! Jag brakade in i väggen 2002 och nådde botten rejält. Jag kämpade mig tillbaka med hjälp av fantastiskt stöd från många håll (läkare, psykolog, familj, vänner, kollegor...). Under 16 år mådde jag mestadels bra och även om jag gick igenom svår sorg, sjukdom, kämpiga dagar på jobbet etc så rasade jag inte igen. Men nu i höstas stod väggen där alldeles framför mig. Jag skrek ut att "inte igen", jag kastade i bromsen och backen men den j..la väggen var för nära då. Trots att jag lärt mig mina signaler, trots att jag verkligen trodde att jag inte skulle komma dit igen. Jag nådde inte botten den här gången (inte än så länge i allafall). Jag kämpar ett steg i taget, jag tar emot hjälp, jag försöker inse faktum, jag försöker se mina begränsningar... Jag försöker att både vara här och nu och blicka framåt. Jag försöker bryta mönster, jag försöker tänka positivt, jag tänker att efter 5, 6 bra dagar så är jag äntligen frisk...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ???? 5-6 dagar o sen är du frisk? ?? Då är det inte utmattningsdepression vi pratar om. Min läkare sa en gång till mig (efter ca 2 år), när jag undrade varför jag inte blev frisk: tänk efter hur många år det tog för dig att bli sjuk!
      Jag blev aldrig som jag varit innan...men jag kom igen till arbetslivet efter 8 år. Tyvärr blev jag sjuk igen efter 3 år men råkade oxå ut för flera olika olyckor och blev sjukpensionär 2009, vid 57 års ålder. Var rädd om dig och välj hälsa och familj före jobb....så klarar du dig. Kram!

      Radera
  25. Din blogg är fantastisk så sträck på dig. Du har förmågan att klä känslor i ord. det är så mycket vi kämpar med. Det jag själv lärt mig är att jag ALDRIG blir samma person igen. Jag kommer att vara den trevliga sociala personen men inte på samma sätt. Jag ser till omge mig med personer som vet och förstår mig rätt bra. Är det nya personer så berättar jag att det kan spåra ur för mig och då finns bara hemgång som alternativ. Migrän trötthet influensa det löper på för kroppen har inget försvar.
    Vi måste stå på oss och visa vad som händer när vi kraschar.
    Stor kram och klapp på axeln till oss alla ❤️

    SvaraRadera
  26. Man tror man är stark fast man är skör lång tid efter att man blivit friskförklarad. Man tror att man bär som halvmeter tjock is, fast man egentligen är tunn som nattgammal is.

    SvaraRadera
  27. Håller med föregående skribenter. 2012 blev jag klubbad som en säl. Har som ni övriga insett att jag inte kommer bli den samma igen. Vissa förstår det andra inte. Jag som många andra har fått mycket hjälp ¨på vägen och det är jag evigt tacksam för. Skulle vilja hjälpa andra som pay back :-)

    SvaraRadera
  28. Magnus Öhman3 april 2016 10:06

    Ligger och läser ditt inlägg och tårarna rinner.... Just för att det är som om jag själv skrivit det. Känner igen mig helt i hur det är att hamna i utmattningssyndrom. 13 år sedan nu för mig (utsatt för vuxenmobbing på dåvarande arbplats) och jag kämpar. Nya jobb, krav,oförstående kollegor/vänner, finna strategier och hålla fast vid dem, ljuskänslighet....etc....Jag berättade min historia på P4 Västerbotten för att lyfta frågan. Stort positivt gensvar��. Tack för dina ord och min känsla att vi faktiskt är många som känner likadant. Behöver det extra just nu eftersom jag är i en "svacka" ❤

    SvaraRadera
  29. Har letat efter böcker om livet efter "kraschen" men hittat väldigt lite och det är så kliniskt beskrivet. Du har verkligen lyckats hitta känslan i hur det är. Har ofta tänkt att jag också ska försöka beskriva min upplevelse men orkar inte. Det har ju bara gått ca 3 år än �� och att fokusera för mycket är förödande. Tack för att du orkar vara en röst för oss som inte själva ännu har kraften. ��

    SvaraRadera
  30. Så fantastiskt bra skrivet! Tänk att vi är så många i denna sits.
    Alla anhöriga och arbetsgivare borde få höra detta så kanske dem har mer förståelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna artikel borde ligga på alla chefers skrivbord i morgon.

      Radera
    2. Jag tycker att många av våra läkare på vårdcentralerna skulle behöva läsa detta.
      Jag har haft ett flertal läkare med mycket dålig förståelse.

      Radera
  31. Tack för en fin text. Känns som om många av orden kunde varit mina.
    Både skönt och hemskt att veta att andra för samma kamp som jag varje dag utan att det syns utanpå. Att hela tiden parera och åka bergochdalbana med sin ork o sina förmågor.
    Stor kram o lycka till ��
    Linda

    SvaraRadera
  32. Tack för dina ord. Så fantastiskt bra skrivet.. tack för att du ger ord och förklaring på det jag inte orkar diskutera "en gång till!"
    Aldrig ensam♡♡♡

    SvaraRadera
  33. Kan bara hålla med alla andra...läser och känner igen mig såhär 2-3 år efter kraschen...tillbaka men inte samma☺ men absolut mycket klokare

    SvaraRadera
  34. Du sätter ord på allt det jag själv inte klarar av att beskriva. Så himla bra! ��

    SvaraRadera
  35. Fantastiskt bra skrivet. Delar på Facebook. Kanske kan det hjälpa människor i min omgivning att förstå lite av vad vi går igenom. Tack <3

    SvaraRadera
  36. Tack för insikten. Nu vet jag bättre hur jag ska bemöta människor i min närhet som är eller varit i samma dilemma. Väldigt bra skrivet. Skriv en bok. Hörde att det inte finns så mycket litteratur i ämnet. Åsa

    SvaraRadera
  37. Mina tankar som jag inte får fram själv. Tack för dina ord♡

    SvaraRadera
  38. Jeanette. Eskilstuna3 april 2016 11:03

    Så fantastiskt bra skrivet!
    Har själv gjort den är helvetes och otroligt tuffa resa! Resan har verkligen kantas av många svåra hinder, två steg fram ett bakåt,ofantliga bakslag och har varit mer än ett helvete!
    En sak som gör mig väldigt mörkrädd är folk okunskap om att ha utmattningsdepression. Många tror att det är bara att rycka upp sig och det går snart över. Det är ingen förkylning som går över på ett par dagar. En annan sak är den slutna psykvården där många som arbetar har en stor nonchalant och knappt någon förståelse för det. Det är tur att det finns ett par guldkorn som gjort att man finns kvar och fått mycket bra hjälp och stöttning av.
    Resan har verkligen kantas av alla möjliga slag utan dess like.
    Nu efter sex års helvetes kamp har man kommit tillbaka. En resa man önskar inte sin värsta fiende.
    Allt handlar om att ta baby stepps och ha små mål. En sak som har varit bra att man nu har blivit starkare som person. Lärt sig lyssna på kroppen och kunna säga nej. Att inte låta andra styra en.
    Från att arbetsträna en timme två gånger i veckan. Tills idag heltid på två och halvt år. Kännts helt underbart!
    Jag önskar dig all lycka och ta hand om dig!
    Tack än en gång för den fantastiska beskrivningen av att ha och leva med utmattningsdepression.
    Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur lyckades du med det. 10h per vecka kräver FK sa de till mig.

      Radera
    2. Jeanette Eskilstuna3 april 2016 15:13

      Jag har inte inom försäkringskassan. Jag har inom kommunen. Är sysselsättning.
      Får bestämma själv hur mycket jag själv vill och orkar jobba. Har fått själv bestämma när jag ville utöka tiden.

      Radera
  39. Hej Tankar om utmattning!! Känner exakt så som du beskriver!! Tack för alla dessa riktiga och viktiga ord. Jag är själv tillbaka på jobbet hundra procent nu och hemma har jag tre trotsiga tjejer. Maken jobbar två skift så varann vecka är det extra tufft. Känns som om denna mardrömmas resa aldrig tar slut!! Har haft tur för företaget som jag jobbar på har stor förståelse för min situation. Har däremot ingen större förståelse från mina barn och det tar mig väldigt hårt!!! Önskar DIG det allra BÄST!!Komihåg att du är inte ensam!! ��������������

    SvaraRadera
  40. ❤❤❤❤❤❤❤❤//anonym, skulle vara så här och inte en massa frågetecken!!

    SvaraRadera
  41. Kanonbra skrivit. Känner igen mig själv i allt du skriver om även om det är 13 år sedan jag var där. Nu så här efteråt tänker jag att det är bra att ha varit utmattad o sjukskriven. Men det var tyvärr inte så vanligt med utmattning då. Men nu har man lärt sig och dessutom vågar man säga NEJ till saker, som ska göras på jobbet och även till andra saker som att umgås med vänner, festa mm. Man måste TÄNKA PÅ SIG SJÄLV hur man ska må själv. Det är ingen annan som kan tala om vad du ska göra eller vara. Man har lärt sig hur man ska göra o säga. När andra ex. Arbetskamrater är där är det lättare att förstå hur de har det att det går upp o ner. Man tror att man orkar mer än vad man gör. Ta en dag i taget. Ladda batterierna så man orkar. Ta aldrig på er saker som ni inte orkar. TÄNK PÅ ER HÄLSA. Kram på er
    PS. Vi är många som har varit där eller är där. Så man är inte ensam även om man tror det. Lycka till!

    SvaraRadera
  42. Håller på och rehabilitera mig nu men det är som du säger, det tar lång tid...man kan inte stressa för att bli frisk snabbt. Det måste ta den tid det tar. Mycket bra skrivet! Många gånger får man höra att det inte syns på en, att man ser glad o frisk ut. Önskar alla kunde läsa det som du skrivit.

    SvaraRadera
  43. Tack för dina ord. Det är mycket bra skrivet. Själv vet jag inte om jag kommer att kalla mig frisk mer men att komma "över vattenytan, och hålla mig där, ibland flytande med flytväst och ibland simmande utan". Har varit där flera gånger och den sista helt utan depression och bara det är underbart.

    SvaraRadera
  44. Men hjälp så bra skrivet! Mitt i prick <3

    SvaraRadera
  45. Detta var skrivet av en med egen, upplevd erfarenhet!
    Och vad gör man sen, då man mitt i "tillbaka till privatlivet" får beskedet att äkta mannen önskar skiljas, han slutade bry sig för länge sedan o klarade inte av det jag kämpar med.. Han la åt sidan det jag kämpar med dagligen, varje vaken minut.
    Då blev det att krypa runt på bottnen igen o saaaaakta, saaaaaakta ta sig tillbaka till livet igen. Till ett liv som man inte känner igen, då det inte liknar mitt liv längre o vem är jag? Jag är oxå en annan än förr..
    Otroligt jobbigt! Och ingen människa förstår..
    Min egen mamma kommenterade o tyckte att jag nog börjar låta väl tjatig nu, då jag igen ältade hur mitt liv kunde bli såhär.. Hur min man (fd alltså..) valde bort vår familj, mig..

    Våren i antågande, hoppas på värmande sol som ska läka frusen själ..

    Tack o hoppas solen ☀️ ska värma oss alla, vars inre nog aldrig blir detsamma mera! MEN det kan bli bra ändå, fastän inte samma..

    SvaraRadera
  46. Så bra skrivet & beskrivet! Utmattningsdepression i 2 omgångar & "vanlig" depression sen tonåren. Just nu nere i ett svart hål, men håller näsan över kanten. Tack för att du beskrev det hela så klockrent!
    Stor kram

    SvaraRadera
  47. Jättetack, det kändes som om du beskrev mej. Jag har oxå gått hela den vägen o 2 gånger, att inte fatta att jag faktiskt ÄR sjuk. 1:a dagen som sjukskriven, skulle jag putsa fönstren, hade inte gjort det på 1,5 år typ. Orkade 1 fönster, helt slut, så även hela kroppen så trött. Känner så väl igen känslan när jag kom tillbaka till samma arbete, alla tror att jag är samma människa. Jag blir aldrig den jag har varit, fast jag blir bättre, orkar och känner igen mej mycket piggare igen efter 20år. Vidrig sjukdom o mycket lite förståelse av de som beslutar om en, F-kassa Arbetsgivare. Läkarna runt mej har varit bra.
    Skickar många varma mentala kramar till dej

    SvaraRadera
  48. Du skall ha stort tack till orken att skriva detta inlägg.
    Det var precis som du skrev om mig..
    Jag har inte ännu efter två kraschar haft varken mod eller kraft att skriva som du.

    SvaraRadera
  49. Du skall ha stort tack till orken att skriva detta inlägg.
    Det var precis som du skrev om mig..
    Jag har inte ännu efter två kraschar haft varken mod eller kraft att skriva som du.

    SvaraRadera
  50. Min mamma hade skickat detta till mig... vill ni se en som lever i förnekelse så kan ni titta på mig. Suck jag hatar verkligen att få verkligheten kastad i ansiktet!
    Skämt åsido så var din text så fruktansvärt klockren så min mage vred sig ett halvt varv och jag sitter här och snörvlar som en liten gris för ja det är mig du berättar om, mig också men jag står fortfarande och hoppas kunna behålla några av mina uppdrag åtminstone... och jag är ju själv, har ingen familj att ta hänsyn till osv så som ni ser så är jag definitivt inte på rätt väg!
    Det här var så jobbigt att läsa så fy f-n men det är exakt vad jag behöver och ingen blir frisk av sagor så tack snälla rara du för att du tar av din energi för att dela med dig! Det är värt mycket för många!!! Jag hoppas du fortsätter skriva och framförallt hoppas jag du och alla ni andra -ja jag med - blir friska igen!

    SvaraRadera
  51. Blir så tagen av ditt beskrivande. Är själv mitt uppe i en återupphämtningsfas och vartenda steg känner jag igen. Jag har accepterat att jag är sjuk & det har även min arbetsgivare. Det som är jobbigast är att få omgivningen att förstå, familjen framförallt.
    Jag har fått fantastisk hjälp från sjukvården och går i stressgrupp där vi får lära oss att hantera vardaglig stress så att vi inte ska trilla dit igen.
    Skriv en bok om allt detta säger jag bara, det finns alldeles för lite.
    Kramar

    SvaraRadera
  52. Tack för din berättelse! Du kunde sätta ord på mina känslor o funderingar. Tack att du ville dela med dig! Missförstå mig inte när jag säger att det känns skönt att inte vara ensam i detta helvete.
    kram

    SvaraRadera
  53. PHU! Jättejobbigt att läsa,det handlar om mig! Det känns som så. Tack för att jag får veta att det är fler som råkat så här illa ut, mer än jag. Det syns ju inte utanpå, så då är man inte sjuk, har jag upplevt också. Jag skulle säga efter 17år att man blir aldrig helt "frisk". Jag har haft väldigt bra hjälp av sjukvård, kurator, tandvård, arbetsgivare och arbetskamrater, och inte minst anhöriga! Det är väldigt svårt att förklara hur man mår när man är "bränd". Din beskrivning ska jag skriva ut och ha med mig när någon frågar hur man fungerar när man blir utbränd! TACK! Kramen <3

    SvaraRadera
  54. Så väldigt bra beskrivet! Skulle kunna använda det som en "manual/presentation" till arbetsgivare, arbetskamrater, släkt och vänner. För mig som inte kan uttrycka mig så bra varken med ord el muntligt är detta så bra skrivet. Tack för att du delar med dig./Britt-Mari O

    SvaraRadera
  55. Japp, man måste våga söka hjälp. Det är inte som förkylning som går över av sig själv.

    SvaraRadera
  56. ���� jag gråter när jag läser din text...det smärtar, varje gång jag får det så konkret bekräftat på att jag är sjuk....så gör det lite extra ont. Du berör mig djupt...

    Försök tänk i positiva banor, -ja jag är sjuk och måste säga Nej, måste ta en paus för annars blir det värre, OCH mitt liv är inte slut, JAG LEVER JU FORTFARANDE��. Det är min morot, min familj❤. Det är nu 2 år sedan jag blev sjuk,min andra gång. Har nu insett att detta får jag leva med, tyvärr. Men bättre än att inte leva alls. Tro mig, jag är inte alltid så här positiv men försöker. Tycker nog vardagen är jobbigast när stresshjulet börjar rulla o jag måste dra i handbromsen. Eller när jag bara rätt som d är har gjort lite för mycket i några dagar, och sen får lida för det i veckor innan jag är vid ytan igen. Tårarna rinner när jag inte orkar uträtta saker, avskyr det...
    MEN VI ALLA SKA KÄMPA, VI ÄR INTE KLARA PÅ DENNA JORD ÄN❤��.
    Var rädda om er alla!!

    SvaraRadera
  57. Tänk vad mycket det betyder att läsa någon annans upplevelse av precis det man själv gått igenom. Att gång på gång läsa att andra har samma kamp, och att man inte är ensam. Jag kände så väl igen mig i din text. Framför allt din beskrivning av när crachen är ett faktum och man ligger där på soffan. Utslagen. Trasig. Tömd på all energi. Att duscha är något som jag idag gör på 5 minuter. Då, när jag hade crachat, tog det en timme att bara samla kraft för att klä av sig... Allt blev så oerhört stort och övermäktigt. Tack för din text, & för att du sprider din upplevelse. Det hjälper både oss drabbade, och andra som behöver förstå.

    SvaraRadera
  58. Känner igen nästan varenda detalj som du beskriver. För mig är det drygt tio år sedan jag kraschade in i den hatade väggen samtidigt som jag blev inlagd på sjukhus med hot om att förlösas fyra månader före beräknat förlossningsdatum och spenderade nästan fem månader på sjukhus innan vi fick komma hem med vårt barn. Då började nästa pärs, att fungera i vardagen som utbränd och extremprematurförälder!
    Sakta, med pyttesteg, har jag kommit tillbaka till någorlunda normalt liv trots att vi några år efter första barnet fick ytterligare en extremprematur som tyvärr bara klarade sig i 3,5 månader på sjukhus.
    Men jag är fortfarande inte samma människa som jag var innan allt hände trots alla år som passerat. Anpassningar på jobbet gör att jag fungerar ganska ok och känner att jag kan hantera siuationer, men det behövs så otroligt lite för att rubba de cirklar man trodde var stabila...

    SvaraRadera
  59. Vägen tillbaka är lång och man måste förbereda sig. Inte på ett negativt sätt. Se det som tid att heala dig själv . Tid att bara ägna åt bara dig.
    Sen även "vägen tillbaka" ja inte till den man va utan till att äntligen kunna knyta skorna, gå ut i folkmassor, rulla köttbullarna... För nu kommer efterarbete. Att inte bli den man va.
    Lära sig säga nej, lära sig säga stopp. Det finns inga ALLA måsten.
    "Inget blir ju gjort om jag inte gör det" nä det blir det heller inte om du inte finns...

    Jag gick in i väggen 2008. Jag kom tillbaka till mig 2011.
    Sen dess har jag jobbat väldigt mycket med att säga nej. Ta en riktig sov helg. Stänga av mobilen. Och vara mycket bättre på att göra det jag vill göra.

    Ta hand om er!

    SvaraRadera
  60. Verkligen på pricken. Och ändå är jag glad över att jag inte föll riktigt så långt ner som jag hade kunnat. Har två små barn som varje dag gjort att jag tvingat mig upp ur sängen, tvingat mig att hålla styr på vissa vardagssaker. Allt för att vara helt färdig dagen efter. Och helgerna ska vi inte tala om, hur de suger musten ur en. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna bli samma människa igen, all erfarenhet gör väl att man förändras. Ska troligtvis börja jobba 25 % inom en månad eller två. Ser inte fram emot att vara "social" med mer än två personer i taget. Och lunch i en lunchmatsal... Usch. Men jag måste försöka.

    SvaraRadera
  61. Vägen tillbaka är lång och man måste förbereda sig. Inte på ett negativt sätt. Se det som tid att heala dig själv . Tid att bara ägna åt bara dig.
    Sen även "vägen tillbaka" ja inte till den man va utan till att äntligen kunna knyta skorna, gå ut i folkmassor, rulla köttbullarna... För nu kommer efterarbete. Att inte bli den man va.
    Lära sig säga nej, lära sig säga stopp. Det finns inga ALLA måsten.
    "Inget blir ju gjort om jag inte gör det" nä det blir det heller inte om du inte finns...

    Jag gick in i väggen 2008. Jag kom tillbaka till mig 2011.
    Sen dess har jag jobbat väldigt mycket med att säga nej. Ta en riktig sov helg. Stänga av mobilen. Och vara mycket bättre på att göra det jag vill göra.

    Ta hand om er!

    SvaraRadera
  62. Vill dela med mig av en lite annan historia. 2012 sökte jag hjälp i vården för alla möjliga problem, mest en enorm trötthet. Jag gick dit flera gånger. De sa att medicinskt mådde jag bra. Alltså måste det vara psykiskt. Jag fick träffa terapeut några gånger, vi diskuterade utmattningsdepression. Jag fick SSRI utskrivet. Precis innan jag ska hämta ut medicinen får jag mitt resultat från ett d-vitaminprov som jag tjatat mig till, på tips från en patientförening. Provet visade lågt. Jag trodde inte att det hängde ihop, men bara för att hålla isär behandlingarna började jag med endast d-vitaminsupplement. Samma DAG upplevde jag skillnad. Inom 10 dagar var jag nästintill fullt återställd och högst redo att börja jobba. Detta ett år efter första vårdkontakten av mina problem. Jag vill tipsa andra att mäta nivåer av mineraler och vitaminer i kroppen. Att acceptera att man är sjuk kan man göra ändå, men ibland måste man tjata till sig en mer komplett utredning. Jag behövde aldrig SSRI, det fick jag lämna tillbaka till Apoteket. Stort lycka till med orken till alla som läser.

    SvaraRadera
  63. Mycket tänkvärt beskrivet. Men väldigt svårt att förstå när man inte själv är drabbad. Men varför hamnar vi kvinnor så lätt i denna duktighetsfälla?

    SvaraRadera
  64. Tack för att du sätter ord på vad utbrändhet innebär i praktiken, hur känsligt allt blir, hur mycket det kan handla om att vilja men inte kunna (som är viktigt att acceptera för självkänslan) och hur förbenat långsamt det går att komma framåt, ibland ett steg framåt och två steg bak. Jag tror att en måste ha varit utbrändhetslandet själv för att riktigt kunna förstå hur hemskt det kan vara. Samma person blir en aldrig igen, men det behöver inte vara av ondo, något försvunnet, annat vunnet, lite spänning om vad som väntar runt hörnet. Och som många av er säger: Sårbarheten ökar, ha det i färskt minne, blås inte på i hundra knyck!

    SvaraRadera
  65. Så djävla bra,ja de tar såå lång tid, man har gått sönder och blir inte som förr, fast det vill jag inte heller. Hela mitt väsen har hela livet anpassat sig, försökt att vara rätt, god och duktig, tack ��

    SvaraRadera
  66. Så bra du fått ner det som är så svårt för oss som är "bredvid"att förstå. Har en älskad dotter som befinner sig i detta och många tycker att hon är lat o ska rycka upp sig. Jag är nog den som förstår mest men nu fick jag ännu mer ord på det. Ni är fantastiska kämpar ni som drabbats av detta tunga syndromet. Stor kram till er alla.

    SvaraRadera
  67. Som andra skriver känner jag igen mej så väl! Efter 5 års sjukskrivning varav 3 år på 50% för deprisson och sen 2 år 100% för utbrändhet har jag nu fått börja på rehab. Tagit eget initiativ till yoga för stressade och utbrända. Har långt kvar till att börja jobba. Men ska hälsa på om två veckor och har lovat baka (!) Har redan ångest nu för alla frågor som kommer när jag är där!!!
    Hur mycket ska man berätta? Att jag förlovade mej 28/2 som en frisk person? Att ambulansen var här i onsdags kväll för jag mådde så fruktansvärt dåligt, som en psyksjuk person?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära du, ett litet och välmening råd. Verkar inte som om du är redo för besök på arbetsplatsen! Om du verkligen vill gå dit så KÖP åtminstone kakor, så du slipper den pressen. Och förekom alla frågor med att direkt säga: nu vill jag att vi INTE skall prata om min sjukdom. Och du behöver ta det mycket mera lugnt än du gör idag. Lycka till.

      Radera
  68. Så sant det är du skriver. Har upplevt allt detta. 2001 var första gången. Har halkat dit flera gånger men då kunnat bromsa i tid och lyssnat på min kropp. Så det är viktigt att lyssna på sin kropp vad den vill och orkar. Var rädd om er alla som är eller varit drabbade.

    SvaraRadera
  69. Det var förbaske mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades... Vi är många ser jag i kommentarsfältet. Jag behöver inte upprepa allt beröm utan skriver bara under på tidigare beröm. SKITBRA! Tack för att du formulerat helvetet så på pricken. Allt gott till dig/Lena Appel

    SvaraRadera
  70. Så otroligt bra skrivet. Stor kram till dig! 💜

    SvaraRadera
  71. Du kan verkligen klä känslorna i ord! Något som är så svårt när man mår dåligt och många vill att man ska förklara hur man mår.
    Mitt liv kommer aldrig att bli som för tretton år sedan när jag brakade in i väggen, tack och lov, det är så mycket bättre nu! Jag är idag en människa som värderar mig själv lika mycket som jag värderar andra, inte mer, inte mindre. Jag mår bra och kan njuta av livet!

    SvaraRadera
  72. Härligt att fler börjar skriva och prata öppet om utmattning! Jag blev utmattad för fyra år sedan och sedan dess har återhämtningen kantats med många svackor/återfall. Inte är min frisk fast man vissa perioder mår bättre men man märker så tydligt att det inte längre är så lätt att hantera livets alla stressfaktorer och kroppen säger ifrån väldigt snabbt. Har försökt starta eget företag men på grund av stressen att hela tiden behöva tänka på marknadsföring, och hur man ska få det att gå ihop ekonomiskt när det är svårt att få tillräckligt med jobb för att klara sig så har jag insett att försöka starta företag inte är bra för återhämtningen. Så jag tar paus, ja för att kroppen helt enkelt tvingat mig att ta paus och jag blivit sjukskriven igen. Hoppas hitta en långsiktig lösning på vad jag ska göra efter sjukskrivningen så jag faktiskt kan återhämta mig på riktigt. Önskar jag kunde hitta ett lugnt deltidsjobb som inte kräver att man måste vara så stresstålig men det verkar vara oerhört svårt att hitta!

    Önskar också jag hade energi och fokus att skriva en bok om detta ämne. Har bloggat lite om det men tror det skulle behövas en bok i ämnet som tar upp helhetsbilden. Man har ju fått vara sin egen "läkare" under de här åren och samlat kunskap om stressens effekt på hela kroppen, särskilt hormonbalansen. Önskar sjukvården fick mer kunskap om utmattning och att det inte enbart handlar om ångest och depression utan så många konsekvenser för den fysiska hälsan också. Om det i något skede är möjligt att skriva en bok så skulle jag gärna samla in andras berättelser också för att belysa hur olika det kan se ut från person till person, både upplevelsen och symptomen av utmattning och återhämtningstiden.

    Kram till er alla!

    SvaraRadera
  73. Det absolut bästa jag läst! Hade gåshud genom hela läsningen. För 30 år sedan "fanns" inte utmattnings depression, man gick "inte" in i väggar. Har fallit så många gånger genom åren att jag numera har "fastnat". Men hoppet finns fortfarande där...

    SvaraRadera
  74. Bättre beskrivning har jag inte läst. Precis så är det men det värsta tyckte jag var att visa upp mitt "nya jag". Skämdes för den jag blivit. Idag 20 år senare är jag stolt och tacksam för hur jag utvecklades. Lycka till alla ni andra som vandrar efter vägen.❤

    SvaraRadera
  75. Så bra skrivet. Känner igen mig i mycket du skriver, enda skillnadenr att jag aldrig har jobbat pga massa saker och jag har ingen som hjälper mig när jag faller... En varm kram till dig som verkligen vågar berätta det så många inte ens vågar tänka.

    SvaraRadera
  76. När jag föll fanns det inga genvägar upp. Inga "ta sig i kragen och försöka igen"vi som fått denna fruktansvärda syndrom och lyckats ta oss genom har en enorm kunskap. Du som skriver detta är en pärla och du förmedlar verkligen bra. Visst jag blir aldrig som innan igen. Men jag äger numer en enorm erfarenhet och att jag fick livet tillbaka gör mig så lycklig. Var sjuk i sju år och rehabiliteringen var inte lätt. efter tre år trodde jag att jag var frisk, men icke .

    SvaraRadera
  77. Får tårar i ögoen när läser. Känner igen allt. Kampen tillbaka och den eviga rädslan att falla tillbaka som sitter i än idag. Man får vara noga och uppmärksam på signaler från kropp och själ. Meditation har hjälpt mig mycket!
    Känner att det finns för lite förståelse och kunskap från omgivningen
    Idag mår jag och hoppas får göra det i framtiden också :-D

    Var rädd om livet 💜

    SvaraRadera
  78. Jättebra text!!!
    Skulle du vilja medverka i min bok med några texter så hör gärna av dig till mig: annika.torstensson64@gmail.com
    Mvh//Annika

    SvaraRadera
  79. Är nu inne på min sjunde månad tillbaka på jobb men har känt att jag är så trött att jag tagit semester på fredagar och då sover jag i stort sett hela dagen.
    Att duscha är fortfarande som att bestiga Kilimanjaro och rädslan för att krascha igen är ständigt närvarande.
    Det tar längre tid att komma tillbaka än vad det tog att vara sjukskriven, det trodde jag aldrig. Förstod att det skulle bli tufft, men såhär tufft blev en chock.
    Tack för en så träffande text. På ett egoistiskt sätt är det skönt att se att mina tankar och mående är helt uppåt väggarna utan kanske t om normala för tillståndet.

    SvaraRadera
  80. Du är inte ensam. Vi är många som har gjort/gör samma resa. Både en psykisk och fysik resa. Stress förstör mycket. För mig är det framförallt konsten att varva ner som fortfarande haltar. Zonterapi har hjälpt mig jättemycket, inte bara med nedvarvning utan även med mitt immunförsvar som var helt förstört av stress.

    SvaraRadera
  81. Bra skrivet. Själv hittar man inte orden. Tack.
    Mvh. Man 55.

    SvaraRadera
  82. Så rätt inlägget är och folks svar också. Så bra du har skrivit och vad jag känner igen mig i det som ickeutbrända inte kan förstå. Inte lätt att komma tillbaka från utbrändhet om än vissa har turen att göra det . Kanske beroende på hur långt det gick innan man blev sjuk. Hur länge man kämpade. Är själv inte återhämtad ens efter 15 år. Vardagen begränsas i mångt och mycket. Tom en resa som semester tar mig en vecka att läka då hjärnan stänger av efter många intryck. Men anser att om man gör något kul som berikar livet så är det värt en ny läkning dagen eller veckan efter. En dags utflykt = genomtrött nästa dag. Kan inte ännu laga mat där man passar flera kastruller samtidigt. Simultankapaciteten är helt borta. Blir vimsig och okoncentrerad vid bjudningar där man ska vara social och många pratar samtidigt, och har vi gäster kan jag "inte göra någonting" innan gästerna kommer för att orka kvällen och min man får fixa maten. Tog många år innan jag kunde och orkade att alls göra några sociala saker och kan fortfarande bara göra "en" sak om dagen. Är det frissan så är det och är det matinköp så är det och inget mer. Det svåra är att acceptera att det troligen inte går över för mig utan att jag får leva med det. Att man inte längre är den man har varit. Folks oförstående är också jobbigt där de kan se en glad, pigg och trevlig person, men inte ser att man kraschar nästa dag och ligger i sängen med hjärnan avstängd. Kram på er alla som jag läst inläggen av och hoppas att ni flesta blir eller förblir friska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kramar, har också varit sjuk i 15 år. Och känner igen mig på pricken. Det svåraste är att bara man sticker ut näsan och försöker att göra nåt socialt, så får man ta igen sig/sota för det i många dagar. Svårt att klara den berg o dalbanan.

      Radera
  83. Känner så väl igen vartenda ord du skriver. Det tar tid, olika för oss alla - men man kan komma ut på andra sidan. För mej krävde det att jag sa upp mig (efter mycket tid av rehab, sjukskrivning, arbetsträning, terapi och allt vad det var.) Efter 5år efter smällen, jag var tillbaka på jobbet (heltid) men något annat orkade jag inte med. Menar INGET annat ! Efter några månader i den omgivningen, även om jag fått fantastisk hjälp av chef och företaget så sa jag upp mig. Insåg att jag blir aldrig så frisk som jag kan bli på ett jobb som kräver den typ av prestation som mitt gjorde (sälj). Är singel och hade absolut inget kapital mer än nån 1000lapp på banken, men smällen att inte få stämpla på en månad eller vad det var, jo.. det var värt det.

    Idag, 3 år efter beslutet att säga upp mig från mitt trygga jobb är jag mer JAG än någonsinn. Inte alls lika som innan väggen, men mer riktigt JAG. Tjurpära som säger nej, sällan går på krogen, tappar/glömmer bort ord.

    Vad jag ville säga är att det GÅR att komma ut på andra sidan. Jo, ta många fler pauser, använd öronproppar, sällan musik på hemma, stora folksamlingar och trängsel – njä inte om jag kan undvika det. Att resa och springa/stress till plan, tåg , buss... nej – det funkar inte heller så bra. Planera planera planera. Det jag vunnit i denhär bergådalbanan är att jag känner mig själv bättre än förut och gillar den person jag är. Visst jag äter medicin, försöker meditera och planera mitt liv så det inte går på tok igen, för som många sagt – avgrunden finns där i horisonten och visar sig.

    En tanke som hjälpt mig mer än mycket annat är dock något min första terapikontakt sa till mig... Tänk dig att du är en blomformad kloss som inte hör riktigt hemma i det kugghjul som arbetsplatsen är, för det hjulet är byggt av trekantiga klossar och du har inte hittat ditt blomformade hjul där du hör hemma. Det är inget fel på de trekantiga klossarna men du hör inte hemma tillsammans med dom.

    Kram till er alla och all lycka på vägen!

    SvaraRadera
  84. Du satte mina tankar och känslor på pränt... <3

    SvaraRadera
  85. Väldigt bra beskrivet! Känner igen allt... men håller inte med om att det är en psykisk sjukdom utan i allra högsta grad en helt och hållet fysisk sjukdom för en urlakad kropp där alla reserver är slut. Jag hade aldrig klarat av eller velat leva en enda dag som jag gjorde innan jag blev sjuk. Mitt liv är annorlunda idag. Lugnare och friare. Det är jag väldigt glad över.

    SvaraRadera
  86. Många kloka ord.
    Är mitt uppe i att bromsa i tid för att undvika totalkrasch igen.
    Ska försöka hitta mig själv igen.
    Här finns mycket att läsa och jag ska spara din blogg för att återvända hit.

    / Linn.

    SvaraRadera
  87. Åh vad mitt i prick! Blir alldeles tårögd. Jag är mitt i tsunamin nu. 100% sjukskriven sedan november. Jag har ännu inte haft en chans till återhämtning pga att ett av mina barn mår dåligt (fick nyligen autismdiagnos och har hemmasittarproblematik). All min kraft läggs på mina barn. Även min man är delvis sjukskriven så ingen av oss har orken att lyfta den andre. Jag märker att det är en lång process och jag hoppas att vi kan ta oss uppåt.
    Tack för att du skriver!

    SvaraRadera
  88. Ja att vara så Slut i kroppen är så jobbigt. Att undra om detta är livet, då är det inget liv att leva :(
    Har varit inne i långa perioder med mycket jobb som egenföretagare.

    Vid vissa tillfällen har man sovit en hel natt, men ändå nickat till i köerna till jobbet för att kroppen har varit så slut.

    Man har inte lustigt att göra något när man jobbat klart, blir handlingsförlamad i perioder.


    Har genom åren kollat upp vad som händer i kroppen med årliga läkarkontroller. Har även ätit mycket kosttillskott.

    När man stressar och jobbar hårt så får man brist på näringsämnen i kroppen och KNOPPEN.

    Har kollat upp hur kroppen mår med en maskin som heter ES-TECH.

    I den maskinen så framkom det att jag hade vissa brister som man då får fylla på med rätt kosttillskott.

    EN FRÅGA TILL ER ALLA SOM MÅR DÅLIGT, ÄTER NI NÅGRA KOSTTILLSKOTT??

    SvaraRadera
  89. Den som inte upplevt det kan aldrig riktigt först. För den som upplevt eller upplever det är det så otroligt väl beskrivet. Hur små små saker blir till berg att bestiga då det ibte finns någon ork i någon enda por. Din text borde finnas hos varenda läkare, sköterska, arbetsgivare, kurator..medarbetare på försäkringskassa.... ja överallt där man möter oss. Tänk så mycket bättre alla skulle förstå och hur det skulle hjälpa oss komma igen. Tack för dina ord som formulerar det jag själv i te kunnat, bara kännt.....

    SvaraRadera
  90. Riktigt bra skrivet! Jag känner igen mig från min egen resa. Det handlade mycket om att först inse att man hade stressproblem och därefter våga släppa taget om allt. Var en underbar känsla att hitta ett jag som inte var så hård och kravställande, men oerhört svårt att klara av vardagliga ting. När man t.ex, fick lära sig hur man ska äta igen så tog det verkligen stopp utom då man medveten och extremt långsamt höjde gaffeln till munnen och så var det med allt. När det tog stopp från början kände jag fysiska symptom som tryck över bröstet, illamående och spänningar i överkroppen, käkarna och tungan. Med tiden blev det istället känslomässiga symptom och sedan riktigt elaka, hatiska tankar riktade mot migsjälv. Vid tiden var man obenägen att beskriva vad som skedde så jag är så glad när du nu tar upp detta. Är själv oerhört tacksam för de som fanns vid min sida och stöttade mig. En av de viktigaste läromarna för mig var att våga be om hjälp när man behöver det. Känner du att du har stressproblem - sök hjälp i tid och vänta inte tills det är för sent. Det kanske inte känns så allvarligt nu men kommer bli du ignorerar det. Hjälp digsjälv och andra i din omgivning att söka hjälp i tid genom att vara uppmärksam på tidiga stressymptom. Ingen förtjänar att gå igenom den här resan. Tack igen!

    SvaraRadera
  91. Tack! Det här var det bästa jag någonsin läst i ämnet! Fortsätter dessutom frustration och stress är man körd, för evigt känns det som :(
    Jag har fallit, och fallit hårt. All KBT, allt jag VET att jag ska göra, inget fungerar fast jag vet :(

    SvaraRadera
  92. Otroligt bra skrivet. Jag har tips på en bra bok om Hjärntrötthet. Det forskar om detta ämne på Sahlgrenska, och det jag vill tillföra är att det skapas ett ärr i hjärnan för var gång den upplever tillstånd likt utbrändhet.
    Jag rekommenderar varmt denna bok, http://www.adlibris.com/se/bok/nar-hjarnan-inte-orkar-om-hjarntrotthet-9789175175607

    Efter år kantade med just utmattningssyndrom, ADD, Arnold Chiari, samt ryggmärgscysta, har jag idag en hyfsat fungerande vardag där jag orkar med mig och min familj. Men ännu har jag inte kommit rätt med arbetsträning, tro hur det ska lyckas klämmas in i mitt liv....

    SvaraRadera
  93. Ett mycket tänkvärt inlägg. Jag känner igen mycket från min egen resa.

    SvaraRadera
  94. Skönt och oändligt sorgligt att läsa. Jag gråter av igenkänning. Tack!

    SvaraRadera
  95. Mitt i prick! Åh vad du formulerar dig bra! Känner så igen mig.
    Och nu så här långt efter, förstår jag inte hur jag orkade ta mig tillbaka till mitt liv igen. Och att ständigt vara på min vakt sen dess.

    Lycka till!

    SvaraRadera
  96. Wow! Jätte bra skrivet.. Å för en gång skull känner jag mig inte ensam i vad jag går igenom. Jag försöker ännu acceptera att jag är sjuk så jag ser att jag ännu har en lång väg kvar men att det finns hopp om att det blir bättre såsmåningom.
    Tack å lycka till!

    SvaraRadera
  97. Wow! Jätte bra skrivet.. Å för en gång skull känner jag mig inte ensam i vad jag går igenom. Jag försöker ännu acceptera att jag är sjuk så jag ser att jag ännu har en lång väg kvar men att det finns hopp om att det blir bättre såsmåningom.
    Tack å lycka till!

    SvaraRadera
  98. Mycket bra skrivet! Det var ca 18 år sen jag brände ut mig första perioden. Jag känner mig bra nog nu. Hjärnan funkar igen. Men har jag en stressig period så är det månader jag måste ligga lågt och ta igen mig. Det som är jobbigt är att när jag är i stressiga/röriga situationer så stänger hjärnan ner och jag kan inte konversera. Det kan bli hur konstiga saker som helst som kommer ut ur munnen. Jag jobbar också fortfarande på att få sömnen att fungera. Att bo i stan är ännu inte aktuellt. Naturen är lugnande. Jag behöver också motionera mycket. Slarvar jag går humöret ner och stressnivån upp. Men jag saknar inte det förra livet. Jag tycker jag är bättre nu, närmare mig själv.

    SvaraRadera
  99. Fantastiskt o så sant skrivet...tyvärr. Svårtast är o få vänner o familj o förstå vad de är man går igenom. För dem är man en viss person o för dem är man fortfara samma person.
    Tack för du satt ord på allt! ❤
    Anne

    SvaraRadera
  100. Fantastiskt o så sant skrivet...tyvärr. Svårtast är o få vänner o familj o förstå vad de är man går igenom. För dem är man en viss person o för dem är man fortfara samma person.
    Tack för du satt ord på allt! ❤
    Anne

    SvaraRadera
  101. Tack för att du delar med dig.
    Känner igen så mycket av det du skriver.
    Just den här förståelsen av omgivningen
    kan vara så svårt att få.
    Ingen vet vad man går igenom förrän de själva drabbas.
    Min man fick en panikångestattack härom veckan och nu förstår han hur jag känner mig när jag insjuknar.
    Är det såhär du har haft det?
    Jag ska aldrig mer skälla på dig sade han till mig.
    Äntligen förstår han att det är inte bara att rycka upp sig!
    Lycka till med livet 💜

    SvaraRadera
  102. Tack för att du delar med dig.
    Känner igen så mycket av det du skriver.
    Just den här förståelsen av omgivningen
    kan vara så svårt att få.
    Ingen vet vad man går igenom förrän de själva drabbas.
    Min man fick en panikångestattack härom veckan och nu förstår han hur jag känner mig när jag insjuknar.
    Är det såhär du har haft det?
    Jag ska aldrig mer skälla på dig sade han till mig.
    Äntligen förstår han att det är inte bara att rycka upp sig!
    Lycka till med livet 💜

    SvaraRadera
  103. Kanske är det så att man börjar leva som man borde gjort från första början ♡

    SvaraRadera
  104. Det var jättebra skrivet för sådär känns det. Allra helst när det är dags att börja jobba igen och jag måste prestera bra för att chefen ska bli nöjd med mig o mitt jobb. Ändrade arbetsrutiner för att man ska klara av det. Men det är en jobbig känsla som hänger över mig ändå för jag måste prestera någonting bra. Ser bara alla måsten som måste göras när man börjar på jobbet igen. Jag ser ju inte sjuk ut på utsidan men det är hur jag mår på insidan. Får även dåligt samvete för att man vilar o tar det lugnt. Mycket måsten man har i huvudet.
    Lycka till 💖💖💖

    SvaraRadera
  105. Herre gud.. JAG är inte ensam ... trodde det var bara JAG som mådde så här dåligt.
    Tack för allt du skrev. Är ju som om jag skulle skrivit det själv. Fast det vet jag att jag inte skulle orka. För jag är inte frisk på långa vägar.
    Ska läsa om det igen och igen.
    Tack ..

    SvaraRadera
  106. Så bra skrivet. Tack. Glad att jag hittade till din blogg. Känner igen mig alltför väl. Minus arbetsträning. Jag blev bara friskskriven en dag. Nu kan du söka jobb liksom. Men som sjuksköterska och småbarnsmamma vet jag inte hur jag ska orka ta hand om andra människor och känna empati för dem när jag knappt orkar ta hand om mig själv och familjen. Klart jag har bra dagar men de kommer bli färre nu när jag måste börja jobba och hitta en arbetsgivare som går med på deltid utan sjukskrivning och intyg.
    En dag i taget. Myrsteg. Jag hoppas jag hänger med.

    SvaraRadera
  107. Åh äntligen någon som beskriver det jag känner! Började själv skriva om min utmattningssyndrom med förhoppningen att någon skulle känna igen sig och slippa känna sig ensam och tro att man är den enda någonsin som upplever och känner så här. Vi är fler än man kan tro. Tyvärr. Så: TACK!

    SvaraRadera
  108. Känner igen mig i det du skriver, men för mig har det varit lite omvänd ordning. Jag kämpade mig tillbaka till jobbet och fick det att fungera. Privatliv däremot är en annan historia. Var singel när jag kraschade och är det än. Detta att inte veta vem jag är eller vad jag vill/orkar göra gör att jag gör inget istället. Den enda identitet som överlevde min krasch var min yrkesidentitet.

    SvaraRadera
  109. Tack för att du delar din resa och sätter ord på det mest smärtsamma i livet! Smärtsamt för att det påverkar ens barn när man inte orkar vara en hel mamma! Det enda man vill är att komma tillbaka, men komma tillbaka till vad ?!? Att vara projektledare och duktig flicka både hemma och på jobbet, att finnas där för allt och alla till bristningsgräns? NEJ tack. Jag har inte orkat vara lika öppen om min resa, men nu efter ditt inlägg kanske jag också kan och vågar. Tack, det hjälper! Lycka till !

    SvaraRadera
  110. Tack för att du ger ord till en mardrömsresa! Jag drabbades mycket hårt 2005 och trots att jag knappt kunde prata, hade panikångestattacker och fick social fobi, så hade jag svårt för att acceptera att det här hände just mig. Jag som alltid varit så stark och dessutom idrottat på elitnivå. Eftersom jag skämdes så mycket över att jag hade blivit sjuk, tog jag ett friår från mitt arbete och vidareutbildade mig sen. Tanken på att sjukskriva mig kändes förfärlig... Skammen att inte vara "normal" och stark som alla andra småbarnsmammor med karriär var hemsk. Jag var ifrån arbetslivet i fem år. Något som kostade ekonomiskt så klart. Men såg inget alternativ. Livet var mörkt, hjärnan fungerade inte längre, tankar och ord tog omständigt lång tid. Hjärnan var som segt lim och jag kände mig som att jag gick i lera upp till låren. I flera år hade jag en märklig känsla och ett ljud... av att hjärnan befann sig i en tät dimma där den inte fann några vägar alls. Det tog fyra år med terapi för att vända livet och när dimman började att släppa så var det en enorm befrielse. Nytt yrke, skilsmässa och en kamp att ta sig tillbaka. Livet som frisk är verkligen inte lätt. Några felsteg kan leda till diverse förkylningar och väldig trötthet som bara kan åtgärdas på ett sätt. Vila och göra ingenting - stänga av helt. Nu 11 år senare har jag ett bra jobb på heltid som jag trivs väldigt bra med, och jag har det bra med mina två barn. Det pratas inte så mycket om hur föräldrars utmattning påverkar barnen - det är inte lätt att växa upp och plötsligt så finns mamma inte där och hjälper till med mat, läxor och att hitta på saker tillsammans. Det tog hårt på min äldsta.
    Att ta sig tillbaka är tuffare än de värsta träningspass jag hade under mina 12 år som idrottare. Dessutom är du osynlig. Ingen ser vad du kämpar med och hejar på. Istället får du pikar och annat för att du "inte orkar" allt vad man nu ska orka som ansvarsfull vuxen. Min räddning var min terapeut som följde mig längs med vägen så att jag hittade någorlunda rätt tillbaka till ett liv som fungerar för mig. För att få orden och talet att flyta på igen löste jag korsord (absolut inte det första jag gjorde..utan efter tre år kanske). Jag började träna och det hjälpte enormt mycket även om det var sjukt jobbigt. Det som jag inte har fått tillbaka, orkat få tillbaka... det är vänner. Jag är mycket ensam och det är en stor sorg. Det är väl min utmaning nu... Är osäker på om jag klarar det. Vill ge tröst och hopp till er som drabbats. Det blir bra, med små babysteg framåt...blir det bra. Tack igen för din blog och dina ord - de gick rakt in i hjärtat.. och fick mig att öppna mig på ett sätt som jag nog aldrig har gjort :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner så väl igen osynligheten och ensamheten. Man försöker hålla ihop när man ska vara social, men just det ger ju bilden av "det är väl inget fel på dig", fast man har lagt undan precis allt för att enbart kunna fokusera på den där sociala händelsen.
      Ärligt talat så väljer jag bort det sociala numera, hur sorgligt det än är, jag har inte råd med allt som kan komma med det. Ansträngning, fokus, att ändå inte räcka till, minsta lilla grej i relationer till andra blir tungt och svårt att hantera. Så jag väljer ensamhet, som i alla fall ger mig en viss stabilitet.
      Skönt att höra andras erfarenheter. Tror att vi som är drabbade har många gemensamma erfarenheter, men också delar som skiljer sig åt, så det är skönt att höra olika berättelser.

      Radera
    2. Tack för att du delar med dig av liknande erfarenhet. Det betyder så mycket för mig. Känner mig mindre ensam nu. Ja, jag håller med. Verkligen skönt och befriande att höra om andras historier även om det är sorgligt.

      Radera
  111. Ja allt stämmer och mer där till bra skrivet!!
    Man 51

    SvaraRadera
  112. Ja så sant och så sorgligt. Tack!

    SvaraRadera
  113. Efter att ha arbetat 40-80 timmar i veckan de senaste 20 åren orkade min kropp inte längre och sa stopp. Jag körde vilse i min hemstad och hittade inte hem - en stad där jag bott och arbetat i 5 år. Jag klarade inte längre av att tanka bilen och jag hade glömt bort när mina två döttrar var födda, trots ett sifferminne som vanligtvis är på gränsen till nördigt. Jag förväxlade gräsklipparbensin med ett paket ris inne i köket… och detta var inte allt.

    Min arbetsgivare tog mig inte på allvar och trodde mig inte helt och hållet. - "Ta de där tabletterna som läkaren skrivit ut så är du tillbaka på jobbet inom en månad". Jag ville inget hellre än att komma tillbaka, vara "normal" och inte behöva känna skuld och skam över det jag inte längre klarade av; Ett vanligt liv! Att bli trodd var inte så lätt när jag inte kunde förklara hur jag mådde eller vad som inte fungerade, eftersom jag inte riktigt mindes eller förstod.

    När det gäller utbrändhet talar jag av egen erfarenhet. Jag vågar påstå att en person med tillräckligt hög självkänsla inte bränner ut sig. Ett sätt en låg självkänsla kan yttra sig på är att man alltid gör sitt yttersta för att vara duktig, jobbar på hårt, sällan tar ledigt och ha svårt att koppla av när man väl ha möjlighet till det. Detta var mitt sätt och allt för att få bekräftelse utifrån.

    I jakten på att känna sig omtyckt och älskad försöker man prestera ännu mer för att bli sedd och få uppskattning. När drivkraften till prestationer är rädslan för att inte kunna fylla ut sitt tomrum med självkärlek, så bränner man ljuset från två håll. Uppskattningen och berömmen som kommer utifrån räcker aldrig till eftersom det måste vara du själv och ingen annan som fyller tomrummet.

    Att vara tillbaka på arbetsplatsen innan självkänslan har byggts upp är i de flesta fall kontraproduktivt eftersom känslan av skuld och skam då blir starkare. Att vara hemma från arbetet och göra så gott som ingenting är inte heller bra, då det skapar ett socialt utanförskap. Så är i alla fall utifrån min egen erfarenhet.

    Så vad gjorde jag för att komma tillbaka till livet? Jag hittade efter en tid en kurs om hur man arbetar med att höja självkänslan. Arbetssättet var att inte prestera, utan lära sig att känna efter i sig själv. Att helt enkelt inte längre trycka tillbaka jobbiga känslor genom att stänga av dem eller att bedöva dem med olika typer av droger. Droger som alkohol, arbetsnarkomani, pedanteri, prestation för att bli sedd, med mera. Kursen blev min "medicin". I det skick jag var hade det förmodligen tagit många år att bli återställd. För mig räckte det med fyra månader.

    Var det enbart min arbetsgivares fel att jag brände ut mig? Svaret är helt klart Nej, men det insåg jag inte då. För mig var det givetvis från arbetet jag behövde vara ledig och det tyckte också min läkare. Samhället har satt den normen. Vad annat än arbetet kan man ta ledigt från? Sin partner? Sina barn? Livet självt? En sak är säker – du kan inte ta ledigt från dig själv.


    Utmattningssyndrom är en fysisk reaktion på för höga halter av stresshormon under för långt tid. Utmattningssyndrom är alltså inte en psykisk sjukdom!


    Jag och min kollega Lennart Matikainen har kurser i hur man kommer tillbaka till SIG SJÄLV OCH LIVET efter utbrändhet och utmattningssyndrom. När man gjort den resan faller de andra bitarna på plats såsom att komma tillbaka till arbetet, ta hand om sina relationer etc.

    Enligt en artikel i Dagens Industri kostar det arbetsgivaren 400 000 SEK i produktionsbortfall pga en persons bortavaro vid utbrändhet. Gå in på vår hemsida www.helhetsutveckling.se och läs mer om våra utbildningar. Vi har bl.a. en helgkurs som heter Stressavvänjning. För att komma tillbaka efter en utbrändhet behövs mer än en helg, så se se informationen som en del av en längre kurs.

    Vi kan givetvis sätta ihop en fullständig fullständig kurs för utbrändhet. Hör gärna av er om ni vill veta mer!


    Bästa hälsningar
    Rickard och Lennart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även om jag i stort håller med. När utbrändheten väl finns där, så är det inte säkert att man kan ta till sig självkänsla-övningar. Jag anser att den fysiska/biologiska oförmågan att orka kan bli så dominerande att det är svårt att tränga igenom trots att man får psykologisk och känslomässig förståelse. Det är i alla fall min upplevelse att de fysiska/biologiska dysfunktionerna i många fall måste behandlas också.

      Radera
  114. Tack! Delat den med mina vänner som också är på väg till samma håll. Jag har också haft detta fasansfulla. Hamna på akuten och all personal hängde över bädden det fick göras en Ct-röntgen med kontrast och allt vad jag tänkte var -men vad de tar i. När neurologen gjort sin u-s säger hon är du stressad? Nej det vet jag inte?! Det dröjde ytterligare ett halvår innan kroppen stängde ner sen dröjde 3 år med de värsta år jag haft. Sakta kom livet tillbaks med läkare o samtalshjälp. 5 år sen, Nu i november kom nästa omgång. Jag sitter där jättearg på mig själv. Jag hade ju varit så försiktig. Nu fattar jag - gränsen har flyttats sen sist så det kan hända igen.Nu går jag ett 10 veckors program som forskats fram av psykologer. Sjukt jobbigt! Men det går sakta åt rätt håll.Tack fina du för dina ord!

    SvaraRadera
  115. Till Rickard och Lennart,
    Självklart är det bra med självkänsla och den ska man sköta om dagligen. Men jag tror att det i många fall och även i mitt handlar om så mycket mer än bara dålig självkänsla. Påfrestningar i livet som t ex fel utbildning, fel yrkesval och andra livsval som man har gjort som kanske inte stämmer överens med vem man verkligen är, ett knaggligt äktenskap, det kan vara påfrestningar som läggs ovanpå varandra...en efter en som t ex dödsfall och sjukdomar i familjen, en alltför krävande arbetsbörda, det kan vara att din moral och dina värderingar inte stämmer överens med företagets/offentlig vård/skola. Det kan t ex vara så att din moral och din pliktkänsla säger dig att du inte kan gå ifrån en patient eller en elev som ropar efter hjälp, trots att arbetstiden inte räcker till. Det kan vara något av det här eller allt på en och samma gång!! Då handlar det inte bara om självkänsla. Självkänsla är bra och viktigt för att må bra, men orsakerna till umattningsdepression är inte så enkla... utan så många fler, och det är individuellt och så mycket mer komplicerat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord, det var jag som svarade under Rickard och Lennarts kommentar. Håller med dig. Ofta handlar det om en moral och pliktkänsla, som faktiskt blir till din nackdel, och jag ser inte att det nödvändigtvis betyder att man har låg självkänsla. Tvärtom! Självklart kan det finnas som en del i ekvationen, men det är sällan bara det. /M.E.

      Radera
    2. Ja, precis. Det finns tyvärr inga Quick Fix.
      Jag har läst många böcker, både bra och urdåliga, på ämnet sedan jag drabbades för 10 år sedan, för att komma underfund med vad som hade hänt mig. Litade inte på min terapeut :-). Det tre böcker som har hjälpt mig allra mest är Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver och Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. Jag kommer inte ihåg texterna längre, men jag har lärt mig deras strategier och de hjälper mig fortfarande i mitt liv idag. Ett tag när panikångesten var jobbig lyssnade jag på skivan som bifogas med boken Mindfulness av Mark Williams, John Teasdale, Zindel Segal och Jon Kabat-Zinn.
      Det svåra med att bli frisk tyckte jag var att lägga ner alla projekt som hade med prestation att göra. Jag tänkte t ex att jag skulle lära mig spela gitarr för att lära mig slappna av...Det var så klart istället ännu ett projekt att boka in :-) Att ha tålamod och bara vara är nog absolut det svåraste för någon som är utbränd. Iallafall för mig. Hoppas att boktipsen kan hjälpa någon som orkar läsa... de är tunna och lättlästa skrivna av erfarna psykologer och terapeuter.

      Radera
  116. Så skönt att läsa allt som ni skrivit! Jag är just nu i fasen "håller på att friskna till", trodde jag. Men efter att ha läst allt ni skrivit, har jag fått en tankeställare. Det är just nu det är farligt att tro att jag är som vanligt, det är nu risken för återfall är som störst. Jag måste inse att jag inte behöver vara duktig, att inte skämmas när orken inte finns kvar.Men det är svårt. Jag gick in i väggen ordentligt i augusti 2015 och har haft mycket svårt att acceptera det. Jag blev väldigt lättad av att läsa allt som har skrivits!Tack!

    SvaraRadera
  117. Bra skrivet! Hade diagnosen depression, men inser nu att det nog låg utmattning i det också, för vägen tillbaka har känts precis likadant och jag kämpar fortfarande 20 år senare. Kämpar med att säga nej, känna efter vad jag själv orkar och göra sånt som jag mår bra av och som ger energi. Ta hand om er alla därute!

    SvaraRadera
  118. Magnus Rooth4 april 2016 14:27

    Mycket intressant läsning! Till skillnad från många av er som kommenterat har jag i princip ingen egen erfarenhet (har varit i gränslandet, tror jag, men lyckats "stanna före väggen", så att säga).

    Anledningen till att jag skriver här är att jag skulle vilja tipsa om Reiki healing, som är en japansk metod för djupavslappning och stressreducering, och som stimulerar kroppens och psykets förmåga att återställa sig och använda energin på rätt sätt. Det är inte fråga om något quickfix, men ett stöd i den egna naturliga processen, som jag tror skulle kunna bli snabbare och mindre ångestfylld med hjälp av Reiki. Mer läsning om Reiki finns på www.forenadereikiforbundet.se
    Om någon här provat på Reiki i samband med utmattningssyndrom skulle det vara intressant att ta del av erfarenheterna.

    SvaraRadera
  119. Bra skrivit, har själv varit i samma situation för många år sen, men lyckades komma tillbaka och läsa till undersköterska jag nyutbildad sådan och kan verkligen se och känna symtomen och agera direkt, är väldigt nöjd med det.
    Många kramar till dig

    SvaraRadera
  120. Tack för det du delat med dig av. Är sen drygt ett ett år i den situationen och känner igen allt du beskriver. Har tyvärr inte hjärnkapacitet att skriva nån längre text men det har ju du gjort så ingående och detaljerat <3

    SvaraRadera
  121. Mycket bra skrivet.
    Ja, vi kan notera att vi hur som helst inte är ensamma om detta. Både män och kvinnor drabbas (även om flest kvinnor har svarat här). Tyvärr lär än fler trilla dit framöver.
    Kämpa på, allesamman!

    SvaraRadera
  122. Otroligt bra skrivet och bra beskrivet.
    Jag är själv inte drabbad, men min hustru är. Tror att det är bra för den som står bredvid att läsa detta så också de kan få en liten förståelse för hur hur den som är sjuk reagerar eller agerar.
    Jag hade gärna velat läsa detta när min fru blev sjuk. Hade underlättat massor!

    SvaraRadera
  123. Ja man känner sig som en disktrasa med ett russin till hjärna

    SvaraRadera
  124. Hej på er hela gänget! Tack för ditt fina inlägg en mycket bra beskrivning på "fenomenet" att gå i väggen, men framförallt om vägen upp ur Marianergraven. Det har gått 15 år sedan jag var där själv.
    För min del kan jag säga att livet blir aldrig detsamma efter den resan. Både på gott och på ont. Gott är beslutet att aldrig mer följa andras stressignaler, oavsett vad det får för konsekvenser för omgivningen. Gott, är den säkerhet jag erövrat i lugnet över att det är inte mig det är fel på, när andra är stressade. Det finns ont också som t.ex. att minnet inte är detsamma, det tar lång tid att återhämta sig från de skadorna. Men det blir jag inte stressad över längre :-) När jag fick klart för mig vilka symptom som kunde knytas till skadan PTS (Post Traumatiskt Stressyndrom)insåg jag vad som hörde till vad. Ont är att försöka få rätt dygnsrytm, d.v.s att lära sig sova vid rätt tider för ett "normalt" liv. Där är jag inte än. Jag är framme vid att det är roligt att gå till mitt jobb och att jobba där. Det är förövrigt mitt gamla jobb som jag anpassat efter mig! Gott, man ska sluta i positiv anda, är att jag lärt mig att sätta ner foten. Är det någon som har något att invända, ok det är deras bekymmer.
    Gott är att, även om vägen är lång, så har jag lärt mig massor om mig själv och att det finns ett ljus i tunneln. Tack ännu en gång för att du delade med dig. Och till er som ännu kämpar med demonen, kom ihåg att det är du som är kapten över skutan.
    Med vänlig hälsning J.C.

    SvaraRadera
  125. 2011 fick jag diagnosen på papper och den bedöms permanent. Varje dag är en kamp, men jag har kommit till insikten att detta är något jag måste lära mig att leva med.
    Efter att ha utsatts för extrem psykisk stress sedan i somras har jag blivit sämre igen. Det är vid sådana här tillfällen jag inser hur känslig jag faktiskt är. Nu blir det till att börja kämpa sig tillbaka igen. Små små steg. Bara fokusera på en sak åt gången.

    Orkar tyvärr inte skriva så mycket längre, men önskar alla lycka till med sin kamp. Denna sjukdom är faktiskt ganska individuell och allas kamp ser annorlunda ut.

    SvaraRadera
  126. Min dotter har diagnosen Asperger och blev länge svårt deprimerad. Alla dina symptom du beskriver och vägen tillbaka stämmer ordagrant på min dotter. Intressant.

    SvaraRadera
  127. Min dotter har diagnosen Asperger och blev länge svårt deprimerad. Alla dina symptom du beskriver och vägen tillbaka stämmer ordagrant på min dotter. Intressant.

    SvaraRadera
  128. Det finns en hel del skillnader mellan depression och utmattningsdepression. Men det kan säkert din dotters läkare förklara för dig.

    SvaraRadera
  129. Samma erfarenhet här. Nyss börjat jobba igen efter några veckors sjukskrivning (3:e gången). Vill inte komma tillbaka till jobbet men min läkare sa mig att försöka lösa arbetssituationen i första hand då han bedömde det som en given orsak. Men som lärare ser jag inte stora möjligheter att förändra mer än det som är nu. Jag bad om extraresurs i form av lärarassistent eller resurslärare men fick nej pga ekonomiska skäl. Nu känns det som jag förstör för eleverna för att jag inte orkar lika mycket som förr. Får alltmer ofta ångest. Är alltid slutkörd när jag kommer hem. Återhämtningstiden blir bara längre och längre men ändå räcker det inte. Läkaren verkar inte vilja lyssna och förstå, känns det som... Han säger: Bättre att komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt och att det är värre att sitta ensam hemma (vilket kan innebära större svårigheter att återkomma i arbetslivet) när det precis är det jag vill och behöver nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Har samma problem men min läkare har förstått att läraryrket är omöjligt för mig att fortsätta med så, BYT LÄKARE!
      Jag har även önskat att byta till ett annat yrke inom kommunen och ska börja arbetsträning där i höst. Har varit sjukskriven 2 år på heltid efter en tids försök med deltid. Kram

      Radera
    2. Hej! Har samma problem men min läkare har förstått att läraryrket är omöjligt för mig att fortsätta med så, BYT LÄKARE!
      Jag har även önskat att byta till ett annat yrke inom kommunen och ska börja arbetsträning där i höst. Har varit sjukskriven 2 år på heltid efter en tids försök med deltid. Kram

      Radera
  130. Läser om detta på flera håll och känner endel som har "sjukdomen". För min egen del kan jag inte riktigt förstå hur det kan bli så jäkla illa så man inte ens orkar duscha...Nu blir jag väl hängd här, men tyvärr känner jag så...Har själv gått igenom livskriser , miste nära anhöriga (mor, mormor o morbror) 3 år i rad + att både morfar o pappa gått bort tidigare, och fick ta hand om husförsäljning o bouppteckning, hade en son på 3 år då och jag jobbade heltid.Visst var det mycket att stå i, men det fixade sig ändå. Jag har alltid haft hästar och de har nog hjälpt mig mycket trots det innebär mkt jobb med skötsel av dem.Nu är jag en person som gillar att ha mycket runt omkring mig och att något ska hända, annars blir jag uttråkad och butter. Men såklart är ingen av oss lika och uppfattar stress på olika sätt. Ser en anhörig som blir hyperstressad av saker som jag tycker är bagateller...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför känner du ett behov av att berätta det för människor som mår dåligt? Vad är syftet med ditt inlägg? Vill du att de här människorna ska må ännu sämre? Eller vad är din tanke här?

      Radera
    2. Ibland undrar jag var gränsen går mellan oförskämdhet och dumhet...hmm.

      Radera
    3. Alla upplever ju sannerligen inte att "det är mycket att stå i, men det fixar sig ändå". Varför måste du nödvändigtvis slå dem som redan är slagna och berätta om att du inte kan förstå dem? På vilket sätt gör det saken bättre att du självbelåtet berättar om hur duktig du är? Nej, ingen av oss är lika!

      Radera
    4. Jag säger inte att jag är duktig på något vis, men det handlar mycket om som Lennart skriver här ovan om självkänsla och egen inre styrka/vilja. Jag skulle lätt själv höra till de som är sjuka när jag läser detta, men att inte göra någonting hör liksom inte till min värld...skulle jag sjukskriva mig så hamnar jag i en ond cirkel med otrygghet både ekonomiskt och socialt. Jag försöker istället glädjas åt det man har runt omkring mig här och nu. Har själv varit utsatt för en chef som erkände när hon gick i pension att hon försökt få mig att gå i väggen...bara det...!

      Radera
    5. Vill bara tillägga att jag har ett jobb som jag ser framemot att gå till varje dag med fantastiska kollegor. Har haft samma jobb i 27 år, dock bytt arbetsställe , men samma arbetsgivare. Det spelar stor roll hur man trivs på jobbet och hur man upplever det att arbeta.
      Hur många här har kollat om de har problem med sköldkörteln? Har ett barn som fått problem med den och blivit trött och orkelös. Dock fått medicinering efter att 2 av 3 provsvar visade för höga värden. Värt att kolla upp det om ni inte redan gjort det!

      Radera
    6. Till Anonym 11:44
      Man kan "tro" att det handlar om självkänsla och inställning och hela den baletten.... Vad är det som är hönan och ägget här, vem vet egentligen det? Det finns studier som visar på skador i hjärnan hos utbrända, en sämre exekutiv förmåga, och ett sämre arbetsminne. Det finns också en hel del om det lägre kortisolet, förändrad reglering och dygnsrytm av kortisolet. Ingen som verkligen tar till sig den informationen kan hävda att "du ska jobba på din inställning", så skulle ingen sagt om det gällde diabetes eller andra sjukdomar. Om man började behandla dessa dysfunktioner målmedvetet inom vården så skulle mycket vara vunnet, tyvärr har jag aldrig stött på det. Ju mer kunskap, desto mindre struntprat från diverse aktörer och tyckare.

      Radera
  131. Jag blev hängd direkt ser jag!
    Man måste nog rannsaka sig själv och göra en livsförändring, kanske med professionell hjälp eller på annat håll.. Ta bort energitjuvar och umgås med vänner/släktingar och ha KUL! Jag hade nog hamnat i träsket också om jag bara suttit hemma och tyckt livet var pest, även att jag ibland undrar vart gränsen är? Skaffa ett intresse som lockar. Livet ska vara roligt att leva-och du lever bara en gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du, med många, många fler inte förstår vad det handlar om, alls. Nåväl, inte så konstigt, det är ett vagt och brett begrepp, som förmodligen används felaktigt många gånger, och av en väldigt blandad skara människor. Din "lösning" bygger på idén om att det är inställning som det handlar om. Om du tänker såhär istället så kanske du kan förstå bättre: tänk dig att din återhämtningsförmåga inte fungerar, tänk dig att din kropp inte återhämtar sig, som en slö fjäder, det finns ingen återhämtningsfas. Det som händer då är att din sömn blir dålig, dina pauser (tex med dina hästar) INTE ger dig den där återhämtningen, det där laddade batteriet som du förmodligen önskar. Dina helger blir en kamp för att en stund känna vila, det är så svårt, för vilan och återhämtningen kommer aldrig, och därmed inte heller ny kraft att orka,det blir både mental energi och fysisk som lider. Den långsamma återhämtningen gör att du aldrig "bouncar" tillbaka. Eftersom du får det svårare att ta initativ och följa igenom, så blir stunderna som du kan ha KUL! på mer och mer begränsade, vilket bidrar till en spiral svår att ta sig ur, och, den som kämpar mest är kanske den som dessutom till slut kraschar. Om du inte har turen att ha bra förutsättningar med anhöriga som lyfter dig, en ekonomi som du kan göra något med, slipper arbetslöshet, bostadslöshet och liknande.... så blir det väldigt svårt att ta sig ur den här typen av stress och återhämtningsoförmåga, och det sätter sig i hela ditt system till slut. Man har mätt lägre kortisolnivåer hos utmattade, alltså, en försämrad förmåga att mobilisera energi. Ja, jag förväntar mig inte förståelse, men har i alla fall försökt....

      Radera
    2. Och, ska tilläggas. Jag tror att de allra flesta friska människor inte reflekterat över att alla vardagsaktiviteter kräver "energi", som kräver att du kan mobilisera kraft, både mental och fysisk, och sedan snabbt varva ner. När hela det systemet fungerar (hpa-axeln bl.a.) så märker du det inte, men det pågår hela tiden. Det du däremot märker är när det inte fungerar. Det är lätt att stå som ett frågetecken inför det här, men om du tänker att du som frisk faktiskt har ett fantastiskt system som FUNGERAR, så kanske du kan vara mer tacksam för det, och mindre nedlåtande mot dom som har de här problemen.

      Radera
    3. Att ha haft turen att inte blivit drabbad av detta kan jag bara gratulera till! Jag har inte haft samma tur tyvärr och att uppmana en deprimerad person att se till att ha kul är lika logiskt som att säga till en person som nyligen amputerat bägge benen att anmäla sig till en kurs i steppdans. Visst, det är nog inte omöjligt att genomföra efter en lång tids intensiv träning det heller men jag tror inte att man fixar det inom några veckor och sedan kanske man inte är det minsta intresserad av att lära sig steppa och då blir det naturligtvis ännu svårare.
      Med detta vill jag försöka förklara att jag inte känner/känt någon med depression som inte velat vara glad och positiv innerst inne,det är så förbannat svårt att få till glädje när substanserna i hjärnan flippat ut. För utbrändhet kallas också för utmattningsdepression och utmattning är precis vad det handlar om. Oftast tillkommer en hel del kroppsliga problem i samband med detta så att inte orka tvätta håret är inget ovanligt, tänk dig en 500-kilos schampoflaska, jag slår vad om att de flesta skulle undvika hårtvätten då. Dessutom vill jag passa på att ändå säga grattis till mina depressiva medmänniskor, allt det här tyder på att ditt alarmsystem funkar om än lite i senaste laget kroppen spelar ju död när den blir hotad till livet. Det är synd bara att det ska vara så lång konvalescenstid.

      Radera
    4. Jag var en pigg och sportig mamma till våra två barn. Vi tyckte om att vara aktiva och paddlade kanot, åkte skidor, vandrade, cyklade, vi reste och bodde utomlands, umgicks med andra familjer och bjöd på middagar, grillade, firade härliga midsomrar och vi var en glad familj. Vi hade villa och sommarstuga, katt och ett par kaniner. Vi hade båda studerat på universitetet och upplevt år med mycket studier men också med spex, baler och fester. Vi fick bra, ansvarsfulla men krävande jobb. Vi var en lycklig svensk familj och livet var bra.
      Efteråt. Jag orkade inte prata, allt var mörkt, jag skakade och stammade, jag fann inga ord. Jag fick panikångestattacker. Det gick inte över som en förkylning. Jag började skriva korta symboler i min dagbok, för att dokumentera, för att hålla ut till nästa möte med en läkare. Månaderna gick. Jag kunde inte ge våra barn all den uppmärksamhet som de hade fått tidigare, orkade inte leka spännande lekar, göra utflykter, och läsa saga... jag klarade det ibland med stor viljestyrka. Det gjorde så fruktansvärt ont att säga "nej, mamma orkar inte". När jag läser att någon tycker att jag borde ha plockat fram min inre vilja..tagit itu med mitt liv eller liknande så är det som att bli spottad i ansiktet. För det var ju det jag gjorde. Jag kämpade mig igenom varje dag, jag vill ge mina barn deras mamma tillbaka, jag ville ha mig tillbaka, min man, min chef.... Jag kämpade mig igenom panikångesattackar och hade mantran som "ha tålamod, ha uthållighet, du kan klara det, lugnt o fint, sakta men säkert"..gå in i duschen, borsta tänderna...osv. Jag kämpade med tårar och orättviskänslor när min mamma eller min svärmor förnekade att jag var sjuk. Jag bet ihop och har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv. Kom inte och säg att jag inte gjorde allt för att få mitt liv tillbaka. Efter ett tag plockade jag fram all viljestyrka jag hade för att börja träna igen... och då, efter träningspassen, fick jag panikångest. Min hjärna kunde inte skilja på psykisk och fysisk utmattning längre och skickade genast ut varningssignaler.
      Idag många år senare mår jag okej. Jag är skild, familjen höll inte. Jag orkar arbeta men ägnar fritiden till att återhämta mig. Ibland vet jag inte vem jag är längre... känns ibland som att jag har bytt identitet. Kom inte o säg att jag har varit lat och inte gjort allt för att bli frisk igen. Som så många andra har sagt - så är det få, som inte har upplevt det själva, som verkligen förstår.

      Radera
  132. Som någon skriver att sexet upphör och man lever som syskon. Tjatet om varför och när ska vi.... etc. Det tär på förhållandet. Jag har själv ramlat ner för många gånger och tagit mig tillbaka men inte hela vägen och därför ramlat ner igen. Nu är jag tillbaka igen fastän jag kan välja bli pensionär genast om jag bara vill - jag vill inte sluta för just nu känns det som jag vill fortsätta leva och leva länge. Konstigt det där med att jag vill leva - men när man önskat sig död i åtskilliga år pga utmattningen så blir den andra känslan om att man vill leva en ännu mera stress. Förut brydde jag mig men efter sista turen med hjälp av Stressmottagningen i Stockholm så upptäckte jag att jag förlorat så mycket tid - just tid i att leva. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra innan jag dör - tänk om jag dör i morgon osv. Jag har äntligen kommit dit att jag börjat orka ta tag i saker, att inte explodera när det blir på annat sätt än jag vill och då så inser jag att även om jag blir över 90 år så kanske jag inte får leva livet fram tills dess. Kanske en baksida på att komma ur utmattningen - men ändå så livsbejakande. Nu gäller det bara att försöka göra det bästa av att leva - och leva klokt - inte försöka plocka ner månen utan känna tillfredsställelse att den lyser lite på mig då och då. Jag går i pension till jul och tar dagen som kommer då - vare sig jag väljer att slå klackarna i taket eller inse att livet inte blir mycket mera annorlunda. Kanske allt är en myt om att det ska vara så speciellt att leva och hinna med så mycket i livet innan det tar slut. Men jag känner nog att jag landat och blivit vän med utmattningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar - känner också att jag har förlorade år som jag vill ta igen. Det finns blandad sorg och glädje i det. För jag är ju samtidigt så glad över att jag har tagit mig ut på andra sidan, och fått en andra chans i livet. Från att ha haft panikångestattacker varje natt kan jag idag åka på resor, gå på konsert och göra i stort sett vad jag vill. Inget hindrar mig längre. Jag behöver sova mer än en normal människa - behöver längre återhämtningar på helger och så där... kan inte hålla samma tempo som förr... men det vill jag inte heller. Jag är hellre än sköldpadda än en hare (som i den tecknade filmen ni vet). Det är så skönt att leva och må bra igen.

      Radera
  133. Jag har fått arbetspension o det är underbart. Frihet o glädje.Jag gläder mej åt små saker. Naturen, fågelsång.Små barns glädje o förundran.Du blir aldrig mera den du varit.När du gått igenom detta svåra har du förändrats. Du har lärt dej mycket o förstår andra med liknande svårigheter.Du vet hur ångest känns.Rekommenderar samtalsterapi. Skriv ner vad du känner på ett ritblock måla o rita därtill.Bra att kunna uttrycka sina känslor.

    SvaraRadera
  134. Några frågor till er alla kloka som skriver: Vilka är de första symptomen? Går det att hejda sjukdomsförloppet om man ser symtomen tidigt? Vilka åtgärder kan man göra för att förebygga tror ni? Hur skulle ni velat att er arbetsgivare skulle agerat?
    Jag är chef och vill kunna förebygga för att mina medarbetare ska må bra. Samt att jag är orolig för min egen situation då jag har extremt mycket övertid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina första symptom var stressrelaterad högt blodtryck (varit lågtryckets i hela mitt liv), yrslighet, lite tystare och drog mig undan kolleger/ vänner. Sedan började jag förlora tid, arbetsdagen räckte inte till för att slutföra mina arbetsuppgifter så jag stannade kvar tills mina uppgifter var klara. Började sedan glömma enkla saker, kom till jobbet i sista minuten med andan i halsen. Ibland fick jag köra hemåt igen, för mina barn satt kvar i baksätet (glömt lämna dem på dagis). Hemma var det kaos för maken där slog allt ut i full blom, glömde det mesta, smått som stort (men det kunde inte chefen eller kolleger se). Det sociala livet minimerades

      Radera
    2. Hej, kolla in de som alltid är glada och inte klagar, utan gör allt dem blir tillsagda och göra, just de människorna lider i det tysta, sedan kan EN droppe få bägaren att rinna över och det är då det är för sent.
      Kolla även in den nya arbetsmiljölagen som trädde i kraft nu, ja ett tips från mig. Var lyhörd över dig och dina arbetstagare, lycka till
      mvh Annica

      Radera
    3. https://www.youtube.com/watch?v=Y4cIbehTmfY

      Radera
  135. Otroligt fint skrivet. Känner igen varje ord. <3

    SvaraRadera
  136. Min bästa kompis lider av detta sen många år tillbaka. Bra skrivet. Det är verkligegn jobbigt. Både för den som är sjuk och de som är runtomkring. Men man måste försöka att peppa och hjälpa den som har edt svårt. Synt att så få fattar att det är jobbigt.

    SvaraRadera
  137. Binjureutmattning.

    Tack för en mycket bra beskrivning hur det kan vara.
    Är själv drabbad och efter många års mer eller mindre misslyckad "rehabilitering" har jag dock kommit in på nya "spår". Jag tror inte längre att det enbart går att vila sig frisk, eller prata sig frisk, eller medicinera sig frisk, eller vad det nu är som föreslås. Jag tror inte heller att det är en psykisk sjukdom, utan snarare är ångest och depression symptom på de somatiska/kroppsliga konsekvenser ohälsosam stress leder fram till.
    All samlad stress genom livet som läggs på hög i väntan på återhämtning, som det inte ges utrymme till eftersom vår livsstil ser ut som den gör. Egna krav och andras. På allt mer slimmade arbetsplatser finns det inte utrymme att dra ner på takten, att säga nej. Då åker man förr eller senare ut.

    Läs här om binjureutmattning:

    http://4health.se/binjureutmattning-%E2%80%93-stressens-foljdsjukdom-del-3-vad-ar-binjureutmattning-och-varfor-kan-langvarig-stress-vara-farlig

    SvaraRadera
  138. Vill bara säga Tack för att du skrivit detta. Tyvärr är vi alldeles för många som lever i denna "verklighet" och kämpar varje dag. Kram på er!

    SvaraRadera
  139. Min partner är sjukskriven pga. utmattning. Är det någon som har tips för oss anhöriga?
    Jag känner mig väldigt maktlös eftersom jag vill hjälpa henne att bli frisk. Jag föreslår aktiviteter av mildare slag, men accepterar såklart ett nej.
    Det kan gå veckor utan att hon orkar åka iväg och göra något och soffan är bästa vännen sedan länge.
    Känner ni att inaktivitet är bra eller inte? Måste hon pusha sig själv? Bör jag pusha henne?

    Tacksam för svar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det är mycket individuellt, och svårt för någon utomstående att veta. Men jag skulle tro att du inte bör pusha henne. Men jag tror faktiskt att det är jättebra med någon aktivitet, men utan att hon själv "leder". Om du kan ta initiativ till en kort promenad eller något annat som ni gör tillsammans, och att hon bara behöver följa med, hon behöver inte känna sig glad eller entusiastisk, utan bara följa med. Det skulle ha hjälpt mig om någon hade funnits för mig på det sättet. Fråga henne om hon kan acceptera det, jag tror det är skönt att få aktivera sig, men att någon annan sköter initiativet och det tänkandet. Fint att du försöker hjälpa henne!

      Radera
    2. Det är normalt att bara ligga ner och sova/vila länge, flera månader är inte ovanligt. Jag tror det är bra att du försöker hjälpa henne, laga mat, köp saker hon tycker om att äta, sömn och mat är basic.

      Sen när man fått lite ordning på det så försök ta med henne ut. Sitt utanför huset bara, sen in igen, kort kort promenad gärna i naturen. Men låt allt vara kravlöst. Minsta krav stressar igång kroppen igen. Ett sånt "krav" kan vara att tömma diskmaskinen eller sitta med vid matbordet. Alltså inte så stort...

      Det viktigaste är att du förstår att det är sjukdomen som gör det här. Det är inte viljestyrt.

      Läs gärna mer på bloggen så får du kanske fler tips. Vad fint att du bryr dig. Ta hand om er.

      Radera
    3. Så himla
      bra skrivet och beskrivet!
      Att sätta gränser och säga nej är svårt när man är lite för snäll och hjälpsam!
      Att lära sig själv om vad man orkar och klarar är ofta i konflikt till det man vill klara.

      Radera
    4. Magnus Rooth8 april 2016 10:28

      Med risk att verka lite tjatig så skulle jag föreslå Reiki healing (se tidigare i tråden, 4 april). Det är nämligen mycket lätt att lära sig; efter en helgkurs kan du hjälpa henne att sänka stressnivåer och fylla på hennes energiförråd. Detta är inget "hokus-pokus", utan en metod som fungerar (och är godkänd som friskvård av Skatteverket). Mitt tips är att du först provar att få en behandling själv, så att du vet vad det kan ge, och därefter gå en kurs om du tror att det är något att gå vidare med. En sådan kurs kostar normalt runt 2000 kr, därefter har du en metod med dig "gratis" varje dag.
      Utövare och lärare finns över hela landet.

      Radera
  140. Till Anonym 11:44 den 5/4
    Ursäkta, men nu blev jag förb....d.
    Jag och många fler med mig här har gått och går igenom fortfarande dessa tankar, känslor och känslan av att vara helt värdelös p.g.a att jag känner så här.
    Att, i hela livet, varit stark, driftig, ensamstående mamma till tre små barn, otroligt effektiv, aktiv, positiv, obotningsbar optimist och framför allt för snäll, tagit på mig allt möjligt inom arbetet, som inte alls tillhörde mina uppgifter, Haft höga (alltför höga krav) på mig själv och försökt stötta andra som mått dåligt för en eller annan orsak.
    Att sedan få känslan att jag inte orkade vissa saker, inte ens det jag älskade att göra.
    Känna att man inte kunde utföra alla saker, som man gjort tidigare...
    Att inse det tog väldigt, väldigt lång tid.. Man vill ju duga, vara duktig, ställa upp, bli uppskattad och hela tiden prestera, prestera och prestera.

    Till slut gick jag i "väggen". Hamnade i djup depression och ville inte leva längre p.g.a att ingenting kändes meningsfullt längre, inget var roligt, inget lockade mig. Jag hade inte ens några drömmar kvar.
    Jag såg ingen framtid. Jag ville sova och hoppas på att det skulle kännas bättre nästa dag, men det blev bara sämre och tankar på att ge upp och lämna denna ångest och värdelöshet växte sig starkare. Ett självmordförsök ledde mig till kontakt med specialister... Det var min räddning.. Det tog mig 10 år att acceptera mina begränsningar.. ,
    Acceptera att jag inte klarade att göra det jag "måste" och ville.
    Känna mig som en dålig mamma, för att jag inte klarade av att ge mina barn allt dom är värda.
    Med sjukskrivningar, terapi, nya försök att hitta mig själv igen, ständig ångest, och just känslan av att känna sig värdelös kan du tydligen inte förstå..
    Jag har också gått igenom stora tragedier, sorg, problem av olika slag, men alltid tänkt att det löser sig.. Kommit över det, fortsatt med min driftighet och styrka.
    Jag förstod aldrig varför jag helt plötsligt blev någon annan.
    Kraftlös, ledsen, orolig och rädd.
    Det fanns ju inte någon egentlig orsak, (tyckte jag).
    Problem finns alltid i livet, men jag löste allt, jag fixade alla motgångar, Jag var stolt över mig själv... (Precis som du verkar vara).

    Jag önskar ingen, INGEN att behöva känna så här, bli sjuk och "värdelös".
    Inte ens dig, som borde försöka förstå och inse att det är ofantligt många i vårt samhälle som drabbas av detta. Tror du att det är något vi vill?
    Tror du att det beror på lathet?
    Tror du att det inte är en verklighet?
    Tror du att vi vill känna en ångest som äter upp en inifrån.

    Att vilja fly från detta, men kan inte eftersom du aldrig kan göra dig
    av med dig själv och känslor kan man inte styra.

    Som sagt. jag önskar dig verkligen inte att behöva gå igenom detta helvete.
    Du förstår inte.. Har ingen empati.. Förnekar att detta är ett allvarligt
    tillstånd...
    (Ett livshotande tillstånd).
    Att tro sig vara så duktig och mer värd än vi som drabbats av detta är ett tecken på en självgodhet som du, (förhoppningsvis), kan inse en vacker dag.
    Att vara så självgod är en sjukdom i sig..

    Vi ljuger inte när vi berättar vad vi går igenom..
    Detta är enligt forskning konstaterat av specialister och läkare.

    Det som räddade mig, mitt liv, var en fantastisk hjälp av sjukvården, läkare, psykiatriker, medicin och förstående, empatiska människor runt omkring mig, men jag (trots att det är svårt att acceptera), kommer aldrig bli mitt riktiga jag igen.

    Det är en enorm förlust och jag sörjer verkligen.
    Jag längtar så hemskt efter mig själv.
    I dagen läge... mår jag skapligt, men bara skapligt.
    Jag har sjukpension på 50 % livet ut.
    Jag kunde ha fått 100%, men där vägrade jag eftersom jag inte ville känna mig värdelös resten av livet.
    Jag är tvungen att inse och acceptera mina begränsningar.
    fortsättning följer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ett arbete (50%), där mina arbetsgivare har en fantastisk kunskap och förståelse för detta..
      Jag kan anpassa mina uppgifter efter min dagsform, som är väldigt varierande från dag till dag.
      Tack vare dom och deras uppskattning för allt jag gör, betyder att min
      känsla av värdelöshet minskar sakta men säkert.
      Jag börjar tro på mig själv igen, men kommer alltid att tvivla.

      Jag kommer att få medicinera hela livet för att ha en stabilitet i mitt mående.
      Mina barn som nu är vuxna, älskar mig, förstår mig och vet också att de är allt för mig.
      Dom tackar mig ofta för att jag finns där för dom och, trots att jag själv känner att jag varit värdelös även där, så har jag tydligen inte varit det.

      Jobba på ödmjukhet inför andra människor.
      Var lycklig för att du känner dig stark och duktig.
      MEN visa respekt för dem som är mindre lyckligt lottade ÄVEN om du inte kan förstå hur det känns.
      Jag har idag ett någorlunda stabilt liv. (jag är snart 52 år).
      Jag kan återigen glädjas av fågelsång. Kärleken, morgondagen, nya drömmar om framtiden och livet..

      Var rädd om dig själv..
      Det kan vara så att med din nuvarande energi, stress och kapacitet att klara allting, leder till att du någon gång i livet stöter på denna förödande "vägg" som inte verkar ha någon dörr att öppna för att komma vidare.
      Var försiktig..
      Med din beskrivning av ditt liv är risken stor..

      Hoppas inte att du någonsin hamnar där.

      Kram till dig, men ännu mera till er andra, som går igenom, (gått igenom) detta.

      Radera
    2. Detta ovan var alltså fortsättningen på mitt inlägg tillägnat anonym 11.44 den 5/4

      Radera
  141. Tack!!! Du har satt ord på min tillvaro. Jag känner mig helt plötsligt inte så vilsen i mina känslor, utan upptäckte att det är "normalt" det som händer i mig och med mig. Man tar ngr steg fram och helt plötsligt har man halkat tillbaka. Mår sämre än tidigare och i skrivande stund känner jag mig livrädd för att börja jobba. Jag kan ju inte ens umgås med mina vänner....
    Fy...det här är inte roligt.
    Jag ville mest säga Tack...tack för att du gav mina känslor en röst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta ett litet steg i taget Kristina.. Lyd ditt inre, säg nej till det som skrämmer dig. Ha inte för bråttom, kräv inte mer av dig själv än vad du orkar, men känn efter om du verkligen orkar och klarar det du så gärna vill.. Lyd din kropp och signaler. Jag är livrädd för att någon ska gå så djupt som jag varit .. Att tappa lusten för ALLT.. även för det viktigaste i livet.. kärlek, hälsa, familj och drömmar om framtiden. Ha inte bråttom. Tillåt dig att bry dig om dig själv.. Om man inte orkar känna glädje kan du inte heller ge/förmedla glädje till andra... Ta plats i ditt liv, utplåna dig inte för andra och utplåna dig inte av dina egna krav på dig själv. Tillåt dig själv att inse att du inte mår bra.. kram <3

      Radera
    2. har kämpat sen 02, har mått bättre och sämre men nu är det kattastrof, hjärnskada, utbränd, borrelia, binjurar som inte fungerar, värk i kroppen mm, jobbar 100% för sjukskrivning och rehabilitering har inte varit på tal utan man ska bita ihop och det är inte så farligt, nu äntligen kanske jag får hjälp hoppas, att sjukvården ser och lyssnar på dom som är drabbade, det du skriver är så bra, tack

      Radera
    3. Dumt att säga, som nån dålig klyscha "bit ihop". Nej gör inte det. "ryck upp dig".. nej det funkar inte i vår situation. Försök att orka kämpa för att få rätt hjälp.. Rätt hjälp... Känn efter om läkare, psykolog,terapeut osv förstår och kan hjälpa dig.. Om inte .. byt läkare, psykolog och terapeut, personkemin är A och O. De kan vara bra, men din egen känsla och kemi måste funka också. Du kan inte få hjälp av någon du inte litar på och kan förmedla dina känslor fritt, utan att få kritik för dina känslor och tankar .. Kram

      Radera
  142. Tack för en bra beskrivning! Så ledsamt att vi är så många som känner igen oss!

    SvaraRadera
  143. Mycket bra beskrivning på hur det är. Fast jag vill lägga till några saker.

    När jag jobbade i Hemvården var det droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstått att Utmattningen fanns där, flera år tidigare.
    De första åren fick mina 2 yngsta tonårsbarn fick ta hand om sej själva, katterna och hushållet.
    Min äldsta vuxna dotter hjälpte mej ekonomiskt...när det strulade med Alfakassan och med en dålig handl på Soc som ständigt ljög och lurade mej.
    Men jag hade ett litet extra jobb som ledsagare åt en synskadad person, som var oerhört förstående.
    Min äldsta dotter ordnade så småningom också ett litet städjobb på sin arbetsplats.
    Efter ett par år där tappade jag orken och jag fick ta mina andra 2 barn till hjälp.
    Så småningom tog min mellandotter över jobbet helt och jag hjäpte henne lite istället.

    Men till sist räckte inte våra små inkomster och min äldsta dotters pengar till. Vi blev uppsagda från lägenheten och jag tvingades att hitta en ny lägenhet.
    Det var svårare än jag trodde. INGEN vill hyra ut till personer med betalnings-anmärkningar. Inte ens Socialförvaltningen duger som borgenär.
    Men till sist hjälpte en god medmänniska oss, (f.d. personlig kontakt åt min son). Han var ''känd'' här i stan och kände den största hyresägaren. Han fixade en lägenhet och ställde upp som borgenär.

    Nu har jag varit sjuk i ca 8 år. Inte riktigt säker på åren...fick kraftiga minnesstörningar, både när- och långtid-sminnet.
    Vissa kunskaper har kommit tillbaka, men långt ifrån alla. Precis som en i en Stroke kunde jag inte behärska språket. Hade enorma svårigheter att kommunicera.
    En STOR fördel jag hade var att jag en gång lärt mej maskin-skrivning. Den delen av minnet var inte så skadat. Så småningom kunde jag sitta vid datorn och skriva.

    Det tog 1 år innan jag orkade ta mej till en Läkare. Jag ville veta var det var för fel på mej och behövde sjukskriva mej för att få rätt till ersättning. Men det var svårt...för jag kunde fortfarande inte kommunicera. Det enda han kunde konstatera var att jag hade högt blodtryck och jag borde sluta röka. (Slutade röka 3 år senare, med hjälp av läkemedel).
    Plus en remiss till en nån Hjärt-specialist, men inget fel på hjärtat.

    Efter ytterligare 1 år försökte jag med Sjukvården igen. Men fick kalla handen och beskedet att det inte gick att sjuksriva för Utmattning. På Psyk blev jag sjukskriven i 6 veckor med antidepressiva...sen blev jag friskförklarad och hänvisad till Primärvården.

    Fick tipset om att vända mej till Arbetsförmedlingen. Där fick jag äntligen en ordentlig bekräftelse på att jag hade Utmattnings-syndrom.
    Sen dess har jag gått på olika rehabiliteringar, utredningar och lite praktik genom AF, (FAS 1, 2 och nästan 3).
    Men ''pressen'' från Samhället har mest gjort att jag börjat stressa igen och periodvis blivit sjukare.

    Sjuk blev jag också av de 3 olika antidepressiva medicinerna jag provat. De hjälpte bara när jag var djupt deprimerad och inte såg nån annan utväg än att dö.
    ALLA NI som är sjuka i Utmattnings-syndrom vet hur svårt det är med fokusering och koncentration. För min del gjorde de antidepressiva det ännu svårare + att de ''jämnar ut'' känslorna, så jag kände mej som en Zombie.

    Nu är jag inskriven på kommunens Arbetsmarknadsenhet (AME), för vidare utredning av arbetsförmågan.
    Det bästa hitintills. Framförallt INGEN STRESS. Det senaste jag provar är KBT. Vilket borde vara ett måste för alla med Utmattningssyndrom.

    Våra makthavare borde erkänna Utmattningen som ett stort samhällsproblem...STRESS är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

    SvaraRadera