Svar på läxan?

Det var ju det här med min läxa...

Meningarna jag fick säger ju i stort sett samma sak.

Jag tror dels att terapeuten menade att man kan påverka sin upplevelse genom sin sinnesstämning. Om en mening är positivt eller negativt värderad när den lämnar min hjärna, så styr det hur jag tolkar och därmed också upplever en situation. Does it make sense?


Om jag är rädd i förväg för att må dåligt, så hämmar det min upplevelse, jämfört med om jag på förhand tror på att jag kan klara av en situation, då kommer jag också att kunna hantera den bättre.

Min sjukdom är där oavsett vilket.

Livet pågår och jag är sjuk.

Jag är otålig, vill bli frisk fortare. Men det tar den tid det tar. Om jag kan visa hänsyn mot mig själv och ta små steg i en riktning som känns bra för mig kommer jag att läka.

Men det är en svår balansgång. Om jag avstår allt, bara pga att jag är sjuk, så avstår jag allt för en väldigt lång tid framöver. Många år. Och eftersom jag har lika mycket värk och trötthet nästan oavsett vad jag gör så kanske det ibland är värt att göra saker och må lite sämre än att ständigt avstå pga att jag är sjuk och lik förbaskat ha lika mycket värk och vara lika trött. Men missa livet som pågår runtomkring.
Därmed inte sagt att jag ska börja jobba som en galning och må dåligt varenda dag. Men rädslan för att må dåligt hämmar mig ganska mycket. Jag vill liksom försäkra mig om att jag inte kommer bli sämre. Men det finns ju ingen sån försäkring.

När bakslagen kommer så måste jag lita på att det är en tillfällig liten nedförsbacke, det är inte ett avgrundsdjupt stup rätt ner på botten av utmattningsträsket.

Men som ni så klokt kommenterat,

Man måste acceptera att man är sjuk.
På riktigt, acceptera.
Ända in på djupet, acceptera att man är sjuk.

Det är så otroligt mycket svårare, än vad man först kan tro. 

Hur tänker ni kring sommarlovet?

Jag har börjat fundera lite kring sommarlovet. Tidigt kanske? Egentligen ska man ju ta dagen som den kommer och inte oroa sig i onödan, men med tanke på att jag blev helt slutkörd på påsklovet nyligen, som bara var en vecka, så känns det befogat att försöka styra upp sommarlovet så bra som det går.

 Juni. Juli. Augusti.

Efter varje sommarlov de senaste fem åren, har jag mer eller mindre kraschat i augusti. Sen har det tagit framåt oktober, november att komma tillbaka. Så i år vill jag satsa på att göra något annorlunda. Med målet att ta mig igenom sommaren utan krasch efteråt.

Frågan är bara hur...?

Struktur är A och O för mig. Men den brukar falla samman i takt med att skolans rutiner och ramar försvinner bort.

Dessutom är det allt det här ljudet. Fyra personer låter mer än vad jag klarar av! Prat, skrik, kiv och liv, kompisar, syskonkärlek (Hmpf...), tv-spel, bollspel, sång, you tube, tv-program, simskola... Och så all extra matlagning. Och disk.

Jag har svårt för att ta mig tid till mig själv. Helst vill jag vara ensam hemma. Inte ensam borta. Och då måste jag köra iväg resten av familjen några timmar varje dag. Det funkar ju ibland, men inte varenda dag i en hel sommar...

"Att vara ensam är ett behov, inte ett önskemål." 
Ur Linus Jonkmans bok Introvert

Min hjärna behöver rutiner. Den är lugn när den vet att den får sömn och mat på bestämda tider. På samma sätt behöver den förutsägbarheten i att veta vad som händer de olika dagarna. Så en spontan barnvakt är en bra hjälp, men en förutbestämd "schemalagd" barnvakt hjälper till på riktigt. Det är inte tråkigt, utan nödvändigt. Det avlastar.


Hur löser ni andra det? Hur får ni till bra struktur för er, när alla andra rutiner sätts ur spel?

Hur fungerar ni när vården tar sommarledigt från maj till september? För mig går det käpprätt åt... Det går inte. Men vad ska jag göra?




ME/CFS

Såg ni fina Carro i Fråga doktorn igår kväll? Annars, in på svt play och kolla bums! Ett jättefint och gripande reportage om sjukdomen ME och om Carro och hur hon lever sitt liv, begränsad av den här hemska sjukdomen.

ME/CFS blandas ofta ihop med utmattningssyndrom och därför är det jätteviktigt att sprida kunskap om sjukdomarna så att mer forskning görs för att kunna ställa rätt diagnos.

Du var modig, tjejen som vågade ställa upp och vara med!




Avstämningsmöte

För första gången någonsin gick jag till ett avstämningsmöte utan ångest. Okej, mina antidepressiva kan vara en bidragande orsak, men känslan var annorlunda den här gången.

Min nya handläggare på Försäkringskassan är utbildad arbetsterapeut i grunden och hade en helt annan ingång i mötet än vad jag är van vid från mina tidigare handläggare på FK. Hon var helt med på linjen att jag behöver en aktivitet, snarare än en arbetsplats, i ett inledande skede.

Att det viktigaste just nu är att fortsatt komma in i rutiner och få en vardag att fungera med en sysselsättning utöver min egenaktivitet och familjelivet.

Min doktor och rehabsamordnare som också deltog i mötet gjorde det så bra. De framförde sina synpunkter kring min rehabilitering och Försäkringskassans handläggare lyssnade och tog till sig det.

Jag har aldrig varit med om ett så bra avstämningsmöte ever! Helt fantastiskt att sitta där och känna sig lyssnad på, vilket borde vara en självklarhet, men det har inte varit min erfarenhet. 

Tänk vad jag önskar att alla sjuka kunde få så bra avstämningsmöten. Alltid! Så att man skulle kunna fokusera på lösningar och framtid snarare än gnäll och smutskastning, ältande och skuldbeläggande.

Det vi kom fram till var att jag först av allt ska delta i en så kallad TMU (Teambaserad Medicinsk Utredning) där läkare, psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast var och en bedömer mina besvär, för att få en utgångspunkt kring var mina begränsningar finns, men givetvis också mina förmågor.

Först därefter blir det aktuellt med en kontakt på Arbetsförmedlingen. Ingen mening att delta i ett program på AF om jag inte har förutsättningar för det. Vilket jag tyckte var väldigt klokt.

De tar mina besvär på allvar och det är en skön känsla.






Känner hur kroppen blir starkare, vilken belöning

Jag har sprungit väldigt mycket, förut i mitt liv. Innan jag blev utmattad. Aldrig tyckt att det varit särskilt roligt. Men gjort det ändå. Dumt nog. Jagat tider och rekord. Längre och fortare. Sprungit tills jag nästan stupat.

Sen när jag sprang in i väggen lovade jag mig själv att jag aldrig skulle springa en meter till. Aldrig nånsin. Och det har jag inte heller gjort. Jag har promenerat och varit utomhus. Njutit av naturen. Men inte sprungit.

Förrän nu. Jag har känt suget ett tag. Men avvaktat. Tills nyligen. Var ute och gick min promenad och fick ett plötsligt sug efter att springa och joggade mellan två lyktstolpar. Bara kort. Men det räckte. Glädjen fanns där. Sen gick jag igen. Njöt av glädjen att jag orkat springa en liten sträcka.
Skogen är härlig, för jogging, promenader eller att sitta på en sten och tänka

Sen har jag byggt på lite då och då. Jag springer bara när jag har lust. Ibland får jag springa efter något barn som vill leka. Och då orkar jag det!! Jag är så glad att jag börjar orka med mitt liv. Jag tränar inte med något annat mål i sikte än att klara av min vardag.

Jag gör det så enkelt som möjligt. Oftast är jag inte ens ombytt för löpning när lusten faller på. Då joggar jag i vanliga byxor och jacka. Spela roll, liksom!

Det är så skönt att känna förbättringen. Hur kroppen svarar. Och en seger i sig att jag springer lite när jag vill, att jag inte mäter sträckor och värderar resultat, utan bara känner hur kroppen blir starkare och det är belöning nog.                  

Om våndan med att säga nej

Ni vet, det finns vissa saker som man känner sig tvungen att göra fast man absolut inte vill. Städdag i bostadsrättsföreningen är en sån sak. Jag har liksom ingen lust att gå ut och sopa med mina grannar en lördag. Särskilt inte när jag inte mår så bra för övrigt.

Egentligen skulle man ju rent tekniskt sett kunna säga nej.

Men så funkar det inte riktigt. Om man har såna här dagar en-två gånger om året så bygger det ju på att alla deltar.

Och detta är så himla svårt. För jag vill inget hellre än att säga nej. Jag sopar gärna, som ni vet. Men på mina villkor, på en dag som jag mår bra. Det godkännes icke av herr städgeneral. Han sopar fast han dessutom har amputerat ett ben... En gammaldags herre som tycker att allt vi "ungdomar" gör är "hafsigt och slarvigt". Vi ungdomar, det är alltså jag och de andra yngre i området, vi som är mellan 30-45 år sådär.

I hans sällskap känner jag mig som en rebellisk tonåring!

Varför säger jag inte bara nej?

Det kan man fråga sig...


5-årsdagen närmar sig

Fem år som sjukskriven.

Ofattbart lång tid.

Fem år som verkligen har lärt mig att livet inte är en dans på rosor. Vilka viktiga lärdomar jag dragit under de här åren, så mycket jag utvecklats som person, vilka fina människor jag träffat, som jag aldrig skulle mött om jag fortsatt leva som jag gjorde tidigare.
Kanske inte en födelsedag man vill fira direkt...?

Ekonomiskt är jag väldigt mycket fattigare än vad jag var tidigare, men jag har blivit rik på annat. På erfarenheter, på riktiga vänner, djupare relationer, jag är mer sann mot mig själv. I dag skulle jag säga att jag är lycklig. Trots allt. Det skulle jag aldrig sagt förut, trots att mitt liv, på pappret, var så otroligt mycket mer förspänt då.

Men givetvis har de här åren också inneburit en stor sorg. En sorg att min kropp inte fungerar som den brukade, som den ska, att min hjärna har tappat bort en del av det som fanns förut.

Så många tårar, så mycket ledsamhet, ilska, oro och ångest.


Uttrycket "Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk" har fått en helt ny innebörd. Jag har aldrig förut, i hela mitt liv, känt mig så misstrodd och förnedrad som jag gjort de senaste åren.

Jag har förlorat många människor i mitt liv, som jag trodde var mina vänner, men som inte visade sig vara det. Jag har kämpat mot myndigheter och mot okunnighet, jag har kämpat mot arbetsgivare och försökt förstå mig på regelverk som inte ens de som jobbar med det tycks förstå till fullo.

Det var på våren 2011. Den så kallade Arabiska våren, då inbördeskriget i Syrien bröt ut. Det var den våren jag blev sjuk. Om jag minns rätt hade jag på den tiden en telefon som jag bara använde för att ringa med! ;-) Du fattar, det var längesen!

Jag jobbade som lärare. Satt och rättade stora högar med prov och arbeten, elevernas betyg skulle bli klara och min hjärna protesterade högljutt. Det blixtrade inuti hjärnan på ett sätt som inte går att beskriva. Det svartnade för ögonen, jag var yr i huvudet, kunde inte böja mig ner, kunde inte resa mig upp utan att det kändes som jag skulle svimma.

Ont i huvudet hade jag varje dag. Något hårt som pressade ihop min bröstkorg så jag trodde att jag inte fick luft. Jag kunde inte sitta rakt upp för jag hade sån ofattbar smärta i magen.

Givetvis gick det inte att äta då heller, men jag mådde ändå mest illa, så det var inte mycket jag åt. Jag rasade i vikt, men fick komplimanger för min platta mage och fina kropp.

Minns att hela världen gungade och lutade snett under mina fötter, allt var ostadigt.

Jag skulle bara göra klart några saker på jobbet, sen skulle jag vila. Klarar jag mig fram till sommarlovet så ska det nog bli bra sen, tänkte jag. Men det gjorde jag inte...

När jag kom hem en dag och la mig ner så slutade det inte gunga. Hela sovrummet verkade snurra runt, runt och upp och ner, och jag blev arg.

Arg på min kropp. Arg på mig själv. Jag vilar ju nu! Varför slutar jag inte att må dåligt? Bli frisk! Men kroppen lyssnade inte. Jag grät ut min frustration. Jag hade ju så mycket att göra. Jag hade inte tid med det här.

Morgonen efter kom jag inte upp ur sängen.
Det var för snart fem år sedan.

Här kan du läsa mer om hur allt började och om hur jag var så sjuk, men försökte jobba ändå, tills jag några månader senare fick diagnosen utmattningssyndrom.


Har detta hänt nån av er?

Jag satt på en pall förut. Satt och koncentrerade mig på att läsa ett kort inlägg på FB. Inget avancerat således! 

Men så plötsligt. Från ingenstans känns det som jag håller på att ramla baklänges, av från pallen. Det var som om det blixtrade till inuti hjärnan. Allt blev svart för ett ögonblick och jag förlorade fotfästet och balansen. 

Maken stod bakom mig och läste samtidigt, som av en tillfällighet och reagerade snabbt, innan jag ramlade. Vilken tur! 

Men vad läskigt det är när det händer. Det var tyvärr inte första gången. Men det var ett tag sen det hände senast. Och vissa saker är bara för obehagliga för att man ska kunna vänja sig vid det. 

Är detta ett vanligt symptom? Har nån av er upplevt det? Att det blixtrar till och sen svartnar inne i hjärnan? Bara ett ögonblick innan allt är normalt igen. 

Så skumt. Och svårt att förklara. 

Yoga som friskvård, istället för sjukvård


Jag hade nån slags förutfattad mening om att yoga är antingen vila på en matta eller stå på huvudet i nån timme, eller så.  Typ.

Precis i början av min sjukskrivning gick jag en kurs i medicinsk yoga (mediyoga) via sjukgymnastiken på vårdcentralen. Och det var mest vila och skön stretching. Passade perfekt till min totalt sönderstressade kropp. Bara jag orkade ta mig dit. Många gånger låg jag bara på min matta och grät hela passet igenom.

Sen när jag blev lite bättre kände jag att det blev "för enkelt" för mig. Jag blev friskare helt enkelt och ville testa något annat!  Hyfsat lugnt, men ändå något som är friskvård mer än sjukvård. Och så fick jag tips av Fröken Duktig att testa kundaliniyoga och jag började en kurs efter jul. Och det är så annorlunda mot vad jag trodde.

Det är lugnt och skönt. Men samtidigt riktigt jobbigt emellanåt. Min kropp får arbeta, men utifrån mina förutsättningar. Man gör så mycket, eller så lite som man vill, och som passar dagsformen.

Veckans yogapass har verkligen blivit något jag ser fram emot.

Sedan fick jag tips från alldamnstories att testa på yinyoga med hjälp av appen Vila dig i form
Den finns som bok också, men appen passar mig bra då jag oftast har den tillgänglig i telefonen.


Jag har testat en del yoga den senaste tiden när det varit extra förhöjd stressnivå i mitt liv och det fungerar verkligen bra. Jag fokuserar på min andning och på att göra något med kroppen så jag slipper tänka på allt annat runtomkring, som annars fyller min hjärna. Kan känna hur kroppen slappnar av och hur andningen flyttar ner i magen igen efter att ha fastnat i bröstkorgen när jag stressat upp mig.

Jag är verkligen på gång att bli riktigt hooked på yoga. Har ni några roliga tips på nåt som har med yoga att göra så dela gärna med er i kommentarerna! Sen finns det ju andra saker som är roliga med yogan, till exempel alla coola saker man blir sugen på att köpa! ;)
Alla bilderna är från Pinterest.


Varför blir en del friska så himla snabbt?

När man mår dåligt och det känns som man bara är sjuk, sjuk och sjuk. Att man aldrig kommer bli frisk. Hur kan vissa andra bli utbrända och sedan vara tillbaka på jobbet med full fart efter några månader. Varför blir vissa friska snabbt medan andra är sjuka jättelänge?

Tänker att det beror ju på hur djupt ner i utmattningen man har varit. Om man tänker sig att man bromsar in och kör för att tanka bilen när varningslamporna börjar lysa så är man ju förutseende och tankar upp rejält innan man kör vidare. Förhoppningsvis har man lärt sig att man bör tanka innan bensinen är slut och så tänker man på det i fortsättningen.

Men om man ignorerar den röda lampan  på instrumentpanelen och kör på. Om man på något ologiskt sätt tänker att nu när bensinen snart tar slut är det bäst att jag gasar för fullt så jag hinner fram i tid, så tankar jag sen, vid nästa bensinmack. Då ignorerar man sina stressignaler, exempelvis frustration, förtvivlan, ilska och sorg.

Vad händer i hjärnan då? Jo, den tar fram nästa knep i arsenalen för att få dig att förstå att du måste tanka. Den drar fram ångesten. När du får ångest är dina reserver på upphällningen. Kroppen reagerar med att vilja fly för livet. Rent psykologiskt då, så spända muskler blir ännu mer spända. Magen reagerar, hjärtklappning, man kallsvettas osv.

Här kan man ju tycka att man borde reagera. Men det gör man ändå inte. Inte jag i alla fall. Jag fick ångest. Vilade. Körde på lite till. Körde på bensinångorna. Ignorerade att nåt hjul hade ramlat av från bilen och ignorerade konstiga ljud från motorhuven.

Till slut var min tank HELT tom. Totalt slut. Inte en droppe bensin som kunde ta mig framåt. Jag låg i sängen och kunde inte resa mig.

Jag var verkligen längst nere på botten.

Tiden läker alla sår, så säger man ju. Och tiden läker utmattning också. Men om man är längst nere så är man en bra bit längre ner än den som stannar för att tanka när lampan börjar lysa. Så om man vilar lika länge så har man läkt lika mycket. Men skillnaden är ju ändå enorm, eftersom man har så olika utgångslägen.

När man kör slut på allt, man kör till motorn skär, då måste bilen bogseras till verkstaden. En mekaniker får gå igenom den från grunden. Kolla motorn, olja, bromsar, fixa filter och minsta lilla mutter. Det räcker inte att tanka en bil som kraschat, den kan ändå inte köra.

Man måste laga den först. Sen tanka. Sist köra. Försiktigt. Och förhoppningsvis har man lärt sig att man måste ta hand om sin bil lite bättre i fortsättningen...


Vänder det till något positivt

Var hos doktorn, det gick jättebra för mig idag. Ingen ångest när jag skulle gå dit, allt gick bra när jag var där. Skönt. Känner tillförsikt och en försiktig ljusning på min himmel.

Gick igenom mina kroppsliga symptom och jag fick förklarat för mig vad det är som känns, varför det känns och så vidare. Jag kände att jag blev tagen på allvar. Det blev ett bra möte. Kunskap lugnar mig väldigt mycket.

Jag har heller inte tokångest för avstämningsmötet, som är på gång. Utan jag kan faktiskt se fram emot att få börja pröva min hjärna på något sätt. För det är ju det alltihop handlar om. Hur mycket belastning tål min hjärna? Även om nya saker och möten är ovissa och lite pirriga så hoppas jag att min positiva känsla stannar kvar.

Det positiva i mötet med min arbetsgivare för ett par veckor sedan (som mest har känts oerhört jobbigt och negativt)  är att det på sikt frigör energi. Avslut är jobbiga. Men det frigör energi nu, när väl beslutet är fattat. Jag behöver inte älta och undra, väga för- och nackdelar mot varandra. Jag har bestämt mig. Det är positivt!

Ska försöka tänka lite på att få tillbaka min positiva grundsyn. Inte för att jag klandrar mig för att jag tappat bort den, en utmattningsdepression gör ju sitt för humöret. Men jag saknar mig själv. Och just den egenskapen är en av de som jag skulle vilja behålla från mitt gamla jag. Då på den tiden när jag var glad, sprallig, positiv och skrattade! Jag tror hon finns kvar nånstans där inuti. Den glada. Hon med livsglädje. Behöver bara plocka fram henne igen.




Kolla in Fråga doktorn i SVT

"ME / CFS eller kroniskt trötthetssyndrom innebär att man känner sig mycket svag och utmattad och har känt så under ett halvår eller mer. Man kan ha infektionskänsla och värk i kroppen. Trots att man sover lyckas man inte återhämta sig. Behandlingen beror på vilka besvär man har. Många behöver hjälp att styra sin sömnrytm." 

Källa 1177.se. Läs hela artikeln här. 

ME är på flera sätt likt utmattningssyndrom, varför många som diagnosticerats med utmattningssyndrom skulle kunna ha ME. Kunskapen om sjukdomen är inte så utbredd och av den anledningen uppmanar jag er att kolla på Fråga doktorn i SVT nästa måndag den 25 april, då bloggläsaren Carro deltar i programmet. 


Bild svt.se

Avstämningsmöte och arbetsträning

Jag har ett avstämningsmöte på gång om nån vecka. Vet att de tycker att jag börjat bli för frisk för att vara hemma längre. Dom kommer säga att jag måste börja jobba igen. Ger mig en klump i magen. Tänker tillbaka på hur det var förra gången jag skulle börja arbetsträna, för ungefär två år sedan.

Måste tillbaka ut i arbetslivet.
Har klarat av den skyddade verkstaden på kommunens rehabilitering.
Får inte stanna där, i tryggheten längre.
Måste vidare.

Steget tillbaka till lärarjobbet är för stort.
Vill inte det. Inte ännu.
Behöver göra något annat emellan.

Är försiktigt positiv till förändringen.
Tror det kan bli bra för mig.

Men tydligen förmedlar Arbetsförmedlingen inga arbetsplatser för arbetsträning.
Måste ordna på egen hand.

Vad vill du göra?
Så svårt.
Jag vill en väldig massa. Men vad klarar jag av, med mina förutsättningar?

Funderar fram en lista med spännande arbetsplatser.
Samlar mod och ringer upp.

Ingen.
Ingen.
Inte en enda arbetsplats vill ha min hjälp.

Jaså, du kommer från Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan?
Näe...
Såna som dig har vi haft. Det blir aldrig bra.
Nä, det är vi inte intresserade av.
Nej, det vet jag hur det brukar bli med dom som Arbetsförmedlingen skickar.

Den känslan.
Ingen tror på mig.
Så tillintetgjord.

Vill bara ge dom fingret och skrika Ni vet inte vad ni går miste om. Jag är skitbra! Fatta det!
Men det gör jag såklart inte.
Deppar ihop istället.
Hur ska jag kunna få ett riktigt jobb, när dom inte ens vill ha mig, om jag jobbar gratis?

Och nu ska jag ut på den där vidriga köttmarknaden igen.
Ännu en gång.
Bävar för det.

Hjälp mig med läxan, pleeeease!!!

Jag har fått läxa av min terapeut. Han är duktig och bra och så, på alla sätt. Men nu har han gett mig en läxa som jag inte fattar. Nada. Och som den duktiga flicka jag är så kan jag ju inte bara gå dit och säga att jag inte har gjort läxan för att jag inte fattade nånting...

Så vad gör man då? Jo, man fuskar.

Sa jag att jag är lärare?

Men jag ursäktar mig med att ni läsare också kan ha nytta av det här. Så kan vi ju utvecklas tillsammans. Eller nåt.

Eller så förklarar nån bara för mig vad han vill att jag ska fatta! =)

Så här kommer det! Det enda jag egentligen kommer ihåg var nog att jag skulle fundera över mina värderingar kring de här olika meningarna.

Jag jobbar även om jag är sjuk.

Jag jobbar men jag är sjuk.

Jag är sjuk även om jag jobbar.

Jag är sjuk men jag jobbar.

Jag jobbar trots att jag är sjuk.

Jag jobbar och jag är sjuk.

Jag är sjuk trots att jag jobbar.

Jag är sjuk och jag jobbar.


Nå...?? Vad tror ni att han vill att jag ska komma fram till?


Utmattning drabbar de som är starka och omtänksamma

Det fullständigt svämmar över om klipp, och artiklar om utmattningssyndrom just nu.

Kurera.se har listat fem punkter om utmattningssyndrom

Utmattning drabbar de som är starka. Högpresterande personer, med stora inre krav. "Det krävs en stark person för att kunna pressa sig så hårt och så länge" säger Karin Isberg i intervjun.

Utmattning drabbar omtänksamma personer. De som tycker att det är egoistiskt att tänka på sig själva.

Utmattning drabbar de som har svårt att säga nej.

Utmattning är inte samma sak som depression. En del som är utmattade blir även deprimerade. Men det är två olika tillstånd.

Vägen ut ur utmattningen är att fokusera på sitt eget välmående. Gör saker som gör dig glad. Öva på att sätta gränser, att säga nej och be om hjälp. Viktigast av allt, sov!!!

Bild från www.linabjorkskog.com

Martin Ingvar, hjärnforskare vid Karolinska Institutet var och pratade hos Malou Efter tio.


Efter sju år har man fortfarande kunnat se mätbara hjärnskador hos personer som drabbats av utmattningssyndrom. Och det betyder inte att det läkt efter sju år, utan bara att man inte gjort några fler studier senare på dessa utmattade patienter. (Inslaget är lite babbligt, men det har sina poänger!)


Aktiva barn = stressigare liv?

Aktiva barn skänker en stor glädje. Att se dem växa, lära sig behärska något som de själva valt. Se dem tillsammans med kompisar som delar samma intresse. Det gör mig glad.

Men det är också ett stressmoment med alla aktiviteter. Antagligen för alla föräldrar. Men kanske särskilt för någon som är stresskänslig.

Vi har på något sätt lyckats skaffa oss ganska mycket inbokade aktiviteter. Mer än vad jag hade tänkt innan jag fick barn, helt klart! Våra barn är aktiva och gillar sina fritidssysselsättningar. Helst skulle de vilja göra mycket mer än vad de får, men vi har varken tid eller ork att få ihop det. 

Vi har tvärtom kapat ganska friskt i allt som de ägnar sig åt, för att få in mer fri tid. Oplanerad tid. Till oss. Till familjen. Tid att bara vara. Det är något viktigt som jag vill lära mina barn.

Men faktum kvarstår. Aktiviteterna styr mycket på eftermiddagar, kvällar och helger. Middag behöver vara klar på en särskild tid, för att passa träningstiderna. Det ska skjutsas. Hämtas, lämnas. Logistiken är enorm.

Dessutom kräver föreningarna en hel del ideellt arbete från oss föräldrar för att få ihop verksamheten. För min del tycker jag det känns jobbigt att inte orka delta. Men jag måste säga nej till allt sånt extraarbete. Det finns ingen ork till det. 

Hur resonerar ni kring barn och aktiviteter på fritiden? För barnens del. Men också för egen del. Hade varit intressant att höra hur ni tänker, både ni som har barn i "aktivitetsåldern", men också ni utan barn och med vuxna barn. 


Förbannade stress

Jag tyckte jag var på G. Att framtiden ljusnade för mig. Kunde se framåt. Såg fram emot att börja arbetsträna så smått. Kände att jag faktiskt skulle kunna klara av det den här gången.

Men detta bevisar bara hur skör jag är. Att jag fortsatt är ganska nära gränsen för att falla tillbaka i utmattning igen. 

Ett möte med min arbetsgivare. Ett enda. Och jag faller så långt, långt ner. Mycket längre än jag kunnat föreställa mig. 

Tillbaka är nätter där jag inte återhämtar mig. Drömmer, stressar, svettas, vaknar med värk i kroppen. Nätter då jag vaknar i gryningen och inte kan somna om fast jag är så trött. 

Dagar i sängen. Huvudvärk, yrsel, ostadighetskänsla, muskel-och ledvärk, ont i magen, ångest. Glömska, koncentrationssvårigheter, allt som utförs, görs i minimihastighet. You name it. 

Utmattningen är tillbaka. Och jag gillar det inte. För jag hade vant mig vid att återhämta mig efter en natts sömn. Att orka leva på dagarna. Jag gillade det. Och nu orkar jag inte det längre. 

Förbannade stress. 
Sluta jävlas med min kropp. 


Om saker som jag inte begriper...

Det är nåt jag inte fattar.

Läkare, dom är ju välutbildade. När man träffar sin doktor så görs det nån form av utredning, man får förhoppningsvis träffa en duktig (för let´s face it, det finns folk som inte är bra på sitt jobb, oavsett vilket jobb de har).

Sen blir man rekommenderad någon form av behandling. För min del har det varit allt från vila till olika mediciner, terapi, sjukgymnastik, FAR (fysisk aktivitet på recept) mm. Och så litar man på det och har mer eller mindre tålamod att läka ut sin sjukdom med hjälp av sin behandling.

Eller så har man inte tålamod. Eller så har man det, men tröttnar till slut ändå på att alltid vara sjuk.

Man är liksom sjuk så länge, så man tänker att det måste bara finnas nåt annat. Något borde det väl gå att göra. Om jag googlar så hittar jag kanske något som min doktor inte känner till...?

Och på internet finns en uppsjö av saker. Blutsaft, multivitamintabletter, omega 3, alger ifrån Japan extra renade och inte alls påverkade av radioaktiv strålning från Fukushima, en särskild juice med extra mycket antioxidanter som kostar 435 kl/liter. Och smakar skit. Men det hör ju inte hit. (för jaaaa, jag har ju testat den också..., häng mig, jag ville ju bara bli pigg.)

Och coacherna. Alla coacher.

- Om du klappar på din ångest försvinner den. Hmm. Lockande. Ångest är vidrigt.

- Testa din saliv för att optimera binjurarnas funktion. 2300 kronor. Och då ingår frakten.

- Testa halten signalsubstanser i hjärnan. Så man inte tar antidepressiva i onödan. Sjukvården hade inget test för detta, men coacherna har.

- Hårmineralanalys. Så man kan se hur illa ställt det är med vitaminer och mineralerna i kroppen.

- Sköldkörteltest, eftersom alla problem med sköldkörteln tydligen inte syns på läkarens tester. Varför har inte sjukvården deras test då, så det syns? Hade det inte varit smidigare?

- Tungmetallanalys, kanske? Så man kan avgifta sig från tungmetaller.

- Balansera hjärnhalvorna och minska din stress genom att optimera flödet av ryggmärgsvätska till hjärnan.  --- Öh? ..... Va?

- Eller ett antistresspaket med piller? Hur det nu kan funka. För bara 1561 kr/månad försvinner stressen? Nej inte riktigt va? Jag tror man behöver sluta stressa för att det ska funka. Inte bara ta massa tabletter och fortsätta köra på som förut. Men det är ju jag det.


Men annars fixar det sig med gurkmeja, gojibär och nyponpulver.  Kanske? Men varför säger inte läkaren något om att man borde ändra sin kost då? Eller om de inte är kunniga nog, varför får man inte remiss till en dietist? Om svaret på all världens sjukdomar ligger i kosten, varför är det inte där man sätter in resurserna då?

Och så är jag tillbaka där igen, där jag så ofta hamnar. Kan man skärpa till sig och bli frisk enbart genom att balansera vila, motion och att äta nyttigt?

Eller. Ännu värre. Borde man rent utav kunnat undvika sjukdomar om man bara ätit sina gojibär ordentligt?

Vill ju ogärna tro att allt i själva verket, är mitt eget fel.



Krasch

Jag hamnade i en riktig krasch efter mitt möte med arbetsgivaren förra veckan. Varje gång jag kraschat följer det samma mönster. Vilket blir en slags trygghet i sig. Jag vet att jag kommer må bättre så småningom, men först måste jag bara må sämre ett tag.

När något jobbigt är på gång, nästan alltid någon form av jobbigt möte, så varvar kroppen upp så snart kallelsen landat i brevlådan. Stressen smyger sig på. Värken byggs upp allt eftersom. Jag blir mer lättirriterad, frustrerad, ledsen och uppgiven. Sen kommer stressdrömmarna, mardrömmarna, den nattliga ångesten, och så vidare...

Detta peakar vid dagarna för mötet, plus minus några dagar. Sen avtar det. Lika sakta som det kom, försvinner det bort.

Men ibland kraschar man rejält. Och det har jag gjort den här gången.

Först brukar jag fyllas av energi, kanske för att jag har fattat ett jobbigt beslut som tagit mycket av min energi. Jag är helt euforisk och livet leker, jag är oövervinnerlig. Klarar vad som helst!

Och sen. BANG. Utmattningströttheten är tillbaka.

Hej hej. Du har väl inte glömt mig? Jag finns också här! Så lätt blir du inte av med mig.

Och så är jag tillbaka i sängen. Ångest. Trötthet. Huvudvärk from hell. Illamående.
Och så börjar det om. Hela jävla skiten börjar om.

Hur många gånger ska det behöva börja om, när man känner att man är på G?

Jag bara undrar. För jag har inte lust mer nu.

Nu behöver jag ladda lite positiv energi


Längtar till magnolian blommar. Har en liten en, i min trädgård, får se om den blommar i år.

Räfsa mönster i småsten, det är meditation om något. 

Två Mårbacka-pelargoner köpte jag för att fira mig lite i onsdags efter det jobbiga mötet med arbetsgivaren. 

Och så lite grillning igår. Lax och sparris i foliepaket.

Fysisk eller psykisk hunger?

När jag mår som sämst pendlar min aptit mellan illamående och ingen matlust alls till tokhungrig, "om jag inte får mat nu så kommer jag gå under". Det känns väldigt konstigt.

Hur skiljer man på vad som är "riktig" hunger och vad som är hjärnans protester mot allt som sker i kroppen?
För mig är det så att den hunger som är fysisk kommer gradvis. Jag blir hungrig men kan vänta tills maten är färdiglagad innan jag äter.

Den andra, känslomässiga hungern, kommer på ett ögonblick. Från ingenstans blir jag så hungrig så jag måste äta NU!! Detta åtföljs ofta av ett illamående, som gör det svårt att få ner någon mat. Följden blir att jag äter choklad, äpplen eller något annat snabbt. Eller så blir det som cravings, jag bara måste ha korv stroganof och ris (fast jag inte ens gillar det särskilt mycket i vanliga fall).

Under vissa perioder har jag haft äpplen överallt. I alla jackfickor och handväskor, vid sängen, i bilen, överallt. Kan vakna mitt i natten och vara så hungrig att jag måste sätta mig och mumsa i mig ett äpple innan jag kan somna om.

Jag vet att detta kanske inte är så bra. Särskilt inte för tänderna. Men när kroppen skriker efter mat är det svårt att låta bli. Så jag resonerar som så, att är jag hungrig så äter jag. När jag mår bättre kan jag "göra som man ska."




Tårarna rinner

Tårarna rinner och det svider i ögonen. Inte för att jag är ledsen, utan mer som om jag skalar och hackar lök efter lök. Jag kan inte titta för det gör så ont. Det var ett tag sen stressen yttrade sig på det här sättet, men jag känner igen det.

Ögonen liksom protesterar: Titta inte!!! Som om kroppen har fått nog av intryck och måste stänga ner synen ett tag, för att återhämta sig.

För jag kan verkligen inte titta när det blir såhär, måste blunda. Måste vila, måste slappna av.

Kroppen är så smart. Kan inte säga nåt annat.

Även om det är synnerligen opraktiskt för mig, så är det effektivt.

För vad gör man när man inte ens orkar titta? Inte så mycket.


Rehabplanen

Jag skrev ju om min jakt på min rehabplan för ett tag sen. Jag fick en diger lunta med papper på posten. En rasande massa papper där min arbetsgivare har samlat alla mina läkarintyg och mailkonversationer mm som vi haft. Under fem år. En del protokoll från avstämningsmöten och liknande.

Det var mycket papper. Men i mina ögon var det ingen rehabplan. Det var snarare en dokumentation. Ingen utredning, eller avstämning, hur är läget nu, vart ska vi osv. Utan mest bara en samling papper som jag skickat in.

Så var det med det.

Men återigen. Vem orkar driva sånt här när man är sjuk? När man inte ens vet att det är något som ska finnas. Man ska väl inte behöva driva på och vara sammankallande för sin egen sjukdom? Om man är utbränd och deprimerad säger det ju sig självt att det inte kommer bli mycket gjort då.

Hej. Vad ska du göra idag? Strida lite om en rehabiliteringsutredning eller ligga i sängen och försöka överleva?


Colorfy





Vuxenmålarbok fast som app! Har du inte testat så kan jag rekommendera den. Bara lite lätt beroendeframkallande! 😉

Tacksamhet, glädje och vänner

Jag måste bara säga att jag är så otroligt tacksam för alla fina människor som hör av sig och delar med sig av sina berättelser. Det betyder mycket för mig att ni läser och kommenterar. Och jag är obeskrivligt glad för mina nya vänner här i bloggvärlden. Tack till er alla. ❤️

Så nåt bra har ju utmattningen och livet i sjukskrivningsträsket fört med sig. En massa nya härliga bekantskaper! Det är värt massor!


Nu börjar en ny fas

Lite så känns det nu i alla fall. Jag var på möte med min arbetsgivare och med juristens hjälp diskuterade vi kring olika förslag som kunde vara rimliga. Tex gå tillbaka till läraryrket och arbetsträna med sikte på att arbeta som lärare inom en överskådlig framtid. (Kändes inte bra i kroppen när hon sa det). Alternativt göra ännu en omplaceringsutredning och bli uppsagd om min kompetens inte matchar något ledigt jobb. Och några andra förslag mitt emellan dessa två.

Det hela slutade med att vi kom överens om att gemensamt avsluta anställningen. Dvs när jag går med på att frivilligt sluta slipper jag papper på att jag blivit uppsagd av personliga skäl, som ju kan innebära allt från sjukdom till att jag misskött mig på jobbet. Jag har 6 månaders uppsägningstid, men i praktiken spelar det ju ingen roll eftersom jag är sjukskriven.

Min arbetsgivare var dock vänlig nog att vara med på mitt kommande avstämningsmöte med Försäkringskassan, för att se vilka möjligheter det finns för mig att få arbetsträna inom kommunen, dock utan att jag får företräde till någon ny anställning eller så. Men jag får hjälp att hitta en bra praktikplats som ger mig erfarenhet inom något nytt område. Så det känns ändå bra.

Men kan klart rekommendera er alla där ute att ta hjälp av facket när ni hamnar i ett sånt här läge. Var med i facket!! Även om det känns onödigt när man jobbar och är frisk. Ha med en representant på alla möten med arbetsgivaren, en neutral person som hjälper dig. För att inte tala om juristen som hjälpt mig igenom de här mötena. Vilken klippa! Utan honom hade jag inte klarat detta lika bra, det är jag säker på.

Inga papper är påskrivna ännu, men det är på gång. Lättnaden i kroppen är enorm. Känns skönt att kunna blicka framåt. Detta var på många sätt en bra tid av mitt liv, men jag är färdig med den nu. Nu går jag vidare.

Trött och hungrig

Är så extremt hungrig. 
Men samtidigt så trött att jag inte orkar sitta upp tillräckligt länge för att äta mig mätt. 
Försöker äta fort för att få i mig något.

Äter som om jag aldrig sett mat förut.
Glupskt och girigt.
Vill ha sås och potatis. 
Mörk choklad. 
Apelsinklyftor. 



Huvudet orkar inte med den påfrestningen.
Känns som det ska explodera. 
Ofattbart att man inte orkar ta sig till köket utan att börja gråta av ansträngning.

Måste lägga mig. 
Stapplar till soffan och faller ihop.

Fortfarande hungrig.
Mår illa.
Måste ha mat. 

Att leva med en sjukdom som inte syns

Uppdaterad repris!

Vad du inte ska säga till någon med en osynlig sjukdom... Jag har hört dem allihop, det alldeles sant och självupplevt.

Sover du tillräckligt?

Du sover för mycket.

Ja, det där brukar jag också ha.

Du behöver börja träna.

Jag önskar att jag hade tid att vila middag.

Äter du inte för många mediciner?

Tänk positivt!

Det kunde varit värre.

Känner du dig bättre ännu?

Men du ser så frisk och pigg ut.

När jag slutade äta /infoga valfri diet/ så blev allt jättebra.

Jag har hört talas om en som blev frisk av.....

Försöker du tillräckligt mycket?

Du försöker för mycket.

Du kan väl höra av dig när du blir frisk så kan vi hitta på något.



Signaturen Carro har skrivit den här debattartikeln om hur det är att inte bli tagen på allvar av vårdpersonal. Helt oacceptabelt. Läs här!

Uppdaterad igen!

50 saker du inte ska säga till en stressad eller utbränd person
Hög igenkänningsfaktor och rätt roligt, åtminstone såhär i efterhand!


Vilka är de första symptomen på utmattningssyndrom?

Ännu en viktig fråga.

Symptomen på utmattning kommer smygande, så man vänjer sig gradvis vid att må sämre och sämre.  Man glömmer bort hur det känns att må bra till slut. Men några varningssignaler, även om de naturligtvis är väldigt individuella, kan vara

Man avskärmar sig från sina vänner
Man har inte tid att göra saker som man normalt sett tycker är roliga
Man har en massa att göra, men får ingenting gjort

Man blir irriterad, frustrerad, arg, får raseriutbrott, börjar lätt gråta, tycker att det är fel på alla andra utom på en själv.
Om man dessutom funderar på om livet ens är värt att leva är det verkligen dags att söka hjälp.


När man får kroppsliga symptom har det gått ganska långt. Många känner av minnes- och koncentrationsproblem, hjärtklappning, yrsel, mag- och tarmproblematik, värk i kroppen, huvudvärk osv.

Men även vanligt att man har svårt att varva ner, har svårt att somna, eller vaknar tidigt och kan inte somna om. Man kan få ångest, fast man aldrig haft det tidigare.

Om man inte känner sig pigg fast man vilar eller hur mycket man än sover, om man är lika trött efter helgen eller semestern, då ska man nog be om hjälp.

Det finns ett test att göra; Lider du av utmattningssyndrom? Det ger en fingervisning för om du ligger i riskzonen för att drabbas av utmattningssyndrom. Om du gör det så var inte rädd att ta hjälp. Ju tidigare du får hjälp, desto bättre chans att återfå energin i ditt liv igen.

Livets bilder

Jag har en bloggkollega, Livets bilder,  som skriver om hur det kan vara att leva med extremt lite energi. Hur man alltid måste ta hänsyn till allt. Hur man på en och samma gång måste vara både fyrkantig och flexibel. Här är utdrag ur två blogginlägg hon skrivit. Klicka in dig och läs mer på bloggen!












Sista dagen jag är anställd på min arbetsplats?

Imorgon är det möte med min arbetsgivare. Högste chefen. Jag känner mig allt annat än lugn inför det mötet. Men å andra sidan vet jag inte vad jag oroar mig över.

Jag vet ju att jag kommer bli av med jobbet. That´s it.

Så det är bara att gå dit. Överleva och gå hem igen. Göra det som är viktigt här i livet.

När jag väl skrivit på uppsägningen är jag fri. Försöker verkligen peppa mig med positiva tankar.

Fast det går sådär, ärligt talat.

Å andra sidan. Ska jag ändå bli av med jobbet kan jag ju lika gärna bli det nu.

Varför dra ut på plågan? Om de ändå inte vill ha mig kvar?

Hur kan det bli så illa att man inte ens orkar duscha?

Jag får en del frågor i kommentarsfältet och detta är en av dem.

Jag kan förstå att det låter konstigt. Kanske rent av provocerande? Men man kan faktiskt bli så trött så man inte orkar duscha. Fast man är en pigg, social och glad skit från början. 

Det handlar inte om vilja. Det går inte att skärpa till sig. Kroppen har stängt av. 

Det finns andra som kan förklara detta mer vetenskapligt än jag. Men i korta drag, extremt förenklat.

Hjärnan består av frontalloben och reptilhjärnan. I frontalloben regleras saker som logik, organisation, effektivitet osv. Den är grymt skärpt. Men inte alls särskilt uthållig. 

Reptilhjärnan däremot är uthållig. Men bara inställd på överlevnad, på kamp/flykt eller spela död. 

När energitillförseln blir mindre och mindre i form av sömn, återhämtning och avkoppling lägger till slut frontalloben av. Bensinen tar slut, så att säga. Du går in i väggen.  

Man har en fysisk, verklig brist på ämnet kortisol, bland annat. Tills man fått ordning på kroppens kemiska obalanser kan man inte skärpa till sig. Det går bara inte.


Det viktiga här är att det är inte stressen i sig som är det farliga. Utan det är bristen på återhämtning.

Man kan ha mängder med saker att göra, men så länge man har möjlighet att återhämta sig så fyller man på sina energidepåer, balanserar stresshormonerna i kroppen och klarar på så sätt av fortsatt stress. Om man däremot inte har möjlighet till återhämtning utarmas kroppen på energi och man får kämpa allt mer för att klara av vardagen.

Och det är så farligt att uttala sig om vad andra människor borde och inte borde klara av, för man vet inte allt. Vad som på ytan ser ut att vara ett välfungerande och relativt stressfritt liv kan på insidan vara något helt annat. Döm inte någon bara utifrån vad du ser. 



Och jag tror inte det finns en enda utmattad/deprimerad som inte önskat att man kunnat skärpa till sig. Vi vill inte leva såhär. Vi vill inte vara sjuka. Vi vill inget hellre än att leva våra vanliga liv med familj, vänner, arbete, fritidsintressen och framför allt, att ha det roligt igen. 

För det här är inte roligt. Det lovar jag dig. 

Borsta tänderna

Den känslan. 

När man går från sängen till badrummet 
och blir så trött så man måste lägga sig på golvet 
och vila innan man orkar borsta tänderna. 

Belönar du dig själv?

Det frågade min terapeut senast jag var där.

Vadå...? Belönar?? 

Du borde öva på att belöna dig själv. Ta något du verkligen tycker om och gör som en liten ritual där du verkligen njuter av det. Du är där i det ögonblicket och mår väl. 

En stund när du uppskattar dig själv. För att du är du och för att du är så himla bra! 

Och det var ett så bra tips att jag ville dela det med er. Njut!! Av något gott, choklad, te, frukt, ett glas vin. Snittblommor gillar jag. Inte att äta dock! Det kan vara vad som helst. Men finn ett välbehag i det du gör. Ägna dig bara åt denna enda sak en liten stund. Kicka igång må-bra-hormonerna. 

Ta en ruta choklad och känn hur den smakar när du sitter ner i lugn och ro och äter. Tryck inte i dig en hel 100 grams chokladkaka på Statoil-macken medan du tankar bilen... (Been there, done that!)

Skäm bort dig själv. För att du är fantastisk. Det är du verkligen värd! 




Oj, oj, oj!

Välkomna, alla ni nya läsare som hittat hit! Blev så förvånad över uppmärksamheten att jag inte fattat riktigt vad som hänt. Men väldigt glad över att ni är så många som läser och känner igen er i det jag skriver.

Varenda en som vi kan hjälpa från att hamna på den här sidan väggen är en vinst. Och för oss som tyvärr redan är här, är det skönt att känna att man inte är ensam.

Jag kommer kanske få svårt att hinna svara på alla era kommentarer, för det blev så många på en gång, men jag läser varenda en och är så tacksam för att ni delar med er av era erfarenheter.

Tack!!

Gör det du brukar göra, men gör det långsammare

Note to myself:

Gör det du brukar göra, men gör det långsammare.
Öva på att låta saker ta tid.







Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen

Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.

Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.

Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!

Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.
Det här funkar alltså inte! 

Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.

Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.

Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson som har åsikter om hur ens tillfrisknande går. (Det går för sakta.)

Man sätter in och sätter ut mediciner. Och hanterar biverkningarna av dessa medicinerna. Pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Man försöker lösa Moment 22-problem.

Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, fd arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.

Men nej. Det är man ju inte.

Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.
www.rosaguiden.se

Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.

Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.

Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.

Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.

Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.

Tålamod. Är en dygd. Sägs det.