Är det på rött ljus man ska köra? Eller grönt???

Tittade på Nyhetsmorgon när Christina Stielli blev intervjuad om hur stressen fick henne att tappa minnet. 

Hon berättade bland annat en episod där hon kört bil och helt plötsligt glömde bort om det är på rött ljus man ska köra eller stanna. 

Det slog ner som en bomb i mitt medvetande. För exakt samma sak har hänt mig. 

När jag inte tänker, utan bara gör i gamla invanda mönster, från ryggmärgen så att säga, så går det bra. Men när jag blir medveten om det och börjar tänka... 

Jag virrar till det alldeles. Då vet jag ibland inte hur man kör bil. Får fundera på vad kopplingen ska vara till. Om den ska vara uppe eller nere när man växlar. Vad grönt ljus betyder. Köra eller bromsa? 

Som ni säkert förstår, så kör jag inte så gärna bil just nu. Ibland "övningskör" jag när jag har nån med mig som kan ta över. Men då blir det korta sträckor, max 10-15 minuter. 

Det är en saknad. Jag gillar att köra bil. Känna mig fri att kunna ta mig precis vart som helst.
Hög musik och sjunga med till en bra låt. 

Just nu orkar jag varken med musiken eller att koncentrera mig.. 


Försöker ha koll

Planerar mina veckor med hjälp av en stor almanacka i köket.

Vi gör matsedel.
Antecknar barnens aktiviteter.
Gympapåsar, läxor, träningar, barnkalas, simskola.

Maken säger i förbigående, " ... och så kommer jag hem senare ikväll, jag ska ju ..."

Det är helt blankt.

Står det inte på min planeringstavla så finns det inte.
Spelar ingen roll att han har berättat det sådär åtta miljarder gånger.
Om han har glömt skriva upp det så går det inte in.
Jag kommer liksom inte ihåg det.

Han berättar saker för mig och jag glömmer bort dem.
Ibland tror jag inte ens att jag har hört dem.
Det gör mig ledsen. Jag saknar min hjärna.

Har du koll på din rehab-plan?

Om man är anställd har arbetsgivaren ansvar för att göra en rehabiliteringsutredning och skriva en rehabiliteringsplan. Tillsammans med den anställde. Tydligen. Detta är ny information för mig.

Arbetsgivaren ska kalla sin anställde till möten och diskutera hur rehabiliteringen fortskrider, med jämna mellanrum. Första gången man ska bli kallad till ett sådant möte är när man varit sjukskriven i tre veckor(!).  Sedan ska rehabiliteringsplanen utvärderas och uppdateras efter hand, så länge som sjukskrivningen pågår.
Västra Götalandsregionen rehabplan

Detta är inget som arbetsgivaren kan välja att göra eller inte göra, utan det finns reglerat i LAS (lagen om anställningsskydd), arbetsmiljölagen och i socialförsäkringsbalken.

Inriktningen bör vara att den anställda ska rehabiliteras så att denne kan jobba kvar i företaget, på någon enhet, inte nödvändigtvis den enhet där man var anställd när man blev sjuk.

Och jag blev varse denna information nu. Nyss. När jag varit hemma och varit sjuk i fem år!!! Fatta hur skumt det känns att arbetsgivaren borde kallat till möte efter tre veckor.

Jag vet att man inte ska älta. Men kan inte släppa tanken på hur annorlunda mitt liv kunde ha varit om de som är runt omkring mig och vars ansvar är att hjälpa mig faktiskt hade fullföljt sitt ansvar...

Och så säger de att jag måste släppa kontrollen. Lita på att andra sköter sina arbetsuppgifter. Att jag inte ska behöva ha koll på allt. Blablabla. Snacka om att man kan få kontrollbehov för mindre.

Nu har jag begärt ut min rehabiliteringsplan från min arbetsgivare. Bollen ligger hos min närmste chef. Han är ansvarig för den. Så det blir intressant att se hur den ser ut när jag får den. Om det ens finns någon.




Frustration

Frustrerad. Orolig. Ledsen.

Har en fin vän som är så nära den här vidriga väggen. Hon är så duktig och jobbar så hårt. Gör så mycket mer än vad hon behöver. Mår dåligt på sin arbetsplats. Men ber inte om hjälp från ledningen. För så farligt är det väl inte? Lite ska man ju stå ut med. Och snart är det vår, det blir ljusare. Man har semester att se fram emot. 

Men nu. Nu river stressen i hennes kropp. Hon berättar om hjärtklappning, andningssvårigheter, ångest och panikattacker. Hon berättar hur hon gråter när hon kommer hem från jobbet. Hur hon sover allt mindre på nätterna. Försöker pressa in allt mer i sitt redan späckade schema. För det går inte att hoppa över något. 

Och jag lyssnar. Försöker försiktigt guida henne. Utan pekpinnar. Vet ju hur man ignorerar. Allt och alla. Ingenting går in. Hon är klok och förnuftig. Men hon kommer gå in i den här väggen. Hårt. Medan jag bara kan se på. 

Den frustrationen. 

Påskhelg

Jag läser på era bloggar att ni, liksom jag, är trötta efter påsken. Även om man har det fint och bra, så orkar man inte med. Det är ju fullt normalt. Men tråkigt.

Min påsk började helt fantastiskt. Jättefin födelsedagsmiddag på restaurang, bad i varm utomhuspool under natthimlen tillsammans med älsklingen, hotellnatt, frukostbuffé, påsklunch, ännu mer god mat på restaurang. Och sova, vila, sova däremellan. Life is great! Men hur fantastiskt det än var, så var det härligt att komma hem. Varva ner i soffan och bara vara. Hemma. 

Och sen, sjukdom mitt i allt. Så värst att jag fick ta ena barnet till farmor för att kunna ta det andra barnet till akuten. Ingen hit, så här en påskhelg. En lång dag på akutmottagningen blev det. Och jag är ännu tröttare än tröttast. Men vet åtminstone vad jag ska ta mig till, med barnet ifråga. När jag ska oroa mig och när det är lugnt. Tack och lov att det finns hjälp att få. Och vilken lektion i livskunskap att sitta med ett barn på en akutmottagning. Ambulanser och bårar med patienter som rullas förbi. Människoöden. 

Nu hoppas jag att det blir lugnt (lugnare) några dar åtminstone. Att min lilla blir frisk. Att jag hinner vila ikapp. Kanske hoppas på lite sol och jord under naglarna. 


En utbränd tändsticka

Matchstick men av Wolfgang Stiller



Jag förstår varför utbränd inte är en särskilt bra term att använda för vår sjukdom. Som om det inte fanns någon framtid. Det finns det ju. Såklart. Det måste det finnas!

Men ett snyggt konstverk är det, tycker jag. Även om det känns lite i hjärtat när man är en av tändstickorna...

Glad påsk!



En liten kyckling så här i påsktider. Hoppas ni alla får en lugn och skön påskhelg. Jag ska spendera tid med släkt och familj, fira födelsedag (inte min egen!) och sedan har jag mest inplanerat vila! 

Vi stressar ihjäl oss

Såg på Nyhetsmorgon TV4 i morse om Jörgen Ekeberg, som stressade så att han blev förlamad.
Hans viktigaste budskap:
Våga säga nej. Men våga säga ja till det som får dig att må bra!
Vad är det värsta som kan hända om du säger nej?
Prioritera din återhämtning!

Allt du gör, gör du för att få beröm

"Allt du gör, gör du för att få beröm."

Jag minns terapeutens ord när de uttalades i det gulmålade rummet. Hennes röst var vänlig, fast samtidigt knivskarp. 

Jag satt i den ena av de två blåa fåtöljerna. Mjuk, fast ändå omöjlig att sitta bekvämt i. När jag lutade mig mot ryggstödet liksom dinglade fötterna fritt i luften. Skruvade på mig. Försökte hitta en bekväm ställning. På det runda, lilla glasbordet emellan de båda stolarna låg de obligatoriska pappersnäsdukarna. Försökte värja mig för den obehagliga insikten som sakta sjönk in. 

Jag hade inget att säga.

Så kunde det väl ändå inte vara? Jag som är så stark och kompetent, duktig på mitt jobb, ambitiös som förälder. Tankarna flög som ping-pongbollar genom huvudet på mig. Kunde inte få fram ett ljud. 

Hon fortsatte prata. Sa något om prestationsbaserad självkänsla. Hennes ord flödade ut i rummet. Jag fick kämpa för att kunna plocka in dem och sortera upp dem till något begripligt. Detta var plågsamt att lyssna på. 

Du kopplar ditt värde som människa till det du presterar. Nu när du är sjuk och inte presterar någonting har du då inget värde alls? Självklart har du det. Men du ser det inte.

Jag började få svårt att se henne. Blicken grumlades. Tårarna steg i ögonen. Svämmade över och rann nerför mina kinder.

Sluta vara alla till lags.
Sluta försöka vara omtyckt och älskad.
Var dig själv.
Stå upp för den du är.
Då kommer du att bli älskad. Villkorslöst.
Om du inte är dig själv, vem är du då?

Tårarna fortsatte flöda. Blandades med snoret som nu hade börjat rinna från min näsa.
En pappersnäsduk från förpackningen på glasbordet.

Du är så snäll och mjuk, omtänksam.
Jag skulle önska att du vore lite mer som en isbit.
Hård och kylig. Fyrkantig.

Så kan det vara. Plötsliga obehagliga insikter som slår över en, när man minst anar det. Att jobba med sig själv som det så fint kallas, det är ett hårt jobb. Stundtals riktigt plågsamt.


Ut och lev!!

Ut och lev!!

Så sa alltid min sjukgymnast. Speciellt på våren. Hon älskade våren. Men hon var sådan, att hon älskade det mesta. Obotlig optimist. Verkligen. Ibland på gränsen till präktig. Men så oändligt vis och klok. Hon lärde mig så mycket. Faktiskt så är det så, att jag tänker på henne varenda dag. På något hon sagt. Eller hur hade hon gjort i det här läget? Vad hade hon svarat, om jag bett henne om ett råd?

Men nu kan jag inte fråga henne.

Hon dog.
Jävla cancer.

Alldeles för tidigt dog hon.
Man ska inte dö när man bara är 40.

Men vilket avtryck hon har gjort. I mitt liv. Och hos många andra.
Saknar henne.

Därför försöker jag leva. Lite varje dag.
För man vet aldrig hur länge man får leva.

Och det är så bra sagt.

Ut och lev med dig!

Grön rehab

Jag mår så bra när jag är ute i naturen. Det är något som händer i mig när jag är utomhus. Jag går helt upp i naturen och glömmer bort allt annat. Jord under naglarna och lera på skorna, det får mig att må bra! Om jag hade bott i ett landsting som erbjudit Grön rehabilitering hade jag velat gå det direkt. Tyvärr finns det bara privata alternativ i närheten av där jag bor och det har jag inte råd att bekosta själv.

Här är en artikel från Aftonbladet om en kvinna som gått grön rehab vid SLU Alnarp.

Jag tycker det verkar så bra! Har du någon erfarenhet av grön rehab? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Här är jag med mina leriga skor!

Jobbiga telefonsamtal, tröttande med kalas och förändring på G

Det har blivit en massa samtal den senaste veckan. För många på för kort tid. För mycket information för min hjärna. Måste sortera intryck och det tar sin tid.

Försäkringskassan ringde, min nya handläggare ville presentera sig. Hon passade på att meddela att hon vill ha ett avstämningsmöte ganska snart, så det är väl bara att jag ställer in mig på det. Och försöker att inte oroa mig för mycket över det. Men ett avstämningsmöte är ju alltid ett avstämningsmöte...

Sen ringde rehabcoachen och informerade om det som hänt sen senast. Arbetsrätt, jurister, intyg och dokument. Har även fått samtal från fackförbundet, ny jurist på facket eftersom den förste slutat. Varför sa ingen nåt om det när vi sågs senast? Vet man inte att man ska byta jobb två veckor senare?
Så jag fick en ny, och sen en ännu en ny. Nytt möte nästa vecka. Med jurist och arbetsgivare. Hu... När tar denna plåga slut?

I går kalas. För en av barnens kusiner. Jag har öronproppar i och försöker vara så social jag förmår. Det går ett tag, sen blir det jobbigt. Kvällen blev för sen för mig. Allt efter att varva ner i soffan vid halv-åtta är i för sig sent för mig!

Åt laktos i nån av bufférätterna. Försökte undvika. Men de hade inte anpassat för mig och jag glömde mina tabletter hemma. Fick väldigt ont i magen. Så jag somnade sent. Vaknade tidigt. Väckt av hostande familj massa gånger däremellan. Väldigt sömnig. Men utan tillfälle att sova ikapp just idag.

Och i veckan som kommer, så börjar mitt arbete, med mig själv, hos nya KBT-terapeuten. Det kan också bli jobbigt. Men. Det vill jag lägga min energi på. Förändring. Förbättring.

Gillar att jag satsar på yoga, promenader i naturen, kanske jogga lite, pilla med mina växter och min lilla trädgård. Fokus på rätt saker. Fokus på det jag kan påverka.





En sak i taget, en varningssignal

Förut har jag haft en lång lista på saker att göra när jag ändå ska iväg. Som om att ett ärende i taget inte var lönt att ge sig ut för. Nu klarar jag verkligen bara en sak i taget.

Kan inte gå in på biblioteket och lämna tillbaka böcker om jag ska till doktorn, fast jag passerar biblioteket när jag åker till vårdcentralen. Orkar inte handla mat om jag är på Apoteket för att hämta ut medicin. Spelar ingen roll att de ligger vägg i vägg.


Annat var det förut. Då hade jag liksom gigantiska listor att avklara "när jag ändå var iväg". Kunde inte åka och veckohandla utan att posta några brev, svänga inom återvinningsstationen, panta alla flaskor och burkar, och uträtta några andra ärenden samtidigt.

Eller hur många gånger har jag suttit på toaletten och börjat skura handfatet samtidigt som jag kissar? Vet inte. För många gånger i alla fall. Likaså de två minuter det tar att borsta tänderna har jag inte haft tid att stå stilla i badrummet, utan då har jag fixat andra grejer med en hand under tiden.

Detta är en varningssignal jag har till mig själv. När jag börjar bli för effektiv, då vet jag att det är dags att slå av på takten.

Biologiska klockan tickar...

Jag börjar komma i åldern då det är dags att bestämma sig för om man vill ha en liten bebis till. Eller om man inte vill det. Jag har sett framför mig hur jag har tre barn, två lite större och en yngre.

Men jag har fått börja förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Min kropp är för svag för att klara av ännu en graviditet och förlossning. Jag är för svag för att klara av allt vad det innebär att ta hand om ännu ett barn.

Jag har dessutom blivit avrådd av min doktor. Du har tillräckligt som du har det just nu. Det är omtanke. Det förstår jag. Men också jobbigt att höra.

Och egentligen är jag så nöjd med de barn jag redan har. Såklart! Det är mer att jag ser hur tiden går. Biologiska klockan tickar. Jag trodde inte ens att den fanns på riktigt. Att det bara var något man sa. Men tydligen inte. Och det är lättare att säga till sig själv, jag skaffar inga barn för jag vill inte ha fler barn. Än att säga, jag skaffar inga fler barn för jag kan inte. Jag är för gammal och för sjuk.

Den här utmattningen. Igen. Den har förändrat mitt liv på så många olika sätt så det går inte att föreställa sig vidden av allt.

Felbehandlad? Eller vad har man rätt att kräva av sjukvården?

Hur vet man om man blivit felbehandlad i vården?

Jag menar, jag kan ju tycka att min behandling och rehabilitering haft mer att önska, men är det bara en känsla eller finns det konkreta krav som ska vara uppfyllda?

Jag har varit diagnostiserad med utmattningssyndrom sedan 2011. Aldrig ett knyst har nämnts om en depression. Varken från början eller i ett senare skede. Det har inte talats om att jag skulle kunna vara hjälpt av antidepressiv medicinering, ångestdämpande eller sömntabletter. Ej heller kosttillskott i form av vitaminer, mineraler. Doktorn har inte varit intresserad av att veta vad jag har för kostvanor eller sömnvanor.

Om jag tänker mig att jag kommer in på vårdcentralen som patient. Totalt utmattad. Helt förstörd av ångest. Fast jag inte fattat att jag varken är utmattad eller har ångest. Jag bara vet att jag mår så dåligt så jag tror att jag håller på att bli galen. Är det då inte läkarens ansvar att informera mig om att det är lämpligt att medicinera för att läka snabbare? Hänvisa till sin medicinska kompetens och erfarenhet, forskning och allt som finns?

Speciellt senare, när patienten varit sjukskriven i flera år utan att ha blivit bättre!! Jag fattar att man inte drar igång hela arsenalen vid första besöket, men sen, efter några månader, eller några år, borde man inte göra något?

Minns hur min första doktor uppgivet sa till mig att hon inte visste vad hon skulle göra med mig mera. Nähä.....??? Är alla upptänkliga behandlingar prövade? Finns det inget mer att ta till? Då har jag bara varit hänvisad till en KBT-sköterska och en sjukgymnast. Ingen medicin, ingen psykiatri. Varför??

Men det är jag som är patient, utmattad, deprimerad och ångestfylld. Kan inte tänka klart. Orkar inte ta tag i något. Vems är ansvaret??

Och om inte doktorn tar ansvar för vidare utredningar. Då kan man ju tycka att Försäkringskassan skulle göra det. Eller att arbetsgivaren skulle ha ett intresse av att få tillbaka sin anställde i arbete. Men nej, ingen har tagit ansvar.

Den här bristen på samsyn har gjort att jag hamnat mellan stolarna. Jag har varit sjuk, men ingen har tagit fullt ansvar för min rehabilitering. Det är alltid "någon annan" som ska göra något. Hur kan man sätta patienten som spindeln i nätet för sin egen rehabilitering?
Roulette i vården?

Och det som jag funderar på mest av allt. Om jag hade fått adekvat medicinsk och farmakologisk behandling från början. Om jag inte snällt hade gått hemma och försökt självläka ett utmattningssyndrom, en depression och ett ångesttillstånd. Hade jag varit tillbaka i arbetslivet nu? Hade jag haft en inkomst och jobbat ihop till min pension? Jag hade en bra inkomst då, nu vänder jag på slantarna varenda månad. Hur hade livet sett ut, för mig, för min familj?

Och känslan av misslyckande som legat som en blöt filt över mig i flera år. Att jag hela tiden trott att det var mitt eget fel. Att jag får skylla mig själv. Att jag borde kunna rycka upp mig och skärpa till mig för att må bättre. Det känns värst av allt. Att jag lidit så fruktansvärt mycket, helt i onödan.




Osynligt, men väldigt allvarligt

Att leva med en sjukdom som inte syns och som ingen förstår.
Att se frisk ut, men samtidigt vara så väldigt sjuk. 
Det går inte att rycka upp sig, skärpa till sig, eller ta sig i kragen.
Lika lite som en annan patient kan skaka av sig sin cancer, eller sluta gnälla och springa vidare med ett brutet ben.

Min doktor uttryckte sig så bra. 
Du har en osynlig sjukdom. Men den är inte mindre allvarlig för det. 
Du slipper cytostatika och annat sånt, som folk förstår

Men din hjärna är skadad. Och det är allvarligt. 

Känner mig lite spak. Man vet ju att det inte är att leka med, men när doktorn tittar strängt på mig och försöker få mig att inse allvaret i min situation... Ja, lite skakad blev jag allt. 

Se här om Agneta Sandströms forskning, utmattning ger mätbara hjärnskador




Vägning och viktkontroll

Jag känner av att jag gått upp i vikt den senaste tiden. Byxorna är trånga, tröjorna korvar sig och känns för korta. Jag var väldigt tunn innan, så några kilos uppgång skadar alldeles säkert inte. Men när jag tog upp det med min doktor tyckte hon att vi skulle ta det på allvar, eftersom allt satt sig runt midjan och det gör det tydligen ofta när man har överproduktion av stresshormonet kortisol. Så jag blev faktiskt rekommenderad vägning 2ggr/v. Känner mig ändå lite förvånad över det.

Hon ville ha koll på om det var biverkning av medicinen, i så fall vill hon att jag byter medicin, även om den i övrigt fungerar bra. Viktuppgång är tydligen inte heller bra i längden... Diabetes är visst inte ovanligt som följdsjukdom. Och då vill hon inte att vi låter det gå för långt. Nu har jag gått upp ungefär 10-15% av min kroppsvikt på ganska kort tid.
morewoman.almea.no

Andra alternativ till att jag går upp i vikt just nu kan paradoxalt nog vara att jag börjat må bättre. Jag har en lägre stressnivå i kroppen, så kroppen vilar bättre, och drar inte energi i onödan hela tiden som den gjort tidigare. Kroppen behåller näringen i maten, jag rör mig mer och bygger muskler, jag mår bättre och äter större portioner av den anledningen. Tycker själv att jag inte äter så värst onyttigt. Jag äter lagom. Av allt. Mat och fika.

Har förstått att det inte är så ovanligt med viktuppgång till följd av behandling med antidepressiva. Hur resonerar ni tillsammans med er läkare om det? Alltså inte ur ett utseendeperspektiv, utan mer från den medicinska aspekten!


Test

Jag har gjort ett nytt depressionstest, Madrs-testet, och för första gången på evigheters evigheter så hamnade jag under gränsen för depression. Jag har alltså inte någon depression längre! Medicinen har fungerat. Det har jag ju i och för sig känt också. Men alltid skönt för vårdpersonalen att kunna föra in kliniska fakta i sina journaler...

På testet Är du i riskzonen för utmattningssyndrom hamnar jag fortfarande över gränsen för utmattning. Men inte fullt så högt som tidigare. Jag känner mig nöjd. Medicinen gör sitt och det känns så bra. Jag sover bättre, orkar med lite mer sociala aktiviteter, jag har lite bättre kondition, jag har lite mindre ångest osv. Jag känner att jag har en bra bit kvar, absolut, men just nu går det åt rätt håll. Och det är sååå obeskrivligt skönt att få njuta av lite positiva tankar för en gångs skull.

Den sjuka jobbstressen

Människor ska inte behöva bli sjuka på grund av en ohälsosam arbetsbelastning. Bland annat därför kommer nya föreskrifter från Arbetsmiljöverket att börja gälla från den 31 mars 2016.


Lånat en hund!

Vi har lånat en hund i helgen. Så mysigt vi har haft det. Långa promenader med hela familjen på stranden, i skogen, klättrat i träd, lekt i sanddynerna, sprungit i vattenbrynet.

Vi har varit ute och umgåtts med varandra, och med hunden, såklart! Och vi har haft det så mysigt. Hunden hade verkligen en lugnande effekt på hela familjen. Barnen drömmer om en egen hund nu.

Helgen avslutades på biblioteket. Vi kom hem därifrån med en stor hög med faktaböcker om hundar...

Här barnens favoriter just nu!
En golden retriver, om den är valp hela tiden... 


Eller en beagle, som ska heta Blixten. Eller Molly.

En bra sak med att vara sjuk


Det är inte många som får möjligheten att upptäcka att andra människor ställer upp för dem. Det har vi fått. Alla vi som lever våra liv med en sjukdom. Vi har inte haft något val, annat än att ta hjälp. Att våga visa oss sårbara och lämna våra liv i någon annans händer. Att verkligen våga lita på andra.
incredible-pixs.blogspot.in

Vi har blivit tvingade att stanna upp. Att värdera vad som är viktigt i livet. Vad som verkligen betyder något. Det är något vi inte hade fått uppleva annars.

Man hade jäktat på. Fast i stressen och prestationssamhället.
drfranklipman.com


Istället upplever vi dagen.

Vi tittar på himlen. Ser hur den skiftar i olika blå och grå nyanser, hur molnen rör sig med vindens hjälp. Hör fåglarna kvittra och sjunga. Känner solen värma, hur regnet känns mot huden, mjukt, hårt, vasst, kallt, varmt. Lägger märke till de olika gröna nyanserna som finns. Från det ljust gröna skira tidigt på våren, till den mörka gröna nyansen och allt däremellan.
amazon.com

Jag värdesätter mitt liv så oändligt mycket mer nu.

Moving on, nystart mm


Den här gillar jag. Textens budskap, men också den lugna versionen.
Nu går vi vidare.

Det har varit skit, men från och med nu kan det bara bli bättre. Så det så!

Jag känner en försiktig optimism.

Jag håller på att lägga mitt gamla yrkesliv bakom mig. Jag kan fokusera min energi på att hitta en ny väg. Eftersom jag inte har något att förlora kan jag bara gå framåt, göra det som känns bra.

Jag börjar i samtalsterapi hos en ny KBT-terapeut. Känns skönt att ha någon som stöd när jag ska börja utöka mina aktiviteter.

Min yoga fungerar bra. Jag blir rörlig och känner mig starkare. Kommer dessutom ut på en social aktivitet, som inte bara är för sjuka.

En nystart helt enkelt.
Det är dags att gå vidare.
I´m moving on.

Vad jag gör hos osteopaten

Har varit hos osteopaten några gånger nu. Jag vet inte vad jag ska säga att han gör, egentligen. Han går igenom hela kroppen efter samma mönster varje gång. Masserar, känner, stretchar, tänjer, töjer och drar, knäcker, försöker på massa olika sätt få mina muskler att slappna av.

Intressant är att han tar foto med min mobil före och efter och skillnaderna är så oerhört tydliga på hur kroppen reagerar på behandlingen. 

Min smärta började i axlar och nacke. Där hade jag ont långt, långt innan jag gick in i väggen. Sen har värken spridit sig som ringar på vattnet, ut i kroppen. 

Jag ser klart och tydligt hur jag kompenserar obalans i kroppen med mitt höftparti när jag kommer till osteopaten. Han får detta att slappna av och efter behandlingen är bäckenet rakt, men axelpartiet väldigt obalanserat. 

Det är bra tycker jag, att han ser kroppen som en helhet. Han behandlar inte bara en öm del, utan han tar allt. 

Hoppas att kroppen fortsätter svara på behandlingen så att värken i min kropp kan minska. 


Lära för livet

Stresskänslan mal i kroppen.
Magen känns nervös, kroppen värker, jag är sömnig, men rastlös.
Det är för mycket just nu.

För mycket känslor som påverkar inombords.
Någon i min närhet mår inte bra. På grund av något som jag inte alls kan lösa. Bara trösta. Det är livet. Men livet är svårt.
Trasslet med mitt jobb tar massor med kraft, som jag inte har.

Men mycket annat som händer också. Jag närmar mig ett friskare liv och med det kommer ett ökat ansvar. Jag utökar aktiviteterna på dagarna och känner hur tröttheten återvänder. Ångesten kliar under huden.

Försöker ha tålamod. Att vänja mig. Vid högre aktivitetsnivå. Utan att prioritera bort det som är bra. Det som läker mig.

Det är en avvägning hela tiden.
Ett livslångt lärande.

Behöver du muntras upp?

Det kommer bli bra igen. 

Tänk på allt du har lärt dig. På hur mycket du klarat av redan, som du inte trodde att du kunde. 

Dina erfarenheter gör dig starkare.
Du lär dig av dina misstag.
Du sätter dina gränser. 
Och du kommer att komma ut på andra sidan. Förändrad och förbättrad. 

Varje dag har du makten över ditt liv. 


Att förändra ett beteende, på riktigt

Jag vet. Jag vet ju vad jag behöver göra för att må bra. Och så gör jag det. Lever så. Lugnt och fint. Avskiljt. Ensamt. Och mår ganska bra. Men längtan efter något mer finns där. Att delta i livet som pågår, barnens uppväxt, att träffa mina gamla släktingar. Innan det är för sent. Den tiden kommer inte tillbaka.

Så jag utmanar. Sakta tänjer jag på gränserna. Och med den ökade belastningen kommer symptomen tillbaka. Smygande. Inte med dunder och brak, så man direkt fattar. Nej, de smyger sig på.

Vad är det jag gör annorlunda då? Jag gör något som är utanför min energireserv. Men blir inte trött på djupet på en gång. Och då fortsätter jag leva som om jag var frisk. Pushar på lite till och lite till.

Och här har jag noterat något jag vill bli bättre på. Bara för att jag orkar med en utmaning så betyder det inte att jag ska fortsätta. Nej, tvärtom, jag ska bromsa där. Njuta. Vara nöjd. Inte hålla på med andra meningslösa småsaker. Plocka undan, sortera tvätt, städa garderoben, skura ett köksskåp... Utan bara sätta mig ner. Pausa. Återhämta mig.

Jag har en plan, tillsammans med doktorn, att jag ska utmana hjärnan. Vänja den vid en högre aktivitetsnivå. Jag behöver bli bättre på att följa planen.

Jag slarvar med återhämtningen.

Ju fler utmaningar, desto mer återhämtning, pauser och vila behöver jag.
När jag inte har tid att lägga mig på yogamattan i fem minuter, då ska jag lägga mig där en halvtimme. Minst.

När jag inte orkar gå ut och promenera. Då ska jag ta på mig skorna och gå ut. Ställa mig på altanen åtminstone. Få lite frisk luft. Nya intryck.
När jag bara är sugen på sötsaker är det mat jag behöver. Vatten, inte läsk. Frukt, inte godis. För varje gång jag står emot suget blir det lättare nästa gång.
Winter picnic från Blueberry på bloglovin

Återhämtning är avslappningsövningar, fokusera på andningen. titta i taket, titta på naturen.
Lägg undan mobilen och stäng av tvn. Planlöst tryckande och zappande hjälper inte till.

Och jag vet ju allt detta. Måste bara bli bättre på att göra det också.



Tack, utredning, intyg och osteopati

Tack för alla uppmuntrande kommentarer kring den cirkus som mitt arbete och mina myndighetskontakter ställer till med för mig. Jag uppskattar dem verkligen. 

Hur har det då gått med allt? Ja, eftersom vårdcentralen inte kunde skriva ett intyg om min sjukdomsstatus till mitt juridiska ombud utan att göra en ny utredning fick jag gräddfil till KBT-terapeuten, som jag väntat på nu i två-tre månader. Ska dit i veckan. Alltid något. Men juristen fick ju skjuta upp mötet med arbetsgivaren och förhandlingarna strandade lite. 

Sen förstår jag ärligt talat inte varför inte doktorn kunde skriva ett intyg...? 

Besöket hos osteopaten gick bra. Jag ska gå tre gånger ganska tätt och sen ha en liten paus innan det fjärde besöket. Om jag inte märkt någon förbättring alls då, så trodde han inte att han kunde hjälpa mig. Men han var också tydlig med att eftersom jag varit sjuk så länge så skulle jag inte förvänta mig mirakel. 

Själva osteopatin, om jag fattat det rätt, går ut på att få kroppen att minnas hur den var när den fungerade. Som en dator som blivit drabbad av virus. Osteopaten är antivirusprogrammet som scannar av och hjälper kroppen att hitta den version som fungerade. Sen startar han om kroppen med den fungerande programvaran! Väldigt förenklat, så klart, men typ! Man hjälper kroppen att läka sig själv helt enkelt. 

Han kände igenom hela kroppen och letade efter obalanser och spänningar och behandlade dem med rörelser, massage, stretch osv. Han tog det så försiktigt, så försiktigt, men vissa rörelser gjorde galet ont i alla fall. Men det kändes att det var välgörande på det stora hela. 

Spännande var att han fotograferade mig före och efter behandlingen och jag kunde själv se skillnader på min kropp före och efter. Hur ojämna axlarna var, hur sned jag var i bäckenpartiet och hur det förändrades osv. Så det ska bli spännande att fortsätta några gånger till och se vad som händer, om det händer något! 

Idag blir det vila. 


Jag ser hinder, medan hon ser potentialen

Sitter med dottern och pratar. Hon undrar när jag ska börja jobba igen. Vad jag vill göra då. Jag sitter tyst en stund, funderar. Har inga svar att ge henne. Inte idag heller. Det är inte första gången vi har det här samtalet. Försöker förklara att jag inte vet riktigt vad jag vill. Att jag inte vet vad jag kommer klara av sedan. Att jag kanske måste studera först innan jag kan få ett nytt jobb.

Hon är genuint intresserad, ivrig att hjälpa mig med idéer. Du kanske kunde bli konstnär? Jobba på café? Städerska? Jobba med blommor? Eller på djursjukhus?

Mina egna idéer har inte varit i närheten av lika sprudlande. Jag tänker praktiskt. Det blir inte lika sprudlande då. Minst sagt.

Inser att jag ser hinder, medan hon ser potentialen.

Det slår mig när vi sitter där och småpratar att hon är verkligen mindful. Hon har ett nyfiket sinne. Oförstört av förutfattade meningar. Hon ser inga som helst begränsningar, bara möjligheter. För henne ligger hela världen redo och väntar. Det är bara att gå ut och ta för sig. Göra vad man vill. Ha roligt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det förblir så.

Och att jag fortsätter att lära mig av henne.

Av barn har vi mycket att lära.

Åh... Frustrerad, överklagan och stressad

När man får ett varsel om uppsägning har man sju dagar på sig att överklaga detta. De sju dagarna har nu passerat och ett möte med anledning av detta är planerat till nästa vecka. Till detta möte behöver jag ett intyg från min vårdgivare angående statusen på min hälsa och sjukskrivning. Typ.

Och det här gör mig såå stressad. Den som ska skriva intyget har haft influensa. När denne blev frisk fick den som skulle få intyget influensa. Och kunde inte meddela vad intyget skulle innehålla. Vikarier och reserver kallas in åt alla håll för att lösa situationen för mig.

Jag sitter mitt i och vet inte vem som pratat med vem. Jag får inga besked. Jag får inte tag på någon. Jag har liksom hamnat i kläm. Igen. Det är mig och min anställning det gäller men jag har inte en aning om ifall de som måste kommunicera verkligen får tag på varandra. Det enda jag hör är att de inte får tag på varandra.

Jag måste lita på att andra sköter sitt jobb. Snacka om att släppa kontrollbehovet. Men jag tycker inte om att de sitter på fredag eftermiddag och inte har fått tag på varandra om mötet är på måndag förmiddag.

Jag har sån otrolig huvudvärk. Min hjärna är på overload. Min puls är lite för hög. Det känns som om min mage ska vända sig ut och in. Jag fryser och svettas om vartannat. Hjärtat slår lite för hårt. En klassisk stressreaktion helt enkelt. I know. Men det hjälper inte. Det här stressar mig galet mycket.

Och senare idag ska jag till en osteopat för första gången. Det kändes som en bra idé när jag blev föreslagen det och bokade in det. Men just idag känns det sådär... Som om att det kom nåt annat emellan.

Fast det är en lärdom i sig. Prioritera det som är bra för dig när det känns som om du kommer bli uppäten av allt det där andra som du inte kan styra över. Jag tror på osteopaten. Det där fu**ing intyget kan jag inte göra nåt åt, annat än att fånstirra på telefonen. Så jag lämnar det nu. Går och gör nåt som är bra för mig. Andas. Andas.

Återkommer och berättar sen hur det var. Hur det har gått med allt.


Tänka som en elitidrottare

Läste en intressant artikel i Läkartidningen, en jämförelse mellan elitidrottare och yrkesarbetare. Likheterna mellan de båda grupperna är många. Man är fokuserad på att nå ett mål och man är beredd att jobba hårt för att nå det målet.

Men med den stora skillnaden att elitidrottarens främsta redskap är den egna kroppen. Vilket gör att denne måste lära sig att lyssna på kroppens signaler och behov av bra kost, vila, återhämtning, rekreation och sömn.

Detta förbiser ofta den yrkesverksamma och jobbar på mer och hårdare och prioriterar bort återhämtningen och sömnen till förmån för arbetet.

Idrottare lär sig tidigt att hitta balans mellan träning och återhämtning, medan detta synsätt saknas i arbetslivet. Borde vi inte ta lärdom av idrottare? Lära oss lyssna på kroppens signaler. En hård period av arbete måste följas av återhämtning, oavsett vilket arbete vi har.
En arbetshypotes om hur utmattningsprocessen kan utvecklas genom bristande återhämtning och dränage av energi [50].
Källa: 
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=16886


Hur lång tid kan det ta, egentligen?

Ibland är jag tålmodig och duktig. Haha! Men ofta är jag ganska rastlös. Vill må bra NU!!!! Inte sen, inte i morgon, utan precis just nu. Eller om någon bara kunde tala om hur lång tid det kommer ta. Som om jag bara visste hur länge jag skulle må dåligt så skulle jag mentalt kunna ställa in mig på hur länge jag måste stå ut.

Min doktor säger bara Du måste vara snäll mot din kropp. Ha tålamod med din hjärna. Du kommer att bli bättre, men det är omöjligt att säga hur lång tid det kan ta. Du läker och återhämtar dig, men det tar tid. Låt det ta tid.

Och det är ju bra. Men ändå.

Jag tänker på mig själv för ungefär ett och ett halvt år sedan. Då hade jag tagit mig igenom aktiviteten för långtidssjukskrivna/långtidsarbetslösa i kommunens regi. Jag hade hittat en praktikplats där jag arbetstränade. Jag började på åtta-tio timmar i veckan och ett halvår senare när jag slutade jobbade jag 18h/vecka där. Det är helt fantastiskt!

Men sen gick jag tillbaka till lärarjobbet, mitt riktiga jobb. Var där max två månader och kraschade totalt igen. Nu har det gått mer än ett år. Ett år som jag verkligen inte räknat med. Men det är väl en del av tillfrisknandet också.

Och det är väl därför som det är så svårt att veta hur lång tid det kommer ta. Det beror på var man hamnar, vilka människor man möter och vilka val man gör, hur allt runtomkring en fungerar med familj, andras sjukdomar, arbetslöshet, dödsfall och sånt som påverkar ens eget mående, men som man inte själv är med och styr över.

Så hur lång tid kommer det ta? Det tar så lång tid som det behöver ta. Varken mer eller mindre.

En rapport från den icke personcentrerade vården

Livets bilder skrev ett inlägg i sin blogg om hur vården får oss patienter att känna tvivel när de ständigt kommer med olika åsikter om vår rehabilitering. Hur vet man vem man ska lyssna på när de inte är överens? Eller handlar det mest om att de aldrig har tid att prata med varandra...?

Jag kommenterade det inlägget och Livets bilder ville publicera hela kommentaren som ett eget inlägg.  Kika gärna in på bloggen och läs.

Är det lika rörigt för dig?

Let´s talk about sex...

Varför pratas det så lite om sex i samband med utmattningssyndrom och depression? Den enda gång någon pratat med mig om sex och samliv under min sjukdomstid var när en läkare konstaterade att om man inte har sex tre gånger per vecka är man för stressad och då bör man schemalägga sex. Och jo, jag var ju inne i väggen då och kraschade totalt en kort tid därefter. Så sex var inte högprioriterat för mig då.
aftonbladet.se
Hur man ser på sex och intimitet är ju såklart väldigt individuellt. Men när man är så trött så man inte orkar hålla sig vaken är det svårt att få till. Sex när man inte orka engagera kroppens muskler att röra sig är inte heller så enkelt. Sex när man har värk i leder och muskler gör bara ont, ont, ont.  Även när lusten finns i huvudet orkar inte kroppen genomföra det.
amazon.com
När man är deprimerad och världen är grå har åtminstone inte jag varit direkt intresserad av sex. Men däremot av närhet. Jag har haft ett stort behov av att ligga nära i sängen, kramas, pussas, gosa, få massage och så. Kärleksförklaringar är ju en helt annan sak. Det är allt annat som man ger och får av den man älskar. Att nån står ut med en till exempel! ;) Men själva sexet, den erotiska laddningen, orgasm och så har inte intresserat mig.
pinterest.com
Nu när jag äter antidepressiva har jag lust i huvudet, men kroppen är så att säga avstängd. Jag har otroligt svårt att få orgasm, fast jag vill... Det tar väldigt lång tid, om det ens går. Vilket ändå är bättre än med min förra antidepressiva tablett, då kunde jag inte få orgasm alls, tyvärr.

Kan inte låta bli, med tanke på pratet om orgasmer. När Harry mötte Sally. Så rolig! 

För mig är sex en viktig del av en kärleksrelation. Jag mår bättre. Sex ger mig och maken en annan närhet, vi behåller lågan mellan oss. Vi klarar svårigheterna bättre. Ett bra samliv gör oss båda gladare och lyckligare. Sex lindrar dessutom min ångest och mina jobbiga stunder.
pinterest.com
Men det är svårt att ha ett fungerande sexliv när man är sjuk. Och jag kan ha lite dåligt samvete över att jag ofta är ganska ointresserad av sexet. Att allting måste ske på mina villkor hela tiden. Jag ser frustrationen hos maken! Inte för att han säger något om det, men jag märker ju det...

Jag är inte mycket för husfridsligg. Jag vill ha lust. Annars får det vara.

Vad är dina erfarenheter kring sex, samliv och intimitet i samband med sjukdom och medicinering och sånt? Har du fått information, hjälp eller stöd på något sätt? Har ni krisat i relationen? Har du sex som förut, innan du blev sjuk? Ställer du upp i din relation, eller har ni lagt ner sexet? Är du hjälpt av något bra hjälpmedel? Hur har ni det därute?!