"I´m sick and tired of always being sick and tired"

Anastacia "I´m sick and tired of always being sick and tired" 



Kunde inte sagt det bättre själv. 

Jag automatiserar och kopplar bort känslorna

Jag har utvecklat en slags strategi. När jag måste berätta min sjukdomshistoria så har jag märkt att jag stänger av. Alla känslor. Tjoff. Kapar linjen mellan hjärna och hjärta.

Antar att det är en överlevnadsmekanism. För om jag skulle vara tvungen att känna varje gång jag berättar för någon om hur min sjukdom påverkar mig i min vardag. Då hade jag brutit ihop.

Men det gör jag ju inte varje gång. Hittills har jag bara brutit ihop på möten med Försäkringskassan... Men det är en annan historia. 

Jag har automatiserat min berättelse. Berättar sakligt hur det är. Hur jag påverkas. Men jag kopplar bort känslorna. Har jag märkt. 
www.123rf.com

Samtidigt som jag önskar att jag slapp återupprepa min berättelse gång på gång, så förstår jag ju att den som frågar gör det för att hjälpa mig. Den personen behöver veta hur jag har det för att kunna hjälpa mig. För att kunna fatta rättvisa beslut kring min situation. 

Och eftersom det är så många olika instanser inblandade och olika personer som passerat genom årens lopp så har det ju blivit några gånger.

Men den här automatiska upprepningen av saker som är väldigt svåra och allvarliga kanske gör att den som lyssnar har svårt att tro att det är så allvarligt? Eftersom jag babblar på som om det handlade om en liter mjölk? Kan det vara så att den som lyssnar är helt chockad över hur svårt mitt liv verkar vara, men jag, på ytan, verkar helt oberörd?

Hur gör man för att berätta så tydligt och bra som möjligt för någon som inte har en aning? Hur får man någon utomstående att förstå, det som man inte ens själv förstår?

Kanske är det inte så konstigt att folk tror att vi är friska eftersom de ser oss när vi är samlade och hör hur vi berättar sakligt och närmast neutralt, om något som är väldigt allvarligt. Tror de att det inte är så farligt då, eftersom vi ser normala ut?!

Borde jag kanske bryta ihop lite oftare?! ;)


Gungfly

gung`fly subst. ~et äv. ~t, ~n, best. plur. ~na äv. ~en 
ORDLED: gung--fly-et
• område med växtlighet som vilar på vatten och som därför är förrädiskt p.g.a. att det är omöjligt att gå på

Källa: NE.se


Det är precis så det känns där jag går. 

Osäkert. 

Trött på att vara stark

Jag är så trött på att vara stark. Livet bombar på med käftsmäll efter käftsmäll. Jag reser mig upp. Gång på gång. För jag vet inget annat. Hur gör man om man inte reser sig? 

Du är så stark. Jag fattar inte hur du orkar. 

Nä du. Jag fattar inte heller hur jag orkar. För det gör jag egentligen inte. 

Jag är trött på att vara sjuk. Trött på att vara så beroende av andra. Trött på att vara misstrodd. 

Skulle vilja hugga i. Lite som förr. Lite projektledning och avsluta något. Som den här sjukdomen till exempel. 

Men den låter sig inte avslutas så enkelt. Så jag ligger här. Med mitt gungande hav i huvudet. Med dunka dunka, som om världens fest pågår i min skalle. Med huvudvärk som en riktig "dagen efter". 

Och sörjer att jag inte kan klara av att jobba med det jag gillar. Att min arbetsgivare så gärna vill bli av med mig så de säger upp mig. Jag sörjer min yrkesidentitet. Mina arbetskamrater. Allt som var bra med mitt arbetsliv. 

Tårarna rinner, över att jag blev sjuk. Över allt jag fått försaka. Över allt som sjukdomen kostat mig. 

Nyss var jag så glad. Över resan. Över det jag klarade. Som jag inte kunnat drömma om. Hur fint vi hade det. 

Nu kom mörkret in. Med posten kom uppsägningslappen. Och med den, mörkret. Osäkerheten. Rädslan. Ilskan. Tårarna. 

Tvära kast. Vardagen med utmattningssyndrom. 

Känner mig inte ett dugg stark. Bara liten och ynklig. 

Underrättelse om uppsägning

Tänkte skriva på ett inlägg min uppsägning. Hur jag glömt bort det en aning under de lediga dagarna. Men hur jag kommit på alltsammans igen när jag kom hem. När jag såg papperna ligga på skrivbordet. Hur jag blivit påmind om telefonsamtal som måste ringas, intyg som måste fixas.

Men så fick jag ett brev.

Underrättelse om uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. 

Härmed underrättas Du om att ... överväger att säga upp dig från din anställning ...

Jag tog det förhållandevis lugnt. Först.
Sen. Då reagerade jag. Så kraftigt så jag blev förvånad själv.
Herre Gud. Jag kommer verkligen bli uppsagd.
Allt detta händer på riktigt.
Det är inte något som kanske kommer hända sen.
Det händer. Nu.

Jag jobbar så hårt, så jag blir sjuk.
Och sen blir jag av med jobbet.
Som tack för hjälpen.
Eller vad då?





Oj, vad det gungar

Somnade vid 19 igår kväll. Sov till halv åtta i morse. Det var välbehövliga timmar. Minns inte när jag sov så länge senast. Men känner mig  fortfarande sömnig.

Det gungar i mitt huvud. Som om jag sitter i en liten, ostadig eka på väg över Atlanten. Det gungar upp och ner. Oavbrutet. Jag följer vågornas rörelser. Upp och ner. Upp och ner. Fast bara inuti mitt huvud då. Det enda som avbryter gungandet är när det går som elektriska impulser genom hjärnan och kortsluter gungandet. Sen börjar det om igen.
Foto: 123rf.com
Känner hur otålig jag blir. På en enda gång. Vill veta hur länge det kommer vara så här. När ska det försvinna? Ge mig en hint om hur länge jag behöver stå ut, så jag vet.

Men det fungerar ju inte så. Man får inga ledtrådar. Man bara är. Mår bättre eller sämre. Tills kroppen bestämmer sig för att man mår lite annorlunda åt något håll.

Fast just nu spelar det ingen roll. Jag blundar och tänker på allt det fina jag upplevt. På sol och snö. På mina oerhörda framsteg. Visst har jag lite träningsvärk nu. Både i benen och i hjärnan. Men det går över. Minnena finns kvar.

Landar i vardagen igen

Är tillbaka i vardagen igen. Ganska så trött. Men oändligt glad och tacksam över det vi fått uppleva tillsammans. Så mycket mer än vad jag nånsin vågat hoppas på. Det lever vi länge på. Både jag och familjen.

Det är skönt att vara iväg och få lite perspektiv på tillvaron. Se hur man har det på andra platser. Men också skönt att komma tillbaka. Till det som är ens trygghet. Ens eget.

Får alltid tankar om att jag kanske skulle leva på något annat sätt än hur jag gör just här och nu. Men vardagen finns ju överallt. Semester är inte vardag. Därför är det inte riktigt rättvist att jämföra.

Men tankarna om att leva ett enklare liv kommer tillbaka till mig gång på gång. Färre saker, mer upplevelser. Små och stora. Det är där jag vill lägga min energi och mina pengar. På att uppleva. Inte på att konsumera.

Jag gjorde det!


Fick en sån lust att få knäppa på mig pjäxorna och åka skidor. Trodde aldrig jag hade saknat det så mycket. Klickade hem en utrustning och ett liftkort för avhämtning i skiduthyrningen. Hade ju ingenting med mig.

Nu återerövrar jag lite av det som är jag, tillsammans med mina små och maken min förstås. Åker knappliften med minstingen och glider försiktigt med i nybörjarbacken. Är så nöjd med att kunna delta. Stort!  

Eller som det stod i min Rituals-app i morse...


På resande fot

Är iväg på lite vintersemester. Takboxar i långa karavaner på väg mot vintern.

Sov bra i natt. Men när allt var klart. När vi satt oss i bilen och var på väg. Då. Smällde ångesten till. 

Som om jag tänkt och planerat, tvättat och hållt så många saker i huvudet, så när vi väl var på väg släppte pressen. Ångesten kom. Tillsammans med illamående. Ont i magen. Och tröttheten. 

Det sticker under huden. Svårt att förklara. Magen gör totalt uppror. Munnen blir så torr att det känns som jag ätit ett helt paket Marie-kex. Jag känner mig så nervös. Fast jag har inget att vara nervös över. Det vet jag. Men inte min mage. 

Kanske ska jag ändå börja med ångestdämpande också, som doktorn pratat om? I kombination med mina antidepressiva? 

Jag har rest ganska mycket. Men det här känns som en överlevnads-expedition. Inte en liten familjesemester i fjällen. (Vilket iofs kan ha vissa likheter med en överlevnadsexpedition om man ser hur folk tränger sig fram och rycker i grejer som om förnödenheterna var på upphällning! ) 

Behöver nog landa i lunken här. Så blir det nog bättre. 

Nu är jag galet trött. 


Hoppas på att uppleva vintern igen

Vi ska åka iväg några dagar, familjen och jag. Hoppas uppleva vinter en gång till. Ser fram emot vackra vinterlandskap en sista gång den här säsongen. Tror inte jag kommer orka åka skidor. Tyvärr. Tycker det är ganska roligt annars. Men det blir till att vila, promenera i nya miljöer, spela sällskapsspel, dricka varm choklad och gå runt i långkalsonger. Ser fram emot det.

Det här är lite av en dröm jag har. Får se om den blir verklighet...

Skitsjukdom

Det känns i hjärtat när dottern oroat frågar mig,

Är du trött nu mamma? Orkar du följa med mig idag?

För din skull vill jag göra vad som helst, älskade hjärtat.

Hon är fantastisk. Snäll och omtänksam. Världens bästa.
Men hon är liten.
Vill inte att hon ska behöva oroa sig för sin mamma.

Skitsjukdom.

Överdriver vi vår arbetsoförmåga??



Kan det vara så att man överdriver sin oförmåga att arbeta? Att man tror att man klarar mindre än vad man i själva verket gör? 

Jag vet inte hur det är för er andra, men mina försök till återgång i arbete har varit tidskrävande projekt. Utökande av arbetstid med minuter varje vecka. När jag har fått vara delaktig och styra upplägg och planering har det fungerat. Men när andra bestämt över huvudet på mig, velat pressa på mig och tyckt att jag borde kunna mera, då har det inte fungerat. 

Min erfarenhet är att man vågar inte berätta om små framsteg man gör för att Försäkringskassan tolkar allt så positivt, så minsta lilla positiva vink skickar en genast ut i jobb. Medan jag vill visa på att jag förbättras, men har lång väg kvar. Att kunna yoga en timme/vecka är knappast detsamma som att jobba 25%. Framförallt handlar det nog om kravsituationen för mig. 

Kraven stressar upp mig orimligt mycket och där har inte kroppen läkt så den kan reglera hur stresshormonerna utsöndras. Det är en fysisk sjukdom, inte något som jag styr över själv. Jag kan inte styra mina serotonin-nivåer med viljestyrka.

Ett alternativ som de inte tar upp är att luckra upp Försäkringskassans regelverk. Varför måste man hålla sig till 25%, 50%, 75% eller 100% jobb?  Det är säkert någon som är frisk som har kommit på det. 

För tänk om man fick börja på tex fyra eller sex timmar per vecka? Då kunde man komma ut i arbetslivet tidigare. För att inte tala om det enorma klivet från 10h/v till 20h/v. Det är ENORMT!! Varför kan man inte få trappa upp sakta? 10, 12, 15h/v osv. Nej för Försäkringskassan har inte de stegen i sina regelverk. Där har man något att jobba på om man vill underlätta för oss som ska ta oss tillbaka till arbetslivet. 

En annan sak som är märklig är att man inte får studera på halvtid och vara sjuk på halvtid. Det underlättar ju inte heller för den som vill byta karriär efter en långvarig sjukskrivning. Att bryta sin sjukersättning för att prova att studera på heltid är att spela högt. Särskilt om man har ekonomiskt ansvar för barn och hus till exempel. Om man inte klarar av studierna får man inte behålla sin sjukpenning som man har tjänat in innan man blev sjuk. 

För att starta eget måste man vara fullt frisk. Det duger inte att tänka sig en halvtidsanställning i sitt eget företag och vara fortsatt sjukskriven en period innan man vet att man klarar av att utöka. 

Det är det som gör detta så svårt. VI VILL!!!!! Men systemet är så fyrkantigt. Det är hela tiden ett "allt eller inget-tänk". 

Vill ni ha ut oss i arbetslivet? Förenkla för oss istället för att motarbeta oss. Vi vill arbeta. Men vi vill inte arbeta så att vi blir sjuka av det. 

Förslag till en bättre sjukförsäkring

Den här ESO-rapporten, Sjukskrivningarnas anatomi, som har kommit i dagarna. ESO är Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Den hade jag först lyckats missa, men andra bloggare upplyste mig om den.

De har fem förslag till en bättre sjukförsäkring.  (Den kursiva texten är utdrag ur rapporten)


En bortre tidsgräns behövs

Om man ser på sjukförsäkringen i stort så kanske det är lämpligt med en gräns? Kanske kan man arbeta med andra arbetsuppgifter om man skadat sig fysiskt, en arm eller så? Kanske är det så att vi med stress, värk och psykisk ohälsa känner oss jagade av alla olika aktörer för att ingen tror på oss. Vi är vana vid att bli misstrodda och ansedda att vara lata och utnyttja systemet. Klart de vill ha en tidsgräns då, om man tycker att det handlar om vilja att bli frisk. Är det bara jag som fått höra att jag borde skärpa till mig?



Den här stressen i början minns jag som jättejobbig. Jag kunde knappt ta mig till vårdcentralen, än mindre tänka på något annat än att överleva. Att då få frågan om jag har funderat något på hur jag ska ta mig tillbaka till arbete blir som ett hån. Jag håller typ på att dö här!! Jag kan väl inte tänka på att jobba då??

Bild lånad från TIME Magazine


Det tror jag de har rätt i. Att läkaren omöjligt kan ha koll på vad alla arbeten innebär. Risken blir att det grundar sig på antaganden och på patienternas olika verbala förmåga. Här kan man säkert öka patientsäkerheten.  



Detta tror jag hade gjort stor skillnad för mig. Min arbetsgivare har varit helt frånvarande i min rehabiliteringsprocess och det underlättar ju inte möjligheten att komma tillbaka när man känner att man hamnar längre och längre ifrån arbetsplatsen och dess vardag. 


Risken är ju att möjligheten att få en anställning när man har en lång sjukdomshistoria minskar, eftersom arbetsgivaren ser det som en potentiell utgift att anställa någon som varit sjuk mycket. 

Minska politikens inflytande över sjukförsäkringen och sjukfrånvaron 

Ja, lite samsyn och långsiktighet hade ju inte skadat. 
Det här är så provocerande. Men inte ovanligt. 

Men. Det som gör mig förbannad. Är att de står och säger att det handlar om vilja att komma tillbaka till jobbet. Jag vill jobba så mycket så jag kan gråta över det ibland. Man vill höra till. Man vill försörja sig själv. Jag är inte lat. Jag är inte arbetsskygg. Jag är sjuk. Det är stor skillnad. 

... och idag fortsatte det...

Möte med juristen på fackförbundet.

Gav såklart en extra anspänning i kroppen. Vaknade med värk i lederna och en klump i magen. Yr i huvudet. Motståndet lägger sig som en dimma runt mig. Jag vill inte. Jag orkar inte. Och juristen är ju ändå på min sida. "Min Silbersky" som han själv uttryckt det!

Hursomhelst. Mötet gick bra. Eller hur man nu uttrycker sig i såna här ärenden.

Arbetsgivaren har ett stort ansvar för sina anställda. Åtminstone på pappret. Rehabiliteringsansvar. Ansvar för att anpassa arbetsplatsen och arbetsvillkoren till de behov som finns. Omplaceringsansvar om anpassning inte är möjlig. Men i verkligheten är det inte så lätt. Man känner sig så liten. Och egentligen tycker jag inte att min arbetsgivare har tagit sitt ansvar på de här punkterna. Det är konstigt med tanke på att jag har en kompetens som få har, en kompetens som efterfrågas. Arbetsgivaren borde hjälpt mig med företagshälsovård, de borde tillmötesgått mig på mina små och synnerligen rimliga önskemål om såna saker som arbetsrum mm. Jag förstår faktiskt inte hur de resonerar.

Och tacken. De svarar knappt i telefon eller på sms när jag hör av mig längre. Det var nog ett halvår år sedan min chef hörde av sig. Jag vet inte om jag inkluderas i lönerevisionen förrän det kommer ett lönebesked i brevlådan. Ingen som hör av sig. Ingen som frågar hur jag mår.

Jag jobbar så att jag blir sjuk och som tack blir jag av med jobbet när de inte längre har någon användning för mig.

Jag kommer bli uppsagd av personliga skäl, som det kallas, om arbetsgivaren får bestämma. Förhandlingen som kommer ske handlar inte längre om att jag ska få vara kvar eller inte, utan om att de har behandlat mig illa och de får kompensera mig ekonomiskt för det. En tillsvidareanställning är värd en viss trygghet, men den är inte värd hälsan.

Just nu är jag helt slut. Mentalt och fysiskt. Det är en sån anspänning de här mötena. Ligger en decimeter över madrassen när jag vilar. Hoppas jag hinner sjunka ner i madrassen innan kvällen.

Varför är det alltid något??

Det är inte de stora sakerna som stressar mig mest. Det är de här små vardagliga sakerna. En sån sak som stressar mig är brev från Försäkringskassan. Räcker att det kommer ett kuvert med deras logga för att jag ska börja fundera. Vad är det nu då?

Ny handläggare. Igen. Tredje på ett år. Typ sjätte på min tid som sjukskriven. Nu har jag aldrig pratat med henne, men det är lite tråkigt att behövda byta eftersom jag tyckte att min förra handläggare var väldigt sympatisk och förstående.

Hur det än är så är det jobbigt att redovisa allt på nytt när varje handläggare vill bilda sig en egen uppfattning, vilket i och för sig är bra. Men jag känner att jag har dragit min historia för så många människor, så många gånger, att jag tenderar att förminska mina symptom.

Jag orkar inte dra allt gång på gång. Jag vänjer mig väl vid att må dåligt så min lägstanivå förändras successivt. Jag normaliserar något som är långt ifrån normalt.

Varje gång jag blir ombedd att redovisa/dokumentera mina symptom blir det som om jag bara fokuserar på allt som är dåligt i mitt liv. Som om jag måste bevisa för Försäkringskassan hur dåligt jag mår. Vad är det som hindrar mig från att jobba? Jo, alla dessa anledningarna. Jag överdriver inte. Jag mår verkligen så här dåligt. Jag kan inte hjälpa att det tar sjukt lång tid att bli frisk.

Det är här misstron kommer in. Jag har blivit misstrodd och ifrågasatt. Det gör något med en människa. Det har påverkat mig på djupet. Känner mig maktlös och mindre värd när jag hamnar i de situationerna. För att jag har blivit nedtryckt och tillplattad av myndighetspersoner för många gånger tidigare.

Skulle bara vilja känna tacksamhet för de som hjälper mig genom den här sjukdomstiden. Inte fruktan.

I say no more.

Det är inte inbillning. Det är på riktigt.

Jag har sprungit på ett nytt ord. Allodyni.
Visste inte ens att det fanns.
Men vet att det är precis så här jag har det.

Plötsligt är den bara där. En oförklarlig smärta på en mindre fläck av huden. Det gör så ont. Och man fattar inte var det kom ifrån.

Allodyni är överdriven smärta från något som normalt sett inte borde orsaka smärta.




Tex att jag bara kan ha mjuka kläder på mig. Inga tyger som sticks eller kliar. Inga spetsar eller dekorationer som skaver. Ibland sockarna ut och in för att sömmen skaver. Inga stickade tröjor, garnet ger en obehaglig klåda. Ingen klocka runt handleden. Mjuka lakan som inte skaver på huden när jag sover.

En mjuk beröring på huden, tex en lätt massage, eller att hålla någon i handen fungerar bara en kortare stund, sedan är det som om det blir överbelastning i systemet och det gör ont.

Det hjälper väl inte mig direkt att jag fått ett ord på det här. Men det hjälper åtminstone lite grann att veta att det är något som existerar.

Det är inte bara i min hjärna. Inte inbillning. Det är på riktigt.



Meditation läker hjärnan vid kronisk stress

Har gått min yogakurs några gånger nu och det blir allt mer spännande! Jag gör övningarna och tycker att det är skönt för kroppen. Gott så. Men tydligen finns det väldigt mycket underliggande som jag inte alls hade koll på. Hur övningarna påverkar kroppen och psyket. När instruktören förklarar varför vi gör vissa övningar känns det som om att vissa saker är lite för bra för att kunna vara sanna...

Missförstå mig rätt. Ingen hade varit lyckligare än jag om bara hälften av allt det hon säger stämmer. Men jag är försiktigt skeptisk. Uppfostrad i andan Låter det för bra för att vara sant så är det sannolikt också det.

Men. Det finns forskning på det här. Till och med ett Nobelpris! Och då måste även en sådan som jag lyssna ett varv extra ;)

Så. Faktagenomgång!

Telomerer kallas den yttersta delen på kromosomerna (DNA alltså). Vid varje celldelning förkortas telomererna lite grann, du tar så att säga, ett steg närmre din egen död. Telomerernas uppgift är att skydda kromosomerna vid celldelningen. Men. Forskning har visat att om du är utsatt för långvarig stress så trasas telomererna sönder. Jämför med den lilla plasten längst ute på skosnöret som skyddar snöret från att trasas upp. Snöret är kromosomen, plasthöljet är telomeren. Vid långvarig stress går plasten sönder och skyddet för kromosomen minskar.

Det finns alltså ett samband mellan en sund livsstil, lagom mängd motion, hälsosam mat och meditation/mindfulness och längden på telomererna. Genom att leva hälsosamt slits telomererna långsammare och kan även repareras i viss mån.  Du är till viss del ansvarig för din egen livslängd (finns annat än telomererna som påverkar åldrandet). Ju längre telomerer, desto bättre mår din kropp. Väldigt förenklat!


Min yogainstruktör tipsade mig om en särskild meditation som heter Kirtan Kriya. (se mer utförligt här)

Hur gör man då? Sök Kirtan Kriya på Youtube eller Spotify om du vill ha stöd till sången. Annars funkar det lika bra utan.
Man sitter i meditationsställning och sjunger/upprepar mantrat SA TA NA MA. För varje stavelse flyttar man tummen från pekfinger till långfinger till ringfinger och lillfinger. Både höger och vänster hand samtidigt. Sången och rörelserna skapar nya nervbanor i hjärnan. Du hjälper kroppen till självläkning.

Min yogautmaning är att utföra den här meditationen 3 min/dag i 40 dagar. Så får vi se om det händer något med mig! Är det någon som hakar på?


Ett sms, sen var det kört igen...

Fick ett sms och hela min stressarsenal satte igång på mindre än ett ögonblick. Att det är så lite som krävs.

Min fackliga representant har fått problem med min arbetsgivare. Det spelar inte någon roll vad facket hävdar, eller vad de gör. Arbetsgivaren vill säga upp mig. De vill bara bli av med mig.  De ser mig som en kostnad, hävdar att de inte har kvar något rehabiliteringsansvar för mig längre. Så jag är ett problem som de bara vill bli av med nu. En gång för alla.

De vill inte omplacera mig till andra arbetsuppgifter eftersom de hävdar att jag inte är kvalificerad för någon annan arbetsuppgift. Medan jag hävdar att jag inte klarar av något arbete just nu, eftersom jag är sjuk. Vilket jag tycker är en stor skillnad.

Grejen är att jag orkar inte med detta längre. Just nu känns det som det bästa alternativet vore att bara bli uppsagd. Strunta i att det är orimligt, orättvist och galet. Jag orkar inte lägga min energi på det där också. Jag vill bara fokusera på att läka. Inte hålla på att låta energin forsa ut ur kroppen i en strid jag omöjligt kan vinna, som det verkar. Och om jag skulle vinna, om jag skulle få behålla jobbet, hur kul är det att vara anställd någonstans där arbetsgivaren inte vill att man ska vara kvar?

Uppgiven.

I´m too young to feel this old

Har tagit ett steg tillbaka. Eller några. Är så trött. Rastlös inombords.

Är väl vabbandet som tagit för mycket energi av mig. För samtidigt som det känns viktigt att jag kan delta i familjelivet och att låta maken prioritera sitt arbete när det är nödvändigt, så är det jobbigt att vara så trött efteråt. Man vänjer sig snabbt av med det.

Har börjat drömma stressdrömmar på nätterna. Har fruktansvärd värk i kroppen. Korsryggen, strålar ner i benen som ischias, värk i höfterna, ont i vaderna, fotlederna, pirrar i benen, knakar i kroppen, värk i handlederna, känns som bröstbenet hakat upp sig på nåt sätt, ont i musklerna runt revbenen, ont i armarna och nacken, känns som jag har blivit sjuk, feberkänsla fast utan febern, ont i huvudet, ont i öronen, hungrig fast illamående samtidigt, ont i magen. Känner mig nedstämd på nåt obestämt sätt. Vill mest bara gråta. Känner mig ensammast i världen. Övergiven. Av alla. Tydliga tecken på att min kropp är stressad.

Får ta detta som en viktig påminnelse. Jag får inte ha för bråttom. Inte ta på mig för mycket. Måste ta det fortsatt lugnt även om jag orkat höja ribban en aning.

Påminnelse till mig själv:

Håll fast vid rutinerna.
Ät och sov på hyfsat bestämda tider.
Promenera och få frisk luft varje dag.
Yoga en liten stund varje dag.
Yogalektion en gång i veckan.
Be om hjälp, delegera och prioritera.

Min viktigaste uppgift är att prioritera mitt eget välmående.


Low battery


Så kom den igen... Den förlamande tröttheten.

Jag har försökt mig på att vabba några dagar den här veckan. Det har känts ganska bra, men tar ju mer på krafterna än man kan tro. Att serva med pappersnäsdukar, isglass och hålla i handen. Att trösta och oroa sig.

Så nu är den på återbesök. Den där hemska tröttheten som svider i ögonen, som gör att jag med nöd och näppe orkar hålla ögonen öppna. Om jag tittar för mycket rinner ögonen som om jag hackade lök. Inte så att jag är ledsen och gråter, utan av överansträngning. 

Tröttheten som gör mig yr i huvudet och illamående. Som ger mig ont i magen. Som tycker allt är för ljust och för högljutt, doftar för starkt. Och det mest irriterande av allt. Jag är så trött att jag omöjligt kan somna.

Och i morgon ska en av mina små på sin första tävling. Jag bara vill inte missa den. Men hur ska jag orka??

Så enkelt är det

När man bara rusar på...

Stanna upp och lyssna på den här låten. Eller läs texten åtminstone!



En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far
som levde där med sina katter.
”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag,
det snurrar runt mest hela tiden.

Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervrak när som helst.
Säg, varifrån får du din stillhet?”
Den gamle lutar sig nu tillbaks.
”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag.
När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag.
När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag.
När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag.”

”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du,
men ändå når jag ingen stillhet.”
Den gamle lutar sig nu tillbaks.
”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda.

När du sover, vaknar du, när du vaknar tänker du.
När du tänker äter du, och när du äter, jobbar du.
När du jobbar drömmer du,  när du drömmer, talar du.
När du talar, lyssnar du. När du lyssnar, sover du.
Men…

När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag.
När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag.
När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag.
När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag

Vackraste vintern och lugnet inuti


Så här fint kan jag ha det när jag är ute och promenerar. Tidigare har jag aldrig brytt mig om att titta på naturens skönhet. Bara jäktat förbi, på väg någonstans. Sen har jag rest iväg på semester. För att vila.

Jag tror att jag har sökt efter lugnet.
Men lugnet finns inte på en särskild plats. Lugnet finns inuti.
Har jag kommit på.

Yoga, ångest och stolthet

Jag har börjat på yoga.

Lätt nervös eftersom jag inte varit ute bland folk på evigheter. Inte så här organiserat i grupp, med start- och sluttid, åtminstone.

Kändes hyfsat bra när jag gick dit. Nervös och lite oroad, men det kunde helt klart varit värre. Allt var frid och fröjd tills en liten bit in i passet. Då känner jag hur ångesten slår till.

Fan. Fan. Fan.
Det sticker i armarna. Obehaget kryper i kroppen. Jag fryser, svettas, kallsvettas. Mår illa. Blir torr i munnen.

Försöker bara att andas. Inget annat än att andas.
In och ut. Om och om igen. Och jag lugnar ner mig själv. Helt på egen hand.
Jag är så jävla stolt över mig själv!
Happy

Var beredd på att bara ta mina saker och sticka. Men jag hanterade situationen.
Andades. Lät inte obehaget ta över.  Den här gången vann jag. Och det brukar inte hända så ofta!

Jag stannade kvar hela passet. Och det var lite jobbigt, det gjorde ont i min ömtåliga kropp.
Men det var roligt!

Symptomfri är inte alls samma sak som frisk

Jag är så lättad.

Försäkringskassan har pratat med mitt rehabteam och kommit fram till att jag fortsatt är för sjuk för att börja arbetsträna. Jag behöver inte gå på ett avstämningsmöte just nu. Vilken obeskrivlig tacksamhet över min nya handläggare på Försäkringskassan. Hon är mänsklig. Förstående och ser lite längre än näsan räcker. En stor tyngd släppte från mina axlar. Värken i mina leder och muskler avklingar så sakteliga. Jag kan börja andas igen.

Jag har börjat yoga varje vecka. Hittat en kundaliniyoga på dagtid. Hoppas att det blir bra. Jag står i kö till en kurator. Jag ska planera in aktiviteter på bestämda tider, tex frisör, träffa en kompis och sådant, för att öva mig på att hantera mig själv när jag kommer under press. Utmana mig själv inom mycket rimliga gränser. Fortsätta med mina promenader och med vardagliga sysslor som rör hemmet och familjen.

Framstegen från i höstas är enorma. Får inte glömma det. När jag vill mer, måste jag minnas hur det var då. Hur det varit flera gånger förut. Då när jag låg i min säng och andades in och ut, inte kunde skilja natt från dag, när jag bara låg och försökte undvika att dö.

Att hämta posten var inte att tänka på. Att sitta upp för att äta något mer än en tugga på en banan eller ett äpple var omöjligt. Två tuggor sen sova en timme till. Förresten var det ingen idé att äta mer, eftersom jag bara kräktes så fort jag åt något. En potatis om dagen tvingade jag i mig. Det tog minst en timme. Ingenting smakade. Kilona rasade av mig, jeansen ramlade ner över höfterna, fast de var knäppta.

Låg i sängen och orkade inte ens gå upp för att kissa. Låg i flera timmar och samlade kraft, släpade mig till badrummet, vilade på badrumsmattan innan jag orkade gå tillbaka. Bara grät och grät för att jag tyckte så jävla synd om mig själv.

Kroppen läker fortare än hjärnan. Det är väl därför man tror att man är frisk, fast man i själva verket bara är symptomfri nån dag. Hjärnan fixar inte att processa alla intryck även om kroppen klarar av att utföra mer.