Läkning kan inte stressas fram

Det sägs att för att anlägga en trädgård krävs en tro på morgondagen. 

I trädgården hittade jag lugnet från första stund. Det meditativa i att sopa, räfsa eller kratta lugnade mig. Jag blev pigg fast jag inte sov. Det var en riktig aha-upplevelse. 

Trädgården hade tidigare varit ett stressmoment som jag ville bli färdig med, något att göra klart, så jag kunde vila sedan. Det var en omvälvande tid när jag insåg att jag aldrig kommer bli färdig. 
En trädgård finns inte till för att man ska bli färdig med den. 

En trädgård kräver långsiktighet. Tålamod. Att våga vänta. Våga tro på att det kommer bli bra. Men inget kan stressas fram. Allt sker i precis den takt naturen finner lämpligt. Varken fortare eller långsammare. 

Precis som när man ska läka från utmattningssyndrom. 

Därför är arbetsträning så ångestladdat för mig

Jag skulle arbetsträna på den skola där jag jobbat förut.

Elever överallt, tonåringar som kryllar omkring mig. Det är olika ljud från alla hörn, sorl, skrik, musik. Mina kollegor vill prata, undra hur det är med mig. Alla är så glada att se mig igen. Alla undrar. Jag försöker svara.
http://se.clipart.me/

Vill bara sitta ensam i en skrubb. Men delar arbetsrum med fem andra kollegor. De är jättegulliga.
Men de är där. Det räcker för att jag ska bli stressad.

Kämpar med panikattackerna i korridorerna. Sitter på toaletten och andas för att lugna mig. Har diarré. Mår illa. Får nästan svindel när jag går i uppehållsrummet. Golvet lutar. Lysrören är så starka. Vill bara gråta. Eller kräkas. Hålla någon i handen. Eller något.

Men. Den där känslan av att jag borde skärpa till mig. Lite obehag får man faktiskt stå ut med. Jag hade väl ändå inte väntat mig att det skulle gå helt utan ansträngning att komma tillbaka? Kan jag verkligen ge upp nu? Jag som har fått ny dator och allt.  Hjärnan pratar med sig själv. Bla bla bla... Orkar inte lyssna på den.

Inser att jag blivit rädd för att gå till mitt jobb. Vuxna kvinnan vågar inte gå till jobbet. Till slut vill jag inte ens köra in bilen på parkeringen.

Så. För mig slutade det med att jag lyssnade till slut. När jag fått för många panikattacker. I korridorer, i fikarum, i klassrum, medan jag satt med eleverna. När jag kräkts typ varje natt över ångesten att gå till jobbet. När hjärnan börjat lägga av igen. Då lyssnade jag.
För sent. Ännu en gång. För sent.

Var går gränsen mellan att kämpa och att försöka? Det undrar jag fortfarande.
Ett år senare.

Var försiktiga där ute.
Ta hand om er.

Handle with care

Pausar i soffan. Vill hitta tillbaka till lugnet igen.
Det här med framtiden är ett stort orosmoment för mig.
Tankarna spretar och jag tappar fokus.
Är glad och förväntansfull över någon idé som jag kommit fram till och sen tar verkligheten över. Inser hur sjukdomen fortsatt begränsar mig och då förbyts drömmen till känsla av maktlöshet igen.

På mitt läkarintyg har doktorn kryssat i
Önskas kontakt med Försäkringskassan? JA

Det krysset räcker för att mina stresshormoner ska slå bakut.

Bara vetskapen om att någon kommer att kontakta mig och vilja att jag gör mer än vad jag gör nu, är som att bli puttad mot ett stup. Krav kommer att ställas och det skrämmer mig ofantligt mycket.

Att gå in i väggen en gång var illa nog. Att göra det en gång till var en chock. Trodde ALDRIG att jag skulle göra det igen. Jag visste ju vad jag skulle se upp med. Och jag var så försiktig. Men ändå...

Försöker bygga upp mig själv med sunda vanor. Hållbara vanor. Vila, sömn, återhämtning, bra mat, motion. Men jag inser att jag är skör. Väldigt ömtålig. Behöver handskas varsamt med mig själv.

Min själ har nog inte hunnit ikapp mig ännu.




"...det här är fan ta mig på riktigt."

”Jag minns att jag inte kunde tänka”

Läs intervjun med Pia Dellson i SVD. 

Pia Dellson är psykiatern som själv blev sjuk i utmattningssyndrom. Hon skrev en bok om sina upplevelser och erfarenheter från den tiden. Väldigt lättläst, korta, kärnfulla texter. Slår huvudet på spiken om hur det kan vara att leva med utmattningssyndrom. Rekommenderas både till dig som är sjuk, men även till anhöriga och närstående som kan ha svårt att förstå hur det kan vara att leva med den här sjukdomen. 

Bild: Precious people. Lånad från svd.se

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

"...det här är fan ta mig
på riktigt."

Pia Dellson

Vila när man är pigg

Punkt 3 på min plan får bli:

Vila när jag är pigg.

Det där med att vila kan vara den enklaste sak i världen. Eller den svåraste...

När jag mår dåligt, är så där trött så jag mår illa, har ångest eller ont i magen, huvudvärk, ja helt enkelt en dålig dag, en vanlig dag på jobbet i den värld som tillhör utmattningen. Då älskar jag att vila. Kan utan problem vila en hel dag eller flera dagar i sträck, så många dagar som behövs.

Men när jag mår bra, eller åtminstone bättre. När jag känner mig lite pigg, fylld av livsglädje, när jag bara vill gå ut, göra något, gå på bio och restaurang, träffa kompisar, gå och ta en fika, gå en lång skogspromenad, åka på utflykter, planera semesterresor, gå på stan och köpa fina små saker, gå ut och springa, börja på kvällskurser, återuppta mina gamla fritidsintressen... Då sitter den där på axeln, den där lilla figuren som envist påpekar att jag borde vila.

Men att då parkera sig i soffan och vila, det är så tråkigt. Snudd på omöjligt faktiskt...

Ibland bedömer jag att jag är villig att riskera några dagars bakslag för en aktivitet som känns tillräckligt rolig för att vara värd det.

Ibland inte. Då blir kompromissen aktiv vila.
Jag vilar hjärnan, men inte nödvändigtvis kroppen.

Aktiv vila kan till exempel vara

Långsam promenad på lugnt ställe
Måla i målarbok












Klippa och klistra papper, typ scrapbooking mm
Titta på foton
Sopa, kratta, räfsa, rensa ogräs, skotta snö eller annan aktivitet i trädgården
















Sjunga
Lyssna på musik
Baka
Göra qi gong eller yoga-övningar
Lyssna på mindfulness-avslappningar

Vad gör du när du borde vila, men är för pigg för att sova?

35 och sönderstressad

Det kunde handlat om mig.
Det gör det inte.
Fast på sätt och vis gör det ju förstås det.

Det handlar om att vara 35 och sönderstressad.
Ett avsnitt ur P1:s program Kropp och själ.

Själv har jag inte ens orkat lyssna färdigt på det.
Det är för jobbigt för mig just nu.

Och med tanke på diskussionen vi för i kommentarsfältet så har jag även lyssnat på Mysteriet ME, ett annat avsnitt ifrån samma program.

Rensar i garderoben

Jag vet inte om ni har de där kläderna i er garderob, de där som man tänker att man ska ha sen...
Sen någon gång, när de passar igen.

Jag har jättefina kläder som bara ligger och väntar på att de ska bli lagom.
Men varför, frågar jag mig.

Det var tio år sedan jag var gravid första gången och en del av de byxorna var lagom. Sedan blev jag gravid igen. Och sedan fick jag utmattningssyndrom. Ungefär så!

Sannolikheten att dessa byxor ska gå att använda igen är nog ganska liten. Hur fina de än är så gör det mig inte direkt lyckligare att se dem ligga där på hyllan varenda gång jag ska ha något därifrån. Så nu åker de ut.

Nu ska jag bara ha kläder som jag tycker om och som passar. Inget som spänner i midjan, inget som skaver eller kliar, inga tröjor där jag visar halva magen, inget som är för tight eller korvigt.
Bara sköna, snygga kläder. Det är jag värd.

Jobbiga ord att läsa

Ur läkarintyget

”Svår utmattning med grav kognitiv påverkan” 

Inte som att jag inte fattat det redan, men det känns tungt att läsa det ändå.


Egoist? Javisst!

Jag är ingen egoist. Men behöver som bekant öva mig på att bli lite mer ego. Läs mer här och här. Så detta får bli min nästa punkt.

2. Öva på att vara mer egoistisk.

Det är bara så svårt... Jag vill så gärna hjälpa andra. Men inte på bekostnad av mig själv...

Mitt hjärta blöder för alla som far illa, helst skulle jag ta hem alla och låta dem bo hos mig, låta dem få äta sig mätta, känna sig trygga. Alla som är drabbade av krig, svält, flykt, naturkatastrofer, alla barn som far illa, alla som är sjuka och deras anhöriga, alla djur som behandlats illa och så vidare.

Så i min jakt på att hitta hållbara levnadsrutiner så ska jag fokusera mer på mig själv. När jag mår bra ska jag prioritera mig själv och de som finns i mitt slott. Inte genast få för mig att lägga min energi på att bli volontär för Röda korset, läxhjälpare, god man eller adoptera en övergiven katt.

Det får vara slut med det nu.

Nu är det jag som börjar prioritera mitt välmående till 100 %.

Egoist? Javisst!

(Det är svårt till och med att bara skriva det...)


Nätterna...

Mina nätter just nu.
Olika grader av helvetet.

Att vakna mitt i en panikångestattack är bland det värsta.
Att vakna och mitt i det sömndruckna tro att man håller på att dö.
Känslan av att inte kunna andas.
Som om jag svävar upp och ser min kropp utifrån.
Ser mig själv ligga där i fosterställning och kämpa mot ett inbillat hot.
Omedelbart klarvaken.
På helspänn.
Att vakna med sådan ångest att magen vänds ut och in och töms på sitt innehåll.

Det är chocken.
Överraskningsmomentet.
Att helt plötsligt vara mitt i något man inte såg komma.
Kroppen agerar instinktivt.

Och mardrömmarna.
Vaknar kallsvettig.
Livrädd.
Hjärtat bultar hårt i bröstet.

Stressdrömmarna likaså.
Jag springer, skriker, skäller och stressar mig genom mina drömmar.
Men det är alltid för döva öron.
Det är som om jag varken hörs eller syns.
Jag finns inte längre.
När jag inte får gehör börjar jag gråta.
Den uppgivenheten.

Vaknar med värk.
Smärta i varje muskel, varje led.
Trött i hjärnan redan från start.
Som om jag inte sovit alls.

You don´t have to try so hard...

Den här låten, Try med Colbie Caillat, är värd att lyssna på lite då och då. Fantastisk!

Vem får bo i ditt slott?

Håller på att fundera på vad jag själv kan göra för att må så bra som möjligt varje dag.

1. Jag behöver öva mig på att prioritera mig själv.

Självklart för er kanske, men inte för mig.

Jag vill ju vara glad, snäll, vänlig och hjälpsam mot andra. Inte någon gnällig suris. Men det är ju bara det att jag orkar inte med det just nu. När jag är så där trevlig och social så gör jag det mot mitt eget välmående. Det kostar för mycket att hålla på och flina upp sig inför andra. Att småprata om allehanda saker är förvisso trevligt, men inte när det resulterar i att jag blir helt slutkörd efteråt.

Ändå kommer jag på mig själv med att göra det, gång på gång.

Så jag tänker mig nu ett slott. Ett riktigt Disney-slott. Där inne bor jag. I den finaste delen, med det högsta tornet. En liten vimpel vajar i vinden från mitt tak. Jag är the queen därinne, i slottet som representerar mitt liv.

Innanför slottets murar finns mina närmaste. De människor som betyder mest av allt för mig. De som vet hur det är utan att fråga en massa meningslöst dravel, de som bara ser, de som bara vet. De som kramar om mig, skrattar med mig och gråter med mig. De som tycker jag är lika viktig i deras liv, som de är i mitt liv. De som ger mig energi. Mina finaste.

De andra får faktiskt finna sig i att stanna utanför.

Vem eller vilka vill du ha i ditt slott?

Röd eller grön dag?

Jag har fortfarande drag av "allt eller inget". En bra dag är jag så glad att jag mår bra och vill bara göra allt jag får lust med, för att det är så underbart att må bra. En dålig dag är jag mest parkerad i soffan och mår pyton.

En bra dag följs alltid av en sämre dag, som följs av en ännu sämre, ända tills det vänder upp igen.

Inte meningen att skrämma bort någon med matematikfobi härifrån, men den här kurvan påminner om hur jag menar. Man har sitt normalläge och så dagar som är bättre och sämre. Det tråkiga är att när man är på topp ramlar man alltid neråt. Å andra sidan kan det bara bli bättre när man är på botten!

Det hade varit skönt att mildra svängningarna här. Att det inte blir så stor skillnad mellan en bra och en dålig dag. På ett sätt hjälper den antidepressiva medicineringen till här. Men den gör inte hela skillnaden. Jag har fortfarande ett stort ansvar att sätta stopp i förväg för sådant som hotar att gå in på röd zon. Helst vill jag bara hålla mig på grön zon hela tiden, det som vissa kallar bekvämlighetszon. 

Jag fick tips av en bloggläsare att hitta dagliga rutiner som fungerar för mig varje dag, så att varje dag är en "grön dag", energimässigt. 

Detta satte igång tankeverksamheten hos mig. Så nu jobbar jag lite med vad som skulle fungera för mig. Vad är det jag själv kan påverka för att må så bra som möjligt varje dag?




Vad vill du göra?

Frågan är alltid

Vad vill du göra?

Nu har jag funderat så mycket på det, så jag har börjat komma fram till viktiga saker. (Eller inte!) Som till exempel att man kan faktiskt betona varje ord i den meningen och så blir betydelsen lite olik varje gång.

VAD vill du göra?

Vad VILL du göra?

Vad vill DU göra?

Vad vill du GÖRA?

Men något svar har jag förstås inte. Inte ännu.

Vad säger ni, gänget därute, kan ni ge mig några uppslag? ;)
Jag är för sjuk för att jobba på mitt arbete, men tydligen för frisk för att få vara hemma.
Planen är att jag ska kunna göra något 2h/dag fem dagar i veckan.
Vad som helst!!

(Bara det är genomförbart för nån med utmattningssyndrom.)

(Och något jag tycker verkar kul!)


Orolig

Känner den mala i magen redan när jag vaknar.
Innan jag ens slagit upp ögonen är den där. Oron.

I 99 fall av 100 finns det inte ens något konkret att oroa sig för.
Men det struntar min hjärna i. Den oroar sig i alla fall.

Vad är det värsta som kan hända? hade min terapeut frågat om hon vore här.
Att jag får en panikångestattack offentligt. Eller att jag svimmar. Eller nåt i den stilen.
Brukar det hända? hade hon frågat sedan.
En gång har jag fått en panikångestattack offentligt. Det var vidrigt. Verkligen jättehemskt.
Jag har aldrig svimmat på grund av min utmattning.
Bara trott att jag ska göra det, en miljon gånger eller så.

De här samtalen utspelar sig i min hjärna som någon slags sätt att lugna mig själv. Det funkar sådär, ärligt talat. Jag kommer överleva tills jag kommer hem igen, men inte mer än så. Jag är inte där ännu, att jag njuter av att göra saker på egen hand direkt...

Bild Janetta Nyberg publikt.se


Jag har lyckats få ner mina oroliga dagar avsevärt med den antidepressiva medicinen.
Men det känns ändå jobbigt de dagar oron kommer på besök.

Det brukar sammanfalla med att jag har något inplanerat.
Det är verkligen min akilleshäl, det där att ha saker bestämda.

Enda sättet att ta sig framåt är att utmana. Jag vet.
Men det är så jobbigt och svårt.
Vill mest bara vara här hemma och skrota runt i min egen takt.

Bekvämlighetszon

Känner alltid en viss oro när jag ska till doktorn.
Vet inte riktigt vad de ska säga. Vad jag kan förvänta mig.
Tycker de att jag borde börja arbetsträna nu?
Ta mig ur min bekvämlighetszon?

Jag gillar inte ordet bekvämlighetszon.
Jag har ingen bekvämlighetszon.

Det är klart att det kan finnas människor som behöver motiveras att våga mer än vad de gör. Men tjata inte på mig! ;)

Vad är det för fel med att bara leva så lugnt och lyckligt som man kan? Måste man sträva så mycket? Jag tycker att jag har strävat framåt, uppåt, vidare, i hela mitt liv. Jag vill inte det längre. Kan man inte bara få vara nöjd?

För mycket att göra


Jag försöker. Försöker verkligen. Men är så trött just nu. 
Vardagen har för många krav som jag inte kommer undan.

Prioriterar bort allt som inte måste göras, men det är ändå för mycket kvar. 
När det inte går att delegera bort mer. Inte stryka. Bara måste genomföra. 

Hur klarar man det? 
Klarar det oftast tillfälligt. 
Men återhämtningen blir längre sedan. 
Det går inte att lura kroppen. Den är smartare än jag. 
Får den inte vila när den behöver kommer den att se till att fixa vila åt sig. 
Den däckar mig hänsynslöst tills jag fattar att jag måste komma ner i varv och sansa mig. 


Nöjd

Försöker känna mig nöjd med allt det jag klarar av.
Inte vara så ledsen över det som jag inte klarar. 

Funderar

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Om jag inte ska jobba som lärare, vad ska jag göra då?
Jag har funderat. Och funderat lite till. 

Men vad vill du???

Och svaret är, jag vet inte. Jag vet inte.  Jag tycker det är så oerhört svårt. 

På ett sätt kan jag ju bli precis vad jag vill. Jag kan leda mitt liv i vilken riktning som helst. Men på ett annat sätt känns det omöjligt. För i ärlighetens namn, jag kan ju inte göra vad som helst. Åtminstone inte nu. Jag har så svårt att tänka på vad jag skulle kunna göra, som jag skulle klara av med mina fysiska och psykiska begränsningar. 

Det känns inte heller rätt att behöva bestämma sådant när man är så här sjuk. Jag skulle vilja veta hur återställd jag kommer bli, innan jag bestämmer vad jag ska satsa på.  

Hur tänker ni därute? 

Avstämningsmöte

Avstämningsmöte.
Redan när kallelsen dimper ner i brevlådan börjar oron mala i kroppen.
Alla som är delaktiga i min rehabilitering ska träffas och prata om mig.

Min arbetsgivare, läkare, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, psykolog, rehabsamordnare...

Ett helt konferensrum fullt med folk, för min skull.

Jag tycker det är oroligt. En känsla av vanmakt. Så många människor som ska försöka sätta sig in i hur jag mår och vad som är bäst för mig. Men med sina respektive regler att följa.

Det är jobbigt. Oftast bryter jag ihop. Gråter och gråter, kan inte sluta.

Orkar inte koncentrera mig så länge som ett möte varar. Så mycket frågor jag ska svara på. Mycket fakta att ta in. Måste fråga om och om igen. Känner mig trögfattad. Sirap i skallen. Blir helt mentalt slutkörd.

Känner mig utsatt. Gör si, gör så, annars får du inga pengar. Alltid dessa pengar. Önskar jag vore miljonär så jag slapp dem och deras pengar.

Efter mötet. Uppvarvad. Stressad inuti. Kan inte sova, men är så ofantligt trött. Känns som om jag blivit överkörd av en buss. Jag har värk i hela kroppen. Det ömmar i muskler jag inte visste fanns. Det gör så ont. Som om någon hade slagit mig. Gråter av uppgivenhet och smärta.

Det tar flera veckor innan det lagt sig igen. Innan livet kan återgå till det normala.


Andas i en fyrkant

Mitt bästa knep för att överleva en akut ångestattack.
Andas i en fyrkant.

Tänk dig en fyrkant.
Börja i det nedre vänstra hörnet och andas in medan du räknar till tre.
Vila medan du räknar till tre.
Andas ut och räkna till tre.
Vila och räkna till tre.

Börja om.


Håll på så tills du har andningen och dig själv under kontroll!

Det är bra att öva när man mår bra så blir det enklare när det är "på riktigt".

Uttråkad

När det börjar kännas rastlöst måste jag sakta ner. 
Tänka mindre. 

Fast jag är uttråkad måste jag göra mindre. 

Andas.

Vara här och nu. 

Jag varvar upp mig alldeles för lätt. 

Jag duger! Utbrändhet suger


Denna glada figur hittade jag på topphälsa.se!

Bromsa!!

Varför var det inte någon som sa åt mig att lugna ner mig lite? 
Slå av på takten. 
Bromsa. 


Ja, just det. 
Det var det ju. 

Jag bara lyssnade inte.