Det blir inga nyårslöften

Jag är inte mycket för nyårslöften. Det blir mest ännu en prestation för mig. Däremot är jag för goda vanor. De som kan påbörjas vilken dag som helst. Om man skulle satt upp dessa som nyårslöften hade det känts som världens stress. Men nu är de en del av en livsstilsförändring och då känns de inte alls lika prestigefyllda.

Saker jag gör för min egen skull och tänker fortsätta med

Jobba för att få till mina pauser och yogastunder varje dag. 
Gå och lägga mig och sova i tid.
Skriva.
Använda tandtråd och skölja fluor.
Gå till en kiropraktor en gång i kvartalet för att hålla koll på min kropp. 
Promenera.
Bäckenbottenträning. 
Besöka frisören några gånger per år.
Lära mig ett nytt språk.
Yoga med instruktör 

Sådant som jag kan tänka mig att lägga till i mitt liv under 2017

Planera och genomföra en resa. (Jag älskar att resa, men utmattningen har gjort mig, inte bara trött, utan också lite rädd för det.)
Träffa mina vänner lite oftare än vad jag gjort senaste året.
Få till en bra rutin kring min hudvård.

Det blir lite högt och lågt här. Allt är inte superviktiga, storslagna saker, men det är saker som jag har lagt till i mitt liv och som är bra för mig att ha kvar. Fokus är att prioritera mig själv och mina behov. Att investera i mig själv, i stort och smått och inte bara tänka på alla andra.


Om träning vid utmattningssyndrom

Hade ett samtal med en person som ingår i vårdteamet runt mig. Kom att tala om fysisk aktivitet och hur det sägs vara så välgörande för hälsan.


- Fast om jag anstränger mig för hårt kan det ta en vecka innan jag är åter på min ursprungliga nivå. 
- Vad gör du då, för att det ska bli så?
- Det kan vara olika, ett lite jobbigare pass på yogan, eller en aktiv skogspromenad med mina barn samma dag som jag går ett ärende på stan.
- Jag tänker att en försämring på ett dygn kan vara okej, sen ska du ju vara tillbaka på din ordinarie nivå. Förutom träningsvärk då, den kan ju sitta i några dagar. Hur lång mental återhämtning som är rimligt har jag ingen aning om. 
- Ett dygn? Jag har nog närmare en veckas återhämtningstid efter ett tuffare träningspass. 
- En vecka? Det hade jag aldrig accepterat för egen del. Då hade jag backat, inte tränat så hårt nästa gång. 
- Grejen är, att det är inte så hård träning. Det är jag som är sjuk och detta är konsekvensen av sjukdomen. 
- Men då hade jag inte tränat. 
- Fast ni i rehabteamet, doktorn, Försäkringskassan, ja alla, bara talar om fördelarna med fysisk aktivitet. Och jag vill ju göra allt jag kan för att läka, så det är klart att jag gör så som ni rekommenderar. 


Det betyder ju att den ståndpunkt som är vårdens officiella, vid journalskrivning, avstämningsmöten och dylikt inte är huggen i sten när man har ett lite mer informellt möte med samma personer. Då framkommer det att privatpersonen bakom yrkestiteln aldrig hade accepterat ett så pass försämrat mående hos sig själv, på grund av fysisk aktivitet. Men ändå är det just det som de rekommenderar mig när de är i sin yrkesroll. 




*Andas*






I teorin är det hela solklart. Fysisk aktivitet är bra. Men det måste finnas en optimering. När är fysisk aktivitet välgörande?

I matematiken använder man sig ofta av en normalfördelningskurva när man vill presentera statistik. Den ser ut så här



Om du inte gillar sånt här, så bortse från alla siffror och tecken och läs vidare ändå! 

Det som den här bilden illustrerar är att de allra flesta människor befinner sig någonstans i det mörkblå fältet. Det är den största delen av befolkningen. De som mår bra av den rekommenderade konditionsträningen, i det här fallet. 

Sedan finns det en annan del av befolkningen som mår bra av mindre/lättare träning (fälten till vänster) och de som mår bra av mer krävande/hårdare träning (fälten till höger).

Det borde innebära att i praktiken finns sådana som jag, som just nu, mår bäst av lite lättare träning. Det finns den stora massan som mår bra av att träna hårdare ett par, tre gånger i veckan och så finns det en andel som mår bra av att träna oftare. Kanske springa maraton och sådant. 

Alla människor är olika och måste få vara så. Vilken grupp man tillhör är föränderligt över tid. Det är bara en matematisk modell. 

Kunde man göra avsteg ifrån den gängse åtgärden av 3 x 45 minuter högintensiv träning i veckan, som universalmedicinen för läkning av alla psykiska sjukdomar? Vågar man säga att det passar de flesta, men inte alla?



Vi har alla samma mål. Att jag ska bli så frisk som jag bara kan bli. Expertisen går på forskning, Jag går på känsla. Båda behövs. Men vi måste mötas någonstans. Kompromissa. 

Inte för att jag inte vill, eller har lust att träna så som de vill. Utan för att jag faktiskt inte har den fysiska förmågan just nu. På grund av en sjukdom. Som jag naturligtvis inte valt själv. 

Om jag tränar hårt är jag inte "duktig",  jag är dumdristig. 

Det handlar inte alls om att jag inte vill gå vården till mötes, utan om att de måste försöka gå mig till mötes. Jag krånglar inte för att jävlas med dem, jag bara försöker leva mitt liv så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar jag har just nu. 

Måste skratta åt eländet

Hela familjen sitter samlad kring Kalle Ankas jul. Ni vet det där avsnittet i husvagnen när Kalle måste vakna för att bada och äta majskolvar med Musse och Långben.

När väckarklockan ringer och täcket snurras upp. Då säger ena barnet "En sån väckarklocka borde du ha mamma, så du kommer upp på morgonen". 

Det är en vardagsbetraktelse i all sin enkelhet, som liksom blir svart humor. Kunde faktiskt inte låta bli att skratta åt eländet. Kanske borde jag ha en sån väckarklocka, men risken är väl att jag fortsatt sova vidare utan täcket då! ;)  

Bästa julen på länge

Jag är långt ifrån återställd från mitt utmattningssyndrom. Men i år har jag ändå mått bättre än alla de jular jag kan minnas. Ingen ångest, inga obehagliga stressymptom. Ingen feber, inga yrselattacker, inget "gå hem efter en timme pga helt slutkörd. Inget "ställa in hela julen pga kräks av ångest".

Jag har ätit, njutit av mat och godsaker, gått upp i vikt snarare än ner i vikt pga den överjävliga ångesten som har varit min följeslagare under många jular.

Ingen gråt, bara glädjetårar.

Minns inte när jag bara kände mig mätt och sömnig efter en julafton. Det har nog inte hänt i modern tid. Men i år så... 

Alla ni som kämpar. Det kommer bli bättre. Jag vet att det låter klyschigt. Men det blir faktiskt det. Även om det känns helt omöjligt just nu. 

Ett svagt illamående

Det är nu många år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom. Trots det har jag, i så många år jag kan minnas, alltid gått runt med ett svagt illamående, hela december.

Som om kroppen minns alla de gånger jag varvat upp lite extra pga alla måsten. Sedan jag blev sjuk har jag minskat på alla yttre krav och övat helt förtvivlat hårt på att säga nej, avstå, prioritera och så. Men ändå har jag kvar mitt illamående. 

Det är inte lika tydligt, kommer inte lika ofta, men minnena sitter kvar djupt inuti, efter alla år av decemberstress.

Om det var värt det? Knappast. 

Utvärdering av senaste avstämningsmötet

Jag har försökt hålla på min nya veckoplanering nu i några veckor. Det går sådär. Första veckan började jag fint med mitt pussel som doktorn ordinerade. Det var bara det att när jag skulle ut i skogen, som jag planerat för min första naturutflykt så var det iskallt och halt och trist. Så jag kom inte iväg. Stannade hemma och pusslade istället. Resten av första veckan gick ändå hyfsat efter planeringen så totalt sett är jag nöjd. Minus spinning-träningen då. Men det gick så mycket energi och kraft till att fundera på det här med träningen så jag tog mig vatten över huvudet, bara genom att undersöka vilka alternativ som finns och att fundera på att träna. 

Sen blev det juluppehåll på yogan och så anföll den STORA huvudvärken mig, återigen. Av gympa, spinning, löpning och annan organiserad konditionsträning blev det intet. Fokus hamnade, av förklarliga skäl, på vila, sömn och mat. Överleva vardagen helt enkelt.

Jag gör det jag brukar göra, nu igen. Promenerar varje dag, träffar vänner emellanåt, sköter hushåll och barn, yogar hemma.

 Konsekvensen av avstämningsmötet blev en månadslång försämring av mitt mående. Mina ursprungliga stressymptom återkom, allihop. Tillbaka är jag nu där jag befann mig innan mötet. Inte en millimeter längre fram.

Tveksam terapi

Det hände sig så, att jag blev kontaktad av min vårdcentral. Jag hade inkommit med en förfrågan/önskemål om att få fortsätta med samtalsterapi fram till den nya terapeuten började sin anställning någon gång i början av nästa år. Om de kunde ta in någon på timmar eller betala en annan klinik för tjänsten, eller liknande. Min tanke var att det omöjligt kan vara enbart jag själv som upplever en försämring i måendet av att vara utan terapeut tre-fyra månader.

Nyligen återkom de med svar på min fråga. Några månader senare bara. De tar inte in någon så länge, utan inväntar den nya personen som kommer anställas, var beskedet. Inte så oväntat. 

Men. Däremot kan jag få träffa den gamla terapeuten, den som sa upp sig. Jaha?! Varför kommer detta nu? hann jag tänka. Varför inte för flera månader sedan när jag var mitt i behandlingen?

Terapeuten hälsade, via vårdcentralens representant, att han bryr sig så mycket om mitt mående så han kan tänka sig att träffa mig. Privat. Utanför vårdens regi. Utan kostnad, dessutom. Jag fick även hans privata telefonnummer och andra kontaktuppgifter. 

Här någonstans började jag känna ett visst obehag. Kanske att jag klarar mig utan terapeut ett tag till?

Det obehagliga är att jag faktiskt skäms lite för att skriva det här inlägget. Som om det vore fel av mig att berätta det här. Som om att det var en hemlighet, eftersom jag uttryckligen blev tillsagd att inte berätta det för min läkare.

Tänk om han bara ska vara vänlig och så kommer jag och tycker att det är högst oprofessionellt. Börjar tvivla på mina egna känslor. Och mitt minne. Sa de verkligen så? Menade de verkligen så? Varför reagerade inte vårdcentralens representant på förslaget? Skulle vi ses hemma hos honom då? Lite småprat under julhelgen? För att han bryr sig om hur jag mår? Varför just jag? Inga andra patienter fick det här erbjudandet. 

Han kan vara hur duktig och kunnig som helst, men det här lämnar en fadd eftersmak. Oavsett hur fin tanken var, så kommer jag inte att träffa honom. 

Hur hade du gjort?



Nonsens

Innan jag ens tänt lampan och stigit upp om morgonen har min hjärna tänkt så många tankar att jag hunnit tröttna.

Den går igång på om och hur och men. Blir lite trött på allt nonsens som far omkring därinne. 

Överrumplad av tröttheten

Födelsedagskalas för ena barnet. Allt är förenklat in i minsta detalj, maten, städningen och alla sådana saker. Ändå överrumplas jag av den stora tröttheten, mitt under festligheterna. Känner att jag måste ha mat, energin rasar ur mig. Äter snabbt för att fylla depåerna. 

Men tröttheten är kvar. Måste lämna en stund för att gå och vila. Är så trött så tårarna rinner ohejdat. Inte av sorg utan av trötthet. Jag vill titta, men det går bara inte. Yrsel, magsmärta, hjärntrötthet. Ingen rolig kombination med födelsedagsfirande. 

Några ynka timmar med mina närmaste, på mitt barns födelsedag. Inte ens det kunde hjärnan kompromissa med idag. Besviken. På min kropp. 

Träningsvärk

Var ute med min yngste och skuttade häromdagen. Eller, jag skuttade inte så mycket först, men sen verkade det så roligt, så jag började också hoppa omkring! Kände mig bara glad i kroppen, inte ens särskilt trött. Varpå jag nu har träningsvärk i låren. Det har jag inte haft sen... Nä, jag vet inte när.

Det intressanta är att "träningsvärken" även sitter som ett band över pannan. Hjärnan påminner mig om att ta det lugnare, det är helt klart. Men så oväntat härligt att få känna känslan av träningsvärk, för omväxlings skull!

Det är skillnad på sjuk och sjuk. Tydligen.

Bildkälla

Spelar ingen roll hur många gånger man upprepar det. När man benämns psykiskt sjuk har det en annan klang än när det handlar om en fysisk sjukdom.

Att ta medicin för högt blodtryck är så mycket mer accepterat än att äta antidepressiva tabletter. Då talar man istället om att det skrivs ut för lättvindigt. Att man borde ta promenader istället och komma åt anledningen till problemet.

Men på samma sätt, motsätter inte promenader medicinering med tabletter, vare sig vid högt blodtryck eller depression.

Hur länge ska det behöva vara förknippat med skam och skuldkänslor att vara psykiskt sjuk?





Nya karaktärsdrag smyger sig på

Pusslar på mitt pussel, som doktorn föreskrivit. Lägger så smått märke till nya karaktärsdrag hos mig själv. Har lite kvar, olika nyanser av himmelsblå. Jättejobbigt att få ordning på. Kommer på mig själv med att tänka. "Jag lägger ner det i lådan igen. Börjar på ett nytt pussel. Orkar inte hålla på med det här längre."

Det är något nytt för mig. Brukar vara den som gör klart det jag påbörjat, kosta vad det kosta vill. Andra kanske hade behövt träna på att inte tröttna och gå på den impulsen. Men jag känner mig lite stolt över att jag avbryter när jag tröttnar. Även om det handlar om en så pass trivial aktivitet som ett pussel. Heja mig!

Hur ska man förklara så att de verkligen förstår?

Man har femton minuter på sig. Att göra intryck. Att få en doktor att förstå hur man mår. Hur väljer man vilka symptom man ska hinna ta upp på den korta stunden? Hur väljer man vilka frågor man ska ställa? För allt hinner man inte med. Det är helt omöjligt.

Om jag väljer att ta upp min nedstämdhet kommer doktorn att fokusera på den innan jag hunnit fram till ångesten, eller värken som plågar mig. Jag vill inte kalla mig manipulativ. Men om man tänker på det. Genom att det avsätts så kort tid för mitt besök så hinner jag inte med att framföra allt som hänt mig sedan sist. Omöjligt. Så det som jag börjar prata om, där kommer fokus ligga. Kan jag genom att vara strategisk välja vad doktorn ska fokusera på? Vet inte.

Oftast har jag tvångsmässigt försökt rapportera allt som förbättrats pyttelite sedan förra gången jag var där (och störde dem på deras dyrbara tid, förlåt, förlåt för att jag stör...). Jag vill ju så gärna vara en duktig patient. Då blir de så glada att de antecknar att patienten gjort oerhörda framsteg, innan jag ens hunnit fram till att berätta om kraschen som gjorde mig sängliggande i en vecka efter jag var "duktig" och gjorde som de sa åt mig.

Om jag är tyst, tillbakadragen och gråter tolkas jag som lugnare och medgörlig, men om jag blir arg, brusar upp och höjer tonen noterar de i min journal att jag inte är samarbetsvillig. Fast egentligen är det uttryck för samma frustration, bara sättet att kommunicera den skiljer.

Hur ska jag förklara så att de verkligen förstår?

När man sitter där mittemot varandra och blir granskad. Allt ifrån handslaget när man kommer till hur man går, står, sitter, rör sig. Hur man svarar, vad man svarar, var man tittar. Hur man ser ut att må, hur man är klädd, om man är sminkad, hur man är sminkad. Hur man svarar, vilka ord man använder.

Man blir verkligen bedömd. Det tycker jag är lite obehagligt. Faktiskt. Inte ett enda ord behöver yttras förrän någon har bildat sig en uppfattning om mig som är svår att förändra. Tänker man sig att människor är så lätta att läsa av? Att man omedelbart känner förtroende för en läkare och öppnar sig och berättar allt på en enda gång? Att det gör sig på tio minuter, så de kan författa ett intyg till Försäkringskassan och sen är det tack och hej.

En hyfsat nära vän, som är läkare, sa till mig när jag var riktigt illa däran. "Men du ser ju så bra ut". Det är en vän. Som vet hur dåligt jag mår. Som är utbildad för att ta hand om såna som mig. Men hennes reaktion var så spontan och direkt från hjärtat så jag inser att hon, trots all sin omtanke, medkänsla, kunskap och professionalitet ändå har svårt att fatta exakt hur sjuk jag är, hur dåligt jag mår. Och om inte ens hon kan, hur ska man då kunna förklara så att de verkligen förstår???








Mitt positiva liv!

Jag skriver fortfarande i min positiva bok. Det är inte så dumt att ha en liten påminnelse att se livet från den ljusa sidan även när det ter sig ganska mörkt och dystert. Faktiskt så finns det alltid något bra, positivt, glädjande eller stärkande som händer varenda dag. Det överraskade mig!

Kan väl inte säga att den positiva boken har revolutionerat mitt liv direkt, men jag är ändå glad att jag har den. Skönt att fokusera på det som fungerar, om det än är aldrig så lite.

Falsk trygghet?

Vill ju så förtvivlat ha en samtalskontakt. Eller rättare sagt. Helst av allt ville jag haft kvar min förra. Men det gick inte pga att han bytte jobb.

Det kommer anställas en ny, så jag får träffa någon så småningom. Fast allt det här. Börja från början. Hen slutar. Börja om igen med ny kontakt. Och så vidare. Har gjort det så många gånger nu. Kontinuitet är grejen känner jag. Det har jag saknat.

Har jag lärt mig det jag kan få ut av en sådan kontakt? Gäller det bara att släppa taget och våga gå? Lita på att jag har de verktyg jag behöver i min ryggsäck. 

Är det bara att försöka på egen hand nu? Våga misslyckas, krypa på skrapade knän, ta stöd och resa sig upp igen och igen. Tills jag lär mig. 

Är terapeuten en verklig hjälp eller en inbillad säkerhet från min sida? Behöver jag den verkligen? Eller är det för att jag vill att någon annan ska ta ansvar för mitt tillfrisknande? Så att misslyckandet inte är mitt eget när jag aldrig blir frisk...? 

Duktighetsränderna tycks aldrig gå ur.

Intervjuad

Idag har jag blivit intervjuad av två jätteduktiga tjejer som skriver sitt gymnasiearbete om psykisk ohälsa och patienternas upplevelse av psykiatri-vården. Det blev ett bra samtal om psykiska sjukdomar, om fördomar och förutfattade meningar.

Skönt att det finns krafter underifrån som intresserar sig och vill jobba mot att förstå och förbättra.  Det finns hopp om framtiden. Tack tjejer och lycka till med ert arbete!

Många frågor, inga svar. Varning för snurrigt inlägg.

Det är mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Så många frågor som pockar på uppmärksamhet.  Jag skulle vilja kunna ge mig själv svar på dem så att jag kan släppa dem. Men det gör sig inte så enkelt.

Varför lyssnar jag ens på Försäkringskassan och doktorn när de föreslår saker som i mina öron låter fullständigt orimliga? Jo, för att jag respekterar deras yrkeskunnande. Men, när det som de framför, är så långt från min verklighet, kan jag då lita på att de har koll på vad som är bäst just för mig? I den bästa av världar hade jag litat på dem, men i verkligheten kommer de ju inte ihåg vilka mediciner jag äter, vad de ordinerade mig förra gången vi sågs och så vidare. Dessutom byts de ut med en oroväckande hög hastighet, för snabb för att jag ska känna mig trygg.

Är det inte så att jag faktiskt ska ta tillbaka kontrollen en smula? Jag är fullt medveten om att jag behövde släppa på kontrollen förut. Nu vet jag att jag inte behöver veta allt, om allting. Jag behöver inte ha kontroll på allting, i alla sammanhang.

Men. Kanske är det så att jag behöver ta ett större eget ansvar kring min rehabilitering? Att jag får ta på mig rollen som projektledare just i det här ärendet. För vem vet bäst hur jag fungerar, om inte jag själv? Varför lämnar jag över det ansvaret på någon annan? Ett. För att jag blev tvingad till det pga total orkeslöshet. Två. För att jag trodde att någon annan visste mer än jag själv om detta. Tre. För jag trodde att de kunde få mig frisk.

Men nu. Nu vet jag så mycket mer. Både om utmattning och om mig själv.

Kanske är det dags att stå upp för mig själv på riktigt nu? Ta tillbaka ansvaret för min hälsa. Inte lita blint på att andra ska göra det. Det kanske inte fungerar. Men det har ju inte de andra metoderna heller gjort.

Om jag skapar min egen väg att gå, en väg som jag tror på.


*fan alltså*


Det låter bra, men när jag ser det i skrift så blir det så tydligt att jag behandlar det som om jag kunde bara bestämma mig och skärpa till mig, så blir allting bra. OM jag bara kunde skärpt till mig och bestämt mig, så hade jag ju varit frisk för länge sedan. Detta är den största skillnaden mellan en fysisk och en psykisk sjukdom. En fysisk sjukdom resulterar i tydliga instruktioner för hur man ska gå till väga för att läka. Det här däremot, känns bara som famlande i mörkret.

Å ena sidan. Å andra sidan. Vad kommer jag fram till? Ingenting egentligen. Men... Hmmm.... Om jag gör det som jag tror på, så kan det ju åtminstone inte bli sämre än det vården rekommenderar. (Jo, det blev det ju när jag fick för mig att jag skulle börja jobba. Men bortsett från det...)

Näe, det här blev bara en massa svammel. Sådant som egentligen inte borde publiceras. Men eftersom jag inte ska vara perfektionist ut i fingerspetsarna så publicerar jag ändå. Jag tror vi överlever det!

Vad säger man till barnen?

Hur förklarar man för sina barn att man är sjuk? Speciellt när det är en sjukdom som man inte ens förstår sig på själv. Det finns inga svar att ge heller.

När blir du frisk? Vet inte.
Gick du in i en vägg?? Va, såg du den inte?
Varför är du alltid så trött?
Vi gör aldrig något roligt.
Åh, nu är hon trött igen.
Du bara vilar jämt.
Lek med mig mamma.
Du leker ju inte, du bara ligger ju där.
Orkar du det mamma?
Varför jobbar inte du som alla andra mammor?

Mamma är bara lite trött.

Min första instinkt var att skydda mina barn. Dels var de ganska små vid den tiden och jag ville att de skulle slippa veta något om att jag var sjuk. Men i takt med att de blev större förstod de ju också mer. De snappade upp samtal och började ställa frågor. Så då bestämde jag tillsammans med deras pappa att vi skulle berätta för dem.  Berätta allt som de ville veta. Anpassat till deras ålder och mognad då, naturligtvis. Att skydda dem gjorde dem bara oroliga, eftersom de ändå redan insett att något inte var som vanligt.

Det var en lättnad för både oss vuxna och barnen att de fick veta att jag har en sjukdom. De fick det bekräftat, att det inte är deras fel att jag inte orkar med allt. 

Däremot har barnen fått en nära kontakt med andra vuxna i vår närhet som har kunnat avlasta på olika sätt. Det ser jag bara som positivt.

Mina barn har verkligen blivit duktiga på att prata känslor, visa hänsyn, stå upp för sig själva. De är väldigt omtänksamma när jag är riktigt sjuk, men annars kör de över mig som vilka andra ungar som helst!

Jag vet ju inte hur de hade blivit om jag fortsatt leva mitt gamla liv. Troligtvis hade jag haft en mindre nära relation till dem. Mest pga att jag inte hade umgåtts med dem lika mycket. Jag hoppas att de tar med sig i sitt vuxenliv att det är okej att vara som man är. Att man ska säga nej när man inte tycker att det känns rätt i magen och att ingen människa behöver klara av allt på egen hand.


Ska man lägga all sin kraft på att jobba?

Läser om många av er där ute som har börjat arbetsträna eller arbeta igen efter utmattningen. Det som slår mig är hur mycket ni kämpar varje dag. Hur ni går emot kroppens varningssignaler för att klara av att jobba. Hur ni får ägna en stor del av dagarna för att återhämta er, bara för att orka arbeta lite till, nästa dag. Hur allt socialt och familjeliv sätts på paus. Precis som före utmattningskraschen.

Jag har också varit där. Kämpat och stressat för att hinna med återhämtningen. Jobbat 2 timmar och behövt vila ikapp resterande 22 för att kunna komma tillbaka till arbetsplatsen dagen därpå. För mig gick det inte bra. Och jag vet inte riktigt vad det var som gick fel. Mer än att jag gick in i väggen igen. Kanske gick jag tillbaka för tidigt? Kanske hade det gått annorlunda om jag hade haft bättre stöttning från arbetsplatsen, Försäkringskassan och sjukvården? Jag vet inte.

Men jag undrar hur ni andra, som faktiskt klarar av detta, gör. Vad är hemligheten? Hur mycket offrar ni och vad är det värt? Var går gränsen för dig? All styrka till dig som klarar av det. Jag är uppriktigt imponerad och samtidigt nyfiken på hur du tar dig ut från den här skiten! 😝

Kan det verkligen vara så?

Det bara slog mig när jag låg och vilade från alla mina krämpor. Jag var på yoga i onsdags, men det var ett annat yogapass, än det jag normalt sett går på. Detta var mycket mer fysiskt, mindre pauser mellan övningarna och jag kände mig stundtals matt i musklerna och fick avbryta övningarna för att vila.

Kan det vara det som visat sig i form av överbelastning de senaste dagarna? Kanske är det därifrån min ångest, värk och allmänt dåliga mående kommer ifrån? Jag brukar ju inte känna mig sjuk, men de senaste dagarna har jag känt mig influensasjuk, dock utan feber och influensan. Bara den där obehagliga "sjukdomskänslan". Var det yogan som satte igång något i kroppen? Det brukar de säga att det kan hända, men jag aldrig upplevt det. Eller. Är det möjligen den där ME/CFS-diagnosen som spökar i alla fall? Vet inte vad jag ska tro.

Och ja. Jag vet att jag inte ska analysera. Kunde bara inte låta bli. F´låt ;)

Muntergök

Detta är inte den mest upplyftande av dagböcker just nu. Men jag noterar ändå vad som händer, risken är väl annars överhängande att jag glömmer bort det, eller rör ihop det. Nu har jag fått en ryggskottsliknande värk. Det är inte ett riktigt ryggskott, för det har jag haft och det gjorde så ont så jag höll på att svimma av plågorna. Värk i ryggen är det hur som helst. Tack vare att jag försökte hålla dammråttorna i schack, i några minuter.

Därutöver har jag fått några eksem på kroppen som kliar något alldeles väldigt, samt ont i öronen. Hade jag varit lite mindre luttrad hade jag försökt hitta någon rimlig förklaring till detta. Nu skyller jag allt på stress!

Pang bom

Bara sådär kom den enorma tröttheten över mig igen. Lite värk i armarna som smyger sig på, diffust, nästan omärkligt till en början. Sen bryter allt lös igen. Hjärnan mosar ihop, värken sprider sig i kroppen, yrseln hälsar på, ögonen vill bara blunda. Och jag, jag sitter nästan och somnar på en av barnens aktiviteter. (Det borde vara tekniskt omöjligt med den rådande ljudvolymen, men är man trött så är man...) Trots att jag redan sovit halva dagen är det inte tillräckligt. Detta är så oförutsägbart. Men men. Jag vilar. Någon gympaträning blir det inte denna veckan heller. Om någon undrade.

Fysisk aktivitet vid utmattningssyndrom

Jag har funderat en hel del på det här med fysisk aktivitet i samband med utmattningssyndrom på senaste tiden. Mest pga att jag, på mitt senaste avstämningsmöte, blev rekommenderad konditionsträning.

På samma tema har Livets bilder haft en undersökning ute på sin blogg om just det här. Svara gärna via den här länken, skulle vara intressant att veta hur ni andra har det.

Det känns många gånger som att fysisk aktivitet är svaret på allt. Men ändå får det inte den stora genomslagskraft som andra metoder. Det verkar mest vara kvällstidningarna och veckotidningarna som skriver om alla fördelar med fysisk aktivitet och då kan åtminstone inte jag vara säker på om det är ett sådant där käckt "kom i form"-inlägg eller om det har vetenskaplig bärighet.

I början av en utmattning gäller hursomhelst INGEN träning. Nada. Nothing. Inget alls. När man känner att man har ork att duscha och klä på sig på samma dag kanske man kan börja så smått med en liten promenad. Eller snarare, knyta på skorna och gå ut och hämta posten innan man störtdyker ner och sover ett par timmar till.

Promenaderna kan utökas så småningom. Men långsamt, väldigt långsamt. Fem minuter, tio, eller femton. Går man i en backe kan man gå kortare tid osv. Klarar man sig upp på den rekommenderade dosen av 30-45 minuter 3 gånger per vecka är det jättebra. Men det får ta den tid det tar. Det kanske tar flera ÅR innan man orkar med detta.

Nu är jag i stadiet att jag orkar med att promenera de flesta dagar, jag cyklar utan att dö i uppförsbackarna. Nu vill sjukvården att jag höjer ytterligare en nivå. Konditionsträning. Jag tycker i och för sig att även promenad och cykling är konditionsträning. Men de pratar vattengympa, löpning, spinning, den typen av träning.

Jag är skeptisk. Men ska ge det ett försök. Det kommer jag att göra på mitt sätt. Sådan är jag alltid. Jag gör inget bara för att någon annan säger åt mig att göra det. Det måste kännas rätt i magen också. Så jag ska prova på att gå på Friskis och Svettis, på förmiddagen. Ett pass som de kallar för Soft gympa. Vi får se hur det går. Med allt.

Hur vet man om man har förändrats?

Funderar på det här med förändring. Jag kan ju låta smart och genomtänkt och säga saker i stil med Jag har lärt mig min läxa, jag vill aldrig hamna i utbrändhet igen, jag vet vad jag måste göra för att må bra, jag har förbättrat min självkänsla så jag är inte så osäker idag, jag jagar inte beröm och uppskattning som jag gjorde förut. Och så vidare, och så vidare, i all oändlighet.

Men hur vet man på riktigt att man verkligen har förändrats? På djupet.

Hur vet man att man inte bara förändrats på grund av att man inte har något val? Jag måste avstå en massa saker, men om jag hade haft energi och kraft, hade jag fortfarande haft mod att säga nej? Eller hade kraven så småningom ätit upp mig igen?

Är det mod som det handlar om? Modet att stå upp för sig själv?


Och i så fall. Hur vet jag om jag har blivit modig?

Strukturerar upp mina dagar

I mitt senaste läkarintyg står att jag ska träna på att strukturera upp mina dagar. Man skulle vilja säga "Hallå, liksom, jag har svart bälte i att strukturera, att strukturera, planera och organisera are my middle names" Fast sådant säger jag ju inte på avstämningsmöten! ;)

Men att strukturera när man inte vet hur mycket man orkar är ganska svårt. Så det får vara lite luft i schemat, minst sagt. Vila är också en del av strukturen, så inget konstigt med det.

Så här har jag funderat. Målet är (från vårdens sida) att jag ska ha tio timmars social aktivitet per vecka.

Måndagar: Pyssel och pussel
Tisdagar: Vara i naturen
Onsdagar: Yoga
Torsdagar: Musik
Fredagar: Promenad

Det är ganska allmängiltiga teman på mina rubriker, men det finns ett syfte med varje dag. Vara i naturen kan ju till exempel vara från hur lugnt som helst, till världens mest ansträngande sociala aktivitet.

Jag tänker mig att jag har en stunds aktivitet på förmiddagarna och sedan vila och lunch och lite mer vila innan barnen slutar skolan. Så här i början kommer jag också att räkna in mitt deltagande i barnens aktiviteter som en del i de där tio timmarna. På sikt får det väl bli tio timmar av egna aktiviteter utöver detta, men det ligger någon gång i framtiden. Vi får väl se hur det går!

Vad gör du om dagarna?

PAUSA!!!!

Bildkälla

Jag ursäktar tjatandet om vikten av att pausa. Men jag måste helt enkelt påminna mig själv om det. I skolsammanhang har jag lärt mig att ungdomarna klarar av att koncentrera sig ungefär 30-40 minuter innan de behöver rast, under bra förhållanden. Lektionen innan lunch är det kortare och ju längre dagen går, desto kortare orkar de koncentrera sig. Detsamma gäller mig själv. I bästa fall alltså. En bra dag när jag klarar av att aktivera mig så pass, är det max.

Övar på att pausa innan jag blir trött. Sätter klockan på mobilen att ringa efter en halvtimme och då är det bara att ta (minst) fem minuter av återhämtning. 

Är fullt medveten om att man i början av en utmattning klarar av att koncentrera sig ungefär 30-40 sekunder innan man behöver pausa, så anpassa det till där du befinner dig. Du ska vara pigg när du pausar. Det är målet.


Dosera trevligheterna

Tricket är att dosera trevligheterna så man orkar med dem. Så här i december blir det extra tydligt, vill så mycket men har bara energi till en bråkdel. Då gäller det att prioritera. Jag älskar doften av nybakade pepparkakor, så vi bakar lite grann bara. Köper färdig deg, nyper av hörn och äter medan vi bakar. (Degen är alltid godare än kakorna.) Det blir några plåtar och sedan är vi nöjda. Ett färdigköpt pepparkakshus är fullt tillräckligt. Det roligaste är ändå att dekorera. Juläpplen, apelsiner och choklad är fint pynt, som fyller sin funktion tills man smaskat i sig det! 

Så många måsten jag har skalat bort. Och så mycket bättre jag mår av det. Julen är barnens högtid och barnen kräver inte så mycket som vi vuxna kan få för oss. 

Vad gör du hela dagarna?

Ett av de mest lästa inläggen under året som gått, publicerar jag igen. 

Det hinner du väl, du är ju hemma och är sjukskriven?

Om ni bara visste så mycket saker man ägnar den där så kallade lediga tiden åt, det vill jag meddela alla som inte ser helheten kring min sjukskrivning och sjukdom. 

Jag har begränsad ork och energin byggs inte på i samma utsträckning som den tar slut. Men ändå gör jag en väldig massa. Trots att jag "inte gör nånting" om dagarna.

 - Varning för lång lista!! - 

Träffa doktor. Träffa sjukgymnast. Arbetsterapeut. Prova ut hjälpmedel. Promenera. Medicinsk yoga. Basal kroppskännedom. Företagshälsovården. Qi gong. Meditera. Bassängträning. KBT. Psykolog. Smärtrehab i grupp. Sätta in mediciner. Sätta ut mediciner. Hantera biverkningar av medicinerna. Blodprov. Vänta på resultat. Göra tester. Vänta på fler resultat. Äta vitaminer. Sova. Vila. Avslappningsövningar. Kontakt med Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren. 

Delta i avstämningsmöten. Vara delaktig i planeringen kring min rehabilitering. Göra utredningar kring varför man inte tillfrisknar enligt standardkurvan. Läsa på om olika behandlingsmetoder. Läsa på fakta och sätta sig in i regler. Hantera ångest. Hantera sinnesöverkänslighet. Lära känna sig själv och inse varför man blev sjuk. 

Acceptera sin sjukdom och lära sig ett nytt beteendemönster. Dessutom lära sig ett nytt rörelsemönster för att skona kroppen från värk. Ligga och titta i taket utan att bli rastlös. Göra olika självvalda, roliga aktiviteter för att stärka och läka min kropp och min hjärna. Förutspå energitillgång- och efterfrågan under kommande dagar. Vila i förebyggande syfte. Vila fast man är pigg. Vila för att man tagit ut sig för mycket så man kraschat. 

Hantera depression och nedstämdhet. Gå till familjeterapeut för att rädda äktenskapet som knakar pga utmattningen. Kopiera och posta intyg. Kontakter med försäkringsbolag. Kontakter med fackförbund. Fundera på om man borde anmäla som arbetsskada. Fundera över vad man kan och vill jobba med när man blir friskare. Fundera på hur frisk/återhämtad man kommer bli inom rimlig tid. Hantera att man blir uppsagd från sitt jobb pga sin sjukdom. Hantera att Försäkringskassan föreslår det som förut kallades förtidspension. 

Hantera en rad problem med magen. Lära sig leva laktosfritt och i viss mån glutenfritt. Lära sig att alltid ha energi för att orka laga mat och äta lagad mat eftersom jag annars tappar energin och blir illamående av trötthet och orkeslöshet. Ökat antal tandläkarbesök pga muntorrhet som är en biverkning av medicineringen. Besök hos hudläkaren pga eksem som också är en biverkning av medicineringen. 

Oro för ekonomin pga utebliven inkomst under lång tid. Utförsäkrad från sjukförsäkringen. Oro för att Försäkringskassan inte ska godkänna sjukskrivningen. Sömnproblem i form av mardrömmar, ytlig sömn, tidiga uppvaknanden. Hantera yrsel och huvudvärk. Hantera att man aldrig känner sig pigg hur mycket man än sover.   

Utöver det är jag någons fru, mor, dotter, syskon, svärdotter, barnbarn, kusin, moster, faster, vän, kattvakt osv. Och med det följer en rad andra mer eller mindre uttalade krav, plikter och ömsesidiga önskemål som inte försvinner bara för att jag är sjuk.

Så snälla, be mig inte göra en massa extra saker när jag ändå "bara är hemma"- jag har redan fullt upp. 

När man inte trodde att det kunde bli värre..

När man inte trodde att det kunde bli värre, så blev det just lite värre i alla fall. Handläggaren från Försäkringskassan ringde och meddelade att hon glömt registrera att jag slutat min anställning. Så jag har fått för mycket utbetalt i ungefär ett halvår. Det har jag inte reagerat över eftersom det inte direkt är någon överlön jag får in på kontot. Men nu kommer den i ett slag reduceras med cirka en tredjedel. Dessutom blir jag återbetalningsskyldig på mellanskillnaden. Fast det är Försäkringskassan som har gjort fel. Så himla härligt besked. Not.

Nu vet jag just inte vad som känns värst i hela den här soppan. Att min inkomst minskar ännu mer eller att ingen vet vad jag ska göra för att bli frisk, så jag kan ta mig ur den här situationen.

TACK!!!

Jag blir så löjligt glad och alldeles varm i hjärtat av era kommentarer, meddelanden och mail ska ni veta. Även om jag har dåligt med ork att svara er alla personligen just nu så kommer här ett kollektivt tack! ❤️❤️❤️


Har funderat av och till på det här avstämningsmötet sen igår. Hur skulle jag kunna låta bli? Men. Jag kommer inte fram till något vettigt alls. 

Finns det ingen som, på riktigt, vet hur utmattningssyndrom ska läkas? 

Läser solskensberättelser på internet om hur man börjat träna och sen blivit friskare än någonsin förut. Det är lite som alla de här "jag blev frisk av gurkmeja-historierna" som jag också har läst... 

Men jag vet också att det finns olika grader av utmattningssyndrom. Det som läker någon annan, kan vara helt olämpligt för mig. 

Jag har varit så väldigt sjuk under så lång tid. Att börja satsa på spinning känns helt fel och orimligt. För mig. Förstår ärligt talat inte hur de ens kan komma med ett sådant förslag. 

Det hade varit så skönt med en fast hand. Gör så här. Forskning säger så här. Min erfarenhet säger så här. Detta tror jag kommer fungera bäst för dig. Inte något famlande i mörkret. 

Jag får fundera ut någon plan på egen hand och hålla mig till den. Fast jag tycker inte att den som är sjuk borde behöva uppfinna hjulet om och om igen. Men hur verkligheten faktiskt ser ut och hur den borde se ut, är ju två skilda saker. 

Återkommer! 




Avstämningsmöte

Så var det dags igen. Avstämningsmöte. Den här gången diskuterade vi resultatet av den utredning som jag genomförde på Försäkringskassans önskemål. Det tar sin lilla tid det här. I april bestämdes det att jag skulle göra utredningen. I augusti blev det av och nu, slutet av november diskuterar vi resultatet. Drygt ett halvår senare. Man får inte vara för effektivt lagd för då kan man bli stressad.

Men vad kom vi fram till då?

Jag vet ärligt talat inte riktigt. För jag fick väldig huvudvärk efter en kvart ungefär och sen kom ett långt parti där de andra diskuterade olika åtgärdsprogram som man kan bli inskriven i, via vård och/ eller Försäkringskassan och/eller Arbetsförmedlingen. Jag minns ingenting av det där...

Vad ska jag göra då? Jo, jag ska planera in aktiviteter så att det på sikt hamnar på tio timmar i veckan. Alltså lite jobbliknande, med ungefär två timmar per dag. Aktiviteterna ska vara åt det sociala hållet, alltså inget som jag gör hemma för mig själv, utan jag ska ut och socialisera mig. Men hur..? undrade jag. Det kom inga klockrena svar på det.

Förutom möten genom sjukvården diskuterades mest kring träning. Och detta gör mig så himla förvirrad. Träning är en svår balansgång för mig. De diskuterade vikten av pulshöjande träning (till att börja med) en gång per vecka. Att yinyoga, mediyoga och promenader är bra, men inte tillräckligt. Jag behöver konditionsträna en gång i veckan. Vattengympa, simning, gympapass typ Friskis&Svettis, gruppträningspass på gym, styrketräning var olika förslag som haglade.

Det känns så himla dubbelt. För å ena sidan hör jag att man inte alls ska träna när man är utmattad, absolut inte pulshöjande. Men å andra sidan ska man konditionsträna 3 ggr/v. Tänk en skriet-emoji här...

Sen kändes det som att de vände och vred på alla stenar som fanns. Vad ska vi göra med henne? Målet är inte att bli arbetsför, utan målet är att få en ökad livskvalitet. Så sa handläggaren på FK och det kändes så himla skönt. Nu ska hon dock sluta, hade sagt upp sig. Hon också...

Men de vet inte vad mer de kan göra. Inga nya förslag vad det gäller specialistkompetenser, inga remisser som kan skickas, inga nya mediciner, ingen arbetsprövning är aktuell. Jag bara står och stampar. Mina antidepressiva har mest troligt läkt ut depressionen, men åt utmattningen finns inget att göra. Så jag har hamnat på en platå.

Frågan är om vi kanske har kommit så långt i läkningen som vi kommer kunna komma? Den frågan ställde min läkare, mest ut i luften, eftersom ingen kunde svara på den. Där blev den hängande tills den naglade sig fast i mitt medvetande.

De rekommendationer jag fick var att vila en kvart varje timme, lägga pussel, klappa en katt, bli social. Och konditionsträna.

Känner mig bara så förtvivlat uppgiven just nu. Huvudvärk har jag också.


Livet är inte ett cirkelträningspass

Bildkälla

Behöver fortsatt öva på att pausa. Inser att jag har kört på som ett cirkelträningspass när jag tänkt att jag vilat.

Hur då?

Jo, jag har ansträngt hjärnan, genom att tex skriva och läsa. Sen när jag tänkt vila, har jag bytt aktivitet, snarare än att vila. Jag har börjat hänga tvätt, som gett mig ont i armarna och axlarna. Sedan har jag börjat laga mat, skjutsa barn och så har det hållit på.

Jag har bytt aktivitet, med påföljd att jag har tränat hela kroppen och kört slut på varenda liten del, inte bara hjärnan, utan alltihop.

Tankar om utmattning fyller 1 år idag!

Bildkälla

Idag är det 1 år sedan jag startade den här bloggen. Jag ville ha något att göra om dagarna och när jag skriver mår jag så mycket bättre. Så jag tänkte att jag skaffar väl mig en blogg. Och så gjorde jag det. Men aldrig, i min vildaste fantasi kunde jag ana att jag skulle få så mycket tillbaka. Alla fina läsare som hör av sig och kommenterar. TACK!! Från djupet av mitt hjärta, jag är så tacksam för att jag fått lära känna er.

Här kan du läsa bakgrunden till hur det började och lite av fortsättningen.

Återigen, tack för att ni läser och kommenterar. Jag uppskattar det så otroligt mycket! 

Den osynliga gränsen

Försöker rekapitulera vad som ledde fram till den här perioden av mindre bra mående. Ibland vet jag inte ens om det är jag som gör något som påverkar det, eller om det bara händer oavsett. För jag vet ju precis vad jag behöver göra och några stora utsvävningar gör jag inte. Det som har hänt är att jag har levt lite. Med betoning på lite. 

Känns som att så fort jag börjar må bra och jag gör liite mer än precis minimum, så tar det bara någon vecka innan all energi är slut igen. 

Kanske hänger det samman med att skogspromenad byts mot citypromenad, laktos-och-glutenförbudet har luckrats upp pga att jag mått rätt bra ändå och jag har så smått återupptagit några gamla fritidsintressen så som läsning och musik istället för att sova på förmiddagarna. 


Inga större projekt alls. Men det krävs så otroligt lite för att passera den (för mig, till synes) osynliga gränsen. Jag vill må bra OCH orka göra något. Åtminstone något litet. Någon gång ibland.

Nu har jag sovit i en hel vecka. Så fort jag varit vaken har jag haft en alldeles vansinnig huvudvärk och mått allmänt dåligt. Det börjar bättra sig. Är mest otroligt sömnig igen. Tyvärr har också värken i kroppen återkommit. 

Mina dagar är återigen rensade från alla aktiviteter och nu påbörjas arbetet med att sakta addera sysselsättningar. Here we go again. 





Fortfarande huvudvärk, blir så frustrerad

Huvudvärken är kvar. Ibland tonar den ner sig en smula så jag kan orka göra nåt litet. Men då får jag minsann veta att jag lever. Så det blir inget långvarigt. Märker att kroppen är stressad, för jag har fått svårt att andas djupa andetag, känner mig grymt lättirriterad och andra såna där symptom som är rätt typiska stressymptom.

Och vad gör jag då? Håller mig lugn, andas och tänker att detta kommer också att passera? Eller stressar upp mig, tänker att jag kommer aaaldrig bli frisk och skyller allt på terapeuten som bara sa upp sig och slutade. Hade han bara varit kvar och hållt i mig så hade detta aldrig hänt.

Skrattretande, eller hur?!

Men allvarligt. Han lovade mig att han inte skulle släppa mig mitt i behandlingen. Sen hann han inte mer än ut genom dörren förrän det löftet var bortglömt. Vilket gör mig så jäklarns förbaskad för han var så himla skicklig på att genomskåda mig och bromsa mig. Jag är uppenbarligen inte redo att ansvara för mig själv ännu. Sen är det väl inte hans fel att jag har huvudvärk. Det fattar jag ju. Men det är jag som blivit drabbad och är jättesjuk igen. Och det suger.

Uppdateringar och svar på era fina kommentarer blir när jag orkar titta. Men läser prick alla och blir så glad!!

Lista

Jag brukar inte skriva listor längre. Förut skrev jag mängder med att-göra-listor, men de stressar mig mest, så jag gick på avvänjning!

Idag gör jag ett undantag. Så här kommer en lista.

Saker jag behöver:

- Skämmas bort av min fina frisör med tvätt, hårbottenmassage och ny frisyr
- Fotbad
- Meditationskudde från Manduka
- Pepparkakor
- Färgglada strumpor

Och som bonus, om någon har lust att förbarma sig, önskar jag mig

- Dammsugning av soffan (mörk tygsoffa med vit katt i, du fattar säkert vad jag menar...)
- Fönsterputsning, så man kan se ut.

Huvudvärk

Det blir aldrig som man tänkt sig. Sov så fint i natt, säkert tio timmar utan avbrott. Kände mig riktigt pigg när jag vaknade. Sen hann jag inte mer än att äta frukost och gå iväg till skolan med minstingen, så klubbade den mig. Huvudvärken from hell. Det. Gör. Så. Ont. Hur kunde det bli så, liksom? Jag mådde ju fint alldeles nyss.

Gillar inte hur oförutsägbar den här sjukdomen kan vara.

Hur känns det att vara utbränd?

Det är omöjligt att förstå när man inte varit där.

Jag hör vad du säger, men jag kan inte förstå exakt hur du har det. Det är så svårt att tänka sig in i den situationen. Så brukar mina vänner uttrycka sig.

Och jag förstår dem. För det är en otroligt komplex sjukdomsbild. Men hur känns det då att vara utbränd, eller ha utmattningssyndrom, som det egentligen heter? Det är såklart olika från person till person. Men jag förklarar det på mitt sätt!

Man känner sig trött. Och man kan vara trött på så många olika sätt. 50 nyanser av trötthet liksom.
Sömnig, som att man måste gå och sova 2-3 timmar fast man precis klivit upp.
Trött i hjärnan för att man tänkt för mycket. Jag orkar bara inte tänka en tanke till. Det känns som hjärnan ska explodera.
Trött i hjärnan med en känsla av att det svider eller skaver inuti när man har överansträngt sig.
Trött i hjärnan så man inte orkar titta, lyssna eller något annat som påverkar ens sinnen.
Övertrött. Väldigt sömnig men hjärnan går på högvarv, så det är omöjligt att somna.

Och det spelar ingen roll hur mycket man sover. Man känner sig aldrig piggare. Hela livet är ett töcken av konstant trötthet.

Andra vanliga symptom för någon som är utmattad kan vara

Huvudvärk för att man koncentrerat sig för mycket. För att det är för varmt, för kallt, för soligt, eller för mörkt, för att det luktar för starkt av matos eller blomdoft. Huvudvärk av trafikbuller, barnskrik, köksfläkten, sorl, bakgrundsmusik.

Tryck över bröstet. Undrar om det är så här det känns att få hjärtinfarkt? Ett tryck över bröstet, man får ingen luft, det gör så ont så man står inte ut. Följs ofta av ångest eller panikångest, som också är två symptom som man har känt av som utmattad.

Ont i magen på alla olika sätt som går att ha ont i magen på. Kramper, molande, huggande, diarré, illamående, kräkningar, sug. Man vill ha all mat i världen, eller så vill man inte ha någon mat överhuvudtaget.

Yrsel, ostadighet, det svartnar för ögonen när man reser sig upp, när man vrider på huvudet för snabbt. Jag har vinglat runt lite varstans med min yrsel som sällskap. Man tar någon under armen och försöker gå rakt, är man ensam får man ta sikte på något och försöka hålla kursen. Men det känns obehagligt när marken lutar snett nedåt under dig samtidigt som det snurrar runt och det känns som man befinner sig i lustiga huset hela tiden.

Ont i muskler och värk i lederna. Jag har haft värk överallt i kroppen. Precis överallt. Jag har haft ont i muskler jag inte visste fanns. Jag har haft ont i nacken, axlarna, skulderbladen, käkarna, överarmarna, underarmarna, handlederna, fingerlederna, revbenen, bröstbenet, höftlederna, ljumskar, lår, knän, vader, fotleder, hälar, hålfötter. Ja, lite överallt helt enkelt. Nerverna har på något sätt fått överslag och signalerar smärta även där det inte finns någon orsak till smärta.

Och ovanpå allt detta, en ständig känsla av att vara sjuk. Precis som när man håller på att insjukna i en rejäl influensa. Man fryser och svettas om vartannat, ryser och skakar i kroppen, mår sådär dåligt överallt, men kan inte sätta fingret på det. Man får feberkänsla, eller ibland feber. Jag får ofta ont i halsen och ont i öronen när jag stressat upp mig för mycket.

En annan del av sjukdomen är att man är förvirrad. Man glömmer bort saker. Hela tiden. Glömmer vad folk heter, vart man är på väg, vad man just gjorde. Ibland (ganska ofta tyvärr) glömmer jag vad det är jag pratar om, medan jag pratar. Jag måste anteckna allt i en bok, annars finns det inte en chans att jag kommer ihåg. Man får försämrad koncentration. Orkar inte med att tänka mer än korta stunder i taget. Att planera är plötsligt väldigt svårt. Kan bara tänka i korta drag, har svårt att se framåt och tänka i flera steg.

Men mest av allt kämpar man med att acceptera att kroppen inte längre fungerar. Man sover och sover men känner sig aldrig bättre. Man har förvandlats till någon man inte känner igen. Jag som nyss var supereffektiv och oerhört kompetent klarar inte längre av att tömma diskmaskinen. Jag som nyss var vältränad och stark orkar inte ens gå ut och hämta posten. Jag som alltid varit intresserad och engagerad orkar inte bry mig om någonting längre.



Stolt!

Jag känner en sådan stolthet över mina barn. Det har inte alltid varit så lätt för dem. Att växa upp med en mamma som är sjuk påverkar såklart dem på något sätt. Jag oroar mig massor för om mina sjukdomar kan skada dem på något sätt. Det är väl en moders roll här i livet, att oroa sig för sina barn.

Men så ibland kommer den där känslan över mig. Jag är så stolt över mina barn. Stolt så hjärtat nästan spricker. Hur de har blivit så fina och kloka små människor. Vi har så roligt tillsammans. Det får mig att må riktigt bra. ❤️

Vaknar trött igen

Sover inte med så god kvalitet just nu. Blir inte nämnvärt piggare av att sova. Igen. Jag trodde i min enfald att den tiden var förbi. Att jag hade varit hyfsat pigg i några veckor och skulle förbli så, resten av mitt liv. Så löjligt naivt.

Nu är jag tillbaka i gamla hjulspår. Seg, hjärntrött och i halvdvala både dag och natt.

Alla blir inte bra

"Jag måste vara ärlig mot dig. Alla blir inte bra från sin utmattning. Det finns de personer som får så allvarliga skador på hjärnan att de aldrig blir fullt återställda. Därmed inte sagt att du är en av dem. Men jag vill inte undanhålla fakta för dig. Det kan bli så."

Djup suck, från både mig och doktorn, medan detta sjunker in.

Jag vet inte vad jag ska svara henne på detta påstående. Jag bestämmer mig i alla fall för att fortsätta kämpa. Fast kämpa i det här läget betyder att släppa kontrollen och låta tiden ha sin gång. Att vila och sova så mycket som möjligt. Tror nästan att kämpa i det här fallet, betyder att sluta kämpa.

Snällasnällasnälla. Låt mig få min hjärna tillbaka...

Värmelampa

Jag skulle vilja ligga under en värmelampa. En sån där som man har till små kycklingar. Fryser så in i märgen mycket hela tiden. Får ont i kroppen av kylan.

Luddigaste formuleringen ever...?

Har träffat min doktor för att diskutera hur jag mår, vad som går bra, vad som fungerar mindre bra och vad Försäkringskassans utredning egentligen innebär för mig i förlängningen.

I utredningen står det "Några allvarliga medicinska risker att utöva aktiviteter utöver aktiviteter relaterade till ovan beskrivna begränsningar i funktion framkommer inte". Just denna mening höll min doktor på att skapa sig galen över. Eftersom det egentligen inte betyder någonting. Det är bara ord. De skriver att det är inte någon allvarlig risk om det inte är något som ingår i de ovan nämnda begränsningarna. Men de så kallade ovan nämnda begränsningarna är inte angivna som något mer specifikt än stresskänslighet, begränsad koncentrationsförmåga, ångest och generell smärta.

Alltså kan det vara allt. Eller ingenting. Beroende på hur man väljer att tolka det. Läs, vem som tolkar det...

Men å andra sidan kan man ju tolka det som att det är en allvarlig medicinsk risk om jag blir stressad. Det är en lite obehaglig tanke som jag väljer att ignorera en stund...

Det som det däremot står är att vårdcentralen inte har utrett min smärta. Vilket jag trott att de har gjort. Det frågade jag också min doktor om idag. Och hon läste upp ur journalen allt som hennes föregångare gjort, förutom det hon själv gjort. Jag har blivit utredd, men det har inte framkommit någon fysisk sjukdom. Det som Försäkringskassans utredare rekommenderar har jag redan gjort. Så där hamnade jag också i en återvändsgränd.

Så dagens uppmaning från min läkare var

Du ansvarar för att ta hand om dig själv. Sov, ät, vila, yoga, kanske prova qi gong eller simma en liten stund och basta efteråt. Skydda din hjärna. Det är din uppgift. 

Avstämningsmötet är Försäkringskassans uppgift. Det är de som vill ha mötet, då får de tänka ut vad som ska diskuteras. Doktorns uppgift är att bedöma Försäkringskassans förslag som rimliga eller orimliga.

Sen berättade hon att Försäkringskassan hade skickat ut nya riktlinjer kring sjukskrivning vid psykisk sjukdom. I stora drag vill de ha fler deltidssjukskrivningar och färre heltidssjukskrivningar. Så det ska jag också försöka att inte bry mig så mycket om....

Vaccinationstider

Bildkälla

Kom in på vårdcentralen och blev helt knockad av folkmassorna där inne. Tills jag insåg att det var vaccination på gång. Säsongsinfluensan är tydligen i antågande. Det var så mycket folk så det fanns inte en enda sittplats, folk köade längs väggarna och det var riktigt ett socialt event vad det verkade som.

Dock inte för mig som fick svindel av allt folk och den uppenbara stress som rådde i receptionsområdet. Jag är tydligen fortsatt helt hudlös när det kommer till att inte ta in andras stress.

Att själv vaccinera mig har jag inte tänkt på. Har du funderat på det? Som utmattad tillhör man inte någon riskgrupp, men man kan ju tillhöra en annan riskgrupp.

1177.se skriver så här om riskgrupper.
  • Du är 65 år eller äldre.
  • Du har en hjärtsjukdom.
  • Du har en lungsjukdom, som KOL eller svår astma.
  • Du har diabetes.
  • Du har kraftigt nedsatt immunförsvar på grund av sjukdom eller behandling.
  • Du har kronisk lever- eller njursvikt.
  • Du är mycket kraftigt överviktig.
  • Du har en neuromuskulär sjukdom som påverkar andningen.
  • Du har flerfunktionshinder.
  • Du är gravid.

Vaknar med ångest

I perioder vaknar jag ofta med ångest på nätterna. Kroppen är i stresstillstånd och ångesten är redan ett faktum innan jag ens slagit upp ögonen. Tog upp detta med Försäkringskassans specialistläkare då jag var iväg på deras utredning. Men hon tittade på mig som om jag vore totalt unik och hade aaaaaldrig hört talas om detta förut. Det i sig tycker jag är mer anmärkningsvärt än att jag har ångest på nätterna. Så hemskt ovanligt kan väl inte det vara?

I natt var det dags igen. Vaknade och kände mig helt energilös, som om blodsockret hade sjunkit för långt ner. Jag var hungrig fast kunde inte resa mig upp för att hämta något att äta för jag kände mig så snurrig. Kroppen var kokhet inifrån. Efter en stunds medvetna andetag övergick värmen till frossa och jag började frysa istället. Vet inte hur länge jag låg och koncentrerade mig på att bara andas. Till slut somnade jag om.

Jag vet att ångesten i sig är helt ofarlig. Men den är en indikation på att jag har överansträngt mig. Och så mycket tycker jag inte att jag har gjort. Det är mest obehagligt. Att kroppen är ännu mer känslig än vad jag inser.

Drömt om mitt gamla jobb. Igen.

Bildkälla

I natt har jag varit på mitt gamla jobb, skolan, och smugit runt. Så himla konstigt att jag drömmer om den där arbetsplatsen fortfarande. Men i natt var jag där. Och skulle samla ihop mina saker, som var så många att det var omöjligt att få med sig allt. Jag samlade och samlade men allt ramlade ur famnen på mig.

Vaknade i gryningen helstressad och spänd som en fiolsträng i hela kroppen. Så mot det hjälpte inget kedjetäcke. Nu är jag sömnig. Får bli en lugn dag idag.

Skydda sig bakom etiketten


Sedan jag blev utredd och fick ännu en ny diagnos har jag insett hur mycket jag faktiskt identifierat mig med min utmattning. Gömt mig bakom den när jag avstått saker. Tänkt att "det orkar jag inte för jag är utbränd". Istället för "det orkar jag inte". Punkt.

Tagit den som skydd när jag tackat nej till saker.

Jag önskar att jag i större utsträckning hade vågat tacka nej, utan att tänka att det är pga sjukdomarna jag tackar nej. Utan att jag bara avstår för att jag inte har lust.

"Nej tack, jag kommer inte, för jag ska sitta hemma och filosofera med mig själv ikväll."

Eller bara. Nej tack. Utan att behöva känna att jag måste förklara mig, över huvud taget. 








Funktionsnedsättning och acceptans

Bildkälla

Det här med olika ord och värderingar man lägger i dem. Jag har fortfarande i färskt minne hur jag har känt mig de gånger som läkaren antecknat att jag har ångest, depression, social fobi och psykisk sjukdom. Alla dessa begrepp har gjort mig vansinnigt obekväm med mig själv. Jag har haft väldigt svårt att acceptera att det är mig det handlar om. Att jag och min situation förknippas med dessa ord. Och nu är det dags igen.

Funktionsnedsättning. Alltså det som förut kallades handikapp. Den korrekta betydelsen av det ordet är enligt Nationalencyklopedin "en begränsning av en persons fysiska eller psykiska förmåga att fungera som självständig individ och att utöva önskade aktiviteter." 

Det stämmer ju helt, fullt ut. Jag har absolut begränsningar i min psykiska och fysiska förmåga. Men att säga att jag är funktionsnedsatt. Det kan jag liksom inte ta in. 

I min värld är man riktigt sjuk och i dåligt skick om man räknas som funktionsnedsatt. Vilket jag ju i och för sig är. Men jag kan inte acceptera det. Jag tänker fortfarande (efter fem års sjukdom) att jag är sjuk nu, men snart är jag frisk och tillbaka på banan igen. 

Det känns riktigt tungt att höra att de som känt mig sedan innan utmattningen säger att de märker stor skillnad på mig, hur jag agerar och fungerar i olika situationer. Allt är givetvis inte dåligt med de här förändringarna, fast jag har ju en förmåga att fastna för det där som inte fungerar så bra. Jag tycker ju själv att jag är rätt så mycket som vanligt, fast lite tröttare bara... Självinsikt? Återigen, självinsikt, var är du?? 

Åh, vad jag älskar tystnad


Det är höstlov. Från ovanvåningen hörs skratt, fniss, You Tube och hög musik. I källaren pågår en innebandymatch. I vardagsrummet tittar den gipsade maken på film. En film som jag inte alls är intresserad av att se på. Så småningom försvinner de iväg, en efter en. Till en annan kompis, ut på Pokémonjakt, hörlurarna sätts in i datorn så filmens höga ljud försvinner.

Åh som jag njuter av tystnaden. Det är som om jag får ro. Har inte varit medveten om hur mycket ljuden påverkat mig förrän de tystnat.

Han sa att du skulle säga så!

Den här mysiga katten passar jag ibland!

Idag ringde min rehabsamordnare från vårdcentralen angående det avstämningsmöte som Försäkringskassan har planerat in. Vi ska tydligen diskutera hur vi ska gå vidare nu, med mitt byte av huvuddiagnos från utmattningssyndrom till smärtsyndrom.

Så rehabsamordnaren frågade lite löst vad jag hade för planer och tankar kring framtiden. Jag vill kanske plugga sa jag, ha ett jobb inom marknadsföring, sociala medier, logistik, informationsflöden eller något annat spännande. Galet nöjd att jag kunnat komma på saker som jag skulle vilja jobba med.

- Han sa att du skulle säga så. 
-Va? Vem? 
- Terapeuten, (han som slutade). Han har överlämnat dig till mig och han sa att du kommer vilja göra något intellektuellt utmanande. Något som matchar din mentala nivå. Men han bad mig också hälsa att han rekommenderar att du börjar arbetsträna på ett café, eller på ett katthem eller något liknande. 
- Ööööh......???? *Tystnad* Katthem???
- Ja, han sa att du skulle reagera så. Men du kommer verkligen må bra av att vara social utan krav på mental ansträngning. Så du får gärna jobba med reklam, men det kommer inte att bli nu. Jag kommer inte tillåta att du blir så sjuk en gång till. Nu gör vi detta långsamt och rätt. 

Jag är så tacksam att jag har ett bra team runt omkring mig. Att det finns människor som bryr sig och bromsar mig när jag svävar iväg.

Men alltså allvarligt, har jag igen självinsikt? Blir lite oroad ibland. Är jag helt orealistisk med mina tankar kring min egen förmåga?? Jag lever på gamla meriter och tänker att jag ska dit igen. Men är det ens möjligt? Sköta om katter på ett katthem är ju väldigt annorlunda mot att jobba med informationsflöden i sociala medier. Typ.

Att köra med Ferarrin i rusningstrafik

Bildkälla

Metafor.

Jag är en Ferrari, röd, blänkande och med en sjuhelsikes motor. Men min ägare tog inte hand om mig något vidare. Struntade i servicen, tankade mig inte. När jag väl fick bränsle var det av fel sort, så motorn skar. Under en väldigt lång tid har jag stått i ett garage och samlat damm. Den fina lacken har förlorat sin forna glans. När jag har varit ute och kört har jag puttrat fram i rusningstrafik i sakta mak. De andra bilarna har tutat åt mig, kört förbi och tutat ilsket. Själv har jag knappt hunnit gasa innan det kommit ett nytt trafikljus som tvingat mig att stanna.

Men jag drömmer om att någon tar ut mig igen. Putsar upp mig, kör mig på helrekonditionering, både invändig och utvändig städning. Hur jag tankas med full tank och låter mig sträcka ut på nån  motorväg eller så. Kanske testar jag hur fort jag kan gå, bara för att se om motorn fortfarande håller. Men sen hittar jag ett behagligt tempo som jag kan hålla, länge, länge.

Jag signalerar i god tid för påfyllning av olja, bensin och spolarvätska. Jag vill ha regelbunden service och tvättas fint och rent med jämna mellanrum. Jag vill inte sluta mina dagar på skroten. Jag vill att min ägare kör mig många år till, så jag hamnar i veteranklassen så småningom.


Prioriterat att sova

Har haft det lite hektiskt senaste dagarna. Maken opererad och jättemycket gipsad. Halloweenfest, aktiviteter och idrottstävling för ett av barnen.

Så jag har fått öva på att prioritera. Det har gått över förväntan bra. Sömn och umgås med barnen har prioriterats före disk och tvätt, dammråttor och tyvärr även att skriva och svara på kommentarer på bloggen och sånt. I natt sov jag tolv timmar plus nån timme på förmiddagen. Välbehövligt. 

Nu är det höstlov. För barnen. Alltså inte lov för mig. 😁 En gipsad make kommer göra mig sällskap här hemma ett tag framöver. Vilket innebär mer arbete för mig när jag helt plötsligt är den mest rörliga av oss. Och säkert kommer han försöka stjäla bästa platsen i soffan från mig. 😉

Jag gillar mina rutiner. Behöver min ensamhet. Blir alltid lite omställning när jag har sällskap här hemma. Prick alltid får jag för mig att jag är friskare än vad jag faktiskt är. Så jag har en tendens att köra på lite för mycket. 






Låt folk ha sina hjärnor ifred!

Bildkälla

Hjärntrötthet. Hjärnan orkar inte fokusera mer och stänger ned verksamheten. Och så känner man sig helt skum för att man inte orkar. Som utmattad är man väl insatt i ämnet och känslan som det innebär att vara hjärntrött.

Bara de senaste dagarna har jag i olika medier stött på personer som beskriver samma sak. Men de har inte utmattningssyndrom utan där var det stroke, tinnitus och trafikolycka som var orsakerna. Gemensamt för alla var dock att alla de här personerna kände ett stort behov av att kunna dra sig tillbaka, kunna vila, ladda om batterierna för att inte deras respektive skador skulle hindra dem i deras vardag.

Med detta sagt, det måste ju vara hur många som helst som lider av att inte orka med dagens tempo och informationsflöde. Det är inte specifikt utmattade som har problem med detta utan det är något som drabbar väldigt många, oavsett orsak.

Det borde således finnas en större förståelse för att man behöver lugn och ro, fasta ramar och tydliga gränser.

Tekniken ger oss oerhörda möjligheter. Vi har fler möjligheter idag än vad som är nyttigt för oss. Men måste man använda allting, bara för att man kan?

Bättre vore att gå mot en utveckling där folk får ha sina hjärnor i fred. Lugn och ro och möjlighet att koncentrera sig utan att ständigt bli avbruten av saker som inte ens har med en själv att göra. Det kan ju bara inte fortsätta såhär. Vi kan inte ha en kultur som uppmuntrar till ständig uppkoppling och aktivitet, när vi som lever i det inte klarar av att hantera alla intryck som vi ställs inför.

Man kan må bra fast man är sjuk. Eller må dåligt fast man är frisk.

Bilden har jag lånat härifrån



Innan jag gick in i väggen skulle jag sagt att jag befann mig i området mellan frisk och må dåligt. Jag var på pappret frisk, men jag mådde inte alls bra. Nu är jag sjuk men mår bättre. Jag ska ju inte låta som en solskenshistoria och påstå att jag mår så himla bra varenda dag. Men jag mår åtminstone bättre idag än vad jag gjorde innan jag kraschade. 

Det jag vill illustrera är att man kan få tillåta sig att må bra även om man är sjuk. Man behöver inte ha dåligt samvete över det. De som klassas som friska behöver inte per automatik må så mycket bättre än de som har ett läkarintyg på en sjukdom eller skada. Alla har sina förutsättningar. 

Hur lång tid får det ta?

Bildkälla

Hur lång tid får det ta för en vårdgivare att återkoppla på ett telefonsamtal?

Alltså, på riktigt. Finns det någon gräns för hur länge man som patient ska behöva vänta på att bli uppringd efter att ha lämnat ett meddelande? 

Jag förstår alla möjliga olika aspekter för den här enskilda personen. Ensam på sin post, hög arbetsbelastning, sjukdom, vab-dagar osv. Allt kan hända. Det är jag fullt medveten om. Men borde inte någon annan ringa upp eller på annat sätt informera patienten om det då? 

Nu har jag väntat en vecka, jag har ingen aning till varför samtalet dröjer så värst och det är samma visa varje gång. 

När man söker vård/hjälp/information. Hur länge är det rimligt att man ska behöva vänta? 

När man blir lurad av hälsokosten


Jag vet att det förekommer mycket alternativa metoder för att snabbt läka utmattningssyndrom. Den som är sjuk och har varit så ett tag blir lätt desperat. Jag förstår känslan fullt ut. Etthundra procent.

Jag har själv provat mig igenom Blutsaft, omega tre, diverse olika multivitaminer, alger som chlorella och spirulina, glutenfri kost, magnesiumtillskott, en antioxidantrik fruktjuice på körsbär från Malaysia (finns det ens liksom?), jag har ätit gojibär, linfrön, receptbelagda vitamintillskott, extra serotoninrik kost, gurkmeja, kokosfett, ingefära... Allt för att bli pigg, återfå energi, bygga upp vitamin och-mineralreserver som bryts ned vid långvarig stress, minska ångest, minska spänningar och värk i muskler osv osv osv...

Jag har nog provat på det mesta. Och har jag blivit frisk? Nej, tyvärr inte. En läkare sa till mig, att om jag vill testa något så gör det. Men ge det en period på sex veckor. Har inget mirakel hänt då så kommer det sannolikt inte att ske något heller.

En bra kost är aldrig fel. Inte för någon. Det är alltid bra att äta bra mat. Det är jag den första att skriva under på. Men. Gurkmeja och kokosfett löser inte problemen. Det krävs mer än så. 

Därför blir jag ledsen, beklämd och illa till mods av det här.

Hälsobutiker bryter mot lagen

Hänvisar inte till läkare trots demenssymptom

Största kedjan gör om internutbildning efter svt-s granskning
  

Man kan bli frisk från utmattningssyndrom. (Sägs det i alla fall! 😉) Näringstät mat ÄR bra. Men enbart det, läker inte alla sjukdomar. Så tror jag i alla fall. 

Vad har ett litermått med utmattningssyndrom att göra?

Bildkälla

Vid flera olika tillfällen har jag skrivit om att spara energi och ett av råden jag har fått är att tänka sig att man sparar 20% av sin energi varje dag till att sätta in i en buffert. Läs inlägget igen här om du missat det.

Här kommer en twist på det där resonemanget. För så länge man är över 20%-strecket så känner man sig symptomfri. Kruxet är att det spelar ingen roll om man är på 21%, 50% eller 100% energi. När man inte har några symptom känner man sig toppen.

Problemet är att man vet inte hur mycket energi man har att röra sig med. Hur mycket vatten har man i sitt litermått, typ. Är det fyllt till bredden eller har man redan hällt ut en del? Kan man fortsätta hälla ut mer? Eller måste man vara väldigt försiktig och bara ta någon droppe i taget? Man inser ju, rent teoretiskt, att det är skillnad på 21% energi eller närmare 100%. Men bara i teorin. Kroppen känns lika bra oavsett vilket. Enda skillnaden är hur länge man kan fortsätta hälla ut sitt vatten/energi ur sitt litermått/hjärna.

Så varning, varning. När man känner sig pigg, tänker att man vill börja jobba eller plugga en kurs på distans "för man gör ju ändå inget här hemma" då måste man vara medveten om att man kanske precis passerat gränsen för att vara symptomfri. Det enda som krävs för att rasa ner i marken igen är en mindre motgång, stressig händelse eller natt med dålig sömn.

Om man känner att man ligger och pendlar mellan bra och dålig är man antagligen runt 20%-strecket. Man är mycket friskare än vad man har varit. Men man är långt ifrån på topp.

Var försiktig. Ta hand om dig! ❤️

Trädgården och livet


Jag och mina växter alltså. ❤️ Nu kommer tiden på året då man varvar ner i trädgården. Lite höstfix och sen är det vila och vänta på nästa säsong.

Precis som livet. Man kör på ett tag, sen vilar man. Återhämtar sig och samlar kraft, så att man orkar växa och blomma nästa säsong igen. 

Om kärlek, utmattning och andra saker

Bildkälla


Vill tipsa om några läsvärda texter så här på fredagen. 

Akta stupet - By little Nea Så himla klockren beskrivning av allt det här som man lever med som utmattad. Humor är bra även när den är lite svärtad. 

Fick även ett tips av en bloggläsare, en text som Sofia PT-Fia Sjöström har skrivit Det finns inget som heter "jag var lite utbränd" . Handlar om att man inte ska slänga sig med uttrycket utbränd när man i själva verket är trött. Det förminskar sjukdomen och försvårar behandling och trovärdighet för de som verkligen är sjuka. 

Livets bilder har skrivit flera bra inlägg om hur det system som ska hjälpa en att bli frisk, orsakar så mycket stress att man istället blir sämre än man var från början. Läs till exempel här och här.

Den fina kärlekshistorien som ligger bakom bilden här ovanför kan du läsa här.

Ha en så bra dag du kan idag!