Lov

Halva jullovet har gått.
Halva är kvar.

Mina krafter börjar sina.

Det är jättemysigt att ha familjen hemma.
Umgås med barnen, släkten och vänner.

Men det blir också en del krav.
Krav i form av matlagning och markservice.
Tider att passa.

Tycker det är jobbigt.
Mest av allt är det jobbigt att vara sjuk.
Att inte orka med.
Min sjukdom tar inte semester.
Så jag försöker prioritera.
Men det är svårt.
Orkar inte en bråkdel av det jag skulle vilja.

Älskar loven.
Men älskar lika mycket vardagens rutiner!

Dag-TV

TV på dagen är så avkopplande.
Älskar att ligga och slötitta på husköpare i England,
antikexperter som jagar fynd, husrenoveringar eller något liknande.

Jag slappnar av och somnar hur skönt som helst!

På kvällen är det mer hets och fart i tv-programmen.
Inte alls lika avkopplande.

En man som heter Ove


Minns inte när jag var på bio senast.
Evigheter sedan.
Var på dejt. Maken och jag.
Mysigt!
Det är något särskilt att sjunka ner i de stora röda fåtöljerna, höra prasslet av godispapper och känna lukten av popcorn.

Jag tyckte att det var vansinnigt hög volym, trots att jag hade öronpropparna.
Hur står folk ut med så mycket ljud?!
Hade valt en textad visning. Det blir lättare att hänga med när syn och hörsel delar på intrycken.

Filmen var bra. Boken var bättre. Så är det alltid, tycker jag.
Men det gick bra, för mig. Det är det viktigaste av allt!

Fortsatt trött och lite yr, men överkomligt.
Nu ska jag försöka vila ett tag.

Betalar priset

Ser tillbaka på december. Inser att det var väldigt många år sen jag mådde så här bra som jag gjort i år. Inte för att jag mått toppen. Men har en svag förhoppning om framtiden. 

Ska bara återhämta mig först. Betalar priset för en (för) aktiv jul. 
Värk i mina muskler och leder, ont i käkarna, hjärtklappning, svårt att varva ner, sover utan att känna mig utvilad. Sömnig. Så sömnig. 
Men vad roligt jag har haft! 

Jag vill vara med

Julen har varit bra.
Intensiv, som jular så ofta blir.
Hur man än prioriterar och förenklar så kommer man inte ifrån att det är mycket på en gång.

Det är jobbigt att vara sjuk.
Är väldigt trött just nu.

Men detta är mitt liv som passerar och jag tänker inte sitta hemma och missa allt.
Jag vill vara med.
Så mycket det bara går.

God jul

Jag tar lite ledigt från bloggen över julhelgen. Hoppas ni har det så bra som ni kan allihopa där ute. Ses om några dagar!

Ångest

Vaknar med ångest på nätterna. 
Drömmer stressdrömmar, mardrömmar, mår illa. 
Hjärtat bultar hårt i bröstet.
Ångesten liksom kliar i kroppen. 
Svettas och fryser om vartannat. 

Det är en fas. 
Jag vet ju det.
Det går över. 
Bara jag får ordning på medicinen igen. 

Saknar att sova gott och vakna utsövd.

Att leva med en sjukdom som inte syns

Vad du inte ska säga till någon med en osynlig sjukdom...
Jag har hört dem allihop. Önskar att det var ironi, men det är alldeles sant och självupplevt.

Sover du tillräckligt?

Du sover för mycket.

Ja, det där brukar jag också ha.

Du behöver börja träna.

Jag önskar att jag hade tid att vila middag.

Äter du inte för många mediciner?

Tänk positivt!

Det kunde varit värre.

Känner du dig bättre ännu?

Men du ser så frisk och pigg ut.

När jag slutade äta /infoga valfri diet/ så blev allt jättebra.

Jag har hört talas om en som blev frisk av.....

Försöker du tillräckligt mycket?

Du försöker för mycket.


Du kan väl höra av dig när du blir frisk så kan vi hitta på något.

Känner du igen dem? Har du fått höra något annat "uppmuntrande"?!?

Promenader

En gång. Då. Förut. I mitt gamla liv.
Då tyckte jag promenader var löjligt.
Det var för lata som inte orkade träna "på riktigt".


Min sjukgymnast tvingade mig mer eller mindre att börja gå. Och nu, flera år senare, är jag fortfarande fast. 



Allt handlar om att anpassa det till hur man mår. Vissa dagar klarar man att ta sig ut till brevlådan för att hämta morgontidningen. Andra dagar orkar man 15 minuter, en halvtimme eller en timme. 

Det viktiga är inte hur länge man är ute, utan att man kommer ut. 


För mig är vinsterna många. Jag blir piggare, gladare, värken i mina leder släpper, kaoset i min hjärna skingras, jag sover bättre och får energi till att orka göra andra saker.

Promenaderna är verkligen en del i min livsstilsförändring. 

Snabba beslut






Det är helt omöjligt att fatta snabba beslut. 

Hjärnan låser sig. 
Jag kan inte tänka. 

Får återkomma.

Jobb och ångest

I går blev det för mycket.

Sov för lite natten innan och hamnade i en massa jobbigheter, av det slag som man inte kan förutse.

Möte med rehabsamordnaren på vårdcentralen, nödvändigt och givande, men tar på krafterna.

Träffade en förälder på fritids, när jag skulle hämta min yngsta. Hon frågade mig om hur det går till för att få diagnosen utmattningssyndrom. Hon berättade att hon har åkt in till akuten flera gånger med panikångestattacker där hon tror att hon håller på att dö, men eftersom de inte hittar något fysiskt fel på henne så fortsätter hon bara jobba. I går hade hon "varit tvungen att gå in och jobba på sin lediga dag eftersom det var kaos på jobbet". Jag vill bara skrika, det är inte ditt problem. Du är ju ledig, du ska vara med dina barn då. Baka pepparkakshus eller nåt. Inte lösa kaos på jobbet.

Skynda vidare för att skjutsa barn till träningen, rusningstrafik och bilkörning är ingen bra kombination för min hjärna.

Telefonsamtal från bästa vännen, även hon lärare. Hon gråter och är helt förstörd över sin hopplösa situation på sin skola. Jag tröstar, men känner på mig att hon inte kommer sluta förrän det är för sent. Det känns för jävligt.

Sen var jag helt slut.

Ångesten jag vaknade med i natt var därför inte förvånande. Men lika vidrig som vanligt.

Bra start

Idag var hjärnan hyfsat bra när jag vaknade. 
Fram till frukosten ungefär. 

Då slog det över och blev som vanligt igen. 

Sjukdagar

Regeringens mål är max 9 sjukpenningdagar per person och år till 2020. Har jag hört. För någon som snittat 365 sjukdagar per år de senaste åren känns det som en utopi. Men jag förstår tanken. Innan jag blev utmattad hade jag ungefär noll sjukdagar per år. Sammanlagt alltså. Under såväl skoltid som arbetsliv var jag aldrig hemma för att jag var sjuk. 


Bild Janetta Nyberg, lånad från publikt.se

Inte så att jag inte var sjuk, men jag var inte hemma för det. 
Har förberett lektioner med skriftliga instruktioner när jag varit så hes att jag inte kunnat göra mig hörd i klassrummet. 
Eller helt enkelt, dopad med Panodil, haft mina lektioner och åkt hem och sovit sedan. Då har jag ju jobbat, fast inte fullt ut. 




Rent krasst kan man säga att jag varken tagit hand om mig själv, eller mitt jobb på ett bra sätt. Jag har varit överallt, men ingenstans. 
Bild Christer Wahlgren, lånad från expressen.se

Det är ju vansinne. Det inser jag. Nu. 
Men "alla" gör ju så här. 

Det är för jobbigt att inte vara där.
Då måste man ändå förbereda lektionen så att "eleverna inte blir drabbade".
Spelar ingen roll om man ligger med huvudet djupt nere i toalettstolen. 
Plikten framför allt. 
Eleverna ska inte drabbas för att jag är sjuk. 
Men jag då?

Mindfulness - lösningen på allt?

Jag läser Frken duktigs inlägg Vi har byggt ett samhälle där vi inte passar in och kommer att tänka på ett avsnitt av P1:s Kropp och själ.

Mindfulness - lösningen på allt?

Det här med mindfulness, medveten närvaro, har blivit en stor industri på kort tid. Man uppmanas att acceptera sin situation istället för att protestera. De diskuterar i programmet att det visst finns människor som har nytta av mindfulness. De som lider av en kronisk sjukdom och måste acceptera att leva med den varje dag. Där är det läge för acceptans.

Bild lånad från wikipedia.org


Men metoden används för lättvindigt. Man förväntas att acceptera ohållbara situationer till exempel i arbetslivet. I stället för att protestera mot strukturella fel i organisationen blir man uppmuntrad att acceptera. Och i slutändan blir det den enskilda individen som drabbas, tex i form av sjukskrivning.

Bild lånad från skolvärlden.se


Som drabbad av utmattningssyndrom hade jag önskat att jag protesterat mer. Att jag inte varit så duktig och bara jobbat på. Jag önskar att jag hade satt ner båda hälarna och bromsat.

Men så gör man inte.

Särskilt inte som lärare, verkar det som.
Nä, då är normen att ge upp hela sitt liv för skolan och sina elevers skull.
Jobba dygnet runt, även om man är sjuk.
Gråta av trötthet när man kommer hem,
innan man tar sig samman och fortsätter med rättningshögarna.

Sjukförsäkringen

Den bortre gränsen i sjukförsäkringen tas bort. 
Så skönt. 
Slipper stressen att räkna hur många dagar man har på sig att bli frisk. 

Kan bara ägna min kraft åt att försöka bli frisk. 

Har varit utförsäkrad en gång. 
Det var inte värdigt.
Jag, välutbildad, plikttrogen, skötsam medelklass fick känna på hur livet kan te sig för de som inte har min bakgrund. De som saknar min verbala förmåga, min erfarenhet. 
Att känna sig misstrodd, betraktad som lat och bekväm. 
Arbetsskygg. 

Som om jag inte vill jobba.
Det är klart att jag vill! 
Vem vill inte kunna försörja sig själv?
Finns det någon som vill vara sjuk?
Jag bara undrar.

Att vara utförsäkrad förbättrade inte min arbetsförmåga. 

Det är väl det minsta man kan säga om den saken. 

Helhetssyn

Försöker hitta helheten.
Vanor som känns enkla och är bra för mig.

Grönt te. Kramar. Pauser. Massor med frukt och grönsaker.
Andas. Vara kreativ. Omega 3. Qi gong.
B-vitamin. Nära relationer med vänner och familj.
Avslappning. Laktosfritt. Promenera.

Vila. Mörk choklad. Sova.

Blä...

Det värsta är ångesten.
Och tröttheten. Den outhärdliga.
Den man aldrig kan vila sig pigg ifrån.

Vill inte vara nervös och orolig.
Vill inte vara sjuk. Ha ont.
Vara hungrig, fast samtidigt mätt, illamående, med ett sug i magen.

Vill bara sova skönt och må bra.


Jag behöver nog min medicin

Håller på och sätter ut och sätter in antidepressiva och har hamnat i en svacka. Inser att jag verkligen behöver min medicin.

Så här förklarade min doktor det. Och just nu är jag mitt "på krysset", mitt emellan de båda medicinerna.

Det är helt galet att jag mådde så här dåligt hela tiden förut. Att det var mitt normaltillstånd, som jag tyckte var ganska bra.
På några veckor är jag tillbaka i hjärndimma, trötthet, sömnighet, ingen uthållighet, värk, mardrömmar, stressdrömmar, ångest, oro, yrsel, ostadighet, spända muskler, svårt att andas...

Skulle någon fråga skulle jag ändå svara att det är helt okej. Knäppt, jag vet.
Men allt beror ju på vad man jämför med.

Hoppas det vänder uppåt snart.

Att sätta upp mål

För mig är det viktigt att ha ett mål med min rehabilitering. Det ger mig något att vända mig till när jag tappar fotfästet och undrar vad det är jag håller på med. Det viktigaste är att det är mitt mål. Det ska inte komma från någon annan.

Jag sätter upp både långsiktiga mål och lite mer kortsiktiga, beroende på vad det är jag vill uppnå.



Långsiktigt mål

Målen bör vara specifika. Mål av typen

Jag vill bli frisk eller Jag vill börja jobba igen

är ospecifika och ger ingen hjälp. För när blir man egentligen frisk? Hur frisk ska man vara för att vara frisk? Finns det något självändamål i att jobba? Är det sociala kontakter man vill ha? Kunna försörja sig själv? Intellektuell utmaning? Kanske kan man få det man önskar på något annat sätt?

Det är bra om målet är mätbart. Till exempel 


"Jag vill simma 3 gånger i veckan" är bättre än 
"Jag vill få bra kondition".


Målet ska vara Ditt! Dvs du ska göra det du vill och på ett sätt som du tycker känns bra. Alla har sin egen resa att göra. Tag hjälp av sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare eller samtalsterapeut att hitta rätt nivå för just dig. Men fatta beslutet själv. 

Målet ska också vara realistiskt. Det ska vara något som du faktiskt kan lyckas med. En liten utmaning, men inte omöjligt att uppnå.

För att det ska bli av är det också bra om man sätter upp när det ska bli av.

I januari vill jag se på en utställning på museum.
På jullovet vill jag åka skridskor med min familj.


Jag försöker sätta upp positiva mål. Hellre 

"Jag vill äta mat som jag mår bra av" än "Jag ska sluta äta godis". 


För mig känns det viktigt att hitta lusten igen. Så jag formulerar mål utifrån vad jag vill snarare än vad jag borde, eller måste. Allt för att göra livet positivt och meningsfullt.

Löjligt långsamt

Att rehabiliteras från utmattningssyndrom tar tid. Det finns inga genvägar.

När den där första akuta fasen är över behöver man ta det försiktigt. Man får utöka sin belastning med pyttesmå steg.

Rehabiliteringen kännetecknas av bakslag. Mer regel än undantag. Det går upp och det går ner, fram och tillbaka.

När jag har gjort en förändring har jag försökt hålla mig på den nivån i flera veckor, ibland flera månader, innan jag utökat. Jag har resonerat som så, att om jag blir stabil på en viss ansträngning blir steget inte så stort den dagen jag behöver öka.





Det har också gjort att jag sparar mycket onödig tankekraft. Jag är en sådan som tenderar att tänka för mycket. Och om jag mår bättre en dag får jag för mig att jag orkar mer än vad jag gör.

Genom att ha en långsam upptrappning besparar jag mig lite tankeverksamhet. Jag försöker bara hålla mig till planen.

Jag har lärt mig att känna efter hur det känns. Om det inte känns bra så backar jag tillbaka. Det är inget misslyckande. Det är att lyssna på kroppens signaler. 


Så länge det känns bra och roligt är det lagom.

Att acceptera sin sjukdom

Det första steget till att läka utmattningssyndrom är att acceptera att man är sjuk.
Detta kan låta vansinnigt enkelt, men är något av det svåraste av allt.

De som drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är vanligtvis de som brukar vara starka, omtänksamma, empatiska, vana vid ett högt tempo. De som kämpar på och biter ihop, de som  kör på fast det egentligen inte borde vara möjligt. De som sätter andras behov framför sina egna.

Följden blir en kollaps, mental och fysisk härdsmälta. Man upplever det som att hjärnan är bortkopplad och kroppen fungerar inte heller som den ska.

Att då släppa taget och bara observera sig själv där man står är en utmaning.

Vem är jag om jag inte gör någonting?

Är jag ens värd något om jag bara är?

Att acceptera något är inte detsamma som att man tycker om det, eller att man inte vill gå vidare.
Jag tänker att acceptans är nyckeln till förändring.

Man måste bli medveten om vem man är innan man kan påbörja förändringen mot något nytt.

Vill du läsa mer om acceptans rekommenderar jag varmt boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans av Anna Kåver.  










Vardagslycka

Samlar på små segrar.

Går på kalas.
Fikar på stan.
Bowlar med familjen.
Joggar med maken.
Skjutsar barnen.
Njuter av en lång, varm dusch.

Så obeskrivligt nöjd.

Vardagslycka när den är som bäst.

Konstigt

Det är paradoxalt nog jobbigt att inse att jag orkar saker.
Att våga släppa taget om den utmattade versionen av mig själv. 

Att inse att livet inte handlar om den jag har varit, utan om den jag är idag.

Antidepressiva vid utmattningssyndrom?

Tydligen finns det två olika skolor när det gäller hur man behandlar utmattningssyndrom. De som förespråkar medicinering och de som inte gör det. Jag har träffat läkare från båda sidor. 

Det som gjorde att min första läkare inte ansåg att jag behövde antidepressiv medicin var baserat på ett Madrs-test där jag inte skattades som deprimerad. Jag blev ordinerad sjukgymnastik och KBT, samt vila istället. 

Bilden har jag lånat från mariahelander.se 
Mycket läsvärd blogg!


På detta sätt återhämtade jag mig till viss del. Efter två års heltidssjukskrivning kunde jag börja arbetsträna så smått, efter ytterligare ett år arbetstränade jag 25%. Sedan tog det mindre än ett år innan jag blev sjuk igen. Så att bara vila tog mig inte så långt som jag önskade. Jag hade inga reserver att ta av. Det gick hjälpligt så länge jag levde väldigt begränsat och inte utsatte mig för några påfrestningar alls. 

När jag kraschade andra gången fick jag en ny läkare. Han ordinerade mig också vila till en början. Men detta hade minimal effekt och efter några månader satte han in antidepressiv medicinering, sertralin. 

Jag tyckte det kändes skrämmande och olustigt. Hade hört skräckhistorier om dessa lyckopiller, att man blir förändrad, får självmordstankar och kan må sämre av medicinen än av sjukdomen. 

Men jag fick förklarat för mig att den obalans som man har i hjärnan efter så hård stressbelastning som man har vid utmattningssyndrom inte läker av sig själv. Om det skulle gått, så skulle jag ha varit frisk vid det laget. 



Då bestämde jag mig för att börja med antidepressiva. I det läget kände jag att jag inte hade något att förlora.  

Insättningsperioden var verkligen jobbig. Jag var yr, illamående, hade mycket mer ångest än tidigare och var mer eller mindre sängliggande hela tiden. Jag mådde inte alls bra. Varje gång jag började må en aning bättre var det dags att höja dosen på medicinen och då var det samma visa igen. 

Men efter den första månaden ungefär började jag skönja en förbättring. Jag var lugnare. Började sova bättre, hade mindre värk i kroppen, ångesten lättade. 

Nu har jag haft sertralin en period och den gör verkligen sitt jobb. Anledningen till att jag byter är att jag fått många biverkningar också och eventuellt kan de minska om man tar en annan tablett. Eftersom alla människor är olika fungerar medicinerna olika bra på olika individer. Nu ska jag istället ta escitalopram.

Det som håller mig uppe är min läkares uppmuntrande ord, "det kan vara jobbigt att hitta rätt medicin, men när du väl hittar den och blir frisk kommer det vara värt jobbet". 

Så det är inte självklart att man blir behandlad med antidepressiva när man får utmattningssyndrom. Det är inte heller självklart att medicinering är det bästa för alla. Men när man behöver medicin ska man inte vara rädd för att ta den. 





Födelsedagskalas

Man märker att man har sänkt aktivitetsnivån rejält när man är överlycklig och supernöjd över att man orkar gå på släktmiddag några timmar.
Det man förut tog för givet och gjorde utan ansträngning är idag en stor utmaning. 

Uppskattar verkligen att jag orkar delta. 

En sån dag...

Idag är en sån dag.

En sån dag, som det så ofta blir, efter en sån natt.

Stressdrömmar och mardrömmar om vartannat.

Vaknar kallsvettig.

Ångesten är där på en gång.

Försöker andas.

Upprepar mitt mantra.

Det är bara en reaktion på en känsla.

Andas in. Andas ut.

Till slut lugnar det sig.



Överansträngningsångest

Har länge kallat det för panikångest. Men ordet överansträngningsångest gör det hela mer begripligt. Jag får inte ångest utan anledning, utan jag får det när jag överansträngt mig.

Idag behövde jag vila. Men skulle till doktorn.

Gillar inte inbokade möten. Att passa tider är ett krav som stressar mig.

Kände av min nervösa mage för första gången på länge.Vet inte varför men min hjärna förstorar upp minsta lilla till en stor katastrof. Fast det är inte i närheten av en katastrof. Det var ju bara jag som skulle vara på en speciell plats vid en särskild tid.

Förnuftet tycks inte ha mycket makt över amygdala.

Lyckades hålla ihop och dråsade ner i soffan när jag kom hem. Ångesten lugnade sig efter ett tag.

Nu är jag bara sömnig.

Tjugo minuters läkarbesök, ett heltidsjobb.

Min vardag.

Biverkningar

Sökte läkare för en del av mina biverkningar som jag får av min antidepressiva medicin. Det råd jag fick var att sänka dosen och se om besvären ger med sig. Annars får jag byta medicin till annan antidepressiv.

Doktorn tyckte att besvären var så pass allvarliga att vi borde överväga att byta medicin.

Och jag har bara tänkt att "lite får jag väl stå ut med".

Varför gör jag alltid så?

Ont i halsen

Känner ofta att jag har ont i halsen. 
Inte som förkylningsontihalsen, utan bara … ont i halsen… 
Svårt att förklara. 

Känner mig bara sjuk, på något sätt.