Min historia KBT

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Jag började i samtalsterapi hos en kbt-terapeut strax efter jag fått min diagnos. Minns att jag tyckte det var fantastiskt att få prata om mig själv, få återkoppling på mina tankar och invanda mönster. Sedan kom utmaningarna, att förändra beteenden som inte gynnar mig. Att göra upp med det som jag inte längre var önskvärt i mitt liv. 

Detta var en extremt tuff och jobbig tid. Att komma till insikt om att det var jag som gjort detta mot mig själv, att jag var en bekräftelseknarkare som tydligen varit beredd att göra vad som helst för lite beröm och uppmärksamhet. Jag hade, i hela mitt liv, krävt mer av mig själv än vad någon annan någonsin gjort. Jag hade pressat mig själv för att alltid förbättra mig, oavsett vad det gällde. Jag krävde av mig själv att vara påläst, allmänbildad, förberedd, smal, hälsosam, vältränad, glad, positiv, omtyckt, den som alltid ställer upp. 

Jag var helt oförmögen att ta emot komplimanger och beröm. Det gick bara inte. Jag ifrågasatte den som berömt mig och hade alltid förbättringar och effektiviseringar på gång. 

Jag var aldrig nöjd. 

Och dessutom hade jag ingen aning om vem jag var. Vad är det som gör mig till mig? Varför väljer jag som jag gör? Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt för mig?

Jag kom fram till att jag hade ingen aning om vem jag är och vad jag vill med mitt liv.

Det kändes som om jag var helt rotlös. 

Jag hade ägnat ett helt liv åt att vara andra till lags. Vara duktig och omtyckt. Försöka räkna ut vad alla andra förväntade sig och agera utefter det. 

Jag var livrädd för att göra någon besviken, så jag slog knut på mig själv för att vara alla andra till lags. 

Inte undra på att jag var stressad.


Överansträngd

Vaknar kallsvettig.
Ångesten kryper i kroppen.
Vill bara försvinna.

Nyss kände jag mig glad och full av liv.
Nu är det mer som vanligt.

Symptomfri dag är inte detsamma som frisk.
Viljan finns men energin saknas.

Överansträngd.


Skriver

Att skriva blir som terapi för mig och en av anledningarna till att jag startat den här bloggen.


Återhämtning

Något har hänt.
Jag behöver inte vila varje ledig minut.

Det går upp och det går ner.

Men nu med skillnaden att det inte går lika djupt ner.

Tappar ord


Mitt i en mening glömmer jag bort vad det är jag håller på att säga.
Måste pausa.
Tänka efter. 
Efter ett ögonblick har jag glömt hela sammanhanget.
Kommer inte ens ihåg vad det är jag pratar om. 

Riktigt skrämmande.

Min historia; Så sjuk, men försöker jobba ändå


När jag sökte vård första gången var det för att jag kände mig stressad och kände att jag behövde hjälp med att återfå kontrollen över mitt liv. Jag var oerhört lösningsinriktad och ville få nån form av samtalskontakt så jag kunde reda ut detta som störde min högeffektiva förmåga. Jag fick ingen samtalskontakt den gången. Dels talade jag väl inte om hur dåligt jag mådde, för såå farligt var det väl inte, alla är ju lite trötta och stressade och så… Och doktorn talade mest om vikten av att träna 3-4 gånger per vecka och att ha ett schemalagt fungerande sexliv. Ha! 

Så förutom allt annat jag redan gjorde, kände jag mig tvungen att planera in både träning och sex tre gånger i veckan vardera. Inget av det blev särskilt lyckat...




Efter min kollaps stannade jag hemma från jobbet i en vecka. Sedan gick jag tillbaka till vårdcentralen för att bli sjukskriven. Att jobba kändes som ett omöjligt uppdrag. 

Omöjligt även för mig. Den här gången gick det bara inte att bita ihop och kämpa vidare. 

Vid den tiden trodde jag att mitt största problem var min yrsel och det gjordes mängder med kontroller för att utesluta fysiska sjukdomar. Då alla dessa prover var bra blev jag sjukskriven på halvtid terminen ut. 

Dagen efter skulle jag ta mig tillbaka till skolan för att jobba en halv dag. På parkeringsplatsen fick jag en ångestattack. Var tvungen att uppbåda all min energi för att ta mig in till chefen och berätta hur det var med mig. Lysrören bländade mig, klackarna smällde onaturligt högt mot klinkerplattorna i entrén. Det kändes som jag höll på att vingla omkull, som om jag kommit berusad till jobbet. Chefen såg på mig hur dåligt jag mådde och efter ett kort möte kom vi överens om att jag skulle sköta betygsättningen hemifrån och vila resten av tiden. Tacksamhet!

Sommaren kom och gick. Jag minns inte mycket. Låg inne mest hela tiden. Hade dåligt samvete för att jag var så trött och tråkig och inte orkade delta i sommarens alla måsten. Min familj hade inte begripit exakt hur dåligt jag mådde och jag kände mig ifrågasatt varför jag inte kunde skärpa till mig och följa med ut. 

Ju närmare höstterminen kom desto mer ångest fick jag. Riktig panikångest. Som om någon puttade mig mot ett stup och jag kunde inte göra någonting för att ta mig därifrån. 



Skrev ner alla mina symptom, satt och grät hos doktorn, i ett nedsläckt rum eftersom jag inte kunde titta i det starka ljuset från lysrören. Hon sjukskrev mig utan att tveka. Den dagen fick jag diagnosen utmattningssyndrom. 

Min historia; Hur det började

Vem är jag då som skriver denna blogg?

Jag är utbildad lärare, jobbade som lärare i ungefär tio år innan det en dag tog tvärstopp. Det hade såklart föregåtts av en massa fysiska och psykiska symptom som jag mycket effektivt hade ignorerat. 

Jag slutade sova på nätterna. Att bli förälder var förödande för min nattsömn. Somnade sent, vaknade alltför tidigt med tankarna malande i huvudet. Jag prioriterade bort allt som var roligt, vänner, fritidsintressen, träning. Samtidigt var jag superduktig på mitt jobb, fick mängder av bekräftelse därifrån. Jag sa nästan aldrig nej till något, utan försökte pressa in alla nya arbetsuppgifter som ålades mig. Samtidigt ville jag ha full kontroll på hus, hem och föräldraskap. Allt ifrån hur man packar diskmaskinen till vilka kläder man kunde matcha ihop för att barnen skulle vara fina på förskolan.

Ju mer jag höll på att tappa kontrollen över min tillvaro, desto mer kände jag att jag behövde kontrollera den. 

Men att gå in i väggen fanns inte på min världskarta. Jag tänkte aldrig ens tanken. Jag hade ju koll på läget. Sjuk var sånt som andra blev, jag var aldrig sjuk, hade inte en sjukdag. Visst var det lite mycket just då, helt bra mådde jag väl inte, men snart var det ju sommarlov och då skulle jag vila. Bara jag kom dit…


Det gjorde jag inte.






Långt innan jag gick in i väggen fick jag mängder av varningar. Jag fick svårt att sova på nätterna, jag vaknade vid fyra på morgonen och kunde inte somna om, kroppen var redan uppe i varv. Jag fick mycket problem med magen, kramper så jag inte kunde stå upprätt, illamående, med en ständig känsla av att behöva kräkas, vilket ledde till att jag inte kunde äta någon mat. Hungerskänslorna dämpade jag med lösgodis, choklad och en och annan smörgås. 

Jag kunde börja gråta för ingenting. Yrseln hade mig i sitt järngrepp, hela min värld lutade, snurrade och svajade. Det svartnade för ögonen titt som tätt. Jag fick hjärtklappning, kallsvettades, det tjöt i öronen, kände att jag hade svårt att andas, jag blev känslig för ljud, ljus, dofter, beröring, värme, kyla. 

Jag hade värk i kroppen. Axlar, nacke, skuldror, armar, i stort sett alla muskler och leder.

Och så ångesten. Denna ångest. Och innan jag fattade att det var ångest jag hade… Den där otäcka känslan av att tappa all kontroll och känna att man håller på och dö. Vidrig. 

Tills en dag när det bara tog slut. 

Jag vaknade på morgonen och kunde inte gå upp. 

Kroppen hade stängt av. 

Jag låg där och bara låg. Kom ingenstans. 
Som om jag blivit förlamad. 




Värk

Försäkringskassan.
Arbetsgivaren. 
Rehabsamordnare. 

Alla ringer de och undrar hur jag mår. Hur det går. Skulle vilja säga att det är toppen. Men det är det ju inte. 

Stressen kommer inifrån och utifrån. 
Värk i kroppen idag. 
Gör fruktansvärt ont. 

Tankar om utmattning

Min blogg.
Skriver ner tankar, funderingar, betraktelser om hur det är att leva med utmattningssyndrom.
Välkomna hit!