Inspirerad och glad 😊

Det är något med stämningen runt stora evenemang som lockar mig. I vanliga fall är jag fullt nöjd med att sitta hemma och bara vara. Men som nu i helgen. Efter sett ha sett alla glada människor runt omkring Lidingöloppet, stora och små, så blir jag så inspirerad att göra något liknande själv. Börja träna och liksom "ta tag i allt". 

Ingenting är omöjligt, hör jag Gunde hojta på dalmål inne i mitt huvud. Men jag behöver göra det extra försiktigt. Tänka igenom och rimlighetsbedöma. 

Sakta kommer jag att komma tillbaka. Med många delmål längs vägen kommer jag att ta mig framåt. Bakslagen kommer i stunden svida lika mycket varje gång, men över tid kommer de att minska i omfattning. 

Sen kanske det (mest troligt) inte blir Lidingöloppet för mig. Utan det blir andra mål. Men känslan av glädje som mötte mig där tar jag med mig. Inspirationen och den positiva känslan försöker jag bevara inuti. 





Förbanna ångesten

Utmana ångesten var det... Den slog tillbaka. Rejält. Därav spenderades nattens timmar, några av mina få timmar i Stockholm, på ett klinkergolv med kroppen krampande. Inte vad man ser fram emot när man reser iväg. Nu är hjärnan helt öm och svullen. Kroppen värker, överansträngning är ett faktum. Hur ryms detta med barnens förväntningar på en rolig helg i huvudstaden? Vet inte. Men det får lösa sig. För det finns inget alternativ. Maken är upptagen med Lidingölopp så I'm on my own. 

Minisemester

Källa

I dag är jag på väg till Stockholm. Några i familjen gillar att springa (det är inte jag) och i helgen går Lidingöloppet. Så jag bestämde mig för att familjen skulle följa med och hälsa på vänner i huvudstaden, när vi ändå fick ett bra skäl till att resa bort lite.

Vi har en lång lista på önskemål från barnen vad de vill hinna med att göra på den lilla tid vi är där. Vi kommer nog inte hinna med en bråkdel av allt, eftersom syftet med resan är ju att de ska springa! Det ska vara vuxenlopp, litet lopp och knattelopp. Själv ska jag bara vara publik.

Jag har laddat väskan med öronproppar, solglasögon och ångestdämpande. Bara för säkerhets skull.

Hej livet, nu kommer jag!

Curlingförälder - en förälder som är curlad av sina barn?

Källa

Jag har i många lägen upplevt att barnen curlar mig i olika sammanhang. Jag kommer ut i verkligheten och pratar med folk, jag utsätts för situationer som jag aldrig valt att försätta mig i om det inte varit för barnen. Tex delta i diverse aktiviteter och prata med barnens kompisar och deras föräldrar, sitta på golv i gymnastiksalar och vara social, stå i kiosker, skala morötter och bre smörgåsar till typ hundra ungar osv.

Men dessutom har barnen lärt mig den ädla konsten att säga nej och be om betänketid. Detta går på rutin numera och jag vågar göra det i alla sammanhang. Tack barnen för det!

- Låt mig fundera på detta, jag återkommer med svar lite senare.

- Nej, det går inte.

Det hade jag aldrig sagt förut. Jag hade sagt ja och så hade jag förbannat mig själv att jag inte sa nej och så hade jag bitit ihop och löst situationen.


Så det där med curling är inte bara av ondo. För mig och mitt tillfrisknande är det synnerligen bra att vara curlingförälder. Alltså en förälder som blir curlad av sina barn!

Revidera målbilden en smula




 Så länge som jag har varit sjuk har jag matats med budskapet att motion är välgörande och trettio minuters motion per dag är ett bra riktmärke för alla människor. Så har det sagts. I all välmening. Men det som min hjärna undermedvetet tolkat in i detta budskap är något helt annat. Nämligen att

när jag klarar trettio minuters fysisk aktivitet per dag så kommer jag vara frisk. Eftersom trettio minuter gäller för friska personer. Hänger du med på den logiken? Knappt jag heller.



Jag blir nästan tårögd över min egen naivitet. Hjärnan har säkert menat väl när den har skyddat mig från att ta in hela bilden på en gång. Kanske har den, trots all kunskap och erfarenhet, ännu inte insett vidden av att det inte går att prestera sig frisk från en utmattning.




När jag har varit riktigt sjuk har jag faktiskt inte reflekterat så mycket över skillnaden i fysisk och psykisk läkning. Allt har varit en enda gröt och allting i min kropp har varit så dåligt att det inte varit möjligt att urskilja det ena från det andra.

Nu känner jag att jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Framförallt fysiskt. Jag har inte alls lika mycket oförklarlig värk som jag haft tidigare och kroppen känns bättre, helt enkelt. Det psykiska är stabiliserat med hjälp av en kombination av sömn, vila, näring, motion, samtalsterapi, medicinering mm. Jag håller mig stabil, fixar min vardag för det mesta, men klarar inte av några anmärkningsvärda händelser som sticker ut, utan att det får överdrivet svåra konsekvenser för mitt mående. Hjärntröttheten består, den är fortsatt ett stort bekymmer för mig.

Fysiskt känner jag dock hur det lättar. Musklerna svarar på träningen, konditionen förbättras och det blir roligt att komma ut och motionera. Jag använder ordet motionera, för träna låter för mig så prestationsinriktat.

Det är skönt att det händer saker, både med det fysiska och psykiska måendet. Sorgen känns mest när jag får för mig att de där två hänger ihop. Att hjärnan borde vara ännu friskare bara för att jag orkar använda min kropp mer. Det hänger ju ihop, men ändå inte.


Jag behöver revidera målbilden lite. Kanske är det dags att dela upp den i två olika nu? För jag vill ju kunna vara nöjd med mina fysiska prestationer utan att för den sakens skull behöva deppa över att min mentala trötthet inte läker i samma takt.






1-0 till mig 💪🏻



I början av året började jag simma. Jag, som typ är rädd för vatten. Lika mycket för motionens skull, som för att undvika isolering och ensamhet. I början blev det 20 meter, fick vansinnigt ont i kroppen. Behövde sätta mig i bubbelpoolen eller bastun för att samla kraft för att orka åka hem. 

Jag har fått kämpa. I sakta mak. Bygga kropp och psyke steg för steg. Med en utmattad hjärna går det inte att köra på för mycket. Och nu är jag så sjukt stolt över mig själv. Jag simmade 1000 meter!! 

Ett tusen meter! JAG! 💪🏻

Jag har varit rädd för min drivkraft. För jag har inbillat mig att det var drivet som fick mig in i väggen. Men det var det inte. Det var bristen på återhämtning däremellan. Vet jag nu. 

Ibland är det bra att pressa sig, lite, lite. Försiktigt. Jag behöver lära mig att använda mitt driv på ett klokt vis. Utmana hjärnspökena. Inte vara rädd för min styrka. 

Minimalism, livspussel och framtidsdrömmar



Eftersom jag inte jobbar har jag inte heller direkt någon inkomst att tala om. Det kan ju ha sina sidor, men fördelen med det är faktiskt att jag inte småhandlar en massa. Jag köper det jag behöver, när jag behöver det. Behöver jag verkligen en ny tröja eller klarar jag mig på de som jag redan har? Nästan alltid kommer jag fram till att jag klarar mig på det jag har. Det jag brukar köpa nytt är byxor (pga avskyr när de blir trånga i midjan) och gympaskor (pga älskar att promenera i sköna skor).

Jag rensar ut en hel del saker från vårt hem i omgångar. Mycket barnkläder och leksaker som barnen vuxit ifrån. Men även en hel del annat. Jag har helt klart blivit en mer medveten konsument ju mindre pengar jag har att röra mig med.

I perioder får jag för mig att följa någon feng shui-bloggare, minimaliströrelsen eller något annat som låter luftigt och genomtänkt. Där får jag en hel del idéer, men jag lever inte renlärigt, utan har min egen väg att vandra. Dessutom gillar jag TV-program av typen Familjer på äventyr eller nu senast Kalles sex liv, som går på svt.

När jag funderar på vad jag egentligen vill samla på så är det främst foton, böcker och växter. Det är mina svaga punkter. Mitt drömrum är ett vardagsrum med stora glaspartier, utsikt över en äng, en åker, havet eller liknande, där jag kan sitta i en öronlappsfåtölj, bläddra i mina böcker, omgiven av bilder som påminner mig om saker jag upplevt.

Jag har inga drömmar om att sälja av allt jag har och åka jorden runt, den äventyrliga ådran saknar jag. Mitt hem är min borg och min trygghet. Närheten till familj och släkt är viktig. Däremot vill jag gärna uppleva världen, åtminstone på lite medelklassvis.

Det är så jag tänker mig min framtid. Lugn och ro, en försörjning som finansierar mitt hem, mina intressen och mina resor.
Källa

Så långt är jag klar. Bitarna som föreställer mitt privatliv börjar falla på plats, jag börjar finna lugn i att veta vad jag vill med mitt liv, på den fronten. Jag kan se det framför mig. Men yrkeslivet däremot. Det är helt tomt. Blankt. Finns ingenting där. Jag kan inte ens förkasta idéer, för det finns ingenting.

Jag har funderat på vad jag vill göra med mitt yrkesliv, till och från, i sex år och ännu har jag inte kommit på någonting vettigt. Allt jag läser om känns halvdant. Det låter okej, men inget som liksom griper tag i mig, inget där jag känner JA!, det där vill jag göra.

Det finns fler pusselbitar att leta upp, helt klart.




Tips för att öka stressen i ditt liv

Veckohandla på fredag kväll. Ta med barnen.
Låt barnen ta med sig kompisar hem, varje dag.

Ha bara för små kläder som du inte trivs i.
Och skor som ger dig skoskav.
Ät inga ordentliga måltider, utan småät hela dagarna.

Var aktiv på så många sociala medier som möjligt. Samtidigt.
Sov med telefonen bredvid dig på huvudkudden.
Koppla aldrig ner dig från internet.

Handla på rea.
Köp mer än vad du behöver.
Se ditt hem fyllas med saker som du inte behöver och som du inte vet var du ska göra av.

Ta bilen i rusningstrafik. Se till att du har en tid att passa.
Bli vansinnig på alla andra trafikanter som inte kan framföra sina fordon.

Var aldrig vänlig.
Delta alltid i skitsnack om andra människor och hur de lever sina liv.

Var aldrig nöjd.
Skratta inte.

Vila aldrig.



Vem försöker jag lura?

Källa

Jag är så skötsam. Duktig och flitig. Med alla mina övningar. Yoga och mindfulness, promenader och vila. Sköter allt så bra så att jag blir trött på mig själv. Försöker revoltera mot mitt inrutade liv. Fuskar med meditationen, hoppar över yogan och sen är det igång. 

Jag struntar till slut i allt det där som jag bör göra. Istället lurar jag mig själv att jag är frisk. 

Jag dammsuger, tvättar, stryker, parar ihop strumpor, skurar toaletter, pantar flaskor, källsorterar, återvinner, handlar, lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, vattnar blommor, samtidigt som jag knappt ägnar yogamattan en blick. 

Jag kollar sociala medier tills ögonen blöder, kollar Netflix, bloggar, ser på tv, googlar viktiga och användbara fakta i olika ärenden, skjutsar barn, går på föräldramöten, går på utvecklingssamtal, rensar ut urvuxna gummistövlar från garderoben i hallen. Jag funderar över pensionssparande och amorteringar på huslånet, oroar mig för gamla svärmor, medan de medvetna andetagen är som bortblåsta. 

Men. 

Jag är inte frisk. 

Min kropp hanterar inte allt det här. Det går inte. Jag vet ju vad jag behöver göra. Ta hand om mig själv. Bättre. Igen. 

Så jag börjar om. Meditation och yoga, promenader och sömn. 

Och hjulet snurrar åter ett varv. 

Är det vitaminbrist, eller..?

Källa

Jag blir tokig snart. Mitt hår är torrt och flygigt, samtidigt som det är fett och smutsigt. Helt obegriplig kombination, men ändå så blir det så. Mina naglar är sköra, flisar sig hela tiden, helt mjuka.

En klassisk sak att skylla på är vitaminbrist. Det brukar jag dra till med när jag inte vet så noga. Men en doktor jag pratade med sa att det var vanligt att folk skyllde på vitaminbrist, fast det i princip aldrig berodde på det. Vad det däremot beror på, fick jag inget svar på. Eller så har jag glömt det. Kan ju också vara så... Någon som har bra tips mot störigt, frissigt hår och naglar som trilskas?