Testresultaten på väg neråt


Jag har gjort testerna KEDS, Madrs och Becks ett flertal gånger. Det har alltid varit skyhöga värden, svår utmattning, svår depression och ångesten likaså.

Senast jag fick göra testerna fick jag en chock. Har inte ens kunnat berätta om det här på bloggen, för jag fattade liksom inte. Jag låg under gränsvärdena på alla sjukdomstillstånden. Ingen depression, ingen utmattning och bara lite ångest.

Men jag blev så chockad. Trodde inte för ett ögonblick att så kunde vara fallet. Skulle jag alltså må bra nu? (Med hjälp av medicinering då.)

Att jag känner mig bättre, orkar mer och är gladare och mer positivt inställd till livet än vad jag gjort på mycket länge hamnade liksom i skymundan. Det var som jag blev rädd för resultatet. Det är så fantastiskt häftigt. Men kan det verkligen vara sant? Jag vågar inte tro på det.

Min hjärna är ändå fortsatt så trött och i behov av så mycket återhämtning. Betyder det att detta är normaltillstånd nu då? Det är väl där skon klämmer. Jag vill att det ska bli bättre...

Jag är fullt medveten om att det kommer komma ännu ett bakslag och att det inte kommer vara guld och gröna skogar för evigt.

Men det är första gången på (minst) sex år som jag inte hamnar över skyhögt över gränsvärdena.

Det. Är. Stort.

Det har aldrig varit svårare

Rhododendron i blom

Vi lever i en tid där vi har precis alla möjligheter. Man kan välja vad man vill, man kan bli vad man vill, det finns alltid något bättre runt hörnet, alltid något mer att sträva efter.

Men vad händer om man släpper de kraven och förväntningarna? Om man låter sig svepas med och vara nöjd? Nöjd med vissheten om att det som man har, kanske inte är det allra bästa, inom alla områden, men det är tillräckligt bra.

Det har aldrig varit svårare att få allt. Men samtidigt. Vi har det så bra. Det borde inte vara så förbaskat svårt att vara nöjd.

Förhandla med djävulen

Källa

Idag är en av de efterlängtade dagarna som jag sett så mycket fram emot. En ledig dag för hela familjen, dessutom med sol och lite värme.

Det firar min kropp genom att ge mig världens huvudvärk, yrsel och magont. Jag känner mig sjuk och så vansinnigt trött. När kroppen spårar ur hänger hjärnan med direkt. Är det kanske läge att skicka fram ångesten och förstöra lite till?

Och nu ska jag iväg en sväng med familjen. Tar huvudvärkstabletter, öronproppar, solglasögon och hoppas att det blir en trevlig stund. Att livet vinner över sjukdomen åtminstone en stund. Så kan jag sova ikväll. Bara jag får ha det lite mysigt nu. Om det går att förhandla med utmattningsdjävulen...?


Home sweet home

Jag är hemma igen. Allt har gått bra. I stort sett i alla fall. Mina farhågor har mest handlat om ifall jag är vuxen och ansvarsfull nog för att genomföra en resa med barn på egen hand. Och. Note to myself. Det är jag!!

Jag oroade mig över bilkörningen. Men det gick helt okej. Planerade genom att sova/vila precis innan. Det kan ha hjälpt till. 

Jag oroade mig över att göra för mycket på för kort tid. Det gjorde jag också. (Såklart, höll jag på att säga.) Vilket fick till följd att jag tok-kraschade så där brutalt en kväll. Detta överlevde jag genom att ta en tidig kväll på hotellrummet, undvika middag i restaurangen och erbjuda Netflix till barnet. 

Jag vaknade med ångest på natten. Men hanterade den och somnade om. Det är en seger i sig. 

På det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Jag vill resa mer. Och nu har jag varit iväg på egen hand. Med ensamt ansvar för besluten. Att det är en stor sak kan man kanske inte tro. Men för min utmattade hjärna är det så. Det var en viktig milstolpe för mig i mitt tillfrisknande. 
Vila i bollhavet. Oväntat mysigt! ;)

Vi har haft det fantastiskt fint. God mat, sand mellan tårna, bad i bubbelpool och i vanlig pool, morgondopp och kvällsdopp, nutella till fruktfatet på morgonen, havsutsikt i restaurangen, riktigt slappt. Bara stressat lite, för att hinna med att vila mellan måltiderna. Jäktigt med All inclusive!








Progress


I januari i år skrev jag om årets ord. Ett ledord som skulle följa mig på färden genom 2017. Progress. Utveckling alltså. En känsla av att våga ta ett litet steg framåt när jag egentligen inte vågar. Nu gör jag just en sådan sak.

Jag är på väg med mitt yngsta lilla hjärta och bor på hotell, medan mitt andra lilla hjärta är på sommarläger på annan ort. Det är premiär för att sova borta från familjen i en hel vecka i sträck, på luftmadrass, i en skolsal med kompisarna. Så det kändes tryggt att vi följde efter, lite på avstånd. 

För mig är det också en utmaning. Bo på annan ort, med fullt ansvar för barnen, medan mitt största hjärta, maken alltså, är hemma och jobbar. Nån måste ju betala också! 

Särskilt tandvårdsbidrag

Källa

Som så ofta ramlar man över saker av en slump, det hände även den här gången. Jag behöver mina antidepressiva ett tag till, men de orsakar en del biverkningar som är ganska besvärliga. Bland annat muntorrhet. Min mun känns omväxlande klibbig och knastertorr. Tänderna känns smutsiga trots att jag nyss borstat dem. Tandläkaren uppmanade till regelbunden fluorsköljning och tandtråd senast jag var där och nu när det börjar bli dags igen fasar jag för hur många hål jag kommer att ha fått.

Men så hörde jag att man kan få något som heter särskilt tandvårdsbidrag vid vissa sjukdomar. Bland annat om man har problem med muntorrhet pga långvarig medicinering. Det krävs ett läkarintyg som man tar med sig till tandläkaren och då får man ett ekonomiskt bidrag för förebyggande tandvård. Alltså tandvård som syftar till att förebygga besvär.

Här kan du läsa mer, på 1177.

Här finns Försäkringskassans information.

Är det något som du har erfarenhet av?

Vi ska fan inte behöva dö

Källa


Det var bara några dagar sedan jag skrev om en blogg-vän som valde att lämna jordelivet. Hen orkade inte kämpa mer. Det blev för tungt. För mörkt.

En är en för mycket. Punkt slut.

Men nu har jag fått besked om att en annan vän, som jag också lärt känna genom bloggen, kämpar för sitt liv, på sjukhus. Kroppen orkar inte. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte är för sent. Hen har bett om hjälp vid så många tillfällen, men inte fått den. Utan blivit lämnad till sig själv, utan läkarvård, till och med utan sjukskrivning.

Den som säger att stress inte är livsfarligt har aldrig varit riktigt drabbad. En till synes "enkel" liten stressperiod kan leda till så fruktansvärt allvarliga följdsjukdomar. Konsekvenserna av stressen är fullkomligt vidriga.

Det är så enkelt att hamna där. I sjukdomar som är livshotande.

Och.

Det kan drabba precis vem som helst.

Jag vill inte mer nu. Jag vill att vi alla ska få chans att må bra. Så bra som vi kan. Jag vill inte att mina vänner ska behöva dö ifrån mig på grund av stressens följdsjukdomar. Vi är unga, vi har hela livet framför oss. 

Vi ska fan inte behöva dö. 

Inte nu. Inte redan. Inte så här. 

Gråter.


Favoriter just nu

Känner mig lite som kvällstidningarna, som drar upp icke-nyheter på sommaren. Men det här verkade ändå ganska roligt. Lagom oviktigt, men ändå lite trivsamt. Så. 

Mina favoriter just nu. 

Blogglista lånad härifrån 

Sminkprodukt: Min cc-cream. Färg, ansiktskräm och solskyddsfaktor i ett. Toppenbra när smink inte är högprioriterat. (Att en sminkprodukt skulle inleda en lista med på mina favoriter just nu är anmärkningsvärt i sig, men nu stod det ju så!)
Källa

App: Anagrapp är en app som jag har fastnat i. Förutom Storytel, Spotify och Instagram. Kollar även diverse väderappar och Platsbanken oftare än vad som kan anses nödvändigt.  
Anagrapp

Serie: Orange is the new black och Skam har jag kollat på senaste tiden.
Källa

Podd: Skäringer och Mannheimer. Annars lyssnar jag mest på P1.
Källa

Plagg: Köpte nya shorts på Lindex nyss, chinosaktiga så man känner sig lite klädd, men så mjuka att de går utmärkt att sova gott i när man slumrar till i soffan! Viktigaste när man är trött och har ont. 
Lindex

Mat: Grillad lax med kokt nypotatis och romsås, serverad tillsammans med sommarsallad. Yum! (ICA kallar det tantmat, men då får det väl vara så!)
Källa

Godis: Marabou mjölkchoklad äter jag i skrivandets stund...
Källa
Vilka är dina favoriter just nu? Kommentera eller länka!

Var inte så hård mot dig själv

Källa Hur högt måste man lägga ribban? Måste man köra för rekord varenda gång? Och vad händer om man tror att ribban är långt ner, medan den i själva verket är lagd på riktigt höga höjder? 

Jag har, tillsammans med terapeuten, utvärderat mina dagar. Vad jag gör en genomsnittlig dag eller vecka. Hur mycket tid jag behöver vila/sova på ett dygn, hur jag tänker kring motion/träning, att vara mamma, att vara fru, vän och så vidare. Ett jättebra samtal.

Slutsats. Föga förvånande.

Jag är för hård mot mig själv. 

Blev någon förvånad?

Som ett exempel på detta. Jag hävdade att jag tränar/motionerar för lite. Min känsla är verkligen sådan. Men när jag tittar på mitt lilla schema, som jag skulle fylla i, ser jag att jag promenerat tre dagar, yogat en dag och arbetat i trädgården en dag. Fem dagar av sju. Är inte för lite.

Jag tycker också att jag träffar mina vänner för lite. Att jag är helt osocial. Jag har ofta lite dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med dem. Det visade sig att jag umgås med dem ungefär en till två gånger i veckan. Det är inte för lite. Inte när man betänker att jag har två barn i åldern som behöver min hjälp fortfarande. Dessutom har jag föräldrar, svärföräldrar och icke att förglömma, en man som jag gärna umgås med också!

Mitt liv är just nu ganska bra, med de här, nuvarande, förutsättningarna. Jag gör en väldig massa mer än vad jag ger mig själv cred för. Så onödigt. Men en nyttig väckarklocka. Jag har blivit bättre på många saker sedan jag blev sjuk första gången, men det finns saker kvar att förbättra för att jag ska kunna må ännu bättre.

Så småningom kommer det att innebära någon form av aktivitet/arbetsträning/arbete på mer regelbunden basis. Jag tror att jag hade kunnat må bra av det. Inte prick nu, men kanske någon gång under 2018. Att ha något friskt som är mitt eget. Där jag kan vara bara jag.

Tills dess och för resten av livet, övar jag på att inte vara så hård mot mig själv. ❤️

Vi måste våga tala högt om det

En av alla kämpar som jag lärt känna genom bloggen har valt att lämna oss. Det blev för tungt för henne. 

Kampen blev för svår. 

Vila i frid. Hoppas du fått ro där du är nu.



Behöver du hjälp? Kämpa. Kämpa emot hopplösheten och mörkret. Det finns ett ljus. 

Självmordslinjen 90101, ring, maila eller chatta. 

Är det akut, ring 112

Men vänta inte tills det blir hopplöst svart. Sök hjälp direkt. Även om du tänker att du inte mår tillräckligt dåligt. Hjälpen är till för alla. 

Var rädd om dig. ❤️

Kroppen reagerar med värk

Jag gör mitt bästa för att pausa, få till vila och sömn. Underlättar vardagen för mig med yoga, promenader och den avkoppling som trädgården ger. Men kroppen säger ifrån. Värken är tillbaka. Med besked. Varenda led och muskel smärtar och stramar. Jag har börjat vakna på nätterna igen, eftersom kroppen gör för ont. Tvingas upp ur sängen för tidigt på morgonen när höfterna värker och handlederna och händerna gör ont i varje led.

Börjar varje morgon med att sitta på mattan. Den fina, blå, zebramönstrade yogamattan, som jag fick i födelsedagspresent förra sommaren. Mjukar försiktigt upp kroppen. Tar på mig mjuka kläder som inte skaver mot huden. Och försöker väcka kroppen. Som behöver sova. Men som inte kan sova, då smärtan håller den vaken. 

En stund i taget. Så tar jag mig igenom den här dagen också. 



The best things in life

Denna kudde fick jag av maken för några år sedan, lite solkig numera pga välanvänd.
Men så bra present till sin uttröttade fru, en fin kudde att vila på!

Jag blev helt ledig idag. Ledig från sällskap alltså! Hade en mängd planer på saker jag ville passa på att göra. Som utomhusyoga, med tillhörande fika på caféet, i skogen, efteråt. Eller strandpromenad, med sushi i fikakorgen. Jag tänkte att jag skulle hinna med att ringa en god vän också, för att prata utan att bli avbruten. (Med barn i huset är det osannolikt svårt) Sen behövde jag åka med bilen till verkstaden och så den lilla detaljen, som inte går att bortse ifrån, nämligen att sova.

Vis av erfarenhet började jag med sömnen. Vilket var klokt, men synd. Jag sov bort hela förmiddagen, åt lunch, hemma pga orkade verkligen inte gå någonstans och sen dåsade jag bort eftermiddagen i soffan. Välbehövligt och skönt på sitt sätt. Men. Hade ju varit fint att komma ut också. Det får bli en annan gång.

Fjättrad vid Regelverket, jag vill vara fri!


Jag filosoferade om friskhet igår. Men när jag tänkt ett varv ytterligare på det där, så är det kanske inte sjukdomen som stör mig mest.

Det är känslan att vara fjättrad. Jag känner mig ofri. Mitt liv kan inte styras av mina drömmar och önskemål. För inte har jag bara sjukdomens begränsningar att ta hänsyn till. Jag har dessutom Regelverkets begränsningar att ta hänsyn till. 

Om det inte vore för Regelverket hade jag kanske studerat något. Inte mycket, inte snabbt, men någonting som gett mitt liv en liten extra krydda. 

Men sanningen att säga är jag livrädd för Regelverket. De som kommer och petar på detaljer i mitt liv och bestämmer vad jag får och inte får göra. 

Jag har inget annat att göra än att rätta mig. För jag har inte friheten att bestämma själv. Ekonomisk frihet såväl som handlingsfrihet. Det saknar jag. 

Är det något jag önskar mig i lika hög grad som friskheten, så är det frihet.