Varför lagras inte energin i kroppen?

Källa


Det är en fråga som jag återkommande funderar på. Varför lagras inte energin i kroppen? Alltså, jag sover och äter, tränar och fokuserar ganska hårt på att få in återhämtande stunder under dagarna. En terapeut förklarade det en gång som ett kärl, jag föreställde mig alltid det som ett litermått i rostfritt stål, fråga mig inte varför. Men, hursomhelst. Det där kärlet. När man var nere under 2 dl var det fara för systemet, det var utmattning och ångest, panikångest och depression. Länge, länge kändes det som att jag bara låg på botten och förgäves fäktade med armarna. Men med hjälp av medicinering har jag äntligen tagit mig uppåt.

Sen inser jag att det tar tid. Att läka. Men det är ändå något som gnager. Vad är det som gör att energin liksom inte kan lagras i mig? Varför tar den slut så fort? Orimligt fort...? Det borde finnas en vetenskaplig, biologisk förklaring. Eller?

Överanstränger jag mig? Trots allt?
Tillför jag inte energi i den utsträckning som jag tror att jag gör?
Sover jag för lite? Äter för dåligt?
Finns det små brandhärdar som ligger och pyr, i kropp och sinne, som jag inte riktigt är medveten om?
Vad skulle det kunna vara i så fall?

Bara frågor. Inga svar.

My way

Källa

Livet är inte rätlinjigt. Följaktligen inte heller läkningen av en sjukdom. Det enda man kan vara säker på är att det inte finns en väg som passar för alla, utan snarare en individuell väg som passar för var och en. Det gäller bara att hitta den där vägen, i bruset. Och när man har hittat den, att våga gå kvar på den, trots att man är ensam.

Som Frankie säger, I faced it all and I stood tall, and did it my way.







Saker som stressar mig


Idag blir det en lista. Ovanligt nog.

Saker som stressar mig.

- Min hjärna. Så oförutsägbar.
- Vad ska jag jobba med sen? Vad vill jag ens?
- Bilköer
- Tjat på barn om daglig läxläsning.
- Obeslutsamhet. Egen och andras.
- Vad ska vi äta till middag? Varenda dag.
- Min telefon (som samtidigt är min snutte.) Tveeggat.
- Avbräck från rutinerna.
- Ljud, oljud och buller

Hur mycket sover du?

Källa

Vet du hur stort ditt sömnbehov är? Jag sover ungefär åtta timmar per natt och då behöver jag sova en eller två timmar på dagtid också. Under ledigheter när jag har möjlighet att sova längre på morgonen sover jag ungefär 9-10 timmar per natt och då behöver jag oftast inte sova på dagen.

Innan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom sov jag betydligt mindre. Kanske 6 timmar per natt, med något uppvaknande mitt i. Då hade jag små barn som inte sov hela nätter och så hade det pågått några år.

När jag blev sjukskriven kunde jag först inte sova. Jag var så ofantligt trött, men kroppen var så uppskruvad och uppe i varv att jag inte kunde somna hur jag än försökte. Dagtid låg jag i sängen eller soffan när barnen var på förskolan, sedan gick jag upp vid 16-tiden och hämtade dem. Tog hand om dem och åt mat. Vid 19 när de gick och la sig somnade jag också. Dock hade jag ingen vidare sömnkvalitet. Det var otroligt mycket värk i kroppens muskler och leder som väckte mig, det var mardrömmar och ångest/panikångest som höll mig vaken. Man kan inte säga att jag sov tjugo timmar per dygn, men jag låg liksom i dvala.

Sömnbehovet förändras över tid. Man kan tycka att det känns lyxigt att sova middag, men det är bara lyxigt när man har ett val. Om man blir tvingad till det pga att kroppen kollapsar om den inte får vila, är det inte särskilt lyxigt.

Hur mycket sover/vilar du på en dag?


Vänskap?

Källa


För en tid sedan ringde en bekant till mig. Syftet var fint, att gratulera mig på min födelsedag. Men så halkade samtalet in på annat. Sådant som jag antagligen mått bäst av att inte veta. Om personer som snackat skit om mig, för evigheter sedan, om andra som skyllt, fullständigt orimliga händelser, på mig och min sjukdom, bland annat. Som att andra fått lida för att jag blivit sjuk. Stackars dom, liksom.

Det jag funderar över är varför man känner ett sådant behov av att berätta allt som sägs. Hade man tänkt igenom detta en gång till borde man ju själv kommit fram till att inte berätta sådant som direkt skadar mig. Särskilt inte på min födelsedag. Även om det naturligtvis spelar mindre roll vilken dag det var. Jag blev ju inte vare sig tacksam eller glad över påringningen.

Hur definierar man begreppet vänskap?

Det borde kanske en och annan person reflektera över.


För övrigt, budskapet på bilden kan också passa krönikan som Lotta Lundberg publicerade i veckan som gick. Orkar inte lägga mer energi på att bli upprörd, så kommenterar den inte vidare, men har du inte läst den kan du göra det här och här.

Svaret på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler...

Jag kom på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler i så många år.

För att de kommer smygande. Gradvis. Inte sådär pang bom över en natt. Det är bara själva kraschen som kan vara så där högljudd och bullrig. Stressymptomen kommer försiktigt till en början. Lite och sen lite mer. Och så är de en dag, så stora och besvärande, att man inte förstår hur man kunde ignorera dem. För man kan inte varken andas eller existera utan att kroppen tycker att man ansträngt sig för mycket.

Men innan dess. Har man ändå inte inbillat sig? Tänkt att man är sjåpig? Visst borde man väl ändå kunna? Klara lite till? Ta sig i kragen? Skärpa till sig. Bita ihop. Ända in i kaklet. Fixa bara detta och detta också? Vila till helgen? Eller på semestern? Det är väl inget fel i att vakna tidigt? Jättemånga går upp tidigt och tränar innan jobbet. Då kan man väl lika väl strunta i träningen och börja jobba direkt i gryningen? Så man hinner med allt. Innan alla andra kommer och stör en på jobbet. Visst?

Och sen, alldeles för sent, inser man att kroppen har varnat och varnat så länge så att den en dag har fått nog. Kroppen är helt slut. Det som man tänkte var sjåpigt och inteskaväljagklaga, visade sig vara alldeles för mycket.

Men det kommer man ju inte på förrän det är alldeles för sent.

Hur kunde jag ignorera kroppens stressignaler? De är ju inte direkt diskreta.

Källa

Jag är stressad. Min kropp talar om det för mig. Även om jag inte direkt har en massa saker som pockar på min uppmärksamhet så märker jag det genom att lyssna på kroppens signaler. Helt ärligt så förstår jag knappt hur jag kunde ignorera de kroppsliga symptomen förut. Det är ju inte direkt som att de är diskreta...

Det jag tycker är jobbigt med stressen är att jag oftast inte förstår varför jag är stressad. Alltså som att det är inte solklart för mig varför kroppen reagerar som den gör. Man ska ju inte analysera sig sönder och samman, men ibland är det bra att fundera på varför kroppen gör som den gör i vissa situationer. Så det har jag gjort lite nu.

Först. Det finns två sätt att hantera stress
Ett. Gör klart allt som stressar dig och vila sedan.
Två. Prioritera det viktigaste och vila ordentligt mellan varven. Då orkar du förhoppningsvis resten också så småningom.

Jag har övat i hela mitt liv på att göra alternativ ett. Inte undra på att det är svårt att lära om och försöka få till det andra alternativet som mitt förstahandsval.

När jag var som allra sjukast var det inget att diskutera, eftersom jag behövde vila ungefär hela tiden. Men nu, när jag ska försöka hitta balansen mellan sängliggande och racerdåre är det inte så enkelt som det kan verka.

Vad är det som stressar mig så?
Det är klurigt för det är oftast inte en enskild sak, utan kombinationen av många små saker där varje sak i sig inte är stressande, men där totalen blir fullständigt överväldigande.

- När jag har tagit på mig för många små projekt.
- När andra i familjen har mycket att göra.
- När det står mycket i kalendern, speciellt på helgerna.
- När mina rutiner ruckas.

Då kan en sådan sak som tvätt, disk, skor i hallen osv bli droppen för mitt tålamod.

Och vad gör jag då? Tar jag en promenad för att få ut stressen ur kroppen?  Eller sätter mig och tittar på eländet tills jag blir tokig?

Jag gör såklart det som jag a l d r i g hade rekommenderat någon att göra. Självfallet. Jag försöker ge mig på att färdigställa. Inte så att jag gör riktigt som förut, men dragen finns ändå kvar.

Sedan sitter jag här och försöker tvinga ner luft i lungorna och undrar jag varför jag mår dåligt.






Dags att sluta hacka på mig själv

Nu får det vara dags att sluta hacka på mig själv. Igen. Det går ju upp och ner. Så är det ju. Och om någon helt oförtjänt tog åt sig av mitt förra inlägg, så gör inte det. Jag beskyller verkligen inte någon av er för att ha lämnat hurtfriska råd som jag stör mig på. ABSOLUT INTE. Så vi kan ha den saken ur världen. Ni är bara bäst som peppar och stöttar, inte bara mig, utan även varandra.

Alla gör så gott en kan. Det är bara det att när man inte är nöjd med de små smulor som kroppen kastar åt en, utan vill ha mer av livet. Då bryter jag ihop. Jag vill kunna gå på föräldramöte samma vecka som jag går och simmar. Jag vill kunna åka på en weekend-resa utan att få stresskollapser som varar i flera veckor efteråt.

Såklart är jag nöjd att jag inte längre ligger i fosterställning och blir skedmatad med vätskeersättning, av min man. Självklart. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill kunna leva. När min kropp havererar så fullständigt av något som till synes är en liten sak, då blir jag ledsen. På allt.

Här är ännu en berättelse om livet med utmattningssyndrom.




Varför går det så bra för alla andra?

Det är en fråga som jag funderar på emellanåt. När jag är nere på botten i någon svacka och riktigt gräver ner mig i elände. För det finns ju många berättelser om människor som, trots utmattningssyndrom, tagit sig i kragen och tagit tag i sina liv. Som att det är lösningen.

Jag började springa och sprang mig frisk från min utbrändhet. Jag började med LCHF och blev frisk. Jag började äta och meditera på bestämda tider och så blev jag frisk. Jag läkte mina binjurar och min läckande tarm. Jag slutade äta socker. Jag började med än det ena och än det andra. Och så vidare. I all evighet. Amen.

Missförstå mig inte. För det är klart att jag vill höra om människor som lyckats ta sig ut på andra sidan den här sjukdomen. Men. När jag mår sämre känner jag mig så himla d å l i g som liksom inte orkar.

För jag har en massa bra vanor, sovtider, mattider, träningstider. Jag går i terapi och äter vitaminer. Men nog tusan mår jag dåligt, trots det.

Det känns som att ALLA andra har en så jäkla smart och genomtänkt plan som de bara jobbar på efter. Medan jag mest svävar runt, vet inte riktigt vad jag ska göra och så blir det som det blir. Som om att det borde kunna bli bättre på något sätt, men att jag har inte knäckt den koden ännu. (På tal om perfektionism som jag skrev om härförleden. )

Å andra sidan. Det som mitt vårdteam har sagt till mig är att släppa kraven på prestationer. Alla prestationer. Allt ifrån soffkuddar i ordning, till att prestera mig frisk. Fast å andra sidan. Jag presterar ju mig frisk genom att äta, sova och träna. Och det är ju okej. Det fattar ju alla. Men det får inte gå till överdrift.

Kanske går det ändå inte bättre för alla andra? Kanske är det bara att de ögonblicksbilder som de väljer att dela med sig av är när det är något som fungerar. Jag vet ju inte om de kraschar i samma stund som inlägget är postat, eller journalisten lämnat byggnaden.

Det finns många berättelser om utmattningssyndrom.

Här är en av dem.




Bakslag

Fina hortensian speglar inte alls min sinnesstämning. Men piggar upp lite. 

Bakslag. Jag vet inte varför, för inget har väl hänt. Men jag mår verkligen dåligt igen. Orkar inget. Bara sover. Ingen matlust. Hjärnan är avstängd. Surrar liksom bara. Kroppen protesterar i varenda funktion. Jag är verkligen dålig på att vara sjuk. Inte ett dugg stark. Bara gör det jag måste. För vad har man för val, egentligen? Jag vill bara få min hjärna tillbaka. Låt mig slippa må så här.