Fler dagar som den här åt folket!

Gammal bild, men beskriver dagen väldigt väl... 

I går var en ljuvlig dag. Helt utan måsten och planer. Vi bestämde tidigt att vi ville spendera den hos svärföräldrarna. Tack för mina fina svärföräldrar!! (och telefonen/kameran låg kvar i bilen så inga bilder från dagen heller.)

Dagen går i en annan lunk där. Det är elva-kaffe, virka eller sticka lite, läsa en tidning, lunch, kortspel, boule, rabarberpaj, slappa i hammocken, titta på himlen, lyssna på fågelungarna som piper i holken, hackspetten som knackar mot stammen, vila i en stol, vila på en bänk, titta på träden, betrakta de gula rapsfälten, korna på fälten längre bort, fallskärmshopparna som seglar ner från himlen. 

Det finns liksom ingen stress där. Kan hänga ihop med att det är all inclusive så fort man kommer dit?! Det är så befriande att vara trött av frisk luft och inte av att hjärnan har ballat ur. Kanske kunde man flytta in?! 😘

Med huvudet fullt av vadd

Källa Vadd, mitt huvud är fullt av vadd. 

Min doktor pratade om att hon ville ge mig medicin för att skydda min hjärna. Kapsla in den och vaddera den, med ett stort plåster runt om, för att skydda den mot stress och annat skadligt. Ge den lugn och ro att återhämta sig och läka.

Kanske är det precis det som händer nu. När jag känner mig lite bortdomnad, som om huvudet har bedövats med tandläkarbedövning. Man känner att det är något som händer, men man kan inte urskilja några detaljer. Så känns det i min hjärna.

Det pågår saker där inne. Men det är lite vagt. Jag oroar inte mig så mycket i förväg för jag minns inte ens vad jag ska oroa mig över. Det är lugnare, mindre stressigt för jag måste leva precis nu och hantera det. Jag kan inte lägga energi på framtiden, då missar jag helt det som ska hända nu. Det är inte någon medveten mindful livsförändring, utan en kemisk substans som påverkar mitt sätt att agera.

Undrar om det var detta hon menade, doktorn, när hon sa att hon ville skydda hjärnan? För nog känner jag mig vadderad allt...

Blåmärken och myggbett


Detta är alltså under huden... Inte eksem utan "blåmärken". Fast röda..

Källa

Jag får ganska lätt blåmärken. Nån variant av ssri gav mig ännu lättare blåmärken. Så illa att jag kände hur blodkärl sprack under huden. Gjorde jätteont och var ganska obehagligt. Ingen fara enligt läkaren, men jag bytte medicin i alla fall.

Nu är det något annat som sker. Det kliar på min hud (det är nåt som hänger ihop med utmattning/smärtsyndrom/överkänslig osv). Men det nya är att när jag kliar får jag blåmärken/märken under huden. 

När jag googlade detta visade det sig att jag hade både AIDS och leukemi och allt däremellan. 

Man. Får. Inte. Googla. Symptom. 

Det vet jag ju mycket väl. 

Det konstiga är att huden kliar pga ungefär allt. Men inte utav myggbett. Tills någon upplyser mig om att jag har myggbett. Jäklar vad det kliar då! 







Ny känsla, uttråkad

Källa

Jag känner mig ibland uttråkad om dagarna. Det händer inte varje dag, men det händer då och då. Jag känner mig understimulerad och går och väntar på att barnen ska komma hem från skolan... Det har då inte hänt förut.

Som om att livet kommer igång först när familjen är hemma. När jag är ensam är jag inte alls lika bra på att aktivera mig, jag känner mig trött som en grå filt och vill mest ligga ner och vila, kolla på tv eller sånt. Men när jag "tvingas" ut på aktiviteter som att hämta barn, skjutsa, fixa mat osv så känner jag mig inte lika trött, jag orkar mycket mer än jag trodde.

Saker som jag vill göra och som jag mår bra av behöver jag naturligtvis också hinna med. Men det behövs inte hela dagar för det. Oftast. Känner att jag jinxar lite nu... Jag behöver krypa ihop i mitt bästa soffhörn nån timme, promenera eller pyssla med mina växter en stund osv. Men det behövs något mer också. En svag liten känsla av att jag längtar efter något mer spirar någonstans djupt därinne.

Det är så konstigt att det kan vara så här. Jag känner mig nästan chockad. Som om att det inte räcker för mig att vara hemma längre. Som om jag längtar efter social samvaro. Det var liksom inte igår det hände senast.

Sex år

Källa Inte en sexårsdag man har så stor lust att fira faktiskt...

Nu är det snart sex år sedan jag sjukskrevs för första gången. Nyss var det fem år sedan. Inte vet jag var tiden tar vägen. Det är jobbigt och roligt på samma gång att tiden går fort. För det är ju mitt liv det handlar om.

Nu hoppas jag i alla fall att kurvan pekar mer uppåt än nedåt. Det går inte mirakulöst fort, men det går inte rakt utför heller.

Under det här året har jag fått en ny diagnos att förhålla mig till. Kroniskt smärtsyndrom. Det går sådär. Jag lever med min värk, men jag har nog faktiskt inte tagit in att det är så här det kommer vara.

Nästa år vid den här tiden hoppas jag att jag har kommit igång med någon sysselsättning. Att jag orkar gå till en arbetsplats regelbundet, samtidigt som jag håller igång med mina (fritids)aktiviteter.

Hursomhelst är sex år otroligt lång tid. Och det känns sorgligt i hjärtat när jag tänker på det.


Livet är ett enda damma damma

Vi var på konsert. Mitt ena barn och jag. Det var ungdomar från den lokala kulturskolan som visade upp sig inför sommaravslutningen i en härlig körkavalkad. Många fina goá låtar från olika tidsepoker. En sak som fastnade i mig var den reaktion jag fick, när ett gäng äldre tjejer (gymnasiet kanske) sjöng den här låten.





Mamma är lik sin mamma

Ja, kvinnans lott i livet är densamma.

Det sade farmors mormors mor till sin farmors morbrors bror - 
att livet är ett enda damma-damma.

Mamma är lik sin mamma
Har samma gamla sysslor som skall skötas
Vi har samma röda knän,
samma präktiga migrän
och samma gamla skjortor som skall blötas.

...

Mamma är lik sin mamma
Vi städar och vi skurar och vi fejar
Dammar av och sköter karl'n.
Hänger tvätt och snyter barn
och, skurar, dammar, städar, diskar, fejar.

[Å så] skall man då va' älskarinna?
Ha krafter kvar när ens karl läst "Jag, en kvinna"
Som en dröm, ljuv och öm - fastän sliten
Det skall man va'
Det skall man ha mitt upp i skiten


(Stikkan Andersson svensk version 1968; av Sadie, the Cleaning Lady 1967)



Källa

Det enda jag kunde tänka på när de här tjejerna framförde låten var att det är en skam att vi inte kommit längre på alla dessa år. Låten skrevs ju 1967!! De som stod framför mig var duktiga och fantastiska tjejer med en enastående talang. Säkert har de fin utbildning och kommer utbilda sig ännu mera, jobba hårt och tro att det, år 2017, råder jämställdhet mellan könen. Varför ska inte de kunna lika bra som killarna? Nä, varför ska de inte?? 

Sen kommer något att hända. Familjebildningen. Den kommer att hända. Och då kommer de stå där, de talangfulla, begåvade tjejerna och bara "damma damma". Och undra vad tusan som hände. 

Hur kan man förklara?

Det är så svårt att förklara hur man kan må som man gör när man inte ens begriper det själv. Hur man vissa dagar kan vakna och vara helt under isen, men framåt dagen kan man må riktigt bra. Eller lika gärna tvärt om. Morgonen är toppen och sen går luften ur.

Det svåraste är att det inte heller går att relatera till särskilda aktiviteter. Som exempel, hade jag sprungit en mil hade jag haft en förklaring till tröttheten. Hade jag varit på en stor tillställning hade jag förstått varför min hjärna reagerade så mycket. Men när man inte gör något särskilt annorlunda, när man måste acceptera utan att förstå. Den abstrakta och subtila delen i den här sjukdomen. Det har jag otroligt svårt för. 

Terapeuten säger att jag behöver aktiveras. Aktivitet som en motsats till undvikande och flyktbeteende. Att jag behöver öva på att gå emot mitt motstånd mot att göra saker, behöver utmana impulsen att lägga mig ner och sova, som den enkla vägen ut. Grejen är att jag aldrig lägger mig och sover, som den enkla vägen ut. Jag sover pga att jag omöjligt klarar att hålla mig vaken. Vi är ofta överens, jag och terapeuten, men inte alltid. I den är frågan är vi inte överens.

Men vi har enats om att jag ska fortsätta med mitt "schema" några veckor till. Ha aktiviteter som är bra för mig, för att jag ska öva mig på att slå av och på, öva på att växla mellan aktiviteter och vila. Det är vi överens om.

Sen säger terapeuten att på lång sikt behöver jag aktivering i fråga om arbete/praktikplats. Att det inte räcker att gå hemma och komma på egna aktiviteter, i längden. Jag kan köpa resonemanget. Men det gör mig samtidigt skiträdd.

Och så upptäcker man ett missat samtal på mobilen från handläggaren på Försäkringskassan. Det är inte mycket som krävs för att pulsen ska gå upp.

Sådant jag pysslat med de senaste dagarna

Källa Tänk att kunna ha ett eget avokadoträd!


Försöker hålla mina odlingar i schack. Inte så enkelt eftersom de borde stå utomhus vid den här tiden på året och inte inne och ta upp hela vardagsrummet. Men jag har strax min första egenodlade gurka att se fram emot att provsmaka. Bara en sån sak!

Jag har kollat två avsnitt av Dokument Inifrån om Fallet Kevin. Väntar på nästa avsnitt med skräckblandad spänning.

Har tänkt googla hur man odlar avokado, men glömmer hela tiden bort det, så jag får rensa bort gamla avokadokärnor som står på diskbänken i väntan på ingenting...

Varit på konsert med Kulturskolans ungdomar. Reflektioner kring detta får komma i ett eget inlägg.

Lyssnat på ett avsnitt av Radiopsykologen som heter 19 år och utbränd.

Ibland har Martin inte ens tid att andas, berättar han. Det är så mycket som är ogjort, så många förväntningar och så många krav att leva upp till. Kompisarna tycker att han ska vara stark och hjälpa andra att må bra. Åtminstone tror han att det är så.

Jag har varit på restaurang och ätit smaskig mat. Svärföräldrarna bjöd, vilket var trevligt ur mer än ett perspektiv! 

Vi har rensat kläder ur garderober pga att alla växer så väldigt nuförtiden, inte bara barnen alltså! Det ligger kläder i olika högar ungefär överallt, som ingen orkar ta tag i pga sjukdom och trötthet. Kaos. 

Jag försöker vila, äta och promenera. Motivera mig själv och barnen att hålla ut med läxläsning och sånt i några veckor till, när man helst vill vara ledig på en gång. (Inte jag då, jag är ju ledig så länge de är kvar i skolan!)

Ja, det var väl ungefär det. 

I veckan som kommer väntar frisörbesök (välbehövligt), studiedag för barnen, tandläkarbesök för ett av barnen och så lite av det vanliga, yoga, terapibesök och sådant. Lite för mycket inplanerat för att det ska kännas helt hundra med andra ord. Men jag försöker ta det piano och inte stressa upp mig i förväg. Hoppas i hemlighet på att något blir inställt! My crazy mind... ;) 

Skam (irl, inte tv-programmet)


Jag. Är. Så. Trött. Idag.

Alltså. Trött som i tung, matt och lite avstängd. Svårstartad. Dagen har ju ändå hållit på ett bra tag nu. 

I natt sov jag elva timmar utan uppehåll. Det är länge, även för mig. 

Jag drömde att jag sov och aldrig kunde vakna, trots att jag ville det. Läskig känsla. 

Så nu ligger jag i sängen igen. Får nog stanna några timmar till. Sen är det upp och göra iordning sig till middagen ikväll. Special event idag! Hoppas så att hjärndimman släpper. Det här med att vandra runt i sirap är inte så härligt. 



Och här är så stökigt överallt att jag dööör. Damm och tvätt och grejer. Och jag missade en viktig tid i morse pga att jag läste i almanackan och ändå lyckades  blanda ihop den med nåt annat. Och nu skäms jag över det. Över att JAG glömmer saker. Jag är ju inte sån. Jag har ju koll. Är ordentlig och noggrann. Glömmer ingenting. 

Trodde ändå jag kommit lite längre med vänlighet gentemot mig själv. Men, bara att jobba vidare... Ska bara sova lite först. 





Äpplet faller inte långt från trädet

Källa

Det är ju så man brukar säga. Jag har fått ett riktigt bra exempel på det, ifrån verkliga livet. Ni vet mamman som jag störde mig på så mycket pga att hon la sig i och ifrågasatte mina bil-vanor? En dag när det ösregnade och det var extra trångt mellan bilarna på skolans parkering möttes vi av denne mammans son. Han stod och frågade ut alla barn som kom in på fritids huruvida de åkt bil eller cyklat i regnet.

- Jag har åkt bil.
- Det är FUSK!!!! utropade han då, varpå han gick fram och tog dessa barn i örat och släpade omkring dem i korridoren.

- Jag har cyklat.
- Det var bra.

och så vidare till nästa barn som anlände...

Ibland skulle man velat vara en liten fluga på väggen hemma i deras bostad... Jag undrar hur de talar om andra människor där.

Om det är något jag försöker lära mina barn är det att alla gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Tack utmattningssyndrom för den livsläxan. Mitt liv blir trots allt lite bättre (på vissa plan åtminstone) tack vare dig. Fast säg inte att jag sa det.