Fräscha upp ditt CV

Källa


Den rubriken möttes jag av i tidningen Metro för inte så länge sedan. Fräscha upp och fräscha upp. Jag vet knappt om jag har ett CV värt namnet längre. Kanske skulle jag ändå tackat ja till att gå en CV-skrivarkurs genom Arbetsförmedlingen när de erbjöd mig detta för några år sen. Så hade jag inte behövt fräscha upp mig nu..?

Ett tips är att inte ljuga i sitt CV. Det är väl i och för sig aldrig bra att ljuga tänker jag. Men nej, jag tror inte att jag ljugit i mitt CV någongång.

Men jag skulle ju komma till något med det här. Nämligen, hur resonerar du kring att nämna din utmattning och sjukskrivningsperiod i framtida jobbansökningar?



Det är tyst här...

Snökristaller på insidan av bilrutan, en måndagsmorgon härförleden. Fint men opraktiskt. 


Jag har fortsatt ont i huvudet. Inte hela tiden, inte sådär ont så jag måste lägga mig i ett mörkt rum och sova. Utan bara svagt molande i bakgrunden. Irriterande. Dessutom tror jag att jag vet varför jag har det.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag läser, tänker och gör såna saker som jag tycker om att göra. Sånt där hjärnan behöver koncentrera sig. Nu gör jag det mer än vad jag har gjort tidigare, eftersom jag inte är lika sömnig som innan. Mitt sömnbehov minskar, men hjärnan kräver vilan ändå.

Denna balansgång. Just när man lärt sig balansera kommer det en ny utmaning, på ett sätt som är annorlunda än det var tidigare. Ett sätt som man inte kunde förutspå.

Mitt nya sätt är förvisso piggare (läs innebär "mer normalt" sömnbehov) men med den konsekvensen att hjärnan inte är van att hantera information så många timmar per dygn som jag nu är vaken.

Så nu övar jag på det.

...och fortsätter trappa ner medicinen, vilket bitvis gör mig ostadig och yr, känner igen det från när jag satte in den...

The story goes on. Tack för att ni kikar in här och läser, jag uppskattar det mycket. <3

Huvudvärk

Jag har huvudvärk. Mer eller mindre konstant. Vet inte om det beror på att jag läser för mycket? Eller tänker för mycket? Eller om min minimala sänkning av antidepressiva kan ha nåt med saken att göra?

Jag har trappat ner medicin i tre veckor nu, är inne på min fjärde vecka. Har inte känt av några utsättningssymptom. Huvudvärken är liksom subtil. Vet inte vad den klassas som. Och strunt samma. Jobbig är den.

Gör nåt, får huvudvärk. Stänger ner, stänger av, vilar osv. Huvudvärken mildras. Tar upp telefonen och läser ett sms. Pang. Överansträngd. Och så är huvudvärken tillbaka.

Varför skriver jag då här nu? Kan man fråga sig. Men vill minnas hur det var.

Gillar inte att det är så skört.

Feldenkrais-metoden

Jag har, i ett tidigare skede av min sjukskrivning, träffat en Feldenkrais-pedagog. Det var en spännande upplevelse och jag kan rekommendera det till någon som vill hitta de små förändringarna i sitt rörelsemönster. Feldenkraismetoden är mig veterligen inte vetenskapligt bevisad.

Det jag gjorde hos pedagogen var bland annat att bli medveten om mitt rörelsemönster. Vi gick mycket, inomhus, jag före och hon efter. Kontrollerade hur jag rörde mina armar och höfter bland annat. Hon kunde identifiera när jag använde musklerna med onödigt mycket kraft och/eller felaktigt och så tränade vi på att medvetandegöra mina rörelser. Lite som att jag var en bil som kört med handbromsen i och nu hjälpte hon mig att lossa på bromsen så att jag kunde röra mig enklare.

Dessutom övade vi mycket på att andas medvetet.

Det var ingen revolutionerande träning, men ändå en bra metod för att medvetandegöra mina dagliga rörelser. I jakten på de små energiläckagen kan det vara värt att testa, om du aldrig gjort det förut.

Vad har de gjort med mig?

Källa


Vad har de gjort med mig?

 Den frågan ställer jag mig själv emellanåt.

Sjukförsäkringssystemet alltså. Vad är det de har gjort med mig? Mitt förtroende är på den nivån att jag känner osäkerhet inför precis varje gång jag ska träffa läkaren. En känsla av att vara besvärlig, misstrodd, att behöva förklara mig. Varför jag trots all denna tid, fortfarande inte är bättre. Friskare. Piggare. Alltså, det som allt kokas ner till i slutändan. Varför jag inte kan jobba.

Eftersom det är det enda som räknas i laget Sverige.

Skammen är redan stor inombords.

Hur kunde det bli så, att de som har som arbete att ta hand om mig som är sjuk, ökar på den skammen och gör mig mer stressad än något annat? Okej, jag vet att pressen kommer från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är regelverket som stressar mig, snarare än doktorn. Det är sant. Men ändå. (För att inte tala om hur stressade doktorerna måste vara för att leverera intyg, som håller för en granskning av Försäkringskassan, som i sin tur eftersträvar 9 sjukdagar/person och år...)

Alltid en känsla av att man aldrig vet hur något kommer att sluta. Det kan gå precis hur som helst på sådana här möten.

Det är faktiskt vidrigt.

Varenda gång.

Fastän jag varit med om det så många gånger förut.

Jag vänjer mig aldrig.

Hur kan det få vara så? Att siffror är viktigare än människor.

Om positiv stress, trötthet och anställningsbarhet

Källa


Då var jag fast här igen. I tröttheten, som aldrig tycks ta slut. Man kan säga vad man vill, alla är trötta och snart är det vår. Men min trötthet är en annan sorts. Jag var pigg för ett par veckor sedan och då var det ännu mörkare och ännu längre kvar till våren.

Men jag kan inte förstå sambanden alltid. Jag sover på natten, jag sover på dagen. Trött är jag likafullt. Sömnig. Likaså svider det i ögonen och jag känner mig urlakad. På allt.

Vad kan det nu bero på?  tänker jag, varje gång. Fullt medveten om att det inte finns några exakta svar. Vanligtvis brukar det vara en kombination av för många olika saker, som jag utövat med lite för mycket glädje och engagemang.

Det där uttrycket positiv stress, det kan vi spola på en gång. Man kan bli helt slut även om man gör saker man tycker om. Det är inte bara trista saker som kostar energi. All aktivitet behöver varvas med återhämtning.

Som om jag inte är 110% medveten om det redan. Det är jag naturligtvis. Men att balansera på den tunna linjen är vansinnigt svårt. Det är mer regel än undantag att man snubblar av linan och får ta en liten omväg ner i dyn, innan man är på banan igen.

... och varje gång kommer tankarna ikapp mig...

Hur ska jag någonsin kunna ha ett riktigt jobb?

Dålig sömn - en varningssignal

Källa


Vardagarna rullar på och jag är trött. Som om jag jobbat. (Vilket jag gör, men eftersom det bara är lönearbete som räknas här i världen, arbetar jag per definition, inte. Men det är en annan diskussion.)

Helgerna känns verkligen som en tid för avkoppling. Igår var vi hos några vänner och fikade och pratade. Jättemysigt. Det är fint med kompisar där man kan komma som man är. Och den känslan när socialt umgänge känns roligt, positivt och givande. Halleluja! Det går upp och det går ner med den saken fortfarande, uppskattar det desto mer, när det känns bra.

Men trött är jag. Konstaterade för mig själv att jag börjat drömma konstiga drömmar igen. Brukar vara en varningssignal för mig. När jag sliter i sömnen så musklerna är helt slut när jag vaknar.

Sömnbristen, eller brist är det kanske inte, för jag sover länge, bara inte så lugnt. Hursomhelst, det gör mig yr och ostadig i vaket tillstånd och det är inte alls behagligt.

Jag vet vad jag ska göra. Sakta ner takten på dagtid. Göra mindre. Långsammare. Andas mer. Yoga. Vila. Slappa. Vila hjärnan, inte bara kroppen. Då sover jag bättre, om ett tag.

Långsiktigt arbete, det här.

Trappa ner antidepressiva

Källa


Jag besökte min doktor för att prata om min medicinering. Hur jag önskade trappa ner antidepressiva lite grann för att se hur det påverkar mig och mitt mående.

Doktorn var tveksam. Tyckte att så länge jag har så lättväckt ångest som jag har, så ska jag behålla min medicinering. (Lättväckt ångest = tål inte särskilt hög stressbelastning innan ångesten kommer tillbaka. Dvs uppenbarligen har jag inte så mycket energi i min tillbringare som jag trodde. In och läs ett gammalt inlägg om just detta.)

Jag hade heller aldrig funderingar på att avsluta fullständigt, utan bara försöka få lite mer kontakt med mina känslor.

Efter viss diskussion bestämde vi att jag ska trappa ner pyttelite i väldigt sakta mak. Sedan får vi se hur det går. Helt enkelt. Om det inte går får jag backa tillbaka och fortsätta med tabletterna i den högre dosen ett tag till. Målet är att jag inte alls ska må dåligt av nedtrappningen. Så hastigheten på den här utfasningen är planerad till att gå ner ungefär 10% av dosen på sex-tio veckor.

... and the story goes on...


På egen hand


Källa


Sjukvården har gett mig det utrymme jag efterfrågat. De har i och för sig gjort allt vad de kan göra och inget verkar hjälpa för att läka mig, rent medicinskt. Så nu är jag mer eller mindre lämnad på egen hand. Det är lika delar skrämmande och befriande.


Den tanke som slagit mig den senaste tiden är att jag har tappat min förmåga till att tänka konstruktiva tankar, att ifrågasätta det som händer med mig. Först av allt, när jag kraschade in i väggen, behövde jag verkligen släppa kontrollen för att komma ner i varv, acceptera mig själv som sjuk osv.

Men nu befinner jag mig här, i någon sorts ingenmansland. Ingen hör av sig från vårdens sida. Det betyder ju att jag måste återta makten över mitt liv på egen hand. vilket inte är det lättaste. Men det är nödvändigt. Jag kan inte lyssna blint till vad en läkare säger, på ett kort besök var tredje eller sjätte månad. Den makten ger jag dem inte. Inte längre.

Nu behöver jag brainstorma med mig själv och komma fram till en väg som jag kan fortsätta gå på.

Första steget är taget i och med att jag har bokat en tid till läkaren för att diskutera om jag kan få minska min dos antidepressiva.

Senare i vår har jag bokat samtal med terapeuten för att diskutera rehab-alternativ som kan bli aktuella för mig.

Kanske är jag galen som själv tar upp det här..? Jag vet ärligt talat inte... För hur ska man kunna veta om man är frisk för att göra saker om man bara går hemma? Man måste våga testa. Hade gamla versionen av mig sagt. Nu viskar jag det lite försiktigt. Inte alls så himla säker på min sak.

Men visst måste jag våga testa? Jo, det måste jag. Frågan är bara när. Och hur? Högst medveten om att ett felaktigt val kan komma att göra mig otroligt sjuk igen. Det är liksom så stor insats jag spelar med, att jag blir helt stel av skräck emellanåt.